När det går som tåget! (Eller: När Murphy ansvarar för tekniken blir tågordningen oftast en helt annan!)

Denna ”tåghistoria” inträffade endast ett fåtal dagar innan den föregående historien i bloggen. Lite omvänd ordning på berättelserna således, men så kan det bli ibland! Denna gång skulle jag resa med tåget från Öxnered mot Herrljunga för ett byte och sedan, vidare mot Stockholm!

Det var vinter och kanske 10-15 minusgrader när jag parkerade min bil vid järnvägsstationen i Öxnered, en bit från Vänersborg. Tåget anlände och jag gick på tåget och satte mig på en lämplig plats. Det var tidigt på morgonen och ganska lite folk med på tåget. Klockan tickade på, men tåget åkte ändå inte iväg och helt plötsligt hade det dragit 5 minuter över tiden, och tåget rörde sig fortfarande inte!

Vad är det som händer, varför åker vi inte?

10 minuter över tiden och vi var fortfarande inte igång!

Varför åker vi inte någon gång?

Men problemet var att järnvägsbron över Göta Älv i Vargön hade frusit fast i öppet läge och så länge problemet kvarstod, kunde vi inte åka någonstans alls egentligen!

Frustrationen steg vartefter tidsmarginalen gentemot tågbytet i Herrljunga minskade. Jag tror att tidsmarginalen från allra första början på låg runt 20-25 minuter någonstans och redan nu hade halva marginalen försvunnit, och det redan innan vi hade rört oss en enda meter! Bedrövligt!

Men till slut åkte vi i alla fall iväg mot Vänersborg, sakta, sakta!

I Vänersborg stannade tåget igen och givetvis skulle inte resan fortsätta förrän järnvägsbron i Vargön hade kommit på rätt plats igen! Det var fortfarande något problem som inte var löst…

Nej, det var ju både kallt och snöigt, och då ska ju givetvis ingenting i Sverige fungera …

Men till slut åkte vi äntligen iväg mot Vargön och Herrljunga, men nu var vi ca 18 minuter efter tidtabellen och det såg helt plötsligt väldigt dystert ut tidsmässigt, men hoppet fanns ju där trots allt och jag trodde nog att tåget kanske skulle försöka köra ikapp en del av den förlorade tiden!

Hoppet är ju som sagt det sista som överger en människa!

Men jag var dum och förstod inte bättre! För Murphy, min gamle antagonist, var ju med på resan! Käre gamle Murphy med alla sina hyss och rackartyg! Det borde jag ju ha förstått!

Tåget körde inte fort alls, snarare saktare än normalt, och klockan tickade ju på i alldeles för snabb takt!

Jag frågade tågvärden hur man hade tänkt att lösa situationen med anslutningståget i Herrljunga och han såg närmast frågande på mig när han svarade:

 – Lösa sig? Nä, vi kommer inte hinna fram i tid och tåget där kommer ju inte vänta på oss! Nej, det går inte!

Helvete i kvadrat, tänkte jag då!

Men hoppet fanns ju där ändå någonstans, om att vi skulle börja ta in lite tid, men när förseningen klockade in på 23 minuter, dog dock mitt sista hopp (och Murphy jublade samtidigt så högt han bara kunde!). När vi till slut var framme i Herrljunga hade Stockholmståget redan åkt i väg ungefär 7-8 minuter tidigare.

När vi var framme  hade vi till slut hamnat nästan en halvtimme efter tidtabellen. Bra jobbat!

Men innan dess, när jag hade insett att vi inte skulle komma fram i tid, blev jag tvungen att konfrontera tågvärden med stor tydlighet om mina krav! Jag tyckte faktiskt att jag hade en viss rätt att ställa vissa grundläggande krav på transportören, trots att totalt tre olika aktörer var inblandade i situationen (Trafikverket som ansvarade för tågbanan, Västtrafik som jag åkte med för tillfället, samt SJ som ansvarade för Stockholmståget).

Jag frågade hur jag nu skulle kunna ta mig till Stockholm, när mitt tåg redan hade avgått från Herrljunga?

Då sa han att jag kunde ta lokaltåget från Herrljunga till Skövde och sedan gå på nästa X2000-tåg till Stockholm i Skövde. Tågen stannade nämligen varannan gång i Herrljunga och varannan gång i Skövde!

Jag förstod att han inte såg några egentliga problem i situationen!

Men där var vi ju som sagt, inte riktigt överens i frågan!

Konsekvensen blev att jag skulle bli tvungen att leta upp ett lokaltåg i Herrljunga och ta mig till Skövde med detta, utan en giltig biljett, samt borda X2000-tåget och åka vidare till Stockholm, utan någon bokad sittplats och utan någon giltig biljett för just det tåget! I min biljett ingick ju även förtäring, vilket jag självfallet inte ville missa!

Jag såg nu ett stort berg växa upp framför mig, ett berg som jag nu skulle bli tvungen att bestiga, och  jag frågade därför tågvärden om det fanns någon personal i Herrljunga som skulle kunna fixa allt detta åt mig?

– Nej, det är helt obemannat, sa han då!

Precis som om detta nu var den naturligaste saken i hela världen?

Det mentala berget blev inte direkt lättare att bestiga efter detta svar, men då beslöt jag mig för att istället göra om berget till en liten kulle! Nu konfronterade jag istället tågvärden och talade om för honom att det faktiskt var hans uppgift att fixa detta åt mig, eftersom det inte var jag som hade strulat!

Jag var bara en resenär som hade råkat illa ut pga omständigheter som jag ej kunde råda över! Omständigheter som bara han kunde hjälpa till med att reda ut! Jag ställde naturligtvis mina krav på ett hyfsat och trevligt sätt, fattas bara annat! Det var ju inte tågvärdens fel att strulet hade uppstått!

Trevligt men bestämt!

Väldigt bestämt till och med!

Men ändå trevligt!

Jag menade på att jag varken ville, eller orkade att dra upp min livs historia för att lösa den uppkomna situationen, varken en (Herrljunga) eller två gånger (Skövde)! Risken att något skulle strula till sig rejält, såg jag som uppenbar möjlighet med tanke på en viss Murphy och alla hans påhitt!

Du får ringa och fixa detta åt mig, sa jag till tågvärden! När jag kommer ombord på lokaltåget i Herrljunga, samt kommer ombord på X2000-tåget i Skövde, ska det bara vara för mig att säga mitt namn och hänvisa till att tågvärden på detta tåg har ringt och förklarat läget! Var snäll och fixa detta åt mig!

Han förstod genast allvaret i situationen! Jag var ganska samlad, men ändå lätt upprörd över djävulen i alla detaljer!

Efter en stund, återkom han och förklarade att han hade uppfyllt mina önskemål till fullo och allt skulle nu fixa sig! Jag tackade för hjälpen, men var givetvis mycket skeptisk och gjorde mig beredd på att det skulle bli besvärligt det här…

Nu skulle jag med på tågen utan en massa tjafs och därmed basta! Nu var jag verkligen inte på lekhumör…

Men när jag till slut kom på tåget till Skövde så löste det sig nästan direkt, och jag såg nog väldigt bestämd och bister ut, så något tjafsande blev det inte! Nästan frustrerande bara det!

När jag gick ombord på Stockholmståget, blev jag dock tvungen att söka upp tågvärden för att få en sittplats, men inte heller där blev det något tjafsande! Jag fick en sittplats och även allt annat som ingick i biljetten!

Slutet gott, allting gott med andra ord!

Men på väg till min sittplats gick jag förbi mina fackliga kollegor som hade åkt med tåget från Göteborg och de såg faktiskt ganska förvånade ut!

De förstod inte hur jag helt plötsligt kunde vara på detta tåg, eftersom de visste att jag åkte med tåget som gick en timme tidigare, just för att det tåget stoppade i Herrljunga, vilket detta inte gjorde!

De satt där nu som fågelholkar och fattade ingenting, så lite skoj var det faktiskt.

Sedan fungerade ju allt normalt resten av resan, men nästa gång jag åkte blev det ju sju resor värre, men det har jag ju som sagt redan skrivit om i 2018 års sista blogg – som heter: ”Åkte till Stockholm, tog en öl & åkte sedan hem igen! (Eller: det gick som tåget, dvs det mesta gick fel, eller inte alls, men ölen var ju god!)”

skogstokig.blog/2018/12/31/akte-till-stockholm-tog-en-ol-akte-sedan-hem-igen-eller-det-gick-som-taget-dvs-det-mesta-gick-fel-eller-inte-alls-men-olen-var-ju-god/

Har ni inte läst blogginlägget från nyårsafton 2018, så gör gärna det nu, för de händelser som inträffade där skedde ca 1 vecka efter händelserna i detta blogginlägg! Även denna resa skedde tillsammans med gamle och goe Murphy, med alla sina hyss…

Folk brukar prata om att de har skyddsänglar som vakar över sig, själv har jag Murphy som lägger krokben för mig titt som tätt…

 

Åkte till Stockholm, tog en öl & åkte sedan hem igen! (Eller: det gick som tåget, dvs det mesta gick fel, eller inte alls, men ölen var ju god!)

Detta utspelade sig under en period i livet då jag fortfarande var väldigt fackligt aktiv och hade många fackliga uppdrag på min lyra! Denna gång skulle jag åka till Stockholm på en central löneförhandling och jag satt med i förbundets förhandlingsdelegation. Det var vinter, kallt och hade snöat! Jag åkte från Mellerud i Dalsland, ner till Öxnered (utanför Vänersborg), och sedan tåg till Herrljunga för ett byte till Stockholmståget!

Men väl nere i Öxnered var det helt folktomt, men det fanns i alla fall info om att tåget mot Herrljunga var inställt, men inget mer! En fastfrusen järnvägsbro, eller fastfrusna växlar, var tydligen anledningen (kommer inte riktigt ihåg vilket)! Tåget mot Göteborg var även det inställt, eller så hade det redan avgått, kommer inte ihåg, men det fanns i alla fall inget tåg att åka med! Inget annat heller, verkade det som!

Hur skulle jag nu kunna ta mig till Stockholm?

Ingen att fråga, men till slut kunde jag ändå fråga någon som trodde att en ersättningsbuss kanske skulle gå till Göteborg! Men var, när och hur? Nej, det visste ingen?

Men till slut kom det i alla fall en buss och jag frågade om den skulle gå till Göteborg och om vi då skulle hinna med detta tåg?

Nej, det tror jag inte, sa busschauffören!

Helvete, tänkte jag! – Men du kan väl ändå försöka, tyckte jag då?

Busschauffören körde sedan med hög hastighet ned mot Göteborg, det gick betydligt fortare än vad som var brukligt, så han försökte i alla fall!

Vi var nu två personer med på bussen som skulle med tåget till Stockholm, men det såg inte ut att kunna gå, klockan gick alltför fort!

Illa!

Jag fick chauffören att ringa till Centralstationen och försöka att få dem att hålla tåget några minuter, vilket de varken ville eller kunde till en början, men till slut gick man ändå med på att hålla tåget 2 minuter , men inte en sekund till! Vi fick även info om på vilket spår tåget stod, så att vi skulle kunna springa direkt dit! Stress, ja det var bara förnamnet!

Jag fick även busschauffören att släppa av oss mitt ute på en kraftigt trafikerad gata rakt utanför Centralstationen i Göteborg, ungefär snett utanför bussterminalen. Vi hoppade av mitt i gatan och sprang sedan som dårar mot angivet spår på terminalen, men kunde bara konstatera att vi hade missat tåget med en marginal som var mindre än 1 minut!

Surt! (Helvete på ren svenska!)

Fick sedan gå till kundtjänst och fråga vad jag nu skulle göra, felet var ju knappast mitt? Hjälp mig!

Fick då sitta i Loungen i en timmes tid och dricka gratis kaffe tillsammans med diverse kostymklädda resenärer och sedan ta nästa tåg till Stockholm!

Åkte sedan med detta tåg till Stockholm och kände då att jag även höll på att bli sjuk, började hosta, snora och hade förmodligen feber! Självklart var det inte nog med allt strul, jag skulle få detta på köpet också!

På tåget satt jag sedan mittemot en knepig tjock gubbe som stirrade på mig nästan hela tiden, men han gick tack och lov av i Skövde. Märklig gubbe som satt och råstirrade på mig hela tiden, ända från Göteborg och upp till Skövde! Så fort jag tittade upp från tidningen jag läste, stirrade han rakt in i mina ögon, hela tiden och varje gång! Kändes obehagligt!

Kom sedan till Stockholms central och skulle vidare till mötet på Blasieholmen, men då tog jag en taxi, behövde ju komma snabbt fram, dessutom betalade ju facket alla mina utlägg för resan, så det var ju lugnt!

Efter en taxiresa på ca 20 minuter var jag framme, tyckte väl att det tog lång tid, men det spelade väl inte mig någon roll, det var ju inte jag som betalade i slutändan i alla fall!

Gick in i huset och möteslokalen, som visade sig var helt tom, tydligen hade alla gått i väg för att äta, men vart man hade gått, det visste jag inte? Fick sitta och vänta i 50 minuter tills alla kom tillbaka, och då fick jag reda på att mötet och förhandlingarna var ajournerade, så det var ju bara att åka hem igen!

Suck!

Jag hade alltså varit på resande fot i fem timmar, helt i onödan, och nu började jag känna mig allt sämre och sämre, med elak hosta och hög feber i kroppen! Hade säkert en temp på 39-40 grader, för jag var verkligen inte frisk!

Men vi gick tillbaka mot Centralstationen och en pub för att i alla fall ta en öl! Promenaden tog ca 15 minuter och avståndet var kanske 1 km, vilket förstärkte känslan av att ha blivit rejält lurad i samband med taxiresan, men som sagt – inte mina problem!

Gick sedan till Centralstation, bokade om hemresebiljetten. Gick sedan kraftigt feberrusig och satte mig på tåget som var skyltat till Göteborg och pustade ut! Nu satt man äntligen på tåget och kunde pusta ut, trodde jag naivt!!

Då skyltade man om tåget från Göteborg till Västerås!!!

Västerås? Tåget jag satt på skulle till Västerås!

Fel tåg!

Fel linje!

Panik!

Kände mig väldigt sjuk och hade säkert kraftig feber, och nu kändes allt väldigt tungt! Nästan övermäktigt!

Men jag fick ta min väska och rusa ut till närmsta informationstavla för att se var Göteborgståget stod, naturligtvis på andra sidan av terminalen, längst bort från där jag befann mig. Jag hade dessutom endast 8 minuter på mig!

Det var säkert minst 500 meter att ta sig! Upp och ner för trappor och längs korridorer, men det var bara att börja springa allt man orkade. Fanns ju inget annat alternativ!

Där kom jag springande som en dåre, svettig med glansiga ögon och en dimmig blick, flåsande som en påtänd och rabiessmittad noshörning.

Centralstationen var ju full av folk, men folk flyttade faktiskt på sig när jag kom springande. Men pga febern och stressen såg jag förmodligen ut som en galen påtänd knarkare, när jag kom springande där med min stressade och flackande blick, hostande och med ett svettigt ansikte!

Inte konstigt att folk flyttade på sig! Skulle jag också ha gjort!

Nådde dock fram till rätt tåg med ca 2 minuter godo och sedan hände inte så mycket mera under denna resa, men med facit hand så hade jag åkt bil, buss, taxi och tåg under en tidsrymd av ca 9 timmar under en dag, bara för att ta en starköl på en krog i Stockholm.

Det blev en väldigt dyr öl, men som sagt, det var ju inte jag som betalade… jo, ölen betalade jag, men inte det andra! Och förresten – ölen smakade helt underbart…

Ett norskt garage som vill till Sverige (eller: Den som gräver en stor grop… får också sina förhoppningar grusade!)

Denna händelse utspelade sig en gång för länge, länge sedan, det var efter Herodes, men före IT-boomen! Då vet ni tidsperspektivet på ett ungefär! Jag hade beställt ett garage i byggsats från en firma i Munkedal, Bohuslän, med det jag inte visste just då, var att garaget skulle levereras ut direkt till kund från en byggfirma i Oslo! Jag bodde vid tidpunkten ca 1 mil utanför Mellerud i Dalsland.

Jag fick därför ett tag efter beställningen ett telefonsamtal från Norge, där en norrman undrade var jag bodde? Lite märkligt kan man ju tycka eftersom min hemadress levererades samtidigt med beställningen! Dessutom gjorde jag beställningen hos en svensk firma i Bohuslän…

Avståndet mellan Oslo och Mellerud är ju inte heller mer än 20-22 mil beroende vilken väg man tar.

Norrmannen undrade nu käckt var jag bodde, men dessa uppgifter hade jag ju uppgett redan vid beställningen, så det borde de ju redan ha koll på, kan man tycka, men… vad vet jag?

Antingen åker man via Halden och Kornsjö i Norge, in i Dalsland och sedan via Dals Ed, Bäckefors och Mellerud, eller så åker man via Örje i Norge och sedan in i Värmland via Töcksfors och Årjäng, vidare ned till Dalsland via Åmål och sedan ner till Mellerud. Sedan kunde man även åka en lite längre väg genom Bohuslän typ via Svinesund, Strömstad, Munkedal, Uddevalla i Bohuslän, sedan in mot Vänersborg och sedan upp mot Mellerud!

Kartor fanns ju även på denna tid, men var kanske inte uppfunna i Norge ännu, men vad vet jag?

Har ju hört talas om att alla norrmän som åker ner till Sahara köper ett ark med sandpapper som en karta, detta kanske inte är sant, men vad vet jag?

Det var ju chauffören själv som ringde från Oslo, för han skulle nu köra ut mitt garage i byggsats till mig. Problemet var ju att jag skulle ge honom en vägbeskrivning, men han verkade ju aldrig ha kört i Sverige, för han visste ju praktiskt ingenting om Sverige och dess vägar, orter eller geografi! Han verkade ju inte veta något alls, men han var ju en… ja, just det!

Att han inte visste var min bostad befann sig, ca 1 mil utanför Mellerud, det köper jag. Jag köper även att han inte hade koll på var Mellerud låg, men han visste inte heller var Dals Ed, Vänersborg eller Åmål låg! Dessa orter finns ju tydligt utsatta på en karta eller i en bilatlas (vilket Mellerud också gör)!

Dalsland visste han inte något om, än mindre var det låg! Lite märkligt, men kanske inte märkligare att vi inte känner till de norska landskapen i Norge! Men skillnaden var ju att denna person ändå körde ut garage byggda i Norge, för ett svenskt företag, som dessutom annonserade om garagen i lokalpressen i Sverige! Allt detta sammantaget, borde vara en grund för att man hade någon form av kännedom om vart man levererade beställt gods, kan man tycka i alla fall?

Men vad vet jag?

Vänern, Europas tredje största insjö, beläget mindre än 20 mil från norska gränsen, det borde väl i alla fall en norrman känna till? Nej, inte han! Märkligt!

Då fick jag fråga honom om han visste var Sverige låg, och det visste han… vilket gjorde att vi i alla fall hade något att utgå ifrån… kör österut mot svenska gränsen via Halden och Kornsjö och du… tra-la-la.. ja, ja.. är i Sverige och Dalsland… wow!

Nu började det ju faktiskt likna något, och norrmannen fattade även han, vilka framsteg vi gjorde där i telefonen, han och jag! Connection!

Härligt när man kommer till insikt på detta vis…

Han fick i alla fall en skräddarsydd vägbeskrivning med orter, vägnummer och avstånd för resan, men jag fattar fortfarande inte varför han bara tittade i en vägatlas och bara fick vägbeskrivningen bekräftad via telefon, men det kanske inte finns vägatlaser i Norge (eller så finns de bara i skala 1:1, men vad vet jag?).

Vi kom överens om han skulle ringa upp mig om han körde vilse, så skulle jag försöka  lotsa honom på rätt väg igen! Men han hittade faktiskt ända fram till min garageuppfart med hjälp av min beskrivning, ja, min blivande garageuppfart då, vill säga!

Men står en lastbil på min uppfart med ett garage på flaket, är det nog kanske likställt med en garageuppfart, men vad vet jag?

Han lastade sedan av godset med kranen som han hade på bilen, sedan fick de inplastade byggelementen ligga på träreglar under en presenning under den kommande vintern, detta scenario utspelade sig ju på hösten!

Sedan började jag gräva garagegrunden den kommande våren, året efter. Ca 4×8 meter i storlek och mer än en meter djupt skulle det bli! Det skulle ju grävas frostfritt och för tre olika lager med sten och grus!

Hyr en minigrävare, var det någon som tyckte, nej jag gräver för hand tyckte jag!

Hur svårt kan detta vara?

Det är ju bara att gräva med en spade, eller hur…?

Ja, hur svårt kan det vara?

Men med tanke på att det tog några veckor att gräva sig ner genom all lera, jord, stora stenar och mängder med grova trädrötter, tog det  ju sin lilla tid. Spade,skyffel, spett yxa, skottkärra muskelkraft och stort tålamod var mina redskap för uppgiften.

Jo, det var faktisk så jobbigt det här…

Fick hugga av mängder med 10, 15, 20 centimeters grova rötter med spade, spett och yxa, sedan fick man ändå spetta upp skiten ur marken. Varje grov rot kunde ta 1-3 timmar att få bort och det fanns väl ett tiotal sådana… Pust! Usch! Stön!

Jag föll ihop av ren utmattning efter varje arbetspass, men efter några veckor hade jag ändå kommit ner på acceptabelt djup och kunde beställa det första lasset med makadam för ett dräneringslager, sedan blev jag även tvungen att förbeställa ytterligare ett lass med mellangrovt grus/sten, samt ett lass med lite finare grus, som jag sedan skulle gjuta plattan på!

Alla beställningar ville fraktfirman ha, vid ett och samma tillfälle, vilket jag naturligtvis inte hade räknat med. Annars skulle tydligen fraktkostnaden bli högre.

Märkligt, men så var det!

Nu visade det sig att lastbilen som körde ut sten/grus-lasterna inte kunde backa ända fram till den grävda gropen utan att riva ner hela telefonledningen med tippflaket, så istället fick lasset tippas ca 10 meter längre bort, sedan fick jag skotta upp allt i skottkärran och tippa ner i gropen, samt flytta på det hela, ytterligare en gång nere i gropen, där jag var tvungen att fördela ut gruset för hand via en skyffel.

Varje lass tror jag vägde typ 8-10 ton eller något liknande!

Ja, inte varje lass med skottkärran då (pucko!), utan varje lastbilslass!

Nu hade jag en enorm tidspress på mig, för jag var tvungen att flytta ca 8-10 ton grus med skyffel och skottkärra innan nästa lass kom bara några dagar senare,och då upprepades historien ytterligare en gång.

Hög stressnivå, kan man säga!

Under två veckors tid blev jag tvungen att flytta på typ 20-25 ton sten/ grus, i tre olika storlekar, samt att skotta ut det hela nere i garagegropen.

Under 4-6 veckors tid förflyttade jag nog runt jord, lera, sten, makadam, mindre sten och grus ett flertal gånger, med en totalvikt av ca 40 ton eller mer. Allt helt ensam, före och efter jobbet samt på helgen, även efter mörkrets inträde.

Man var ju både ung, stark, ledbruten, naiv, envis och dum på den tiden!

Nuförtiden är man bara (ännu mer) ledbruten, envis och dum!

Varje dag körde jag på tills jag inte hann  eller orkade mer, var ju tvungen att äta, sova och jobba på mitt arbete också, jag var ju inte ledig mer än vissa specifika dagar, eftersom jag jobbade 2-skift!

Nej, det var ju inte på mitt arbete jag sov…

Sedan byggde jag upp garaget helt själv, det enda jag behövde hjälp med var att montera och fästa samtliga takstolar. Gjuta, snickra, bygga, fixa dränering, lägga takpapp, dra och koppla in elen och måla! Mycket fix blev det!

Det blev bra till slut med ett stort garage för bilen, verktyg, reservdelar, hjul och alla andra bra-ha-grejor en man behöver ha i sitt garage.  Inuti takstolarna kunde man sedan lagra stora mängder med brädor och plank för kommande projekt.

Började väl gräva någonstans runt månadsskiftet april-maj och garaget var sedan färdigbyggt vid midsommar samma år, sedan drog jag elen och målade under sommaren!

Men det gick bra till slut ändå!

Kanske kunde man ha gjort det både enklare och mer effektivt med lite mer planering, men vad vet jag? En duktig idiot!

Tack!

Dansade bilar och piruetter i snöslask! (Eller: Ibland överträffar verkligheten dikten när det omöjliga faktiskt händer!)

Denna händelse inträffade i december månad för ca 10 år sedan! Vi hade varit nere till köpcentret i Trollhättan och handlat och var nu på väg hem igen och platsen för händelsen var strax norr om Vänersborg. Det var vinterväglag, eller rättare sagt, det var extremt moddigt! Vi kommer i alla fall ikapp en Volvo 740 och jag lägger mig en bit bakom, just med tanke på den intensiva trafiken åt båda håll, i kombination med det ytterst förrädiska väglaget! Aldrig fel att ha lite bromssträcka och manöverutrymme utifall något händer, tänkte jag!

avåkning

Helt plötsligt börjar Volvon framför mig att sladda brutalt och våldsamt! Jag kommer ihåg att jag tänkte ”det var väl onödigt att börja sladda och leka på vägen med denna våldsamma trafik”, men inom någon sekund insåg jag ju att föraren i bilen framför inte ”sladdade och lekte”, utan istället försökte hålla bilen på rätt köl, eftersom bilen moddplanade på båda bakhjulen! Men istället för att släppa gasen (och eventuellt koppla ur) och försöka styra bilen på rätt köl, försökte föraren istället parera bilens sladdande bakvagn med yviga rattrörelser, vilket enbart gjorde att bilen sladdade ännu mer…

Det var nästan som om bilen började dansa på vägen framför mig…

Föraren i bilen framför blev nu nedgraderad till en passagerare i sin egen bil, eftersom varje parering med ratten bara gjorde att bilden sladdade ännu mer! Till slut snurrade bilen runt sin egen axel i 180 grader och åkte sedan, helt plötslig baklänges rakt ner i diket.

Hur detta nu gick till, det förstår jag inte riktigt, men så var det…

Tack och lov att jag höll avståndet redan från första början och därmed hade en broms och väjningsmån, vilket innebar att jag inte blev inblandad i incidenten rent fysiskt!

Bilen framför åkte nu med full fart bakåt! Det hela såg faktiskt lite komiskt ut!

Hastigheten hade ju som tur var inte varit alltför hög från första början, sedan minskade den även för varje sladd och kanske åkte bilen baklänges ned i diket med en hastighet av ca 30-40 km/h, eller något liknande, där den sedan landade mjukt nere i en djup och lös snödriva. Som tur var fanns det så pass mycket snö i diket att det förmodligen inte blev några egentliga skador på bilen!

En avåkning som i normala fall hade skrotat hela bilen och gett upphov till kroppskador av olika art, reducerades nu enbart till omskakade och överraskade personer inuti en snömarinerad bil!

Jag bevittnar hela händelseförloppet från första parkett från min förarplats, och det jag hinner se är att det i bilen sitter två förvirrade pensionärer, som inte fattar ett dugg vad som händer med dem! Bara denna händelse är ju unik på ett positivt sätt, för det som i normala fall hade skrotat en bil och förmodligen gett upphov till kroppskador av olika art, blev nu till ingenting alls, förutom massor av packsnö i hjulhus och annat, samt en allmänt omskakande upplevelse!

Men det är nu som det märkliga med denna berättelse infinner sig, för bara sekunder innan bilen framför mig börjar dansa runt på vägen, är det ett konstant flöde med mötande trafik, där lastbilar, bussar och personbilar, matade på i en aldrig sinande flod.

Men precis på sekunden då bilen börjar sladda och helt plötsligt befinner sig till stora delar även på den mötande vägbanan, då upphör den mötande trafiken som ett i trollslag och denna lucka varar sedan i ca 10-15 sekunder, det vill säga under hela sladdsekvensen, och direkt som bilen far baklänges ned i diket på rätt sida av vägen, fortsätter den mötande trafiken med samma höga intensitet!

Detta var otroligt osannolikt i sammanhanget och hade denna spontana lucka i trafikflödet inte uppstått, hade risken för att det hade blivit en våldsam kollision av det hela! En sådan kollision hade nog knappast slutat lyckligt!

Två oberoende lyckliga omständigheter som gjorde att en allvarlig trafikincident inte blev mer än en parantes i sammanhanget, och räknar man även med min beslutsamhet för att hålla avstånd till framförvarande bil, så innehåller historien mer än vad som skulle vara möjligt, gällande positiva och märkliga omständigheter i sammanhanget och då har jag ännu inte nämnt det märkligaste av allt i denna historia!

För exakt när bilen kanar baklänges ner i diket, och jag ser att både bilen och bilens passagerare klarade sig bra, passerar jag platsen i låg hastighet. Jag ser i även backspegeln att bilar bakom mig blinkar och ska till att stanna för att assistera, därför kan jag lugnt åka vidare, samtidigt som jag även ser det första mötande fordonet i mötande körfält komma!

Det första mötande fordonet var nämligen en slags lastbil, därav luckan i trafikflödet och som gjorde att allt slutade så lyckligt för de båda i den sladdande bilen! Fordonet var dessutom en bärgningsbil!

Ja, just det! EN BÄRGNINGSBIL!!!!

bärgare

Så det första som händer efter att man har åkt baklänges ner i diket, är att en bärgningsbil står bredvid bilen och är beredd att hjälpa till. Vi pratar nu endast om sekunder efter att bilen har landat i diket och det första dessa båda pensionärer ser ut genom rutan på sin bil när snön hade yrt klart, var en bärgningsbil med chaufför redo att hjälpa till!

Är inte detta märkligt, så säg?

Jag tror inte att man kan ha speciellt mer tur än vad dessa personer hade denna gång och hade jag inte sett hela händelseförloppet med mina egna ögon, så hade jag nog inte trott på denna berättelse, men ibland slutar allt lyckligt, därför är historien också värd att återberätta!

Parkeringskaos med konsekvenser! (Eller: Lobotomerade pungråttor kan inte parkera!)

För någon vecka sedan parkerade jag i parkeringshuset vid Willys i Uddevalla, jag skulle bara in och handla något! Men när jag kommer tillbaka till bilen efter uträttat ärende hade naturligtvis någon helt intelligensbefriad babian parkerat sin bil så idiotiskt att jag bara kunde öppna förardörren lite på glänt! Hur skulle jag nu ta mig in i bilen?

Efter några dödfödda försök med att tränga mig in genom förardörren, gav jag upp och gick runt bilen och försökte nå förarsätet från passagerarsidan istället! Men på en modern bil är det ju både växelspak, konsoler och en massa annan skit mellan stolarna, så det går inte bara att sätta sig i passagerarsätet och sedan glida elegant över till förarsätet. För hur får man med sig sina fötter och ben med över? Man kan inte heller krypa över, för då blir man stående på knä i förarsätet utan möjlighet att få med sig ben och fötter, och att då försöka vrida sig i rätt position är helt omöjligt! Det skulle ju sluta med en fullständig katastrof!

Men hur skulle jag nu göra, utan att fasta i någon pinsam ställning och inte komma loss, eller att förstöra bilens inredning under mina förflyttningsförsök inuti bilen?

Jag sträckte ut hela min kropp uppåt mot taket, samtidigt som jag drog in arslet mot förarsätet, jag öppnade sedan förardörren för att få några ytterligare gratiscentimetrar, samt körde ner rutan i dörren för att kunna spjärna tag med vänsterarmen i fönsterkarmen. Efter fem minuter hade jag fastnat i något sorts mellanläge och fick naturligtvis inte över mina ben, men då fick jag istället trycka mig ut mot den glipande förardörren och ta motspjärn i fönsterkarmen och sedan trycka hela överkroppen upp mot taket, samtidigt som jag försökte komma ned mot stolens ryggstöd.

Hade inte förvånat mig det minsta om jag i just detta läge hade fått ett ryggskott, eller något liknande, och att räddningstjänsten hade fått ingripa för att lösa situationen! Ett skräckscenario, verkligen!

Till slut fick jag i alla fall över ett ben, samtidigt som det givetvis började krampa som vansinnigt i benet, foten fick jag dra mot instrumentpanelen så gott det gick i min utsatta situation, men till slut fick jag äntligen över hela vänsterbenet och nu kunde jag även ta spjärn mot golvet och trycka mig ännu mer upp mot taket och ut mot dörren, samtidigt som jag fick ta tag i högerfoten med högerhanden och dra den mot mig, trots all smärta och kramp!

Det fanns egentligen varken utrymme eller möjlighet att vinkla fot och ben, så att situationen skulle lösa sig, men med stor vilja och lite våld på den egna kroppen gick det till slut att forcera hindret, som var en kombination av bilens inredning och min egen kropp!

Till slut infinner sig dock den förlösande stunden då jag hade fått över mina båda ben och fötter på rätt sida, och nu kunde äntligen jag trycka ned dem under ratten och sätta mig ordentligt i sätet.

Yeah, vilken skön känsla mentalt, men rent fysiskt regerade smärta och kramp!

Svettig, trött och irriterad vänder jag nu huvudet mot höger sida av bilen för att stänga passagerardörren och ser då att en gubbe i bilen bredvid hade suttit och tittat på hela min akrobatkonstuppvisning! Han blev nog mycket road av situationen!

Men det var ju kul för honom, men själv var jag inte speciellt road över situationen!

Nya utmaningar med samma tema!

Ett par veckor senare var jag på samma parkering och parkerade utan några bilar på sidorna, helt fritt och stort spelrum med andra ord!

parkering

Men när jag kom tillbaka hade givetvis någon lobotomerad neanderthalare gjort en idiotisk raggarparkering precis bredvid min bil!

Herre Gud!

En Mercedes som stod helt snett, halvvägs inne i parkeringsrutan, med framskärmen effektivt blockerande min förardörr!

Helvete, nu var det precis samma visa igen! Åter ett intelligensbefriat hängbukssvin som parkerar lika illa, som en bergsget på anabola steroider skulle ha gjort!

Nej, det gick inte att pressa sig in och jag kände att möjligheten att lyckas med bedriften att ta sig in via passagerarsidan ytterligare en gång, var att utmana ödet alltför mycket! Denna gång hade säkert räddningstjänsten fått rycka ut på allvar…

Det fick istället bli en helt ny strategi och jag pressade därför upp dörren maximalt mot Mercans framskärm och hjulhus, samtidigt som jag körde ner rutan i dörren, sedan fick jag ta tag i vänster rails på bilens tak och pressade upp hela min kropp en halvmeter uppåt via den andra armen i fönsterkarmen, på så sätt fick jag då upp mina ben så högt att jag kunde stoppa in dem snett uppifrån genom dörröppning, samtidigt som jag pressade kroppen snett nedåt genom den trånga dörröppningen, samtidigt som jag fick styra ned hela underkroppen mot sätet!

Återigen en akrobatkonst i den högre divisionen, där delar av min bil fick fungera som ett gymnastikredskap! Inte helt lätt när man väger som en elefant och är lika smidig som en överviktig flodhäst med andnöd!

Det hela var nästan synonymt med att försöka pressa en morot med bred midja genom en smal tratt, men det gick ju till slut, men givetvis inte utan diverse komplikationer. Jag fick pressa igenom en bröstkorg som nästan inte fick plats och som grädde på moset, sträckte jag mig givetvis i ryggen! Men jag ryggade inte tillbaka för det!

Så nu satt jag där bakom ratten, arg, irriterad och med våldsamma ryggsmärtor, samt lite ont i bröstkorgen. Åkte återigen från denna parkering med ett extremt mörkt sinnelag och stor irritation över mina medmänniskor!

Nu vet jag inte om jag vågar att parkera i detta parkeringshus längre, för alla andra imbecilla bilburna  amöbor verkar ju sakna alla former av normal vett och sans!

Idioter i kvadrat, minst sagt! Rent galet och tokigt på alla sätt och vis! Usch, en riktig mental vintertid intar mitt sinne när sådana här saker inträffar!

Ibland är man verkligen ute och cyklar! (Eller: När den själsliga vurpan smärtar mer än den fysiska!)

Denna berättelse inträffade för ca 3½ år sedan! ”Idag” i texten ligger alltså ett antal år tillbaka i tiden! ///////////////////////////////////////////////////////////////////////

Idag” har jag lagt flera timmar på sjukvård, först på vårdcentralen och sedan på röntgenkliniken! Körde ju omkull med cykeln på jobbet för tio dagar sedan och skadade benet i fallet. Här kommer en beskrivning av händelsen där jag verkligen var ute och cyklade!

Var på jobbet och skulle cykla till matsalen och hämta frukost åt skiftet, monterade därför på en cykelkärra efter cykeln och trampade iväg glad i hågen!

Efter några tramptag på cykeln glömde jag bort att jag hade en kärra bakom (brukar aldrig ha det annars!) och trampade därför iväg och smet alldeles invid ett räcke som satt fast i någon sorts stenpelare som stack upp samt ut från räcket, med någon meters mellanrum!

Hej och hå vad jag cyklade, för nu skulle det verkligen hämtas mat! Det var då DET hände!

Hjulhelvetet på cykelkärran fastnade givetvis i räckets stenpelare och det blev därför helt TVÄRSTOPP efter ca 25 meters cykelfärd! Hastigheten var vid tillfället ganska hög, för jag tänkte cykla iväg snabbt och effektivt! Men speciellt effektivt blev det ju inte!

Helt plötsligt märker jag att cykeln bara rycks bort under mig, samtidigt som jag själv fortsätter färdas framåt med en hög hastighet!

Jag börjar fundera på vad som egentligen händer?

Men har faktiskt ingen aning om vad som händer?

Märker dock att något händer!

Men jag får snart användning av mina händer!

Jag åker nu med rask hastighet framåt över styret, samtidigt som jag slår benet i styret med en våldsam kraft och jag fortsätter sedan framåt i tomma luften, innan jag drösar rakt ner, som en nödslaktad julgris på alla fyra rakt ner i backen, bara centimeter från att slå i huvudet i räcket och bara decimetrar från att rasa ner huvudet före ner i en rörgrav!

Med facit i hand kunde detta ha slutat betydligt värre än vad det gjorde! Det kunde faktiskt ha slutat riktigt illa!

Men nu befinner jag mig helt plötsligt liggande på alla fyra på asfalten och undrar vad som egentligen hände?????

Hade slagit i ena benet enormt och hade kört ner mina bara händer rakt ned i asfalten efter en vådlig luftfärd. Ett under att underarmar och handleder höll för påfrestningen, men man har ju en bra benstruktur så man klarar ju lite hårda tag, om man nu säger som så!

Man eller mus?

Man!

Man nu ligger man där på knä, med våldsamma smärtor i ben, händer och armar, samtidigt som det kommer folk springandes, för givetvis var det ett antal personer som bevittnade min vådliga vurpa!

Det är nu den själsliga smärtan överstiger den fysiska, för att göra bort sig inför allmän beskådan, det är inget som jag gillar. Ett stukat självförtroende kan ibland smärta mer än en misshandlad kropp, i alla fall i stundens hetta, sedan brukar den kroppsliga smärta av naturliga skäl alltid ta över!

Normalt brukar sådana här krascher sluta illa, men varken jag, eller mina vurpor brukar kunna betraktas som normala i sammanhanget! Det som skickar normala människor till vårdcentraler och sjukhus, brukar dock inte skicka mig någonstans alls! Inte ännu, i alla fall, är väl bäst att tillägga!

– Hur gick det?

– Gick det bra?

– Slog du dig?

(Stor humor – klart som fan att jag hade slagit mig, eller vad tror folk egentligen?)

cykelvurpa

Jag hade faktiskt ingen aning hur det hade gått!

Men så hörde jag min röst säga:

– ”Det är lugnt, det gick bra” samtidigt som jag reste mig upp på mina skakiga och smärtande ben,

– ”Det gick bra det här” sa jag och satte mig på cykeln och cyklade demonstrativt vidare (fullt ös), trots våldsamma smärtor i ena underbenet och i handflator! Men lite smärta får man väl ta! Det som inte dödar, det härdar ju!

Man eller mus?

Man!

Det var dock besvärligt att cykla, sedan var det även jobbigt att gå, men det var ju lugnt!

Sedan svullnade demonstrativt hela underbenet upp, men inget var brutet i alla fall, men det blev i alla fall en rapport skriven om själva händelsen! Själv tyckte jag mest att det hela var pinsamt!

Ibland är man ute och cyklar på allvar, men diverse vurpor på livets cykeltur hör ju till livet, gott folk!

Men läkaren åkte jag inte till, ingenting verkade ju brutet och det syntes inte något mer än lite skrapsår och svullnad! Fick bandagera benet, men svullnaden försvann inte, och inte smärtan heller! Däremot började foten också svullna upp! Men vad skulle en läkare göra åt det här…?

Det går väl över, det gör det ju alltid…

Men efter tio dagar fick jag ta mig till läkaren för en kontroll i alla fall!

Man eller mus?

Mus!

Men efter undersökning och röntgen, där det skulle klämmas, bändas och brytas, fick jag i alla fall ont på riktigt, men någon fraktur hittade man inte i alla fall!

Elefantfoten och svullnaden fortsatte dock att gäcka mig under ytterligare någon vecka!

Men smärta i smalbenet, pga en skadad (inflammerad?) benhinna, fick jag dock leva med under ett halvårs tid! Men det finns ju värktabletter…

Jo, jo, ibland är man verkligen ute och cyklar!

Bilförsedd tant anfaller bakifrån! (Eller: Anfall är verkligen inte bästa försvar!)

Denna berättelse utspelar sig i maj 2013:

”Helvete!”

Detta starka ord har jag verkligen gjort mig förtjänt av denna dag! Här går man och gör en bilaffär och är nöjd och glad, som man brukar vara efter en bra affär! Man kör omkring i en nästan en ny bil med endast 550 mil på mätaren! Vad händer då?

JA, VAD HÄNDER DÅ???

Jo, endast en och en halv timme efter att jag slutfört bilaffären och hämtat ut bilen från bilhandlaren, ja, då försöker helt plötsligt en tant på drygt 60 år att köra genom min bil bakifrån!!!

RIDÅ! 

Jag stod stilla i en gatukorsning med tända bromsljus och med påslagen blinkers, en möjlig lucka uppstår i trafikflödet och jag släpper på bromsen för några sekunder, men kan inte utnyttja den lilla luckan i trafikflödet och kommer därför aldrig iväg framåt mer än ca en meter!

Då gasar tanten som står bakom mig och drar på för fulla muggar med sin lilla Suzuki Swift och krockar på kuppen sönder både vänster front och framskärm på sin egen bil, när hon försöker in på köra på samma yta där min bil redan befinner sig! Min bil får en stor buckla på höger sida bak!

Men, bara för att man släpper bromsen så är det ju det inte samma sak som att fri fart helt plötsligt har uppstått i denna gatukorsning. Dessutom bör man ju även titta åt samma håll som man kör sin bil.

Mina tankar just där och då var – ”DET ÄR INTE SANT, DET ÄR FAN I MIG INTE SANT!!!”.

Jag blev inte ens arg, utan bara fullständigt känslokall, och efter att vi fått parkerat bilarna på andra sidan av gatan, klev jag ur bilen för att prata med den andra föraren. Jag såg nog väldigt bister ut, och agerade nästan som i trans.

Tanten tog givetvis på sig skulden omgående och hon var ju också klockrent vållande, hur man än resonerade. Om detta rådde ju inga tvivel!

Men hur roligt är det att få sin i stort sett nya bil krockskadad efter bara drygt en timme, ute i trafik, bara för att bakomvarande bilist tror att man ska köra och därför börja köra själv, utan att titta om man verkligen körde! Fullt ös, medvetslös, var troligtvis hennes motto!

Att tre bromsljus åter tände sig precis framför ögonen såg hon inte, utan hon tittade tydligen bara åt sidan och gasade på och står man mindre än en meter bakom finns heller ingen felmarginal. Lite lustigt var det också att hon tydligen gasade på med fullt rattutslag, detta eftersom hennes vänster framskärm såg ut som ett dragspel, medan bucklan på min bil befann sig på höger sida.

Hon försökte tydligen svänga rakt igenom min bil…

Hennes lilla Suzuki gick troligtvis inte att köra från platsen eftersom framskärmen hade ändrat form och nu tog i hjulet, min Volvo V70 hade i sin tur ”endast” fått en kosmetisk buckla! Illa nog, förvisso, men ändå ingen katastrof!

Kan, där och då, känna en viss skadeglädje att hennes bil fick mycket värre skador än min! Tanten ojade sig dessutom  över vad hennes man skulle säga nu när hon hade krockat sönder bilen? Hela fronten och väster framskärm var ju helt skrot, det blev nog en dyrbar historia! Mannen blev säkert överlycklig! Karma!!! Ha ha!

Jag fotograferade av hennes körkort, samt samtliga skador på båda bilarna och vi fyllde i en skadeskiss för försäkringsbolaget, och hon tog på sig alltihopa!

Men en massa krångel med försäkringsbolag och verkstad väntade nu och visst skulle det bli krångel, inte med skadeärendet, men med andra saker, givetvis! Det tog också typ 6 veckor innan verkstaden kunde fixa till min bil, och tanten blev givetvis den vållande parten i olyckan och fick stå för självrisker etc.

images