När det går som tåget! (Eller: När Murphy ansvarar för tekniken blir tågordningen oftast en helt annan!)

Denna ”tåghistoria” inträffade endast ett fåtal dagar innan den föregående historien i bloggen. Lite omvänd ordning på berättelserna således, men så kan det bli ibland! Denna gång skulle jag resa med tåget från Öxnered mot Herrljunga för ett byte och sedan, vidare mot Stockholm!

Det var vinter och kanske 10-15 minusgrader när jag parkerade min bil vid järnvägsstationen i Öxnered, en bit från Vänersborg. Tåget anlände och jag gick på tåget och satte mig på en lämplig plats. Det var tidigt på morgonen och ganska lite folk med på tåget. Klockan tickade på, men tåget åkte ändå inte iväg och helt plötsligt hade det dragit 5 minuter över tiden, och tåget rörde sig fortfarande inte!

Vad är det som händer, varför åker vi inte?

10 minuter över tiden och vi var fortfarande inte igång!

Varför åker vi inte någon gång?

Men problemet var att järnvägsbron över Göta Älv i Vargön hade frusit fast i öppet läge och så länge problemet kvarstod, kunde vi inte åka någonstans alls egentligen!

Frustrationen steg vartefter tidsmarginalen gentemot tågbytet i Herrljunga minskade. Jag tror att tidsmarginalen från allra första början på låg runt 20-25 minuter någonstans och redan nu hade halva marginalen försvunnit, och det redan innan vi hade rört oss en enda meter! Bedrövligt!

Men till slut åkte vi i alla fall iväg mot Vänersborg, sakta, sakta!

I Vänersborg stannade tåget igen och givetvis skulle inte resan fortsätta förrän järnvägsbron i Vargön hade kommit på rätt plats igen! Det var fortfarande något problem som inte var löst…

Nej, det var ju både kallt och snöigt, och då ska ju givetvis ingenting i Sverige fungera …

Men till slut åkte vi äntligen iväg mot Vargön och Herrljunga, men nu var vi ca 18 minuter efter tidtabellen och det såg helt plötsligt väldigt dystert ut tidsmässigt, men hoppet fanns ju där trots allt och jag trodde nog att tåget kanske skulle försöka köra ikapp en del av den förlorade tiden!

Hoppet är ju som sagt det sista som överger en människa!

Men jag var dum och förstod inte bättre! För Murphy, min gamle antagonist, var ju med på resan! Käre gamle Murphy med alla sina hyss och rackartyg! Det borde jag ju ha förstått!

Tåget körde inte fort alls, snarare saktare än normalt, och klockan tickade ju på i alldeles för snabb takt!

Jag frågade tågvärden hur man hade tänkt att lösa situationen med anslutningståget i Herrljunga och han såg närmast frågande på mig när han svarade:

 – Lösa sig? Nä, vi kommer inte hinna fram i tid och tåget där kommer ju inte vänta på oss! Nej, det går inte!

Helvete i kvadrat, tänkte jag då!

Men hoppet fanns ju där ändå någonstans, om att vi skulle börja ta in lite tid, men när förseningen klockade in på 23 minuter, dog dock mitt sista hopp (och Murphy jublade samtidigt så högt han bara kunde!). När vi till slut var framme i Herrljunga hade Stockholmståget redan åkt i väg ungefär 7-8 minuter tidigare.

När vi var framme  hade vi till slut hamnat nästan en halvtimme efter tidtabellen. Bra jobbat!

Men innan dess, när jag hade insett att vi inte skulle komma fram i tid, blev jag tvungen att konfrontera tågvärden med stor tydlighet om mina krav! Jag tyckte faktiskt att jag hade en viss rätt att ställa vissa grundläggande krav på transportören, trots att totalt tre olika aktörer var inblandade i situationen (Trafikverket som ansvarade för tågbanan, Västtrafik som jag åkte med för tillfället, samt SJ som ansvarade för Stockholmståget).

Jag frågade hur jag nu skulle kunna ta mig till Stockholm, när mitt tåg redan hade avgått från Herrljunga?

Då sa han att jag kunde ta lokaltåget från Herrljunga till Skövde och sedan gå på nästa X2000-tåg till Stockholm i Skövde. Tågen stannade nämligen varannan gång i Herrljunga och varannan gång i Skövde!

Jag förstod att han inte såg några egentliga problem i situationen!

Men där var vi ju som sagt, inte riktigt överens i frågan!

Konsekvensen blev att jag skulle bli tvungen att leta upp ett lokaltåg i Herrljunga och ta mig till Skövde med detta, utan en giltig biljett, samt borda X2000-tåget och åka vidare till Stockholm, utan någon bokad sittplats och utan någon giltig biljett för just det tåget! I min biljett ingick ju även förtäring, vilket jag självfallet inte ville missa!

Jag såg nu ett stort berg växa upp framför mig, ett berg som jag nu skulle bli tvungen att bestiga, och  jag frågade därför tågvärden om det fanns någon personal i Herrljunga som skulle kunna fixa allt detta åt mig?

– Nej, det är helt obemannat, sa han då!

Precis som om detta nu var den naturligaste saken i hela världen?

Det mentala berget blev inte direkt lättare att bestiga efter detta svar, men då beslöt jag mig för att istället göra om berget till en liten kulle! Nu konfronterade jag istället tågvärden och talade om för honom att det faktiskt var hans uppgift att fixa detta åt mig, eftersom det inte var jag som hade strulat!

Jag var bara en resenär som hade råkat illa ut pga omständigheter som jag ej kunde råda över! Omständigheter som bara han kunde hjälpa till med att reda ut! Jag ställde naturligtvis mina krav på ett hyfsat och trevligt sätt, fattas bara annat! Det var ju inte tågvärdens fel att strulet hade uppstått!

Trevligt men bestämt!

Väldigt bestämt till och med!

Men ändå trevligt!

Jag menade på att jag varken ville, eller orkade att dra upp min livs historia för att lösa den uppkomna situationen, varken en (Herrljunga) eller två gånger (Skövde)! Risken att något skulle strula till sig rejält, såg jag som uppenbar möjlighet med tanke på en viss Murphy och alla hans påhitt!

Du får ringa och fixa detta åt mig, sa jag till tågvärden! När jag kommer ombord på lokaltåget i Herrljunga, samt kommer ombord på X2000-tåget i Skövde, ska det bara vara för mig att säga mitt namn och hänvisa till att tågvärden på detta tåg har ringt och förklarat läget! Var snäll och fixa detta åt mig!

Han förstod genast allvaret i situationen! Jag var ganska samlad, men ändå lätt upprörd över djävulen i alla detaljer!

Efter en stund, återkom han och förklarade att han hade uppfyllt mina önskemål till fullo och allt skulle nu fixa sig! Jag tackade för hjälpen, men var givetvis mycket skeptisk och gjorde mig beredd på att det skulle bli besvärligt det här…

Nu skulle jag med på tågen utan en massa tjafs och därmed basta! Nu var jag verkligen inte på lekhumör…

Men när jag till slut kom på tåget till Skövde så löste det sig nästan direkt, och jag såg nog väldigt bestämd och bister ut, så något tjafsande blev det inte! Nästan frustrerande bara det!

När jag gick ombord på Stockholmståget, blev jag dock tvungen att söka upp tågvärden för att få en sittplats, men inte heller där blev det något tjafsande! Jag fick en sittplats och även allt annat som ingick i biljetten!

Slutet gott, allting gott med andra ord!

Men på väg till min sittplats gick jag förbi mina fackliga kollegor som hade åkt med tåget från Göteborg och de såg faktiskt ganska förvånade ut!

De förstod inte hur jag helt plötsligt kunde vara på detta tåg, eftersom de visste att jag åkte med tåget som gick en timme tidigare, just för att det tåget stoppade i Herrljunga, vilket detta inte gjorde!

De satt där nu som fågelholkar och fattade ingenting, så lite skoj var det faktiskt.

Sedan fungerade ju allt normalt resten av resan, men nästa gång jag åkte blev det ju sju resor värre, men det har jag ju som sagt redan skrivit om i 2018 års sista blogg – som heter: ”Åkte till Stockholm, tog en öl & åkte sedan hem igen! (Eller: det gick som tåget, dvs det mesta gick fel, eller inte alls, men ölen var ju god!)”

skogstokig.blog/2018/12/31/akte-till-stockholm-tog-en-ol-akte-sedan-hem-igen-eller-det-gick-som-taget-dvs-det-mesta-gick-fel-eller-inte-alls-men-olen-var-ju-god/

Har ni inte läst blogginlägget från nyårsafton 2018, så gör gärna det nu, för de händelser som inträffade där skedde ca 1 vecka efter händelserna i detta blogginlägg! Även denna resa skedde tillsammans med gamle och goe Murphy, med alla sina hyss…

Folk brukar prata om att de har skyddsänglar som vakar över sig, själv har jag Murphy som lägger krokben för mig titt som tätt…

 

Bajsfontänen i källaren! (Eller: Hur mycket skit ska man egentligen behöva ta?)

Jag kommer aldrig glömma vad som hände när vi flyttade in i huset sommaren 2010! Bara efter någon, eller några dagar, så tätnade hela avloppet ut från huset! Avloppet var helt tätt och vi kontaktade kommunen eftersom vi trodde det var anslutningen till den kommunala avloppsstammen som hade tätnat. Vi försökte köra med rensband och vi försökte spola ledningen, men ingenting fungerade!

Kommunens slamsugare kom sedan hit med tre man (!) och det visade sig snart att det var vår del av avloppet som var tätt, och detta var väldigt viktigt enligt dem, för då var det vi som fick betala kalaset själva.

Vi kollade golvbrunnar etc inomhus tillsammans med slamsugningspersonalen och vattenlåset i golvbrunnen i duschen i källaren hade de demonterat. Nu skulle de, som jag förstod försöka suga rent avloppsledningen, men vad gör idioterna då?

Jo, istället för att suga loss stoppet i ledningen, trycker de  med full kapacitet avloppsledningen in mot huset, och detta helt utan någon som helst kommunikation eller förvarning!

bajs

Konsekvensen av att trycka ett tätt avlopp mot en öppen golvbrunn är ganska given! Det som hade fastnat i avloppet var sådant som det förre ägaren, samt vi själva , hade spolat ned via våra toaletter. Vi bodde ännu inte i huset, utan höll på att successivt flytta in!

Slamsugaren tryckte nu in hela avloppsinnehållet genom den öppna golvbrunnen i duschen och belade därmed alla närliggande väggar, tak och golvytor med ett jämnt lager avföring, vatten och slam. En bajsgeijser som  sprutar rakt upp i taket precis framför mina ögon, och den ena av killarna från slamsugaren springer ut och får stopp på det hela inom 20-30 sekunder och bajsfontänen inne i huset upphör!

Det aktuella utrymmet var en hall och trapphus med många skrymslen och vrår! Svårstädat med andra ord!

Han som hade startat och tryckt in hela avloppet in i huset brydde sig inte ett skit (!), medan den andra skamset ändå hjälpte till att grovsanera i kaoset. Var den tredje personen tog vägen vet jag inte!

Det tog sedan flera dagar i anspråk att sanera bort skiten (!) och att få det hela luktfritt tog ju ännu längre tid!

Efter några veckor kom så en räkning på över 800 kr för utfört arbete, och då ringer vi och frågar om de inte har någon skam i kroppen? Men då började man tyket käfta emot på kommunen, för de hade ju minsann inte gjort något fel, och sedan när personalen som var här dessutom blåljuger till att de hade ställt till det för oss, då blir relationen givetvis ännu frostigare!

Tyvärr hade vi missat att fotodokumentera eländet! Kanske inte det första man tänker på när stora delar av den inredda undervåningen besprutas med avföring! När det hänger avföring från främmande människor i taket, så är det ju andra mekanismer än en fotodokumentation som triggas igång! I alla fall i mitt fall!

Efter någon vecka kunde vi ändå förlika ärendet med kommunen, trots att de nekade till att något som helst fel hade begåtts! Men som goodwill strök man ändå halva beloppet och då orkade vi inte bråka mer…

Shit happens!

Men några fler avföringsfontäner vill vi inte ha i vårt hus, för nu har vi faktiskt tagit emot så mycket skit att det räcker för ett helt liv! Snälla Murphy lämna oss ifred nu (Murphys lag är tyvärr min ledstjärna här i livet)!

När jag föll för Dracula (Eller: Nu blev det verkligen pann-kaka av alltihopa)!

Dessa två händelser, som jag nu ska berätta om, skedde för väldigt länge sedan. Det måste nästan ha varit på medeltiden någon gång, för jag var tonåring vid det ena tillfället, och ännu yngre vid det andra!

Vid det andra tillfället, som egentligen råkar vara det första tillfället (pust!), gjorde jag bort mig inför öppen ridå, så ingenting har tydligen förändrats med åren, lika klantig då som nu alltså! Japp!

Händelsen utspelade sig i Åmål, Dalslands huvudstad, när jag en gång för länge sedan kom knallandes på stadens trottoarer. Längre fram såg jag en man komma emot mig, på samma trottoar, ingenting konstigt med detta alls, förutom att det var en speciell man, kanske 40-50 år gammal någonting. Kanske var han yngre, men i min ålder var ju allt över 25 jättegammalt oavsett!

Mannen ifråga hade i alla fall ett särpräglat utseende och kallades av vissa för Dracula, eftersom han såg ut som greve Dracula på alla sätt och vis, särskilt i ansiktet med sitt sargade bleka ansikte och sina insjunkna ögon! Hade sett personen på lite på håll tidigare, men nu skulle jag alldeles strax möta självaste Dracula på gatan, nästan axel mot axel. Precis innan hans huggtänder borrar sig in i min hals, för att komma åt mitt söta och läskande blod! Usch och fy!

Jag var vid tiden för händelsen ca 11-12 år någonting och tyckte nog att det var lite otrevligt ändå, trots att jag mycket väl visste att det bara var en vanlig person med ett lite udda utseende som jag mötte. Kanske var han en missbrukare eller kanske bara en udda person, eller så var han bara en vanlig person med ett speciellt utseende, vad visste jag? Jag visste ju ingenting! Jag ville i alla fall inte stirra på honom, eller ens möta hans blick, för kanske skulle han bli provocerad om jag tittade på honom, så jag tittade helt enkelt ned på trottoaren strax före mina fötter, det var mest praktiskt tyckte jag då! Vi skulle ju mötas på trottoaren, Dracula och jag, något mer skulle ju givetvis inte hända!

Naturligtvis var det inte alls praktiskt på något vis och klart som korvspad (märkligt utryck, eller hur?) hände det givetvis något, skulle det snart visa sig! Självklart, självklart, självklart!

Precis där mötet skulle komma ske, fanns en järnvägsövergång för både gångtrafikanter och bilar, med signaler och bommar och hela faderullan, ja ni vet! Jag passerar över järnvägsspåren med sänkt blick och precis när jag ska till att möta ”Dracula” känner jag helt plötsligt en kraftig smärta i huvudet, samtidigt som jag går rakt ned i backen. Faller som en fura av slaget!

Jag rasar alltså rakt ner i backen, med en våldsam smärta i huvudet!!!

VAD HÄNDE?

BLEV JAG NEDSLAGEN ELLER ATTACKERAD?

HJÄLP, DET SOM INTE KUNDE HÄNDA, KANSKE HÄNDE I ALLA FALL, ELLER?

the-best-dracula-movies-u2

Jag var där och då,  helt övertygad att Dracula hade slagit mig till marken och nu skulle göra processen kort med mig. Men inte skulle väl en vuxen man ge sig på ett barn, tänker ni kanske då? Men jag var ändå ganska lång trots min ringa ålder, nästan 180 cm lång. Såg därför betydligt äldre ut än vad jag var! I hans vampyrögon var jag kanske bara en vanlig tonåring, en yngling och inte alls ett barn!

Kanske var det därför han hade slagit ned mig?

Men med facit i hand, utifrån ett möjligt ”Dracula” perspektiv, var det istället följande scenario som hade utspelat sig!

Här kommer en ganska lång, men ung person, som tittar stadigt ned i marken och som inte vill ha någon ögonkontakt, verkar det som. Den unga personen går också väldigt långt ut mot kanten på trottoaren, vilket innebär att han med stadiga steg kommer att gå rakt in i den svarta signalskölden, där de röda blinkljusen för järnvägsövergången sitter. Sköldens svängda bakkant tar sedan rakt i pannan och den unga killen rasar rakt ner i backen, som en säck potatis!

Slaget i pannan var så kraftigt att jag däckade fullständig, men antingen ser inte ”Dracula” att jag går i backen, eller så brydde sig han bara inte! Jag vet faktiskt inte! Jag kunde faktiskt ha skadat mig rejält, där och då, men smällar i huvudet är ju något som kommer bli något av mitt signum genom livet. Jag går i däck, för att alltid komma upp igen, (nästan) helt oskadd, hur det nu går till (vilket jag aldrig riktigt förstått)? Jag kom även denna gång, ganska snabbt upp på fötterna igen, men då hade ju Dracula redan passerat mig.

Tyckte givetvis att det hela var grymt pinsamt, men det hela måste ha sett otroligt roligt ut! Det är ju sådana här klipp man har sett på TV och skrattat åt, men så är man ju inte bättre själv! Helt galet på alla vis!

(Suck!)

En annan gång, ett antal år senare inträffade en annan, men liknande händelse, där jag var 15-16 år någonting. Detta utspelade sig också i Åmål, men denna gång alldeles bredvid stadens torg (mycket mer folk i omgivningen så klart!).

Denna gång går jag på trottoaren och ser en mycket intressant tjej på andra sidan av gatan, och gjorde som många tonåringar alltid har gjort, jag följde hennes framfart på andra sidan gatan med min blick, samtidigt som jag fortsätter min färd framåt! Vet inte varför just denna tjej var så intressant, men något var det väl?

Till slut måste jag dock vända tillbaka med huvudet, vilket jag också gör, och bråkdelen av sekunden senare, ser jag återigen blixtar och dunder inför mina ögon, samtidigt som jag återigen igen stupar rakt ned i trottoaren. Inte ofta jag faller för tjejer, men denna gång gjorde jag verkligen detta med dunder och brak!

VAD HÄNDE NU DÅ???

Jo, jag lyckades gå rakt in i en stolpe för ett övergångsställe och knockade åter ut mig inför öppen ridå, och denna gång var det säkert många som såg min vådliga krasch rakt ned i backen! Stolpen fjädrade väl lite mer än vad som var fallet i krocken tidigare i berättelsen, men tvärstopp blev det i alla fall. Men återigen, var det ingen som brydde sig! Själv fick jag en bula i pannan, stukat självförtroende och tyckte det hela var oerhört pinsamt!  Kände mig som en riktig idiot och man undrar ju hur många som skrattade där de satt i sina bilar, när de såg spektaklet?

Men ändå är det inte mer pinsamt än att jag lägger ut det hela till allmän beskådan nu, typ 500 år senare! Men det bjuder jag på, för lite kul var det väl ändå?

Bilförsedd tant anfaller bakifrån! (Eller: Anfall är verkligen inte bästa försvar!)

Denna berättelse utspelar sig i maj 2013:

”Helvete!”

Detta starka ord har jag verkligen gjort mig förtjänt av denna dag! Här går man och gör en bilaffär och är nöjd och glad, som man brukar vara efter en bra affär! Man kör omkring i en nästan en ny bil med endast 550 mil på mätaren! Vad händer då?

JA, VAD HÄNDER DÅ???

Jo, endast en och en halv timme efter att jag slutfört bilaffären och hämtat ut bilen från bilhandlaren, ja, då försöker helt plötsligt en tant på drygt 60 år att köra genom min bil bakifrån!!!

RIDÅ! 

Jag stod stilla i en gatukorsning med tända bromsljus och med påslagen blinkers, en möjlig lucka uppstår i trafikflödet och jag släpper på bromsen för några sekunder, men kan inte utnyttja den lilla luckan i trafikflödet och kommer därför aldrig iväg framåt mer än ca en meter!

Då gasar tanten som står bakom mig och drar på för fulla muggar med sin lilla Suzuki Swift och krockar på kuppen sönder både vänster front och framskärm på sin egen bil, när hon försöker in på köra på samma yta där min bil redan befinner sig! Min bil får en stor buckla på höger sida bak!

Men, bara för att man släpper bromsen så är det ju det inte samma sak som att fri fart helt plötsligt har uppstått i denna gatukorsning. Dessutom bör man ju även titta åt samma håll som man kör sin bil.

Mina tankar just där och då var – ”DET ÄR INTE SANT, DET ÄR FAN I MIG INTE SANT!!!”.

Jag blev inte ens arg, utan bara fullständigt känslokall, och efter att vi fått parkerat bilarna på andra sidan av gatan, klev jag ur bilen för att prata med den andra föraren. Jag såg nog väldigt bister ut, och agerade nästan som i trans.

Tanten tog givetvis på sig skulden omgående och hon var ju också klockrent vållande, hur man än resonerade. Om detta rådde ju inga tvivel!

Men hur roligt är det att få sin i stort sett nya bil krockskadad efter bara drygt en timme, ute i trafik, bara för att bakomvarande bilist tror att man ska köra och därför börja köra själv, utan att titta om man verkligen körde! Fullt ös, medvetslös, var troligtvis hennes motto!

Att tre bromsljus åter tände sig precis framför ögonen såg hon inte, utan hon tittade tydligen bara åt sidan och gasade på och står man mindre än en meter bakom finns heller ingen felmarginal. Lite lustigt var det också att hon tydligen gasade på med fullt rattutslag, detta eftersom hennes vänster framskärm såg ut som ett dragspel, medan bucklan på min bil befann sig på höger sida.

Hon försökte tydligen svänga rakt igenom min bil…

Hennes lilla Suzuki gick troligtvis inte att köra från platsen eftersom framskärmen hade ändrat form och nu tog i hjulet, min Volvo V70 hade i sin tur ”endast” fått en kosmetisk buckla! Illa nog, förvisso, men ändå ingen katastrof!

Kan, där och då, känna en viss skadeglädje att hennes bil fick mycket värre skador än min! Tanten ojade sig dessutom  över vad hennes man skulle säga nu när hon hade krockat sönder bilen? Hela fronten och väster framskärm var ju helt skrot, det blev nog en dyrbar historia! Mannen blev säkert överlycklig! Karma!!! Ha ha!

Jag fotograferade av hennes körkort, samt samtliga skador på båda bilarna och vi fyllde i en skadeskiss för försäkringsbolaget, och hon tog på sig alltihopa!

Men en massa krångel med försäkringsbolag och verkstad väntade nu och visst skulle det bli krångel, inte med skadeärendet, men med andra saker, givetvis! Det tog också typ 6 veckor innan verkstaden kunde fixa till min bil, och tanten blev givetvis den vållande parten i olyckan och fick stå för självrisker etc.

images

Hissen, jag och psykfallet!¨(Eller: När hissen inte går ända upp!)

 

Den 18 februari 2016 var jag nere på Willys i centrala Uddevalla för att handla lite. Kommer in i hissen från plan 1 i parkeringshuset. Två personer kommer ut ur hissen, jag går in i hissen, och gör som jag alltid gör när jag ska ner på entréplanet, trycker på E-knappen i hissen. Inget konstigt med det alls, men kvar i hissen står en person av utländsk härkomst i 20-års ålder, eller liknande.

39960_150956991582854_699641_n

När jag trycker på E-knappen inuti hissen, så slänger han sig på hissknappen till våning 2 och trycker in denna med våldsam kraft, för att sedan under högljudda svordomar på oidentifierat språk, vräka sig med våldsam kraft mellan hissdörrarna för att komma ut ur hissen på våningsplan 1. Hela denna handling utstrålande ett våldsamt raseri och när han kom ut ur hissen, så fick jag åter trycka på E-knappen, medan den ut flyende ungdomen med våldsam kraft sparkar ursinnigt på den andra hissens dörrar.

En normalbegåvad person hade givetvis tagit trappan upp till våningsplan 2, eller kanske bara stått kvar i samma hiss som han lämnade! Då hade han bara några sekunder kommit dit han ville!

Hela detta händelseförlopp från att jag gick in i hissen, tills han sparkade i hissdörrarna, tog säkert mindre än 10 sekunder. Själv fick jag åka med hissen upp till både 2:a som 3:e våningen, där hissen stoppade och öppnade dörrarna.

Psykot hade ju tryckt in båda dessa knappar först när han gick in i hissen, sedan när jag kom in i hissen. Hade han stått kvar i hissen, hade han ju kommit dit han ville…. (suck!).  Efter ett stopp på våningsplan 2 och 3,  kunde jag åka ner till bottenplan och börja reflektera över vad som egentligen hände.

Det var en märklig händelse och personen som fick ett psykbryt och vansinnesutbrott, bara för att jag tryckte in en knapp i hissen, verkade ju närmast psykotisk på något vis. Nu gav han ju sig inte på mig, förvisso, kanske var jag för stor för honom. Men han kunde lika gärna ha dragit kniv eller vad som helst. För vem vet hur sådana typer tänker, om de överhuvudtaget tänker?

Jag upplever situationen, åtminstone så här i efterhand, som ganska hotfull. Det börjar bli alltför många psykiskt instabila personer som huserar runt här i Uddevalla, med mycket våld som följd! Man undrar ju var alla dårar kommer ifrån och det är ju verkligen inte hos alla dessa som hissen går ända upp…

 

 

Historien om Von (kött)Fersen!

37

Här kommer en historisk tillskruvad historia som jag hittade på i januari 2015. Ramhandlingen är förvisso helt sann, men resten är ju rent påhitt! Von Fersen var kanske en olycklig förfader till mig, oavsett  hade han onekligen otur, skulle man nog kunna säga!

En kulinarisk och huvudlös historia om Axel von Fersen dy! (en makaber historia som spretar och drar iväg på diverse ironiska och humoristiska stickspår)! Axel von Fersen d.y. är en kändis i den svenska historien. Både för sin påstådda romans med den franska drottningen Marie Antoinette och sedan även för sin egen makabra död!

von Fersens huvudlösa romans med Marie Antoinette slutade inte bra! von Fersen försökte personligen rädda Marie Antoinette och hennes närmsta från den franska revolutionens härjningar, men misslyckades i sitt uppsåt! I huvudsak kan man väl säga att von Fersens romantiska äventyr med Marie Antoinette tog slut hals över huvud i och med hennes möte med Joseph Guillotins mekaniska avkomma den 16 oktober 1793.

Bilan föll och deras romans höggs därmed itu och von Fersen insåg snart det meningslösa med en huvudlös romans! Riksmarskalken Axel von Fersen dog sedan själv i Stockholm den 20 juni 1810 då han lynchades av en arg folkmassa i samband med det kungliga liktåget i och med Kronprins Karl August död!

Enligt den tidens protokoll skulle riksmarskalken eskortera den kungliga likprocessionen genom Stockholm. Stämningen var spänd och många hade hört rykten om oroligheter och Stockholms gator flödade av gratis brännvin. Lite av en tidig roadshow eller rockfestival kan man kunna säga!

Flera personer försökte dock övertala Axel von Fersen att inte medverka, men han ville fullfölja sin plikt, och dessutom var han ju inte skyldig till ogrundade anklagelserna om att ha orsakat prinsens död. Hade han istället resonerat som Ulf Lundell hade han kanske överlevt – nämligen att ”En inställd konsert, är ju också en konsert”!

Redan initialt kastades stenar på den förgyllda vagnen med riksmarskalken. Stenar som träffade Von Fersen, bland annat i huvudet. Den blodiga von Fersen övertalades då att avbryta sin medverkan och istället följa med in i ett hus och söka skydd på en krog.
Stämningen på krogen blev dock snabbt hätsk och von Fersen fick fly och försöka sätta sig i säkerhet, men blev istället misshandlad av en uppretad folkhop. En misshandel som eskalerade i och med att den uppretade folkmassan hoppade och stampade von Fersen till döds i dammet utanför Bondeska Palatsets trappa.

Ska man dra paralleller till nutid, så är det närmaste man kommer denna stämning en Guns’n’Roses konsert när Axl Rose äntrar scenen 1-1½ timme efter utsatt tid, precis som alltid! Denna goa stämning som infinner sig då kan appliceras på pöbeln i Stockholm anno 1810! En mycket grov misshandel följde, som slutade med att hans bröstkorg krossades genom att man helt enkelt hoppade sönder den! Ingen tidig hip hop, utan bara en massa hopp, men för Von Fersen var det givetvis redan helt hopplöst!

En mycket rå misshandel som postumt gav Axel von Fersen det kulinariska smeknamnet ”Axel von Köttfersen”! Händelsen 1810 har sedan även inspirerat det svenska köket genom maträtter som revbensspjäll, råbiff och köttfärs! Bon appetit skulle man kunna säga, även om historien som sådan kan verka lite smaklös!