Har du svimmat någon mer gång, … hö hö hö? (Eller: Ibland ser man inte att det kommer, det som sedan kommer!)

För ungefär en vecka sedan var jag hos Företagshälsovården för en hälsokontroll, samt för en riktad felsökning av min kropp! Jag har haft vissa problem som jag nu ville gå till botten med, för att få till någon medicinsk åtgärd av något slag! Fick ta en massa prover och annat, bland annat en spirometri som resulterade i en svimning och en lätt personskada! Nu var jag tillbaka på platsen för ett läkarbesök!

Det första som händer efter att jag hade slagit mig när i väntrummet, var att sköterskan från förra besöket, kom gående genom väntrummet på väg mot mottagningens utgång. När hon får se mig flinar hon stort och säger med hög och tydlig röst:

-”Har du svimmat någon mer gång, hö hö hö?

Hon frågar mig alltså, inför helt öppen ridå, om jag har svimmat något mer, samtligt som hon hånskrattar åt sin käcka kommentar? Hon tyckte väl att hon var rolig förstås! Jag vill nog kanske inte riktigt hålla med om detta, eftersom jag blev totalt överrumplad av hennes kommentar!

Sedan späder hon på sin första kommentar, med ytterligare en kommentar på lägsta nivå, samtidigt som hon skrattar och flinar ännu tydligare åt sin nya roliga och finurliga kommentar!

-”Jag kanske ska säga till ”xxxxxxx (läkarens namn)” att han ska ta ett till spirometriprov på dig, hö hö hö?

Jag är ganska hårdhudad och kan både ta och ge, skämtsamma kommentarer och det händer säkert att jag själv kan balansera på gränsen för det roliga ibland, det är jag medveten om.

Men att man som sjuksköterska struntar i den sekretess som faktiskt råder är allvarligt. Jag var ju faktiskt inte ensam i väntrummet, det satt ytterligare en person där och väntade, som nu fick höra att jag hade svimmat under ett spirometritest (något som tydligen skulle ha varit väldigt roligt), dessutom var receptionen bemannad, sedan fanns även en städerska eller något liknade i närområdet. Det fanns alltså ytterligare tre personer som kunde höra det hela…

Man struntar alltså i sin tystnadsplikt, samt driver och hånar med en person som man har lyckats få att svimma under en spirometri. Trots att jag med stor tydlighet hade framfört att jag ville ha en riktad undersökning pga vissa problem med syresättning i kroppen, med diverse extraprover som en följd av detta! Trots vetskapen om min problematik med att syresätta kroppen på ett normalt sätt, var det tydligen ändå viktigt att man skulle utsätta hjärnan för en akut syrebrist, men svimning som följd!

Man behöver varken vara raketforskare, eller medicinskt utbildad, för att se en viss problematik i det hela… Vanligt sunt förnuft räcker normalt!

Sköterskan glömde dessutom vid tillfället att fylla i diverse uppgifter i journalen, dessutom skickade hon iväg blodproverna med delvis felaktig provtagningsbegäran till labbet (trots konsultation med läkaren innan själva provtagningen)! Detta innebar att man bl.a. blev tvungen att ta om sänkan, samt komplettera med ytterligare en provtagning som fattades vid första försöket! Det blev ju även några prover till, så ingen skada egentligen, men ändå ett slarvigt beteende, kan man nog tycka?

Enligt proverna som togs vid första besöket, skulle jag dock vara kärnfrisk på alla sätt och vis! Men det är jag ju bevisligen inte och fler prover fick därför tas, samt att jag även fick remiss för en specialundersökning på antingen NÄL eller Sahlgrenska sjukhuset!

Enligt läkaren finns en viss risk att jag kan lida av en åkomma som är allvarlig över tid, men ännu vet vi inte om det är så. Men i skenet av detta är det märkligt att råka ut för en sköterska som tycker att min situation är dråplig och komisk på något vis.

Bara för att jag ibland kan upplevas som lättsam och trevlig, och det var väl det intrycket hon fick av mig, innebär det ju inte att per automatik, att man kan driva och göra narr av mig! Hon menade säkert inget illa, men det blev ju väldigt fel, på alla sätt och vis! Oprofessionellt agerande i sin yrkesroll, men jag orkar inte göra något med detta. Jag skriver av mig nu, det får räcka!

-Har du svimmat någon mer gång, hö hö hö…?

Ha ha, roligt, hö hö!!!!!

Ibland blir man helt väck och går i däck! (Eller: Jobbigt när man inte fattat att man tappar fattningen!)

Denna händelse inträffade bara för någon dag sedan och är därför väldig färsk! Nu skulle jag till Företagshälsovården för att göra en hälsoundersökning, ja vi kan lämna de flesta detaljerna därhän, men jag skulle i alla fall ta en massa prover, samt genomföra en ordinarie undersökning där bl.a. blodtryck, hörsel, EKG och spirometri ingick!

Spirometri innebär att man ska blåsa i ett rör samtidigt som en apparat mäter den maximala lungkapaciteten. Man får helt enkelt en kurva uppritad i datorn och man ska blåsa i två omgångar bara för att man ska se om kurvorna matchar varandra, sedan kan man jämföra kurvorna mot ålder, förra gångens värde etc. På så sätt kan man se om lungkapacitet har ändrats över tid, samt gentemot det genomsnittliga värdet i just den åldersgrupp man tillhör!

Inget konstigt egentligen!

Jag ogillar däremot att göra detta prov, för man ska ju ta i så pass mycket, att man oftast avslutar det hela med en hostattack, samtidigt som det känns om lungorna ska komma med upp och ibland snurrar det även till lite i huvudet av den totala ansträngningen i kombination med tillfällig syrebrist! Mest obehag, men inget annat egentligen!

Ogillar detta test, som sagt!

Ja, men nu var det spirometri och jag tänkte att det var bäst att blåsa på som själva fan!

Samtidigt som man blåser, sitter sköterskan bredvid och säger: ”fortsätt blåsa, fortsätt, mera, fortsätt, blås mera…”

Man andas in ett flertal gånger för att syresätta sig, och när man väl är beredd drar man in maximalt med luft i lungorna och sedan blåser man ut så mycket man bara orkar. Man har även en klämma på näsan så all luft kommer ut via plaströret och flödet mäts i apparaten!

Tog i maximalt och luften tog slut, men då körde på jag lite till och när normala människor skulle ha gett upp det hela, då blåste jag vidare, samtidigt som sköterskan pushade på med sinafortsätt, mera, fortsätt, mera…

-Hallå!

Men vem är det som tjatar på mig så fruktsvärt?

Hallå!

Låt mig vara i fred!

Roger hur är det?

Låt mig få sova!

Hallå!

Låt mig vara!

Roger…

Sluta!

Hur är det?

Men väck mig inte…

Tittar nu upp och ser ett allvarligt och bekymrat ansikte på sköterskan som nu av någon underlig anledning sitter på huk rakt framför mig och ropar mitt namn om och om igen!

Jag fattar ingenting, varför sitter hon där och tjatar på mig, samtidigt som hon verkar hålla i mig med sin arm? Hon säger någonting om mitt huvud och bordsskivan, men jag förstår inte riktigt vad hon pratar om, men känner ju att något har hänt! Jag fattar verkligen ingenting!

Jag var nu som nyväckt ur en dröm, helt groggy och förvirrad…

-Det var nära, säger jag!

Nära, säger sköterskan, du var ju helt borta

Ok, snart förstod jag vad som hade hänt, även om jag inte kunde greppa allt med detsamma!

Kände nu att det även smakade blod i munnen och när jag drog handen mot munnen, färgades handen röd av blod! Fick ett papper att torka blodet med och blodflödet upphörde efter någon minut!

Det som hade hänt var att jag hade blåst så pass kraftigt i röret att jag fick tillfällig syrebrist i hjärnan i kombination med den kraftiga ansträngningen, det är även möjligt att jag inte syresatte mig tillräckligt innan jag började att blåsa!

Denna kombo av omständigheter innebar att jag svimmade under pågående spirometri!

Det var som om någon hade stängt av en strömbrytare och jag märkte aldrig vad som kom och hände!

Kände inte att det var på väg, utan det blev bara svart, utan någon som helst förvarning. Bara svart och sedan hörde jag en röst långt borta som tjatade på mig, vilket skapade en stor irritationskänsla hos mig! Låt mig vara i fred, liksom!

Min bestående känsla i efterhand, var att det förmodligen är så här det känns att dö när livssystemet stängs av och man dör knall och fall! Hade jag dött där, hade jag aldrig märkt något…

Jag förstod inte heller varför sköterskan verkade så uppjagad, eftersom jag trodde att jag bara hade drabbats av någons sekunds frånvaro, men nu i efterhand förstår jag ju att händelseförloppet kanske snarare varade 10 sekunder eller kanske till och med ännu längre…

Sköterskan trodde ju att jag dog, där jag satt och blåste… och blev livrädd på kuppen.

Jag slocknade och rasade framåt med överkroppen och dunkade pannan i bordet framför mig, samtidigt som tänderna borrade sig ner i tungan, med blodvite, som följd. Sköterskan hade förmodligen slängt sig av sin stol och försökt fångat upp mig och sedan försökt att väcka mig, knästående på golvet! Jag måste ha varit helt väck under en bra stund!

Jag var väldigt groggy efter att jag hade vaknade, kände mig även lätt förvirrad och lite yr. Yrsel och huvudvärk följde sedan med mig under ganska många timmar. Även dagen efter kände jag en irritation och ansträngning i pannan, vilket givetvis var sviter efter att jag dunkade huvudet i bordet när jag svimmade.

Hacket i tungan får jag ju också leva med under några dagar.

Jag måste ha dunkat i pannan ganska hårt för att bita sönder tungan, som jag gjorde. Huvudvärken indikerar ju även ett sådant förlopp!

Jag behövde givetvis inte blåsa en andra gång och vem vet vad som hade hänt då?

Det är märkligt att det alltid ska hända något, hela tiden…

Alla försök att handla utan problem, blir givetvis ett problem! (Eller: ofrivillig sandning inomhus är sällan bra!)

Jo, jag vet att det inte är veckans allra bästa tid att handla på, men jag trodde att jag skulle hinna innan fredagsrusningen drog igång! Jag var till och med inne på Systembolaget precis innan jag gick in på Willys och på Systemet var det inte mycket folk alls!

Detta hände i slutet av januari 2019, alldeles nyligen med andra ord! Jag skulle bara åka ner och handla lite på Willys här i Uddevalla. Det var fredag och det var vid 14.30-tiden!

Med denna insikt färskt i minnet går jag in på Willys, utan att ägna en enda tanke åt att det var fredagen den 25:e – Lönedagen!

Så helt plötsligt blir det jättemycket folk i affären. Eller rättare – många blev helt plötslig betydligt fler!

Jag handlar och kör min kundvagn till kassan och lyckas faktiskt komma fram relativt enkelt, innan det bara någon minut senare korkar igen totalt. Har aldrig sett sådana här långa kassaköer tidigare.

Så nu hade jag tur för en gångs skull!

Ja, för en gångs skull flyter allt på utan minsta problem, jo, jo!

Ibland kan man faktiskt luras av denna illusion av medflyt…

Jag kommer nu fram till kassan och börjar lassa upp mina varor på bandet, då kassörskan plötsligt säger något om min kundvagn, samtidigt som hon sträcker på sig och pekar stor tydlighet mot min kundvagn.

Jag fattar först inte vad det handlar om och hör inte heller vad hon säger! Jag fattar inte vad som står på, helt enkelt!

Står kundvagnen fel eller står Elvis Presley bakom ryggen på mig, eller har min kundvagn invaderats av en flock kannibalbebisar, eller har det helt plötsligt blivit rea på nässpray i kassan bredvid? Jag vet inte!!!

Jag fattar nada! Ingenting betyder det på svenska!

Jag kan inte begripa vad kassörskan menar, men tydligen ska jag observera något bakom min rygg!

Nu var det i och för sig inte så sensationsfyllt som jag hade hoppats på, för det enda som hade hänt var att påsen med kattsand, som jag hade i min kundvagn, och som jag hade ställt upp mot kundvagnens insida, helt plötsligt hade spruckit upp, precis som om någon hade sprättat upp den med en kniv.

En öppen storpåse med kattsand kan ju i vissa fall innebära en viss ofrivillig sandning av den närbelägna golvytan i affären!  Jo, påsen hade helt plötsligt spruckit upp och stora mängder av kattsand sprutar nu rakt ner på golvet…

Får nu i all hast ta tag i påsen för att stoppa läckaget och samtidigt försöka skrapa ihop kattsanden på golvet med ena foten. Kattsanden upptar nu en yta av ca en kvadratmeter på golvet och jag försöker fruktlöst skrapa ihop det till en hög.

Fruktlöst, vilket konstigt ord! Var kommer frukten in i bilden, kan man undra?

Samtidigt som jag skrapar kattsand med ena foten, står jag och funderar på hur den uppkomna situationen nu ska lösas på enklaste sätt. Parkeringstiden börjar dessutom ticka ner mot noll och jag vill inte ha parkeringsböter för sådan här kattskit… ööhh!

Kassörskan vill nu ta hand om den trasiga påsen och jag lämnar över den utan att ösa ut någon mer kattsand, vilket jag kunde känna en viss stolthet över! Det hade jag aldrig trott, för min inre syn spelade upp ett helt annat scenario! Men detta skötte jag smidigt, trots allt!

Kassörskan ropade nu till sig någon som kunde sanera golvet från all kattsand. Snabbt som trimmad köttbulle kommer nu en butiksanställd med sop och skyffel i högsta hugg!

Kanske kunde han även hjälpa mig, genom att hämta en ny påse kattsand, nä nä, nej såklart!

Kassakön är nu jättelång och jag får betala för mina varor och därefter försöka gå och hämta en ny påse kattsand efter att jag betalat och packat ihop mina varor.

Nu har jag ca 8 minuter på mig innan parkeringstiden tickar ut…

Jag känner mig enormt stressad och svetten bara rinner.

Jag ställer mina kassar så att kassörskan kan hålla koll på dem och ska nu snabbt som ögat gå och hämta en ny påse med kattsand. Men att försöka gå tillbaka via den kassakö jag tidigare stod i är helt uteslutet, det finns ingen plats för att komma fram den vägen.

Där står folket som packade sillar och ser ganska arga ut, och kanske är det mina bravader som förargat dem. Kanske är det mig de är arga på, men det stör inte mig nämnvärt faktiskt!

Släpper fram mig gör de i alla fall inte utan jag får gå en helt annan väg tillbaka där det endast är marginellt enklare att ta sig fram.  Fruktansvärt trångt, svårt att komma fram och dessutom höll jag på att snubbla över en kundkorg på golvet, eftersom folk vägrade att flytta på sig! Denna kundkorg hoppade jag över, samtidigt som jag begrundade sannolikheten för att jag skulle snubbla och välta omkull halva kassakön. 50-50, så jag hoppade!

Något liknande har faktiskt hänt mig tidigare, men det är en annan historia som jag får berätta om lite längre fram i tiden. Då var jag som ett mänskligt bowlingklot, sanna mina ord!

Sedan uppstod ju givetvis mer irritation hos folk när jag återkom med den nya påsen med kattsand till kassan, eftersom de nu upplevde att jag trängde mig före i kön. Men jag var ju tvungen att gå denna väg för att visa upp kattsanden, vilket folk givetvis inte fattade!

Folk fattar ju så trögt ibland!

Jag stressade och svetten rann i floder, såg nog ganska ansträngd ut!

Men jag hann faktiskt upp till bilen med ca 3 minuters marginal innan parkeringstiden löpte ut. Inga böter denna gång alltså!

Satte mig sedan i bilen och åkte ut ur parkeringshuset och fastnade givetvis direkt i fredagsrusningen, vilket innebar att trafiken stod helt still. Ibland önskar man ju att man körde en stridsvagn!

Men katten fick ju sin sand till slut och jag säger bara – Shit happens!

Åkte till Stockholm, tog en öl & åkte sedan hem igen! (Eller: det gick som tåget, dvs det mesta gick fel, eller inte alls, men ölen var ju god!)

Detta utspelade sig under en period i livet då jag fortfarande var väldigt fackligt aktiv och hade många fackliga uppdrag på min lyra! Denna gång skulle jag åka till Stockholm på en central löneförhandling och jag satt med i förbundets förhandlingsdelegation. Det var vinter, kallt och hade snöat! Jag åkte från Mellerud i Dalsland, ner till Öxnered (utanför Vänersborg), och sedan tåg till Herrljunga för ett byte till Stockholmståget!

Men väl nere i Öxnered var det helt folktomt, men det fanns i alla fall info om att tåget mot Herrljunga var inställt, men inget mer! En fastfrusen järnvägsbro, eller fastfrusna växlar, var tydligen anledningen (kommer inte riktigt ihåg vilket)! Tåget mot Göteborg var även det inställt, eller så hade det redan avgått, kommer inte ihåg, men det fanns i alla fall inget tåg att åka med! Inget annat heller, verkade det som!

Hur skulle jag nu kunna ta mig till Stockholm?

Ingen att fråga, men till slut kunde jag ändå fråga någon som trodde att en ersättningsbuss kanske skulle gå till Göteborg! Men var, när och hur? Nej, det visste ingen?

Men till slut kom det i alla fall en buss och jag frågade om den skulle gå till Göteborg och om vi då skulle hinna med detta tåg?

Nej, det tror jag inte, sa busschauffören!

Helvete, tänkte jag! – Men du kan väl ändå försöka, tyckte jag då?

Busschauffören körde sedan med hög hastighet ned mot Göteborg, det gick betydligt fortare än vad som var brukligt, så han försökte i alla fall!

Vi var nu två personer med på bussen som skulle med tåget till Stockholm, men det såg inte ut att kunna gå, klockan gick alltför fort!

Illa!

Jag fick chauffören att ringa till Centralstationen och försöka att få dem att hålla tåget några minuter, vilket de varken ville eller kunde till en början, men till slut gick man ändå med på att hålla tåget 2 minuter , men inte en sekund till! Vi fick även info om på vilket spår tåget stod, så att vi skulle kunna springa direkt dit! Stress, ja det var bara förnamnet!

Jag fick även busschauffören att släppa av oss mitt ute på en kraftigt trafikerad gata rakt utanför Centralstationen i Göteborg, ungefär snett utanför bussterminalen. Vi hoppade av mitt i gatan och sprang sedan som dårar mot angivet spår på terminalen, men kunde bara konstatera att vi hade missat tåget med en marginal som var mindre än 1 minut!

Surt! (Helvete på ren svenska!)

Fick sedan gå till kundtjänst och fråga vad jag nu skulle göra, felet var ju knappast mitt? Hjälp mig!

Fick då sitta i Loungen i en timmes tid och dricka gratis kaffe tillsammans med diverse kostymklädda resenärer och sedan ta nästa tåg till Stockholm!

Åkte sedan med detta tåg till Stockholm och kände då att jag även höll på att bli sjuk, började hosta, snora och hade förmodligen feber! Självklart var det inte nog med allt strul, jag skulle få detta på köpet också!

På tåget satt jag sedan mittemot en knepig tjock gubbe som stirrade på mig nästan hela tiden, men han gick tack och lov av i Skövde. Märklig gubbe som satt och råstirrade på mig hela tiden, ända från Göteborg och upp till Skövde! Så fort jag tittade upp från tidningen jag läste, stirrade han rakt in i mina ögon, hela tiden och varje gång! Kändes obehagligt!

Kom sedan till Stockholms central och skulle vidare till mötet på Blasieholmen, men då tog jag en taxi, behövde ju komma snabbt fram, dessutom betalade ju facket alla mina utlägg för resan, så det var ju lugnt!

Efter en taxiresa på ca 20 minuter var jag framme, tyckte väl att det tog lång tid, men det spelade väl inte mig någon roll, det var ju inte jag som betalade i slutändan i alla fall!

Gick in i huset och möteslokalen, som visade sig var helt tom, tydligen hade alla gått i väg för att äta, men vart man hade gått, det visste jag inte? Fick sitta och vänta i 50 minuter tills alla kom tillbaka, och då fick jag reda på att mötet och förhandlingarna var ajournerade, så det var ju bara att åka hem igen!

Suck!

Jag hade alltså varit på resande fot i fem timmar, helt i onödan, och nu började jag känna mig allt sämre och sämre, med elak hosta och hög feber i kroppen! Hade säkert en temp på 39-40 grader, för jag var verkligen inte frisk!

Men vi gick tillbaka mot Centralstationen och en pub för att i alla fall ta en öl! Promenaden tog ca 15 minuter och avståndet var kanske 1 km, vilket förstärkte känslan av att ha blivit rejält lurad i samband med taxiresan, men som sagt – inte mina problem!

Gick sedan till Centralstation, bokade om hemresebiljetten. Gick sedan kraftigt feberrusig och satte mig på tåget som var skyltat till Göteborg och pustade ut! Nu satt man äntligen på tåget och kunde pusta ut, trodde jag naivt!!

Då skyltade man om tåget från Göteborg till Västerås!!!

Västerås? Tåget jag satt på skulle till Västerås!

Fel tåg!

Fel linje!

Panik!

Kände mig väldigt sjuk och hade säkert kraftig feber, och nu kändes allt väldigt tungt! Nästan övermäktigt!

Men jag fick ta min väska och rusa ut till närmsta informationstavla för att se var Göteborgståget stod, naturligtvis på andra sidan av terminalen, längst bort från där jag befann mig. Jag hade dessutom endast 8 minuter på mig!

Det var säkert minst 500 meter att ta sig! Upp och ner för trappor och längs korridorer, men det var bara att börja springa allt man orkade. Fanns ju inget annat alternativ!

Där kom jag springande som en dåre, svettig med glansiga ögon och en dimmig blick, flåsande som en påtänd och rabiessmittad noshörning.

Centralstationen var ju full av folk, men folk flyttade faktiskt på sig när jag kom springande. Men pga febern och stressen såg jag förmodligen ut som en galen påtänd knarkare, när jag kom springande där med min stressade och flackande blick, hostande och med ett svettigt ansikte!

Inte konstigt att folk flyttade på sig! Skulle jag också ha gjort!

Nådde dock fram till rätt tåg med ca 2 minuter godo och sedan hände inte så mycket mera under denna resa, men med facit hand så hade jag åkt bil, buss, taxi och tåg under en tidsrymd av ca 9 timmar under en dag, bara för att ta en starköl på en krog i Stockholm.

Det blev en väldigt dyr öl, men som sagt, det var ju inte jag som betalade… jo, ölen betalade jag, men inte det andra! Och förresten – ölen smakade helt underbart…

Som man bäddar får man ligga! (Eller: Det jämnar nog ut sig i längden, tyvärr!)

säng

När jag gjorde min militärtjänst en gång i tiden, var jag med på de flesta ”practical jokes” som utfördes i min närhet! De gånger som jag inte var personligt delaktig i händelseförlopp var jag ofta (inte alltid, men ofta) istället upphovsmannen till skämten, detta eftersom jag är duktig på att plantera idéer hos andra som de sedan kommer att utföra utan att reflektera över att de kanske har blivit påverkade av någon annan… (hmmm?)

Men när det endast gäller harmlösa saker så tycker jag det är okej, även om de drabbade inte alltid uppskattar påhitten alla gånger! Och som oftast brukar det ju också jämna ut sig över tid, vilket även gällde mig så klart!

I det militära handlade det många gånger om att plocka ur sängbottnar och sedan bädda sängarna utan någon sängbotten, vilket innebar att folk drösade i golvet när de kom insmygandes på natten efter ha varit ute på stan och tagit sig en öl, men tyvärr utnyttjade folk detta lite för ofta, så det slutade med att jag fick skulden för tilltagen, även om jag inte hade varit inblandad i det hela! Jag tog även folk på bar gärning en gång då de försökte sig på att rigga min säng och det blev lite pinsamt för dem när jag kom bakom deras ryggar och frågade vad de höll på med?

Men jag skulle ju få mitt senare…

Men att gömma k-pistar eller slutstycken för folk strax innan uppställning på morgonen var också en kul grej att göra, men de fick givetvis tillbaka sina grejer bakom våra ryggar precis innan de skulle bli inspekterade av befälet, vilket ofta slutade i en utskällning eftersom de stod och fipplade med sin utrustning när vi skulle stå helt stilla i givakt, vilket alltid skapade en munter stämning hos alla andra, utom befälet som blev vansinnig över att folk stod och fnittrade bakom ryggen på honom!

En annan kul grej var att bära iväg folk när de låg och sov i sina sängar mitt i natten, vilket gjorde att de kanske vaknade på någon annan våning på morgonen, eller typ i duschrummet! Men det fungerar ju bara om man har en enkelsäng, vilket endast en på logementet hade, alla andra låg ju i våningssäng! Detta innebar ju att det oftast var en och samma person som blev ivägburen på nätterna… kanske inte så kul… för honom!

Jag var med några gånger i början men sedan tyckte jag att det blev för mycket riktat mot en och samma person, och en gång spårade det ur helt och hållet när man tvångsrakade huvudet på denna person.

Då var jag inte inblandad på något vis eftersom jag inte gillar den typ av skämt. Själv hade jag slagit ihjäl den som hade försökt rakat av min skalle…

Sista veckan fick jag dock mycket tillbaka när jag fick ett par hinkar med vatten över mig i sängen mitt i natten! Arg som ett bi for jag upp framför de halvfulla beväringarna som stod bredvid min säng, de var väl en 3-4 stycken, men det var ingen som vågade erkänna, de var berusade och lite skamsna, för de skulle ju bara kasta lite vatten på mig när jag sov (troligtvis som betalning för alla hyss jag hade varit inblandade i) men pga en viss berusningsgrad, blev det typ 10-15 liter vatten istället!

Jag själv var helt nykter, men helt vansinnigt och skrek ganska högt, men ingen vågade erkänna ändå!

Fick sedan sova i dessa blöta sängkläder under flera nätter i rad, eftersom sängen skulle bäddas varje morgon. En genomblöt säng, var ingen ursäkt som dög, och några sängkläder att byta med fanns ju inte!

Min ilska var ju inte heller för att jag utsättes för ett skämt, utan för att jag blev bryskt väckt med vatten rakt i ansiktet när jag sov! Det blev ju rena chocken! Dessutom fick jag lida av detta skämt under flera dygn! Inte så kul för mig kanske!

Men jag hade väl bäddat för detta under månadernas gång och som man bäddar får man ju också ligga!

Hände mycket i det militära och jag kommer att återkomma till detta framöver…

Ett norskt garage som vill till Sverige (eller: Den som gräver en stor grop… får också sina förhoppningar grusade!)

Denna händelse utspelade sig en gång för länge, länge sedan, det var efter Herodes, men före IT-boomen! Då vet ni tidsperspektivet på ett ungefär! Jag hade beställt ett garage i byggsats från en firma i Munkedal, Bohuslän, med det jag inte visste just då, var att garaget skulle levereras ut direkt till kund från en byggfirma i Oslo! Jag bodde vid tidpunkten ca 1 mil utanför Mellerud i Dalsland.

Jag fick därför ett tag efter beställningen ett telefonsamtal från Norge, där en norrman undrade var jag bodde? Lite märkligt kan man ju tycka eftersom min hemadress levererades samtidigt med beställningen! Dessutom gjorde jag beställningen hos en svensk firma i Bohuslän…

Avståndet mellan Oslo och Mellerud är ju inte heller mer än 20-22 mil beroende vilken väg man tar.

Norrmannen undrade nu käckt var jag bodde, men dessa uppgifter hade jag ju uppgett redan vid beställningen, så det borde de ju redan ha koll på, kan man tycka, men… vad vet jag?

Antingen åker man via Halden och Kornsjö i Norge, in i Dalsland och sedan via Dals Ed, Bäckefors och Mellerud, eller så åker man via Örje i Norge och sedan in i Värmland via Töcksfors och Årjäng, vidare ned till Dalsland via Åmål och sedan ner till Mellerud. Sedan kunde man även åka en lite längre väg genom Bohuslän typ via Svinesund, Strömstad, Munkedal, Uddevalla i Bohuslän, sedan in mot Vänersborg och sedan upp mot Mellerud!

Kartor fanns ju även på denna tid, men var kanske inte uppfunna i Norge ännu, men vad vet jag?

Har ju hört talas om att alla norrmän som åker ner till Sahara köper ett ark med sandpapper som en karta, detta kanske inte är sant, men vad vet jag?

Det var ju chauffören själv som ringde från Oslo, för han skulle nu köra ut mitt garage i byggsats till mig. Problemet var ju att jag skulle ge honom en vägbeskrivning, men han verkade ju aldrig ha kört i Sverige, för han visste ju praktiskt ingenting om Sverige och dess vägar, orter eller geografi! Han verkade ju inte veta något alls, men han var ju en… ja, just det!

Att han inte visste var min bostad befann sig, ca 1 mil utanför Mellerud, det köper jag. Jag köper även att han inte hade koll på var Mellerud låg, men han visste inte heller var Dals Ed, Vänersborg eller Åmål låg! Dessa orter finns ju tydligt utsatta på en karta eller i en bilatlas (vilket Mellerud också gör)!

Dalsland visste han inte något om, än mindre var det låg! Lite märkligt, men kanske inte märkligare att vi inte känner till de norska landskapen i Norge! Men skillnaden var ju att denna person ändå körde ut garage byggda i Norge, för ett svenskt företag, som dessutom annonserade om garagen i lokalpressen i Sverige! Allt detta sammantaget, borde vara en grund för att man hade någon form av kännedom om vart man levererade beställt gods, kan man tycka i alla fall?

Men vad vet jag?

Vänern, Europas tredje största insjö, beläget mindre än 20 mil från norska gränsen, det borde väl i alla fall en norrman känna till? Nej, inte han! Märkligt!

Då fick jag fråga honom om han visste var Sverige låg, och det visste han… vilket gjorde att vi i alla fall hade något att utgå ifrån… kör österut mot svenska gränsen via Halden och Kornsjö och du… tra-la-la.. ja, ja.. är i Sverige och Dalsland… wow!

Nu började det ju faktiskt likna något, och norrmannen fattade även han, vilka framsteg vi gjorde där i telefonen, han och jag! Connection!

Härligt när man kommer till insikt på detta vis…

Han fick i alla fall en skräddarsydd vägbeskrivning med orter, vägnummer och avstånd för resan, men jag fattar fortfarande inte varför han bara tittade i en vägatlas och bara fick vägbeskrivningen bekräftad via telefon, men det kanske inte finns vägatlaser i Norge (eller så finns de bara i skala 1:1, men vad vet jag?).

Vi kom överens om han skulle ringa upp mig om han körde vilse, så skulle jag försöka  lotsa honom på rätt väg igen! Men han hittade faktiskt ända fram till min garageuppfart med hjälp av min beskrivning, ja, min blivande garageuppfart då, vill säga!

Men står en lastbil på min uppfart med ett garage på flaket, är det nog kanske likställt med en garageuppfart, men vad vet jag?

Han lastade sedan av godset med kranen som han hade på bilen, sedan fick de inplastade byggelementen ligga på träreglar under en presenning under den kommande vintern, detta scenario utspelade sig ju på hösten!

Sedan började jag gräva garagegrunden den kommande våren, året efter. Ca 4×8 meter i storlek och mer än en meter djupt skulle det bli! Det skulle ju grävas frostfritt och för tre olika lager med sten och grus!

Hyr en minigrävare, var det någon som tyckte, nej jag gräver för hand tyckte jag!

Hur svårt kan detta vara?

Det är ju bara att gräva med en spade, eller hur…?

Ja, hur svårt kan det vara?

Men med tanke på att det tog några veckor att gräva sig ner genom all lera, jord, stora stenar och mängder med grova trädrötter, tog det  ju sin lilla tid. Spade,skyffel, spett yxa, skottkärra muskelkraft och stort tålamod var mina redskap för uppgiften.

Jo, det var faktisk så jobbigt det här…

Fick hugga av mängder med 10, 15, 20 centimeters grova rötter med spade, spett och yxa, sedan fick man ändå spetta upp skiten ur marken. Varje grov rot kunde ta 1-3 timmar att få bort och det fanns väl ett tiotal sådana… Pust! Usch! Stön!

Jag föll ihop av ren utmattning efter varje arbetspass, men efter några veckor hade jag ändå kommit ner på acceptabelt djup och kunde beställa det första lasset med makadam för ett dräneringslager, sedan blev jag även tvungen att förbeställa ytterligare ett lass med mellangrovt grus/sten, samt ett lass med lite finare grus, som jag sedan skulle gjuta plattan på!

Alla beställningar ville fraktfirman ha, vid ett och samma tillfälle, vilket jag naturligtvis inte hade räknat med. Annars skulle tydligen fraktkostnaden bli högre.

Märkligt, men så var det!

Nu visade det sig att lastbilen som körde ut sten/grus-lasterna inte kunde backa ända fram till den grävda gropen utan att riva ner hela telefonledningen med tippflaket, så istället fick lasset tippas ca 10 meter längre bort, sedan fick jag skotta upp allt i skottkärran och tippa ner i gropen, samt flytta på det hela, ytterligare en gång nere i gropen, där jag var tvungen att fördela ut gruset för hand via en skyffel.

Varje lass tror jag vägde typ 8-10 ton eller något liknande!

Ja, inte varje lass med skottkärran då (pucko!), utan varje lastbilslass!

Nu hade jag en enorm tidspress på mig, för jag var tvungen att flytta ca 8-10 ton grus med skyffel och skottkärra innan nästa lass kom bara några dagar senare,och då upprepades historien ytterligare en gång.

Hög stressnivå, kan man säga!

Under två veckors tid blev jag tvungen att flytta på typ 20-25 ton sten/ grus, i tre olika storlekar, samt att skotta ut det hela nere i garagegropen.

Under 4-6 veckors tid förflyttade jag nog runt jord, lera, sten, makadam, mindre sten och grus ett flertal gånger, med en totalvikt av ca 40 ton eller mer. Allt helt ensam, före och efter jobbet samt på helgen, även efter mörkrets inträde.

Man var ju både ung, stark, ledbruten, naiv, envis och dum på den tiden!

Nuförtiden är man bara (ännu mer) ledbruten, envis och dum!

Varje dag körde jag på tills jag inte hann  eller orkade mer, var ju tvungen att äta, sova och jobba på mitt arbete också, jag var ju inte ledig mer än vissa specifika dagar, eftersom jag jobbade 2-skift!

Nej, det var ju inte på mitt arbete jag sov…

Sedan byggde jag upp garaget helt själv, det enda jag behövde hjälp med var att montera och fästa samtliga takstolar. Gjuta, snickra, bygga, fixa dränering, lägga takpapp, dra och koppla in elen och måla! Mycket fix blev det!

Det blev bra till slut med ett stort garage för bilen, verktyg, reservdelar, hjul och alla andra bra-ha-grejor en man behöver ha i sitt garage.  Inuti takstolarna kunde man sedan lagra stora mängder med brädor och plank för kommande projekt.

Började väl gräva någonstans runt månadsskiftet april-maj och garaget var sedan färdigbyggt vid midsommar samma år, sedan drog jag elen och målade under sommaren!

Men det gick bra till slut ändå!

Kanske kunde man ha gjort det både enklare och mer effektivt med lite mer planering, men vad vet jag? En duktig idiot!

Tack!

Dansade bilar och piruetter i snöslask! (Eller: Ibland överträffar verkligheten dikten när det omöjliga faktiskt händer!)

Denna händelse inträffade i december månad för ca 10 år sedan! Vi hade varit nere till köpcentret i Trollhättan och handlat och var nu på väg hem igen och platsen för händelsen var strax norr om Vänersborg. Det var vinterväglag, eller rättare sagt, det var extremt moddigt! Vi kommer i alla fall ikapp en Volvo 740 och jag lägger mig en bit bakom, just med tanke på den intensiva trafiken åt båda håll, i kombination med det ytterst förrädiska väglaget! Aldrig fel att ha lite bromssträcka och manöverutrymme utifall något händer, tänkte jag!

avåkning

Helt plötsligt börjar Volvon framför mig att sladda brutalt och våldsamt! Jag kommer ihåg att jag tänkte ”det var väl onödigt att börja sladda och leka på vägen med denna våldsamma trafik”, men inom någon sekund insåg jag ju att föraren i bilen framför inte ”sladdade och lekte”, utan istället försökte hålla bilen på rätt köl, eftersom bilen moddplanade på båda bakhjulen! Men istället för att släppa gasen (och eventuellt koppla ur) och försöka styra bilen på rätt köl, försökte föraren istället parera bilens sladdande bakvagn med yviga rattrörelser, vilket enbart gjorde att bilen sladdade ännu mer…

Det var nästan som om bilen började dansa på vägen framför mig…

Föraren i bilen framför blev nu nedgraderad till en passagerare i sin egen bil, eftersom varje parering med ratten bara gjorde att bilden sladdade ännu mer! Till slut snurrade bilen runt sin egen axel i 180 grader och åkte sedan, helt plötslig baklänges rakt ner i diket.

Hur detta nu gick till, det förstår jag inte riktigt, men så var det…

Tack och lov att jag höll avståndet redan från första början och därmed hade en broms och väjningsmån, vilket innebar att jag inte blev inblandad i incidenten rent fysiskt!

Bilen framför åkte nu med full fart bakåt! Det hela såg faktiskt lite komiskt ut!

Hastigheten hade ju som tur var inte varit alltför hög från första början, sedan minskade den även för varje sladd och kanske åkte bilen baklänges ned i diket med en hastighet av ca 30-40 km/h, eller något liknande, där den sedan landade mjukt nere i en djup och lös snödriva. Som tur var fanns det så pass mycket snö i diket att det förmodligen inte blev några egentliga skador på bilen!

En avåkning som i normala fall hade skrotat hela bilen och gett upphov till kroppskador av olika art, reducerades nu enbart till omskakade och överraskade personer inuti en snömarinerad bil!

Jag bevittnar hela händelseförloppet från första parkett från min förarplats, och det jag hinner se är att det i bilen sitter två förvirrade pensionärer, som inte fattar ett dugg vad som händer med dem! Bara denna händelse är ju unik på ett positivt sätt, för det som i normala fall hade skrotat en bil och förmodligen gett upphov till kroppskador av olika art, blev nu till ingenting alls, förutom massor av packsnö i hjulhus och annat, samt en allmänt omskakande upplevelse!

Men det är nu som det märkliga med denna berättelse infinner sig, för bara sekunder innan bilen framför mig börjar dansa runt på vägen, är det ett konstant flöde med mötande trafik, där lastbilar, bussar och personbilar, matade på i en aldrig sinande flod.

Men precis på sekunden då bilen börjar sladda och helt plötsligt befinner sig till stora delar även på den mötande vägbanan, då upphör den mötande trafiken som ett i trollslag och denna lucka varar sedan i ca 10-15 sekunder, det vill säga under hela sladdsekvensen, och direkt som bilen far baklänges ned i diket på rätt sida av vägen, fortsätter den mötande trafiken med samma höga intensitet!

Detta var otroligt osannolikt i sammanhanget och hade denna spontana lucka i trafikflödet inte uppstått, hade risken för att det hade blivit en våldsam kollision av det hela! En sådan kollision hade nog knappast slutat lyckligt!

Två oberoende lyckliga omständigheter som gjorde att en allvarlig trafikincident inte blev mer än en parantes i sammanhanget, och räknar man även med min beslutsamhet för att hålla avstånd till framförvarande bil, så innehåller historien mer än vad som skulle vara möjligt, gällande positiva och märkliga omständigheter i sammanhanget och då har jag ännu inte nämnt det märkligaste av allt i denna historia!

För exakt när bilen kanar baklänges ner i diket, och jag ser att både bilen och bilens passagerare klarade sig bra, passerar jag platsen i låg hastighet. Jag ser i även backspegeln att bilar bakom mig blinkar och ska till att stanna för att assistera, därför kan jag lugnt åka vidare, samtidigt som jag även ser det första mötande fordonet i mötande körfält komma!

Det första mötande fordonet var nämligen en slags lastbil, därav luckan i trafikflödet och som gjorde att allt slutade så lyckligt för de båda i den sladdande bilen! Fordonet var dessutom en bärgningsbil!

Ja, just det! EN BÄRGNINGSBIL!!!!

bärgare

Så det första som händer efter att man har åkt baklänges ner i diket, är att en bärgningsbil står bredvid bilen och är beredd att hjälpa till. Vi pratar nu endast om sekunder efter att bilen har landat i diket och det första dessa båda pensionärer ser ut genom rutan på sin bil när snön hade yrt klart, var en bärgningsbil med chaufför redo att hjälpa till!

Är inte detta märkligt, så säg?

Jag tror inte att man kan ha speciellt mer tur än vad dessa personer hade denna gång och hade jag inte sett hela händelseförloppet med mina egna ögon, så hade jag nog inte trott på denna berättelse, men ibland slutar allt lyckligt, därför är historien också värd att återberätta!

Expedition Borgvattnet 1999 – del 2: Övernattning i ett spökhus! (Eller: är det spökena som är rädda för mig?)

Helgen den 3-4 juli 1999 övernattade vi i ett av Sveriges mest berömda spökhus. Spökhuset ifråga var den kända prästgården i Borgvattnet beläget ca 60 km nordost om Östersund i östra Jämtland. Här kommer 2:a delen i berättelsen om Borgvattnet i synnerhet, samt spöken och spökerier i allmänhet!

Vad råkade vi ut för när vi så modigt utmanade de osaliga andarna genom vår övernattning i detta fasansfulla spökhus en julinatt 1999? Jo, eftersom vi var de enda besökarna denna natt delade vi upp oss och sov i olika rum, bl.a. i det ” blå rummet”, ”gråterskornas rum”, samt i vardagsrummet på övervåningen.

Ingen hörde eller upplevde något onormalt, varken på lördag eftermiddag, kväll eller under natten. Söndag morgon var också den lugn och helt fri från spöken! Var höll egentligen alla gastar, osaliga andar, gengångare, spöken och andra övernaturliga varelser hus?

Sommarnatten var förvisso både ljus och lugn, ett faktum som effektivt eliminerade all spökstämning och dessutom hördes inte ett enda knakande eller knarrande ljud, något som annars är symptomatiskt för gamla hus. Vi undersökte även samtliga upplåsta utrymmen i huset och var även uppe på vinden utan att observera eller uppleva något besynnerligt, det hade vi ju inte heller förväntat oss, men vi var ju ändå nyfikna och undersökte huset när vi ända var på plats.

Vem vet, kanske hade det riggats upp någon form gömda högtalare, bandspelare och andra dolda mackapärer i huset, men så var inte fallet?

Borgvattnet

Spökatmosfär!

Detta spökhus som ligger mitt ute i ingenstans inger förvisso spökkänsla vid blotta åsynen. Lyssnar man sedan på personalens skrönor, läser tidningsklipp samt i gästböckerna om alla möjliga och omöjliga spökerier, så är detta fullt tillräckligt för många individer som då naturligtvis ser spöken i varje vrå. Tror man dessutom på de faktatavlorna som fanns om varje rums specifika spökspecialitet, samt läste boken som handlade om Borgvattnets historia, så kan väl inte paniken och kallsvetten vara långt borta hos många lättskrämda och godtrogna besökare? Har ju själv lidit  svårt av rädsla för mörkret (och vad som kan finnas i mörkret) i unga år, och min fantasi har det heller aldrig varit något fel på, så jag förstår detta till fullo!

Nej, så är det alldeles säkert, men trots allt detta, så var det enda som störde mig under natten, den enormt obekväma sängen med sängkläder som verkade härstamma från 1800-talet, samt den envisa solen som sprängde genom fönstret och rakt ned på mitt huvud redan vid 03-tiden på morgonen, samt de våldsamma snarkningar som, min nu framlidne vän från Vänersborg, Jörgen Bengtsson genererade i sin säng. Vi delade nämligen rum!

Snarkningar som kunde ha väckt en död! Ljudet lät som något som hade kommit loss ifrån helvetet, minst sagt, men som visade sig vara av en helt naturlig art, trots allt! Tack och lov för öronproppar, säger jag bara!

Vi åkte till Borgvattnet med åsikten att spöken inte finns i den fysiska världen och besöket blev ju bara en bekräftelse på vad vi redan visste. Genom detta fältarbete så har vi ändå införskaffat oss värdefulla kunskaper om varför så många tror på spöken och spökerier.

Man måste förmodligen ha livlig fantasi, vara väldigt mörkrädd eller helt enkelt hysa en stark tro eller önskan på dessa spökens existens för att få se några inbillade gengångare. I alla fall i Borgvattnet! Ett besök vid en mörkare årstid med ruskväder hade med all säkerhet förstärkt intrycken ytterligare!

Alla som klarade av att genomlida en övernattning i detta fruktansvärda Gasthus fick som ett bevis på sitt extrema mod ett numrerat och signerat övernattningsbevis!

Ytterligare en merit i Cv:t, jajamän…

Sammanfattning!

Denna expedition var både rolig och lärorik och vi avråder i princip inte någon att åka hit som en kul grej. Folk med alltför livlig fantasi eller dåliga nerver ska kanske inte utmana ödet, men för vanliga sansade medborgare är det tämligen riskfritt med en övernattning i spökhuset. Vi har, som tidigare nämnts, införskaffat många nyttiga erfarenheter genom detta studiebesök och förståelsen om varför så många tror på och ser dessa spöken har definitivt ökat.

Samtliga spökupplevelser är förmodligen helt enkelt en produkt av synvillor, illusioner, livlig fantasi, skämt, yttre mänskliga arrangemang, misstolkningar och inre upplevelser. Vi upplevde i alla fall inget som motsäger denna hypotes!

Men det kan ju också vara så att spökena hade semester och var borta när vi äntrade hotellet denna julidag? Skämt åsido, de platsbundna fysiska spökena har nog förmodligen semester året runt. Man kan ju också undra varför spöken alltid måste ha tillgång till mörker för att börja showen? Det måste väl vara lika lätt att spöka under dagtid som nattetid, eller? Ett äkta fenomen skulle väl knappast bry sig om ljusförhållanden utomhus eller gå efter någon sorts tidtabell! Märkligt!

Funderingar kring spökfenomenet!

För de som är intresserade av spöken finns det många teorier att ta hänsyn till!

Är det en avliden person som går igen i en fysik gestalt eller är det en återuppspelning av en verklig tidigare händelse? Kan det vara besök från en parallell dimension eller är det månne en högre makt som narras med oss människor? Eller är det de döda som går igen…?

Nej, tyvärr för alla spöktroende kan man nog bara konstatera att det nog inte finns något fog för någon av dessa teorier i den verkliga världen. Spökena får nog sälla sig till samma skara som alla andra obskyra företeelser inom pseudovetenskapen. Man kan inte komma ifrån att observationer av spöken har många gemensamma nämnare med observationer av änglar och utomjordingar på besök, mycket tyder rentav på ett gemensamt ursprung.

Borgvattnets spökprästgård har dock lyckats marknadsföra sig på ett strålande sätt och det okända har ju alltid lockat och fascinerat människor i alla tider. I detta specifika fall så finns det stora möjligheter att tjäna pengar på folks vidskepelse. Det är nog de ekonomiska förtjänsterna som har intresserat folket bakom detta spökhotell i första hand och inte det eventuella fenomenet som sådant.

Man kan nog utgå ifrån att de flesta som övernattar på prästgården redan från början är intresserade av eller tror på spöken. Därför tolkar man in fantasier i normala händelser som utspelar sig under detta förväntansfulla besök. En äkta vetenskaplig studie av det påstådda spökfenomenet i detta hus skulle nog med all sannolikhet bekräfta att inget onormalt förekommer överhuvudtaget!

Egna upplevelser!

Givetvis får folk tro på vad man vill och det finns ju inget som helst intresse från min sida att ta ifrån folk sina upplevelser eller trosuppfattningar kring fenomenet, om någon nu trodde det?

Jag kan även tillägga att jag själv har sett och upplevt ett flertal händelser som skulle kunna förklaras som närkontakt med spöken, eller liknande! En stor mängd av så kallade oförklarliga saker, som t.ex. främmande hemska varelser, upplevda fysiska kontakter, dessutom har jag legat förlamad i min säng samtidigt som okända varelser har stått vid min sida! Jag har därför studerat fenomenet från insidan, så att säga!

spöke1

Jag såg och upplevde även en mängd olika spökerier som barn. Jag var extremt mörkrädd och har alltid haft livlig fantasi, men när man hör tydliga trappsteg i en trappa, samtidigt som man är helt ensam hemma, eller ser en vit gestalt i sovrummet på natten, så blir man givetvis påverkad. Men båda händelserna kan jag förklara bort som vuxen, särskilt när det finns rimliga, sakliga och rationella förklaringar för båda dessa händelser!

För det som skiljer mig från många andra som upplevt liknade saker är att jag kan förklara merparten av mina upplevelser med normala och vedertagna förklaringar, som sömnparalys, sorgehallucinationer, livlig fantasi, alternativa normala förklaringar, skuggor, missförstånd, drömmar och halvdrömmar etc.

Men min sanning är ju inte andras sanning, för som många med mig redan vet, orkar ju sällan fakta och vetenskap tränga undan det som har frodats i folk medvetande under hela mänsklighets historia.

Att vakna upp mitt i natten och inte kunna röra sig, samtidigt som man tittar rakt in i ett monstruöst ansikte är skrämmande! Detta hände mig en gång, men givetvis var detta en form av sömnparlys i kombination med en halvdröm! Allting befann sig inne i min egen hjärna, men skrämmande var det!

En annan gång vaknade jag och såg att det stod en stor mörk gestalt vid fotändan av min säng! Min första tanke var att en inkräktare stod vid min säng och att nu blir det till att försvara sig, men när ljuset tändes, visade det sig vara min datastol som jag hade slängt kläder över ryggstödet på innan jag hade lagt mig,  men i mörkret såg det ut som något helt annat!

En annan gång flög den stängda sovrumsdörren upp med en våldsam hastighet, men det berodde på att sättningar i huset gjorde att dörren var svår att stänga ordentligt och att när det passerade ett tungt fordon utanför på vägen, blev det rörelser i huset som gjorde att dörren öppnade sig! Detta hände hela tiden, denna dörr gick aldrig att hålla stängd, den öppnade sig hela tiden!

Jag har även sett mängder av rörelser eller skenbara gestalter i ögonvrån, men här är det ögonen och hjärnan som bygger ihop hela upplevelsen! Men trots att man vet att det inte finns något där, tittar man ändå dit…

Jag har även fört samtal med folk i sovrummet, som jag trodde var personer i min egen familj, vilket det visade sig att det inte var! Jag var halvsovande och förmodligen var det hela en hörselhallucination, eller en dröm nära vakenhet! Det fanns aldrig någon i rummet och rösterna som jag besvarade fanns ju aldrig heller i verkligheten, men det kändes helt verkligt…

Även i detta hus har jag iofs hört någon gå i trappan, fast det inte var någon där!  dessutom startade tv:n av sig själv flera gånger i rad när ingen var i rummet, för att aldrig göra detta igen! Bara då vid detta tillfälle, möjligt att det var fjärrkontrollen som spökade… Att grejor förvinner i tomma intet eller hamnar på ställen där de inte borde kunna hamnat, det har jag också varit med om i detta hus. Detta mesta går nog också att förklara…

Mitt hus, där jag bodde under 18 års tid, samt barndomshemmet, har alltså genererat en mängd spökupplevelser i mitt liv, men när jag övernattar i ett spökhus, ja då händer -INGENTING!

I mitt nuvarande hem har jag inte heller upplevt någonting konstigt…

Jag tror inte heller på spöken eller dess existens och det är just alla mina upplevelser inom spökgebitet som har gett mig just denna övertygelse! Till skillnad från många andra har jag i verkliga livet sett och upplevt otaliga spöken, varelser och spökerier. Hemskt och chockande i stunden, men det går alltid att hitta en naturlig förklaring i slutändan!

Spöket som gick i trappan i mitt barndomshem var nog det svåraste att klura ut, men jag tror att det var någon av mina äldre bröder som kom hem och smög in bakvägen och det var detta jag hörde, har inte fått detta bekräftat förvisso, men om detta enda rimliga alternativ skulle falla, ja då vet jag faktiskt inte…

Men i Borgvattnet fanns inga spöken, och fanns det några, jagade vi nog bort dem till den närbelägna gamla kyrkogården som låg en liten bit från huset…

Läs gärna även del 1 av  historien om Borgvattnet: https://skogstokig.blog/2018/11/07/expedition-borgvattnet-1999-overnattning-i-ett-spokhus-eller-spokena-blev-livradda-men-inte-vi/

Expedition Borgvattnet 1999: Övernattning i ett spökhus! (Eller: Spökena blev livrädda, men inte vi!)

Helgen den 3-4 juli 1999 övernattade jag och två andra kamrater från Vänersborg, samt en gemensam vän från Härnösand, i ett av Sveriges mest berömda spökhus. Spökhuset ifråga var den kända prästgården i Borgvattnet belägen ca 60 km nordost om Östersund i östra Jämtland. Ett ”Gasthus” som enligt uppgift härbärgerat många nyfikna nattgäster sedan starten 1972!

Detta mytomspunna hus är givetvis omgärdat med mängder av skrönor och historier av alla dess slag. Personalen hjälpte även de, välvilligt till med att måla upp ett scenario, där stället framhävdes som ett aktivt spökhus. Att den närliggande sjön hade dubbla bottnar (!) blev vi också upplysta om, mycket konstigheter i den lilla byn Borgvattnet alltså!

prästgård

Köket och två angränsande rum på nedervåningen var vid vårt besök låsta nattetid och inuti dessa rum försiggick givetvis en stor mängd spökerier nattetid, i alla fall enligt personalen. Stolar skulle ha flyttas runt under natten och dörrar som man låste på kvällen, påstod man var upplåsta på morgonen när man anlände. Men varför spöken bara är aktiva under nattetid är dock okänt, och när det dessutom är ljust på natten under sommaren i denna del av landet, blir det ju ännu märkligare! Men strunt samma!

Frågan ställdes då till personalen varför man inte riggade upp en rörelsedetektor, som  man kopplar till en kamera av något slag, och därigenom införskaffar ett sensationellt förlopp på film, men vi fick inget svar på frågan?  Det borde väl vara väldigt värdefullt och exklusivt att fånga in ett utfört spökeri på film? Bättre reklam går ju knappast att få för ett spökhus som helt och hållet lever på spökerierna. Ett problem med resonemanget kan ju vara att det är svårt att filma ett spökeriförlopp som aldrig inträffat!

De fantasifulla berättelser som personalen villigt framförde vid vårt besök, fyllde ju enbart ett enda syfte och det var att hålla denna ytterst lönsamma myt vid liv. Vi upptäckte i vilket fall som helst varken något ljud från köket eller några upplåsta dörrar vid övernattningen. Det var tydligen inget spöknattskift igång i köksregionen denna natt och köksspöket verkade tyvärr vara ledigt.

Suspekta teorier!

Vi fick reda på att spökerierna förmodligen utlöstes därför att huset låg mitt på ett så kallat ”Currykors” och som grädde på moset så skulle detta också vara orsaken till att mobiltelefonerna ej fungerade varken i eller utanför huset. Men en dålig mobiltäckning kan ju också vara en förklaring, särskilt i nådens år 1999!

I prästgården har det enligt vissa källor självfallet inträffat en mängd bisarra spökerier genom åren. Folk ska även ha sprungit ut i panik mitt i natten och besökare till den på dagen öppna kaffeserveringen har också hastigt fått avvika ut genom ytterdörrarna! Detta enligt personalen och andra källor på samma nivå! Detta skulle tydligen, enligt ett resonemang, bero på att vissa personer är mer mottagliga för det ockulta och därför känner ett kraftigt obehag när de vistas tillsammans med osaliga andar eller något liknande elände på det övernaturliga planet.

Ja, ja… bla, bla, bla …

Vi övriga gäster som inte kan förnimma något övernaturligt överhuvudtaget, är vi då resistenta mot spöken? Nej, den riktiga förklaringen måste nog snarare vara att de personer som reagerar kraftfullt på närvaron av påstådda spöken i detta hus, samtliga lider av ytterst livlig fantasi. Denna livliga fantasi i samband med en tro på spökfenomenet som en fysisk företeelse, gör ju att dessa personer drabbas av en extrem självsuggestion.

spöke 2

Därefter tror de sig se spökväsen eller känna närvaron av desamma i varenda vrå och skrymsle. Upplevelser av detta slag är för det mesta en produkt av en ren psykologisk natur, där det komplicerade mänskliga sinnet spelar godtrogna personer avancerade spratt. Graden av spökerier verkar i första hand vara bunden till vissa personer och inte till platsen eller tiden, det ger ju en kraftig fingervisning om att fenomenet inte är av en fysiologisk natur.

Men nu skulle det ju handla om vårt besök och våra upplevelser i Borgvattnet, så spökens vara och icke vara som fenomen får vi avhandla någon annan gång!

Spöken i turistbranschen!

Det finns spökhistorier från prästgården som går ända tillbaka till 1927, då komminister Nils Hedlund var den förste som (påstås det i alla fall) upplevde märkligheter i huset och sedan har det spökat för diverse präster och andra som har uppehållit sig här. De senaste årtiondena har spökena gått in i den penningstarka turistbranschen och prästgården som numera är pensionerad, framlever sitt pensionärsliv som vandrarhem.

Prästgården såg ju onekligen ut som ett spökhus både in- och utvändigt, i alla fall 1999. En total renovering av huset hade under normala omständigheter hade varit mycket befogat, men då skulle ju spökatmosfären försvinna. Detta skulle i sin tur slå hårt mot de lönsamma affärerna! Man kan ju inte komma ifrån att arrangemanget är av ett kraftigt kommersiellt intresse, en övernattning kostade trots allt sommaren 1999, hela 225 kr per person och natt. Till detta så finns en del souvenirer och krimskrams till försäljning så spökena genererar trots allt en hel del pengar.

I de många gästböckerna i huset, där upplevda spöken och spökerier hade skrivits ned av gästerna, verkar det ha hänt en hel del under årens lopp. Bland de rum som det påstås spöka mest i, tycks det ”blå rummet”, ”gråterskornas rum” och ”expeditionen” vara de allra livligaste. I halva huset med andra ord! I det ”blå rummet” fanns en gammal litografi eller kanske möjligen ett foto (svårt att avgöra vilket det är) som föreställer en pojke av okänt ursprung.

Vi försökte ta reda på lite fakta om porträttet men ingen information fanns att få. Detta porträtt ska enligt gästböcker och andra källor, ha pratat (!), ändrat position genom att hänga sig själv upp och ned, bytt rum under natten och så vidare. Men den vanligaste iakttagelsen är att denna pojke ska ha följt nattgäster och besökare med blicken, något som fått många att känna ett starkt obehag. Vissa besökare har t.o.m. påstått att pupillerna på tavelpojken mystiskt försvunnit när de stirrat in i porträttet.

Naturliga förklaringar eller diverse spökerier?

Vi studerade naturligtvis detta porträtt ingående och märkte inget onaturligt (vilket vi ej heller hade förväntat oss). Förklaringen är naturligtvis att folk som studerat detta porträtt drabbats av en synvilla (den autokinetiska effekten), vilket inte är speciellt ovanligt om man stirrar länge på ett orörligt föremål. Synvillan ger sken av att ett orörligt föremål (eller delar av ett sådant) ser ut att börja röra på sig, det är alltså det mänskliga ögat respektive hjärnan som spökar och inte porträttet!

Andra saker som ska hända i det ”blå rummet” är att någon (eller något) ska sätta sig i någon av sängarna, vilket syns som ett tillskrynklat avtryck i överkastet. Detta hände förvisso en gång under kvällen vid vårt besök, men det var definitivt inget spöke som var orsaken. Däremot visade detta lilla experiment (spökeri) hur lätt det är att smita in och göra ett avtryck utan att folk lägger märke till det.

I fåtöljen som stod i det ”blå rummet” hade en grå spökdam observerats, gardiner har flugit i ansiktet på folk och dessutom har draperiet som är beläget framför dörren mellan det ”blå” och det ”gula rummet” ha rört på sig fast samtliga dörrar och fönster varit stängda. I detta rum har även barnagråt hörts (är det pojken på tavlan som blivit ledsen, månne?). I ”gråterskornas rum” har diverse spöken observerats och gråt har även det hörts i detta rum, därav namnet på rummet.

Övriga spökerier gestaltar sig som dunkningar i väggar, skrapningar och knackningar på fönster, någon som ”springer” i trappan, ytterdörren som öppnas och stängs, taklampor som gungar, suckar som hörs, sängar och möbler som vibrerar! I vissa fall har spökena även utfört handpåläggningar på skrämda nattgäster. Om spökena försöker praktisera healing eller något liknande förtäljer dock inte denna myt?

De flesta av dessa påstådda spökerier kan naturligtvis lätt avfärdas som efterhandskonstruktioner eller rent påhitt, men man får nog även tillskriva diverse misstolkningar, inbillning och självsuggestion till det hela. Ungdomar i Borgvattnet måste ju också roa sig kungligt när de beger sig till prästgården för att spöka för de skärrade övernattande besökarna. Naturligtvis utsätter gästerna även varandra för en massa spratt och går någon på toaletten eller går ut och röker mitt i natten, så tror självklart de andra gästerna att det är spöken som håller låda.

Vissa våldsamma beskrivningar av spökerier har också framförts, där en person påstår sig ha blivit släpad i armen av ett spöke uppför halva trappan som leder upp till övervåningen. En annan person påstår sig ha blivit ”greppad” i benet av ett spöke och föll därför i trappan. Sanningshalten i dessa händelser är nog inte alltför hög!

Spökerier som ska ha inträffat innan prästgården blev ett vandrarhem (with all ghosts include)  drabbade bl.a. komminister Rudolf Tängdén och komminister Nils Hedlund som båda observerade en grå spökdam! År 1941 råkade stiftets sekreterare Inga Flodin även ut för ett nattligt spökeri i ”gråterskornas rum”. Inga Flodin vaknade på natten och kände sig iakttagen och observerade tre kvinnliga spöken sittandes i en spöksoffa (!).

Inte ofta som även möbler spökar, men i Borgvattnet förkommer det tydligen…

Det finns även en mindre känd skröna om ett barn som ska ha bragts om livet på detta ställe, för att sedan ha blivit nedgrävd bakom huset, därav barngråten i huset! En ren ”hittepå-historia” utan minsta verklighetssubstans, kan man nog kalla detta.

En annan känd spökincident råkade komminister Erik Lindgren ut för när han höll på att tippas ur sin gungstol av illvilliga spöken.

Attans spöken att hålla på!

Det finns som synes många  paranormala upplevelser som ska ha inträffat på denna prästgård och teorierna om varför det spökar kan i vissa fall vara lika uppseendeväckande som själva spökerierna. Man kan nog lugnt hävda att det som upplevs i detta hus misstolkas, överdrivs eller helt enkelt inbillas och ljugs ihop medvetet eller omedvetet. Myten har i alla fall kommit i rullning och spökerierna kommer nog att hålla på i detta spökhus långt in i framtiden, sedan spelar det nog mindre roll om det finns några spöken eller inte!

spöke3

I nästa avslutande del av historien ska jag berätta om vad vi upplevde under vårt besök, och vad själva syftet med vår resa till Spökprästgården i Borgvattnet var? Träffade vi på något spöke eller blev vi skrämda, nej inte direkt….?

Inga paranormala fenomen, poltergeister,  vålnader, gastar, mylingar eller andra väsen visade sig för oss med andra ord!

Men man kan än idag, snart 20 år senare, fortfarande övernatta på prästgården, fast nu kostar en övernattning betydligt mer än vad det gjorde för oss 1999!

Del 2 i berättelsen finner du här:

Här är även en extern länk (har f.ö. inget med länken att göra) till huset i fråga för alla som är intresserade av en närkontakt med ett spökhus!

Parkeringskaos med konsekvenser! (Eller: Lobotomerade pungråttor kan inte parkera!)

För någon vecka sedan parkerade jag i parkeringshuset vid Willys i Uddevalla, jag skulle bara in och handla något! Men när jag kommer tillbaka till bilen efter uträttat ärende hade naturligtvis någon helt intelligensbefriad babian parkerat sin bil så idiotiskt att jag bara kunde öppna förardörren lite på glänt! Hur skulle jag nu ta mig in i bilen?

Efter några dödfödda försök med att tränga mig in genom förardörren, gav jag upp och gick runt bilen och försökte nå förarsätet från passagerarsidan istället! Men på en modern bil är det ju både växelspak, konsoler och en massa annan skit mellan stolarna, så det går inte bara att sätta sig i passagerarsätet och sedan glida elegant över till förarsätet. För hur får man med sig sina fötter och ben med över? Man kan inte heller krypa över, för då blir man stående på knä i förarsätet utan möjlighet att få med sig ben och fötter, och att då försöka vrida sig i rätt position är helt omöjligt! Det skulle ju sluta med en fullständig katastrof!

Men hur skulle jag nu göra, utan att fasta i någon pinsam ställning och inte komma loss, eller att förstöra bilens inredning under mina förflyttningsförsök inuti bilen?

Jag sträckte ut hela min kropp uppåt mot taket, samtidigt som jag drog in arslet mot förarsätet, jag öppnade sedan förardörren för att få några ytterligare gratiscentimetrar, samt körde ner rutan i dörren för att kunna spjärna tag med vänsterarmen i fönsterkarmen. Efter fem minuter hade jag fastnat i något sorts mellanläge och fick naturligtvis inte över mina ben, men då fick jag istället trycka mig ut mot den glipande förardörren och ta motspjärn i fönsterkarmen och sedan trycka hela överkroppen upp mot taket, samtidigt som jag försökte komma ned mot stolens ryggstöd.

Hade inte förvånat mig det minsta om jag i just detta läge hade fått ett ryggskott, eller något liknande, och att räddningstjänsten hade fått ingripa för att lösa situationen! Ett skräckscenario, verkligen!

Till slut fick jag i alla fall över ett ben, samtidigt som det givetvis började krampa som vansinnigt i benet, foten fick jag dra mot instrumentpanelen så gott det gick i min utsatta situation, men till slut fick jag äntligen över hela vänsterbenet och nu kunde jag även ta spjärn mot golvet och trycka mig ännu mer upp mot taket och ut mot dörren, samtidigt som jag fick ta tag i högerfoten med högerhanden och dra den mot mig, trots all smärta och kramp!

Det fanns egentligen varken utrymme eller möjlighet att vinkla fot och ben, så att situationen skulle lösa sig, men med stor vilja och lite våld på den egna kroppen gick det till slut att forcera hindret, som var en kombination av bilens inredning och min egen kropp!

Till slut infinner sig dock den förlösande stunden då jag hade fått över mina båda ben och fötter på rätt sida, och nu kunde äntligen jag trycka ned dem under ratten och sätta mig ordentligt i sätet.

Yeah, vilken skön känsla mentalt, men rent fysiskt regerade smärta och kramp!

Svettig, trött och irriterad vänder jag nu huvudet mot höger sida av bilen för att stänga passagerardörren och ser då att en gubbe i bilen bredvid hade suttit och tittat på hela min akrobatkonstuppvisning! Han blev nog mycket road av situationen!

Men det var ju kul för honom, men själv var jag inte speciellt road över situationen!

Nya utmaningar med samma tema!

Ett par veckor senare var jag på samma parkering och parkerade utan några bilar på sidorna, helt fritt och stort spelrum med andra ord!

parkering

Men när jag kom tillbaka hade givetvis någon lobotomerad neanderthalare gjort en idiotisk raggarparkering precis bredvid min bil!

Herre Gud!

En Mercedes som stod helt snett, halvvägs inne i parkeringsrutan, med framskärmen effektivt blockerande min förardörr!

Helvete, nu var det precis samma visa igen! Åter ett intelligensbefriat hängbukssvin som parkerar lika illa, som en bergsget på anabola steroider skulle ha gjort!

Nej, det gick inte att pressa sig in och jag kände att möjligheten att lyckas med bedriften att ta sig in via passagerarsidan ytterligare en gång, var att utmana ödet alltför mycket! Denna gång hade säkert räddningstjänsten fått rycka ut på allvar…

Det fick istället bli en helt ny strategi och jag pressade därför upp dörren maximalt mot Mercans framskärm och hjulhus, samtidigt som jag körde ner rutan i dörren, sedan fick jag ta tag i vänster rails på bilens tak och pressade upp hela min kropp en halvmeter uppåt via den andra armen i fönsterkarmen, på så sätt fick jag då upp mina ben så högt att jag kunde stoppa in dem snett uppifrån genom dörröppning, samtidigt som jag pressade kroppen snett nedåt genom den trånga dörröppningen, samtidigt som jag fick styra ned hela underkroppen mot sätet!

Återigen en akrobatkonst i den högre divisionen, där delar av min bil fick fungera som ett gymnastikredskap! Inte helt lätt när man väger som en elefant och är lika smidig som en överviktig flodhäst med andnöd!

Det hela var nästan synonymt med att försöka pressa en morot med bred midja genom en smal tratt, men det gick ju till slut, men givetvis inte utan diverse komplikationer. Jag fick pressa igenom en bröstkorg som nästan inte fick plats och som grädde på moset, sträckte jag mig givetvis i ryggen! Men jag ryggade inte tillbaka för det!

Så nu satt jag där bakom ratten, arg, irriterad och med våldsamma ryggsmärtor, samt lite ont i bröstkorgen. Åkte återigen från denna parkering med ett extremt mörkt sinnelag och stor irritation över mina medmänniskor!

Nu vet jag inte om jag vågar att parkera i detta parkeringshus längre, för alla andra imbecilla bilburna  amöbor verkar ju sakna alla former av normal vett och sans!

Idioter i kvadrat, minst sagt! Rent galet och tokigt på alla sätt och vis! Usch, en riktig mental vintertid intar mitt sinne när sådana här saker inträffar!