Jag glömmer aldrig ett speciellt tillfälle i min ljuva ungdom, då vi var ute och festade och sedan skulle åka hem på natten! Jag var troligtvis någonstans i åldersspannet 16-18 år! Vi var vid tillfället tolv personer och hade endast en Volvo Amazon till förfogande! Hur gör man då? Detta blogginlägg kommer att handla just om detta lilla dilemma!
Det var sent på natten! Vi skulle åka flera mil och chauffören ville därför inte köra flera vändor och alla ville dessutom åka med i första vändan, för att inte riskera bli kvarlämnad. Antingen åkte man med eller så fick man vara kvar… Jag kommer inte ihåg vilka som var med denna gång, men de mest ivriga fick i alla fall knöka in sig i baksätet och normalt kan tre personer sitta i bredd bak i en Amazon, det får helt enkelt inte plats fler! Men denna gång blev det tre stora och en liten och sedan fick alla ta ytterligare en person i knät, så gott det gick. Den sista personen i baksätet låg därför nästan på alla andra och trängdes upp mot innertaket!
Det var mindre plats än i en sardinburk och detta gick ju naturligtvis inte, men eftersom vi alla var onyktra gick det till slut ändå på något vis! Åtta man i baksätet på en Volvo Amazon, ska inte gå, men det gjorde det, hur det nu än gick till! De flesta som åkte med var ju, om sanningen ska fram, ganska unga och inte speciellt storväxta. Själv var jag nästan 1,90 lång och tyckte under normala omständigheter att det var trångt i baksätet på denna biltyp!
Men det gjorde ont redan från början… och denna resa var, trots en vis berusningsgrad, den värsta resa jag någonsin varit med om. Med facit i hand hade jag nog hellre gått hem, trots flera mils promenad, det var helt enkelt avskyvärt på alla de vis!
Framsätena fick ju skjutas fram maximalt och allt bakom framstolarnas ryggstöd var sedan en levande, kompakt och solid biomassa bestående av unga och mindre nyktra personer av båda könen!
Själv var jag ganska onykter och ville åka med hem. Jag hamnade därför längst ner till vänster i baksätet. Det värkte redan från första början i mina knän, det gjorde dessutom ont i hela mellangärdet och lungorna var hoppressade av allt folk och det gick nästan inte att andas. Det fanns helt enkelt inte plats för bröstkorgen att röra sig, utrymmet fanns ju inte!
Bilen var tvådörrars och den enda i bilen som satt någorlunda komfortabelt efter förutsättningarna som rådde, var ju chauffören. Den enda nyktra personen i bilen för övrigt. Bredvid sig hade han tre personer i passagerarsätet och halvvägs in på förarplatsen, så växlingen blev en komplicerad historia och med en ratt nästan inne i magen, blev ju styrningen även det ett svårbemästrat uppdrag. Det pressades även på bakifrån, nästan panikmässigt på grund av den hemska trängseln. Men det gick ju till slut, för allting går bara man vill, så är det ju…
Nu var det bara en mils körning på stora vägen innan de första skulle gå av och sedan skulle vi köra ytterligare någon mil till med oss andra. De som satt fram var ju de som skulle gå av först, med något litet undantag. Så när två personer försvann där fram hade jag ju önskat att några även skulle försvinna från baksätet och flytta sig framåt i bilen, men så blev det inte. Möjligtvis när någon från baksätet skulle släppas av då, men vi var ju aldrig under sex personer i baksätet…
De satt ju så bra där framme i bilen, och våra skrik från baksätet (det var nog mest jag som skrek, de andra sov, halvsov, eller var för fulla för att kunna skrika) kunde man ju ta bort genom att höja ljudet på stereon. Gissa sedan vem som hade sitt öra typ 10 cm från den bakre högtalaren, ja, vem tror ni?
Och eftersom jag var bland de sista som skulle lämna bilen, så fick jag sitta inträngd, med en person i knät hela vägen hem. När smärtan var som värst i hela kroppen, utmanades denna belastning även av en smockfull urinblåsa som dessutom var utsatt för grov yttre påverkan av en tung och spretig biomassa!
Stor smärta samt en stor risk för att man skulle pissa på sig, samtidigt, typ! Mindre bra, minst sagt! När jag skrek att jag måste ut och pissa, möttes jag bara av skratt och idiotiska kommentarer, i den mån man ens hörde mina rop. Men det var ju rena tortyren, men till slut domnade ju hela underkroppen bort, från midjan ner till tåspetsarna, vilket innebar att jag inte kunde ta mig ut ur bilen för egen maskin när jag till slut äntligen skulle få komma ut och pissa.
Det var hemskt och dessutom höll jag på att nyktra till, även det mindre bra givetvis!
Det var även ett under att jag inte bröt av mig mina fotleder när jag till slut kom ut ur bilen, för jag hade ju ingen känsel mina underben, än mindre i mina fötter! Kunde ju inte stå på mina ben och mina fötter vek sig illa, men grejorna höll ju ihop, som tur var!
Resan kändes som åtta timmar, men tog säkert bara 20-25 minuter i verkligheten. Att jag lyckades hålla tätt var ju en gåta, men det yttre trycket gjorde säkert att en urintömning inte var tekniskt möjligt, allt i de nedre regionerna av kroppen var ju maximalt hopklämt och dessutom helt utan känsel. Under dessa förutsättningar gick det ju inte att pissa, inte ens av misstag…
När jag till slut kunde stå hjälpligt på mina ben och känseln i underlivet började komma tillbaka igen, då gick det givetvis inte att pissa eftersom hela skiten hade gått i baklås.
Urinblåsan var sprängfylld och jag kunde inte pissa, det var hemskt! Men till slut gick ju att lösa detta också, kroppen behövde ju bara en viss tid för att återhämta sig från misshandeln, en process som inte heller var speciellt smärtfri!
Det var ju tur att polisen inte stoppade oss, för chauffören hade ju blivit av med körkortet på stört. En krock hade ju givetvis blivit ännu värre, hemska tanke… köttfärs typ!
Men prova nu inte på detta därhemma gott folk, åk aldrig tolv personer i en Volvo Amazon, det är inte bra för någon egentligen, men nu vet jag förmodligen hur det känns att långsamt klämmas ihjäl och att inte få någon luft, att inte kunna röra på någon kroppsdel.
Att känna denna konstanta smärta i kombination med andningssvårigheter och panikkänslor, mysigt värre! Man får verkligen inte lida av någon form av klaustrofobi sociofobi, osfresiofobi, ochlofobi eller bacillofobi, om man ska gå in i en sådan här situation!
Nej, är man rädd för trånga utrymmen, baciller, folksamlingar, kroppslukter eller sociala situationer bör man ju undvika att åka tolv personer i en Volvo Amazon, det bör man tänka på, såvida man inte är onykter för då åker man väl med i alla fall…
Den Skogstokiga Bloggen 