Ingenting smäller högre än en blindgångare (Eller: massakern som uteblev!)


Denna gång ska berättelsen handla om något som hade kunnat bli, om oturen hade varit framme på riktigt allvar, ett blodbad av kolossala mått! Låter kanske märkligt, men med lite mer otur i lasten hade många beväringar, inklusive jag själv, drabbats av en omedelbar och brutal död just denna dag, några år in på 1980-talet. Nu blev det, tack och lov inte så, men det hela kanske handlade mer om en stor dos av slumpartad tur, än just någonting annat. Jag vet inte, men det är så det känns så här i efterhand! Men vi börjar väl från början…

… och slinker in på något helt annat! Vi hade varit på skjutfältet och övat, kommer inte ihåg exakt på vad, men en del av övningen innebar i alla fall att vi skulle få bevittna när ett skarpt pansarskott skulle avfyras mot ett statiskt mål. Skytten i fråga, som skulle skjuta skottet, var ingen av våra egna mannar, men vi fick ju titta på och det var ju alltid något!

Vi skulle direkt efter den skarpa demonstrationen alla få provskjuta med ett pansarskott m/68, fast då med någon form av spårljusinsats monterad (9 mm skarp patron, m/68 spårljusprojektil), istället för den skarpa varianten. Det handlade tydligen om både säkerhet och ekonomi, men mest om ekonomi skulle jag tro!

Men nu skulle det i alla fall demonstreras och personen i fråga lägger upp pansarskottet på axeln och börjar sikta in sig på målet, långt där borta. Men precis då, får en person från vårt eget kompani en briljant idé, och får för sig att han ska kika in i pansarskottet bakifrån…

Pansarskottet siktas in och fingern på avtryckaren kläms åt och projektilen flyger iväg mot målet. Bakåt står en eldkvast rakt ut från pansarskottets öppning.

Att ställa sig bakom ett skarpt pansarskott som är på väg att avfyras, är sällan någon bra idé.

Men precis innan pansarskottet brakar av, är det någon rådig person i vår grupp som greppar tag i lumparkollegan och drar honom åt sidan med full kraft. Bråkdelen av en sekund därefter kommer eldkvasten ut bakvägen och missar den nyfikne beväringen med bara någon halvmeter.

Jag såg händelsen, men innan jag hann att reagera, hade någon observant person, som stod betydligt närmare, räddat livet på den nyfikne. Kanske hade han överlevt händelsen, men han hade nog i så fall fått leva resten av sitt liv utan ett fungerande ansikte. Nej, det hade nog gått riktigt illa!

Hela förloppet utspelades under några få sekunder, men har för evigt etsat sig in i mitt minne för evigt. Man borde givetvis ha utlyst ett rejält säkerhetsavstånd och spärrat av (vilket jag inte har något minne av, utan det var mer som: ” stå inte bakom när han avfyrar…”) och övervakat denna yta, men det kanske man gjorde, eftersom någon ändå hann att rädda upp situationen.

Men för övrigt var säkerheten i det militära undermålig överlag, och det var ju ett under att inga allvarliga incidenter inträffade under tiden jag gjorde militärtjänsten, med tanke på att det hände farliga saker hela tiden…

Inga befäl såg händelsen, men de få som såg vad som egentligen hände, lärde sig nog något på kuppen. Men allra mest lärde sig nog den nyfikne beväringen. Det hoppas jag i alla fall!

Men när detta moment var överspelat skulle det skarpa pansarskottet bytas ut mot en enklare variant, nu försedd med en spårljusinsats. Vi skulle skjuta iväg en kula med spårljus som skulle symbolisera ett riktigt pansarskott.

Vi skulle prova på helt enkelt och alla skulle få skjuta av minst en gång. Det gick väl ganska bra, förutom en incident som skulle kunnat sluta illa, om oturen hade hållit sig framme.

Ja, det händer mycket nu…

En lumparkamrat skulle skjuta. Han lade upp pansarskottet som man skulle, höll handen på den främre delen, och kramade sedan av sitt skott. Problemet var bara att han höll fingrarna på något konstigt sätt, och pansarskottet låg även alltför långt bak på axeln. När han kramade av avtryckaren, höll han därför samtidigt ena handens fingrar precis framför pansarskottets främre öppning.

Inte bra…

Han sköt alltså iväg spårljuskulan, samtidigt som han hade fingrarna placerade framför öppningen, men som ett mirakel, passerade kulan precis mellan två av handens fingrar och ingen skada var skedd. Men han fick en rejäl tillsägelse av ett befäl över sitt slarviga beteende…

Med lite normal otur hade han skjutit av sig minst två fingrar på kuppen.

Men nu gick det bra igen!

Turen verkade alltid vara med oss på något märkligt sätt under hela lumparperioden, trots många incidenter. Det hände ju saker vid varenda övning, t.ex. tappade skarpa handgranater vid kastövning, och mängder med vådaskott, men även mycket annat.

Folk glömde även lämna in sina slutstycken för inlåsning efter användande av k-pisten. Själv fick jag ha slutstycket i mitt logementskåp över natten vid ett tillfälle, eftersom man redan hade låst kassaskåpet, då jag kom in ganska sent för att lämna in mitt slutstycke. Någon lista verkade inte heller finnas och själva låsningen av skåpet brukade för det mesta befälet lämna över till någon av oss vanliga dödliga, och då blev det ju också som det blev. Detta hände ganska ofta. Säkerheten var ganska undermålig för det mesta…

Vi fick till och med avbryta en övning, som gick ut på att vi skulle gå in i ett gas/rök-fyllt utrymme, för att ta på oss masken därinne, men övningen fick snart avbrytas eftersom folk började spy och må illa. Jag själv behövde aldrig utföra övningen, eftersom man avbröt hela övningen innan det var min tur…

Själv fick jag uppleva en annan obehaglig händelse, i samband med när jag och en kollega stod nere i ett skyttevärn under en krigsliknande övning, med skarpa skott i våra osäkrade k-pistar.

Jag märker helt plötsligt att kamraten riktar den skarpladdade och osäkrade k-pisten rakt mot min mage, bara någon decimeter framför mig. Han håller dessutom finger på avtryckaren och med tanke på att man tömmer K-pistens alla 36 skott på max 3,6 sekunder (600 skott/min = 10 skott/sekund), var marginalerna för en dödsbringande olycka helt plötsligt väldigt snäva.

Det hade bara räckt med ett kraftigt ryck i avtryckarfingret, sedan hade han planterat in minst 7-8 skott i min mage, innan han hade hunnit avbryta. Självfallet hade jag aldrig överlevt detta!

Men jag insåg omedelbart den akuta faran i situationen och lyckades med extremt långsamma rörelser fösa bort den dödsbringande skarpskjutningspipan på kulsprutepistolen åt ett annat håll, samtidigt som jag med en extremt pedagogisk, men len och ödmjuk röst, lät meddela, att han skulle hålla ordning på sitt dödsbringande vapen och rikta det åt ett annat håll.

Men när den extremt farliga situationen var överspelad, sa jag till kamraten på skarpen om riskerna med hans uppträdande: ”Vad fan håller du på med? Ska du ha ihjäl mig, eller?”

Det fanns självfallet ingen medveten avsikt bakom händelsen, utan det blev bara så här av någon anledning, men nu hade vi i alla fall fått oss en tankeställare båda två. Det var slarv och ren oförsiktighet, sådant som kan betecknas som ”shit happens”, eller något liknande.

Men konsekvenserna, om det värsta hade hänt, hade varit riktigt allvarliga, i alla fall för mig!

Nu tycker ni säker att jag överdriver situationen, men det hade bara behövt inträffa något överraskande och oväntat, för att det hela skulle ha barkat överstyr. Nu blev det dock inte så, men minuten senare slängde en idiot till befäl, ett knallskott, rakt ner i skyttevärnet där jag och kamraten befann oss…

Med facit i hand visade det sig verkligen att det oväntade också hände, men det som verkligen avgjorde det hela till min fördel, var ju det omkastade förloppet på tidslinjen. Hade idioten till befäl slängt ned knallskottet i vår skyttegrav, typ en minut tidigare, hade förmodligen det värsta kunna hänt och då hade dessa rader aldrig blivit skrivna…

Men nu gick det ju det hela bra! Vi hade återigen den stora turen med oss!

Men nu har vi äntligen närmat oss den springande (eller kanske den sprängande…) punkten i berättelsen. Så nu kör vi…

Vi hade varit ute på övningsfältet, bland mängder av skarpladdade vapen och dödsbringande attiraljer av olika slag. Kommer inte riktigt ihåg vad vi grejade med denna dag, eller om det ens hängde ihop med tidigare händelser i berättelsen, men strunt samma. Men jag har för mig att vi hade en stående order om att aldrig plocka upp något, som vi hittade på denna övningsplats för lite tyngre pjäser. Det kunde ju ligga lömska blindgångare och vänta på att smälla i luften.

Men det som är ytterst självklart för en person, kan vara mer diffust för någon annan. Det är ju så vi människor fungerar. Tyvärr, kanske man bör inflika!

Vissa fattar, andra inte!

Så vad hände då, undrar givetvis vän av ordning?

Naturligtvis var det någon, som trots förbud och allt det där, hittade någon skojig mojäng ute på övningsfältet, en mojäng som han sedan stoppade i sin ryggsäck…

Men nu skulle vi äntligen åka hem från övningen och denna gång fick även jag åka med på ett kapellbetäckt lastbilsflaket (annars brukade jag sitta i förarhytten), vet inte hur många mannar som kan åka sittandes på ett lastbilsflak? Men eftersom vi fick sitta på flaket med full utrustning, kanske vi var runt 20 personer (kanske några fler) där på flaket, varav en som hela tiden på vägen hem, satt och dunkade hårt i flaket med någon metallisk mojäng.

Där och då, var det mest oljudet från det evinnerliga dunkandet, som var det stora problemet. Men det var även trångt, man satt obekvämt och mina dåliga knän värkte som satan.

Vad fan håller du på med? Vad är det för grej du håller på med?”

– Det är bara en mojäng jag hittade, det är en attrapp!

Det var ganska mörkt där på det övertäckta flaket och det enda ljuset som fanns var när någon fick upp en glipa i kapellet, eller tände en cigarettändare, så vi kunde inte se hur attrappmojängen egentligen såg ut…

Resan från övningsområdet till kaserngården, tog kanske runt 20-30 minuter i anspråk. När vi väl kom fram och äntligen kunde hasa oss ut från flaket, var alla naturligtvis ivriga att komma ut ifrån det mörka, trånga flaket. Bortsett från doften av metan från alla värnpliktsfisar, var det skönt att slippa det förbannade dunkandet!

Men vad det nu var för metall-grunka-attrapp-mojäng som personen i fråga hade hittat?

Han hade givetvis fått frågan redan på det mörka flaket. Någon ofarlig övningsmackapär var väl hans allmänna uppfattning kring det hela, vi andra hade väl ingen anledning att tro något annat. För ingen kan väl vara så dum i huvudet att man sitter och dunkar med något, som man inte vet vad det är. För vet man inte vad det är, kan det ju rent hypotetiskt också vara något farligt…

Men nu var resan slut och han ville inte längre ha kvar sitt hittegods. Då ser han ett befäl som han påkallar sin uppmärksamhet hos, genom att fråga ungefär följande:

Kolla vad jag hittade, vad ska jag göra med denna grej?”, sa han till befälet, men då drog cirkusen igång på allvar.

Mojängen fick omedelbart läggas ned ytterst försiktigt på marken och hela platsen fick därefter omgående utrymmas. Sedan tillkallades försvarets bombgrupp, eller något liknande, som fick ta hand om mojängen. Vi andra blev kommenderade att omedelbart bege oss hem till våra logement, fort som fan!

Det var först lite senare vi fick reda på vad mojängen som hade dunkats i lastbilsflaket under ganska lång tid, var för något och inte fan var det någon attrapp!

Det rörde sig faktiskt om en icke detonerad skarp spränggranat!

Ja just det, det var en skarp blindgångare!

Det var alltså på blodigt allvar.

För om denna granat hade exploderat på lastbilsflaket, där i Uddevalla några år in på 1980-talet, hade alla unga killar (inklusive mig själv) som färdades med denna lastbil, dött i ett gemensamt blodbad.  Detta är helt säkert!

Förmodligen hade man, bokstavligen, fått skyffla upp resterna efter oss alla rakt i liksäckar för senare sortering. Hade nog inte blivit mycket kvar av oss. Många människor som satt likt packade sardiner, helt oskyddade på ett litet instängt flak, utan minsta skydd.

Men hur stor risk var det egentligen för en explosion och en kollektiv massdöd där i lastbilen, kanske någon undrar? Sitter jag kanske och överdriver? Nej, knappast!

Med tanke på att det var en äkta skarp granat, som hade blivit avfyrad, men inte exploderat, förelåg nog en relativ stor risk för en detonation. Man sitter normalt inte heller och dunkar med en skarp blindgångare i ett lastbilsflak, om och om igen, ostraffat! Normalt är detta knappast det bästa man kan göra med en blindgångare…

För vem vet, vad som krävs för att den ska explodera. Kanske behövs det bara en liten vibration, en kraftig rörelse, ett slag. Det var heller ingen liten pjäs vi pratar om, den vägde säkert några kilo.

För det händer ju faktiskt att folk i utlandet dör av just av gamla blindgångare som inte har detonerat. I april 2019 kunde man t.ex. läsa följande nyhetsartikel:

Ett barn i Jemens huvudstad Sanaa hittade en odetonerad bomb och tog med sig den till skolan för att visa den för kompisarna. Där detonerade sprängladdningen och två barn dödades, enligt FN:s barnfond Unicef.

Ytterligare åtta barn skadades svårt i händelsen i onsdags (…). Barn faller ofta offer för blindgångare, eftersom de inte förstår hur farliga dessa kan vara.”

Men vår blindgångare exploderade aldrig och sedan verkar hela händelsen ha tystas ned av någon anledning. Normalt skulle det ha blivit ett enorm hullabaloo, men nu blev det istället knäpptyst, förutom en något starkare rekommendation om att vi inte fick plocka med oss någonting, som vi hittade. Spelade ingen roll vad vi hittade, vi fick inte röra det, än mindre ta med det.

Men det är väl bara att konstatera att vi hade rejält med tur, där och då, och man undrar ju hur nära döden vi egentligen var där på lastbilsflaket.

En katt har nio liv, men man undrar ju hur många liv jag då egentligen har att tillgå…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s