Resan ner till Svenskt Rockarkiv i Hultsfred! (Eller: Urladdningen som höll på att stjälpa en hel fotoexpedition)

Detta är en händelse som utspelade sig för ca 4-5 år sedan! Jag hade då bokat in ett besök hos Svenskt Rockarkiv nere i Hultsfred, Småland. Anledningen till själva resan var att jag höll på med grundläggande research till min kommande faktabok gällande musikfester och festivaler i Sverige under en 20 års period, ”Svenska Festivaler & musikfester 1966-1986!”. Samma bok som jag håller på att slutföra just nu! Finns det något om Sweden Rock i denna bok, undrar ni då! Jo, en liten koppling finns faktiskt!

IMG_3044

Jag hade på förhand avtalat ett datum med arkivarien nere på arkivet, och de hade även plockat fram en massa material till mig. Det var pärmar, tidningar, tidningsklipp, affischer, planscher, föreningsmaterial, årsredovisningar och mycket annat. Besöket grundade sig ju på Rockparty och deras musikfestivaler, konserter och galor i Hultsfred fram till den stora festivalen 1986! Mängder med grejor som man hade plockat fram och sorterat ut enbart inför mitt besök. Jag fick även en guidad rundvandring av arkivchefen och sedan fick jag hålla till i forskarskrubben på övervåningen, så länge jag ville.

De erbjöd sig även att vara kvar längre än som var brukligt enbart för att jag skulle hinna utföra mitt arbete.

Jag hade gått upp tidigt och sedan kört de drygt 30 milen ner till Småland, och jag hade med mig 2 kameror för att kunna dokumentera alla hundratals papper, tidningar och bilder som fanns där.

Allt var förberett och nu kunde ju ingenting gå fel…

Kamerorna hade fulladdade batteriet, så såg det i alla fall ut när jag hade kollat dem dagen före, samt ett nyligen laddat reservbatteri.

Men… jo resan ner gick bra och jag hittade fram och allt var frid och fröjd… men!!!

Det första batteriet laddade givetvis ur omgående, från 100 till 0 på några minuter…

… och det gjorde även det andra batteriet, som laddade ur efter endast några få bilder.

Jag hade trott att de var fulladdade, men ett batteri var det tydligen något fel på och det andra såg bara skenbart fulladdat ut!

Suck!

Detta gjorde att jag nu endast hade ett fungerande batteri till två kameror!

Helt plötsligt ser jag hela min 30 mils fotoexpedition rasa ihop som ett korthus i en orkan och paniken stegrade sig inombords.

Men det visade sig nu dessutom att det inte alls fungerade att fotografera med systemkameran och det var även dåliga ljusförhållanden, samt bristfälligt med plats. Dessa bilder blev inte alls bra för mitt ändamål, som var att dokumentera en massa text, som jag sedan skulle skriva av. Att fotografera vanliga motiv, som planscher och liknande fungerade givetvis, men inte att fotografera av läsbar text…

IMG_3054

Nu blev det panik igen!

Vad skulle jag nu göra?

Skriva av var inte praktiskt möjligt och att kopiera eller skanna hade både varit alltför tidsödande och opraktiskt, dessutom hade jag säkert blivit tvungen att betala för mig, om det ens nu hade varit praktiskt möjligt, vilket det naturligtvis inte var!

Men så kom jag ju på att jag hade en mobilkamera som gick att använda för ändamålet och den fungerade faktiskt mycket bättre. Hade ju även med mobilladdaren så strömmen var ju inget bekymmer!

Yes, äntligen fungerade allt, nu kunde ju ingenting gå fel…

Skönt, nu kunde jag slappna av och köra på och det fungerade bra ända tills mobilkameran helt plötsligt hängde sig och ej svarade på kommando!

Hela mobiltelefonen var nu oanvändbar och jag fick helt enkelt stänga av telefonen och starta upp den från början igen… och hoppas att den skulle fungera!!!

Nu blev jag riktigt nervös igen, men efter en omstart av telefonen fungerade allt igen, tack och lov.

Men det blev ändå några svettiga minuter med hjärtklappning och med paniken stegrande inombords, innan jag hade löst problemet!

Det som började som en ren katastrof, blev till slut ändå ganska bra! Men det fanns hela tiden ett stressmoment hängande över mig, för grejorna  kunde ju sluta fungera precis när som helst, bara så där!

Men jag hann med att dokumentera allt som skulle dokumenteras, och efter ca 6-7 timmar när jag hade stressat igenom allting för att hinna klart och var jag helt slutkörd i huvudet.

IMG_3068

Jag var nu vrålhungrig och hade nu 31 mil att köra hem!

Jag fick dock börja med en rejäl matpaus vid närmaste hamburgerställe, innan jag sedan gav mig iväg hemåt!

Men givetvis blev jag svintrött efter maten och fick köra med nedvevade rutor och hög musik på bilstereon för att kunna ta mig hem!

IMG_3052

IMG_3059

Det blev en seg resa hem , men det gick till slut, tack och lov!

———————————————————————————————————————-

Besök gärna Svenskt Rockarkiv om ni har vägarna förbi Hultsfred. Där försöker man samla på det mesta om svensk musik, rock, pop och allt som är relaterat (om musikkultur, musikfester, festivaler, artister, spelningar, skivor, böcker, planscher, affischer, tidningar etc).

Rock’n’roll eller hur?

Ett giftigt möte med en riktig orm! (Eller: När ormarna verkligen var på hugget!)

När jag var  ett barn (9-11 år kanske?) tillbringade jag ofta stora delar av min fritid ute i naturen, bland annat var jag ofta och klättrade och grejade i ett mindre bergsmassiv som bara låg på andra sidan vägen, precis där jag bodde. Och här fanns det bevisligen gott om ormar!

Vid två separata tillfällen, med bara något år mellan, befann jag mig öga mot öga med en hopringlad huggorm i huggställning. Jag hade vid båda tillfällena klättrat runt på bergets sluttning och rotat runt, som barn oftast gör, och helt plötsligt haft en huggberedd huggorm rakt i halshöjd. Avståndet mellan ormen och mitt huvud var båda gångerna under en meter, ganska nära alltså!

Nu pratar vi endast om att jag var sekunder från att blivit huggen i halsen eller ansiktet, något som jag i så fall tror hade slutat illa. Ofta var jag ute på dessa små expeditioner efter skolan när jag var ensam hemma… och ett hugg i halsen…

Men vid båda tillfällena slängde jag mig handlöst bakåt och rasade därmed flera meter nedför den sluttande bergssidan. Båda gångerna kände jag att ”Nu var det verkligen nära!”, men mina föräldrar fick givetvis aldrig veta om detta.

Lite skärrad var jag, men ändå helt oskadd!

orm

Jag berättade sällan (aldrig) om mina bravader, där det förutom ormar, även diverse fall från träd och annat ute i naturen, slag mot huvudet, elstötar och annat smått och gott ingick i agendan under årens lopp!

Det man inte vet har man heller inte ont utav!

En annan gång några år senare, när jag var 12-13 år eller något liknande och kom hem från skolan, låg det en huggorm på hustrappan och solade!

Jag försökte ta den med en kratta, men då började den snabbt slingra sig upp på krattskaftet, vilket innebar att jag fick släppa krattan omgående.

Jag kunde alltså inte komma in i huset på grund av denna huggorm och nu hämtade jag istället stora stenar och stenade huggormen  och sedan åkte den med krattan upp på närmsta myrstack. Myrorna blev jätteglada, men ormen som trots allt ännu inte var död, blev mindre glad och sprattlade vilt en kort stund. Just där kunde jag känna ett litet sting av medlidande för ormen, men den fick faktiskt skylla sig själv!

Men 30 minuter senare, när myrorna hade gjort sitt, var i stort sett hela ormen borta!

Några år senare när jag var 15-16 år någonting, fick jag en huggorm i framhjulets ekrar på mopeden, och det såg nästan ut som den försökte hugga mig i fötterna, men det var nog bara en synvilla (eller?), men den hängde med en bra bit innan den var död och lossnade från ekrarna.

Anledningen till att ormen hamnade i mopedens ekrar var att den låg på vägbanan och att jag ”råkade” köra över den med mopeden. Jag trodde den var död, men det var den ju inte från början! Mina fem möten med huggorm genom livet har alltså slutat med två döda ormar…

Galen ironi att jag som barn och ungdom var dödligare och farligare för ett rovdjur i form av en orm, än tvärs om! Men nu går jag väl säkert och blir huggen av en orm bara för att jag skrev så…

Skatans sista flygtur: (Eller: Det blir som det blir, när det inte blev som det skulle!)

Vi hade en gång en stor kastrerad hankatt som hette IQ! Vi hade även en massa skator i trädgården och det var särskilt en specifik skata som var på och terroriserade katten hela tiden genom att störtdyka och göra skenanfall gång efter gång!

Skatorna visste ju att katten var en elak varelse som tog småfåglar och annat småvilt och ville väl därför visa vem som egentligen bestämde i trädgården.

Skatan blev dock modigare och modigare och dök allt närmare katten för varje gång. Jag själv tyckte nog att skatan var direkt övermodig! Men skatan tyckte nog att ett avstånd på 2-3 meter var fullt tillräckligt för sin provocerade aktivitet, men till slut surnade katten till och gjorde ett imponerande hopp,  helt från stillastående, 2-3 meter rakt upp i luften och högg tag i skatan med sina käftar. Ingen match för katten, men skatan blev nog verkligt överraskad innan det blev dags för den sista flygturen vidare till dödsriket endast några sekunder senare!

1916028_105497889462098_3323128_n[1]IQ en superkatt som inte backade för något!

Därmed var sagan slut för denna kaxiga och kraxiga lilla (halvstora) fågel!

Övriga skränande skatfåglar lämnade i princip omgående trädgården i gemensam flock, för nu var det inte roligt längre! Skatorna förstod nu vem som regerade i vår trädgård och lusten att utmana var som bortblåst! Sedan såg man inte en enda skata i trädgården under de kommande dagarna. Det tog nog säkert en vecka innan de vågade sig tillbaka igen!

Vi hade samtidigt en annan katt som hette Tasse!

IQ var den givne ledaren som slogs med andra katter, som jagade och gjorde processen kort med fåglar, möss, råttor mycket annat! IQ var en smart katt som aldrig gjorde en missbedömning!

Tasse däremot, var den rädda och osäkra katten som alltid vek undan för konflikter och andra besvärligheter. Tasse var inte heller speciellt smart och han klarade inte ens av att fånga en mus, det blev alltid fel på något vis! IQ däremot gjorde aldrig några fel!

Men Tasse gillade att knalla omkring uppe på hustaket, samt på balkongräcket, och han brukade ofta hoppa ner från balkongräcket till marken, via ett två meter högt vindskydd i trä.

Vid ett tillfälle stod jag och tittade ut genom köksfönstret när Tasse skulle hoppa ner från balkongräcket. Katten hoppar ner och ser väldigt nonchalant ut, vilket givetvis straffade sig omgående.

Tasse missar givetvis kapitalt och kraschar istället rakt in i sidan på vindskyddet, och åkte sedan på huvudet rakt ner bland trädgårdsstolar och annan bråte som stod nedanför. Katten kommer givetvis ned på fötterna (som katter alltid gör), men skakar våldsamt på huvudet och ser förvånat omkring sig omkring, helt oförstående varför det helt plötsligt gjorde så ont att hoppa ner från balkongräcket.

Han missade nog med en halvmeter, men det gick ju bra ändå! Men nog lärde han sig något från denna händelse? Nej, det gjorde han inte… Han fattade aldrig!

1916028_105497892795431_256457_n[1]Tasse var en ganska snäll, korkad och rädd katt!

Tandläkaren som Gud glömde (Eller: Det här kunde ha blivit en utdragen historia!)

Denna text skrevs ursprungligen för några år sedan, men nu kommer den igen, fast i en kraftigt uppdaterad version!! Det som tidigare, bitvis var en halvtrist och tandlös historia, har nu istället blivit en historia med ett riktig fett bett! Här kommer texten som verkligen är något att bita tag i!

Jag var nu på ett återbesök hos tandläkaren. Hade varit där för en undersökning redan ett par veckor innan jul, då man tog fyra röntgenplåtar som alla visade att mina tänder var i bra skick! Men eftersom jag hade en varbildning i en tandficka, påpekade jag detta, och då tog man även en riktad röntgenbild  på denna tand, men inte heller denna bild visade att någonting skulle vara konstigt!

Men när jag ville få reda på varför jag hade problem med en tandficka, testade de även känseln i tanden, som vid tillfället visade sig vara helt bedövad. Och då började cirkusen!!!

Nu började man spekulera i vad som kunde vara fel! Var det nerven som var död? Eller var det en spricka i tandroten?

Med en förkylning i kroppen och en varbildning i en tandficka i kombination, så antog jag ju att svullnaden i sig, var orsaken till att det tryckte på nerven på något vis.

Men man ska ju aldrig tycka något själv, verkar det som! Kanske kunde problemet komma från svullna bihålorna och som tryckte på någon nerv, tyckte jag, och blev omgående idiotförklarad av näbbgäddan som arrogant hävdade att man inte kan få problem med tänderna i nedre käken av bihålorna, det visste hon (återkommer till detta senare i texten)1

Jag fick i alla fall en ny tid ca 1½ månad senare, då man skulle göra en riktad undersökning, som skulle kosta 500 kr. En undersökning som skulle visa om jag hade något problem överhuvudtaget, och om jag i så fall skulle bli tvungen att rotfylla tanden, eller till och med dra ut den!

Så nu var jag där på återbesök och låter glatt meddela att mina problem med tanden inte längre är något problem! Känseln i tanden har kommit tillbaka, vilket de även testade, och tandköttet är inte längre svullet, och jag har inte längre några som helst problem med denna tand!

Då måste väl allt vara bra, eller?

Nej, nu blev jag verkligen INTE populär och nu började problemen på allvar!

Tandläkaren som är en liten späd tjej i 30-års ålder blir genast enormt ansträngd i sin attityd när jag låter påskina att tanden inte längre är något problem. Den enkla undersökningen, som skulle ta max 30 minuter och kosta 500 kr, har nu också helt plötsligt ändrat sin karaktär i grunden. Nu hade de gått bakom min rygg och konspirerat, jo det är sant!

Nu skulle de helt plötsligt borra bort all lagning på tanden, en lagning som gjordes efter att jag bitit sönder denna tand ca 2½ år tidigare. Då borde man också ha sett om det hade funnits någon spricka i tandroten? Men denna lagning gjordes på en annan mottagning på annan ort! Nu var jag en ny kund, på en ny mottagning och således ett objekt man kunde börja plocka pengar av, verkade det som!

Men sprickor i tandrötter kanske uppstår spontant, när som helst, vad vet jag? Jag är förvisso inte tandläkare, men inte heller speciellt dum i huvudet, så jag har svårt att tro att de uppstår utan någon som helst påverkan av olika grader av våld, tryck eller spänningar som resulterar i sprickor. Och någon sådan negativ påverkan kan jag inte dra mig till minnes att jag blivit utsatt för under de senaste åren.

Men nu rådde det helt plötslig inget tvivel om att jag hade en spricka i tandroten! Det hade tandläkaren tolkat ut av röntgenbilden eftersom hon redan tidigare hade sett att tandroten var inflammerad! En röntgenbild som vid förra besöket inte visade någon som helst avvikelse, visade helt plötsligt något helt annat! Bara så där, helt utan någon som helst motivering!

Märkligt kan man nog tycka?

Men nu ville de borra bort hela lagningen omgående för att kolla om tandroten verkligen hade en synbar spricka, något som man tycker att den särskilt riktade röntgenbilden på tanden faktiskt i så fall borde ha visat? Jag började nu argumentera emot hela upplägget! För nu hade man redan bestämt sig för att tanden skulle dras ut, och nu fanns helt plötsligt inte alternativet med rotfyllning med i planen längre.

Kostnaden på 500 kr såg helt plötslig löjeväckande ut, och skulle man borra bort lagningen och sedan konstatera att det inte fanns någon spricka, så skulle kostnaden med råge redan ha passerat 1000-lappen om man skulle återfylla tanden igen! Men hade man borrat bort fyllningen, så skulle man givetvis hävda att det fanns en spricka och att det var lika bra att dra tanden direkt. Något som överhuvudtaget inte hade diskuterats vid det förra besöket!

Lurendrejeri skulle man kunna tolka det hela som!

Men när jag ihärdigt förklarar att jag anser det vara helt meningslöst att rycka ut en tand som jag inte har något problem med, så blir jag genast verbalt nedtryckt och i praktiken också helt idiotförklarad! En lekman ska helt enkelt inte argumentera emot en fackman! Punkt! Särskilt inte när man ligger upp och ner i en tandläkarstol!

Man hävdar att det bästa är att rycka ut tanden, innan jag får ont, medan jag tycker precis tvärs om. Varför ska man dra ut en tand som inte är något problem med? Rycka ut en tand i förebyggande syfte, utan man ens vet om det föreligger något annat fel än att jag har en djup tandficka vid tanden? När jag frågar om denna tandficka inte kan läka bort av sig själv, så får jag svaret att det kan den, men det kommer inte att ske! Punkt!

Stämningen börjar nu bli mycket ansträngd för den kvinnliga tandläkaren retar sig på att jag säger emot henne hela tiden! Hon vill dra ut en tand pga av att jag kanske kan få ont i tanden om en vecka, om ett år, eller kanske inte alls!

Jag säger att jag väl får komma tillbaka om jag får problem med tanden i framtiden, jag förstår inte problemet, sedan tycker jag att det kostar våldsamt mycket pengar för att ersätta den utdragna tanden, 12-20 000 kr!

Då får jag en snäsning tillbaka om att det minsann är mycket jobb att fixa detta! Likt förbannat mycket pengar för att ersätta en tand som man inte ens kan konstatera att det finns något fel med. Men för en tandläkare kanske det är småpengar, vad vet jag?

När jag så framför en teori om att det kanske var den infekterade och svullna tandfickan som tryckte på nerven och gjorde tanden bedövad, så blev jag genast bryskt idiotförklarad! Sedan får jag veta att det minsann är många som har lärt sig leva med att ha utdragna tänder i sina munnar! Förstår dock inte hennes idiotiresonemang!

Detta är ju min mun och mina pengar det handlar om, dessutom gillar jag inte folk som försöker styra mig och mina beslut, genom att förminska mig som person. Allt pladdrande i kombination med den här oseriösa och bitvis oförskämda behandlingen gjorde att jag blev mycket irriterad.

Tandläkaren2

Nu var jag faktiskt arg på riktigt, för det här var ju riktigt galet på ren svenska!

Först gör man en riktig dålig undersökning, sedan lovar man saker som sedan visar sig vara ren lögn, sedan blir man både tyket och otrevligt bemött när man vågar säga emot! Som slutkläm säger tandläkaren att ”då är det ju inte heller någon ide att laga den ytliga skada som finns på den aktuella tanden”. Nu har det helt plötsligt uppstått en skada på tanden som helt plötsligt verkar ha kommit fram från tomma intet. Märkligt, men jag orkar inte tjafsa vidare om denna detalj! Jag har alltid tidigare haft höga tankar om Folktandvården, men nu ska man tydligen skinna folk där också!.

Inte drar jag ut en tand och orsakar smärta, och andra olägenheter i munnen, samt tvingas uppsöka tandläkaren ett flertal gånger för vidare behandlingar, betalar runt 20 000 kr och gör detta utan ens att några problem finns med tanden!

Nej, uppstår det några problem i framtiden så finns ju faktiskt tandläkarmottagningen kvar!

Är det så här man lurar och bedrar folk hos tandläkare nu för tiden? Kör över folk och idiotförklarar människor som inte kan, vågar eller orkar stå upp för sin rätt!

Men jag vågar, orkar, kan och vill!

Man påtalade sedan att jag fick återkomma om det uppstod några problem, och om de inte hör något ifrån mig så kallar de mig för en undersökning nästa gång om ett par år. Nu var man tydligen inte ens själva säkra på mina tandproblem, verkade det som!

Prolog: Nu har det gått ett par år sedan mitt tandläkarbesök och det har inte varit något som helst problem med denna tand, däremot fick jag året efter en våldsam attack av en inflammerad vagusnerv som gjorde att jag åter tappade känseln i den aktuella tanden, dessutom fick jag även våldsam tandvärk, men nu i överkäken där den aktuella tanden EJ satt. Jag hade även problem med mitt vänster öra och värk i mitt vänstra öga, samt våldsam huvudvärk uppe i vänstra tinning. Allt detta, inklusive problemet med den aktuella tanden, kunde jag härleda till mina svullna och inflammerade bihålor som i sin tur tryckte på vagusnerven, som i sin tur orsakade alla mina problem.

Så min teori om bihålorna som faktiskt tandläkaren idiotförklarade mig för, visade sig ironiskt vara det som var grundproblemet. Sedan jag upptäckte källan till mina problem och använde mer nässpray, har dessa problem i stort också helt försvunnit!

Nu är jag åter kallad till tandläkaren och det ska bli intressant och kul vad de försöker med denna gång?

Läs den spännande fortsättningen på historien: Tandläkaren som Gud glömde – 2½ år senare! (Eller: En lång, infekterad och utdragen historia utan slut!)

Tala är silver, men tiga är guld! (Eller: När dårarna aldrig kan hålla tyst!)

Denna händelse inträffade för några år sedan och jag var på väg till tandläkaren och på väg in dit träffade jag på en man i 60-års åldern som också skulle in till tandläkaren, eller egentligen inte, men mer om detta sedan! Det första han säger till mig var en massa negativa saker om den rollator han manövrerade! Men vad vet jag om sådana mackapärer?

Men han berättade för mig att de som lämnade ut denna livsfarliga apparat till honom var helt okunniga, sedan var de också mer eller mindre halvidioter också! Ja, så var det!

Okej, tyckte jag, lite förvånat!

Rollatorn var ju helt livsfarlig vid halka i nedförsbacke, bromsarna var dessutom helt värdelösa och när de ändå tar så glider ju rollatorn hur lätt som helst, sedan visade han mig hur kasst allt var genom att dra rollatorn med låsta hjul över golvet i den trånga hissen där vi båda stod!

Eftersom jag inte kom undan, så sa jag:

– Det kan väl inte vara så svårt att skifta hjul på den, kanske kan man slänga på dubbdäck, sa jag lite på skoj?

– Precis!!! Sa han med upphetsad röst!

– Men det får man inte! Det förstör bromsarna (som ändå inte fungerade), sa han då!

Själv hade jag ju ingen aning!

Sedan fick jag reda på att även färdtjänsten var helt värdelös, för de säger alltid att de ska komma om en kvart, men det gör de ju aldrig!

Okej, intresseklubben noterar! Men jag kände väl inte någon större entusiasm över mannens problem, trots allt!

Sedan gick vi in på Folktandvården och där man skulle knappa in sitt personnummer för att bekräfta sin ankomst, men då var jag så distraherad av mannens tjatande att jag skrev in att jag var född på 1600-talet istället för 1900-talet, men det var ju nästan rätt, för en 6:a är ju också en 9:a fast upp och ned! Men det tog ändå något försök innan jag fick till det, eftersom mannen samtidigt stod alldeles bredvid mig och pratade upphetsat, vilket gjorde att jag inte ens klarade av att göra denna enkla syssla.

Det räckte ju inte med att mannen pratade konstant med mig, han ville ju har svar på allting som han pratade om också och min tystnad accepterades inte! (Hjälp!)

Men jag kunde i alla fall fixa till detta och sedan sätta mig i väntrummet där det nu fanns tre personer, rollatormannen, en yngre kvinna och så jag.

Vi försökte båda två se upptagna ut med att kolla i våra telefoner, tills mannen sa att:

– I framtiden sköter man väl allt via telefoner utan någon som helst mänsklig kontakt!

Jag förstod piken, trots att den inte var speciellt fin, och stoppade ner telefonen i fickan, mannen ville ju prata med någon, dvs mig, och då kunde jag ju inte kolla i min telefon, eller hur?

brain.jpg

Sedan tog han själv upp mobilen och ringde upp färdtjänsten och beställde en färdtjänsttransport, högt och ljudligt, med högtalarfunktionen påslagen, så att vi andra inte skulle missa någon viktig information av samtalet!

Irritation!!!!

Det visade sig nu att han inte alls skulle in till tandläkaren, för han hade haft tre hjärtinfarkter och då fick man inte gå till tandläkaren! Dessutom var han arbetsgivare (eller bara chef, oklart vilket) inom byggbranschen och hade bott i många ställen i Sverige och i utlandet!

Okej?? Men jag hade ju redan tappat tråden för länge sedan!

Sedan berättade han att han hade byggt skyddsrum åt Saddam Hussein i Irak, genom Skanska, men det var under Iran-Irak kriget, men skyddsombudet stoppade arbetet med byggande av skyddsrummet ifall det skulle bli ett anfall, så då byggde man först ett skyddsrum till sig själv, detta extra skyddsrum tog en vecka att bygga!!!! Sedan kunde man fortsätta bygga det ordinarie skyddsrummet!

Ja, ja, vad ska man tro?

Sedan tyckte han att persiska kvinnor var så vackra och försökte få mig att bekräfta detta påstående! Jag sa väl att jag inte visste hur det var med denna sak, för jag hade faktiskt ingen aning!

Varför skulle han dra in mig i alla sina påståenden hela tiden?

Sedan skulle han prata om IS och deras ideologi, men jag hade inte lust att prata om detta ämne i ett väntrum med en total främling. Men nu började jag på allvar känna mig både stressad och besvärad! När han inte fick med mig på denna diskussion, skulle han istället prata om SD och deras ideologi, som han inte stödde, men inte heller förkastade.

Hjälp mig någon, jag står inte ut!

Nu kände jag mig ännu mer besvärad och sa något diffust, som jag i nuläget inte kommer ihåg vad det var! Men nu var jag inte längre intresserad av att prata med mannen. Jag kände mig bara stressad och ville bara bort därifrån!

Sedan klagade han över att norrlänningar och skåningar aldrig kunde vara tysta, och de var hopplösa att ha arbetande på timpenning, eftersom de bara stod och pratade hela tiden…

Suck och pust!

Han berättade även att man inte kunde tilltala folk på gatan i Stockholm, för då trodde de att de blev rånade, förresten var det likadant i Uddevalla! Vad är det för fel på Uddevallabor, vräkte han sedan ur sig?

Något fel måste det ju vara, för så illa som i Uddevalla är det ju inte i andra jämnstora städer!

Själv kom han från Trollhättan, och när han fick veta att jag inte heller kom från Uddevalla, så var det bara den yngre kvinnan kvar att redovisa vad hon kom ifrån, och då visade det sig att hon också kom från Trollhättan, exakt från samma ställe som mannen dessutom! Då skulle han ju ha reda på om hon kände, den eller den personen… Men egentligen kom han ifrån Högsäter i Dalsland, men hade bara bott i Trollhättan, trots att han nyss sa att han kom därifrån! Jisses!

Kvinnan verkade dock måttligt intresserad av att ha någon djupare dialog med den 58-årige rollatorförsedde mannen som, när han inte var sjuk, tydligen var chef inom byggbranschen! Jo han berättade hur gammal han var, trots att det inte var någon som undrade!

Sedan blev jag inropad till tandläkaren, och mannen såg nu helt bedrövad ut när han insåg att jag försvann! Själv tänkte jag – tack och lov! Har aldrig klivit in till tandläkaren med så lätta steg förut!

Det är inte varje dag man råkar ut för en konstant pratande mytoman med rollator, tack och lov!

Men varför han åkte med mig upp till tandläkarens väntrum, när han inte ens skulle in till tandläkaren framgick aldrig, men förmodligen tyckte han väl att jag var den perfekte samtalspartnern som nu skulle få ta del av hans konstanta pratande…