Det som inte dödar…! (Eller: Kardanstången som löpte amok!)


Denna gång blir det en ganska sorgesam berättelse, inte mycket humor denna gång alltså! Det hela utspelar sig i mina ungdoms dagar (1982) när jag jobbade på en tillverkningsfabrik i Åmål. Min arbetsuppgift för dagen var att pressa ihop kardanstänger till lastbilar och bussar. Man pressade ihop de två olika delarna, splinesaxeln och splineshylsan, för att det skulle bli en komplett kardanstång. Det var ganska stora och grova grejer, men det fanns givetvis mekanisk utrustning att använda för ändamålet.

Dessa två axeldelar stabiliseras i alla riktningar av ett så kallat knutkors, som fungerar som en led på själva axeln, detta eftersom vinkeln mellan växellådan och bakaxeln ofta varierar under körning. 

Jobbet var ganska tråkigt som sådant, det var ett så kallat AMS-jobb som skulle skapa en ny stämplingsperiod, eftersom jag var arbetslös. Jobbet hade jag alltså blivit tilldelat, och inte själv sökt. Jag skulle jobba 5-6 månader på detta ställe, sedan skulle min A-kassa förlängas upp till 300 dagar. I juni månad var uppdraget slut, såvida jag inte skulle få fast anställning, men redan i september skulle jag sedan åka in i lumpen. Därför var kanske möjligheten till anställning inte alltför stor.

Jag hade gått arbetslös i runt ett halvår, detta efter att ha fått lämna en flerårig fast anställning inom träindustrin bakom mig. Där jobbade jag med tillverkning av trätrappor till nybyggda hus, båtinredning till segelbåtar (Maxi 75) och en del andra saker. Fabriken lades ner pga dålig lönsamhet sommaren 1981.

På detta arbete fick jag bland annat limma ihop ett stort träkors som skulle sitta på taket på en nybyggd kyrka i staden. Det var en massa stavar i ädelträ som skulle sammanfogas till större enheter. Det färdiga korset var kanske två meter högt och en meter brett, eller något liknande.

Detta kors stod jag alltså och limmade ihop i en primitiv pneumatisk limpress, där bitarna sammanfogades, samtidigt som man skulle låsa fast hela härligheten med ett slags mothåll som förhindrade att hela härligheten flög upp i taket när man pressade ihop delarna.

Detta glömdes naturligtvis bort vid ett flertal tillfällen, varvid materialet flög rakt upp i taket och skapade en massa onödigt merjobb för min del. Vid dessa tillfällen svor jag både högt och ljudligt, så när korset en dag väl satt där uppe på kyrktaket, log jag alltid gott inombords, då jag tänkte på alla mina högljudda svordomar som hade impregnerat detta kors under flera veckors tid. Ironiskt på något vis, tyckte jag att det var.

Det aktuella korset som jag hade jobbat med!

Men att grejor rörde sig snabbt uppåt, när man glömde anlägga mothållet, det var något som snart skulle upprepa sig. Men nu bestod jobbet istället av att pressa ihop stora och tunga kardanaxlar för lastbilar och bussar.

Även här fanns någon form av fixering av arbetsstycket, då axeln skulle pressas in i hylsan via en hydraulisk eller pneumatisk anordning (kommer inte ihåg vilket). Även om denna låsning var mekanisk och mer robust än den på träindustrin, var ändå principen mycket den samma. Någon förregling fanns inte, därför kunde man utan problem aktivera den sammanfogande rörelsen, då axeln skull pressas in i hylsan, utan att axeln var fixerad och låst. Inte bra!

Inte bra alls!

Det som då hände, var att axeln reste sig upp med en våldsam fart, eftersom knutkorset möjliggjorde denna lodräta rörelse i avsaknad av ett mothåll. När låsningen saknades omsattes genast den vågräta energin till lodrät energi, vilket på ren svenska betyder att för istället pressas ihop via honan och hanens splines, reste sig istället hela härligheten med våldsam kraft rakt uppåt.

Jag råkade naturligtvis glömma mothållet vid ett tillfälle och hela härligheten vek sig i en hastigt uppgående rörelse, varvid den grova kardanstången flyger upp och slår med stor kraft rakt i min panna.

Jag faller genast baklänges och svimmar av för några sekunder. Faller som en fura rakt bakåt i fritt fall. Det var som om någon hade dragit ett grovt järnrör rakt i huvudet på mig, vilket egentligen på sätt och vis, var exakt det som hände.

Kraften hade utan problem kunna krossat näsan, eller slagit ut en mängd tänder om jag hade blivit träffad just där. Hade jag fått slaget i ett öga, hade det garanterat krossats och hade jag fått slaget på halsen, hade jag kanske till och med, kunna dött. Men nu fick jag alltså stången rakt i pannan, och eftersom jag är så tjockskallig och har ett rejält pannben, gick det ändå ganska bra. Jag är van att få slag i skallen, men så länge det tar i pannan, brukar det ändå fungera rätt bra.

Det uppstod troligtvis även ett lätt blodvite, men inget allvarligt. Det var inga vassa kanter inblandade i smällen, bara ren och skär metall som dunkade in i pannan likt en hästspark.

Ka-bom, sedan låg jag platt på rygg, där på fabriksgolvet…

Folk kom naturligtvis rusande, och jag själv tyckte givetvis att det hela var extremt pinsamt. Chefen kom också till slut, och frågade hur det hade gått (till). Jag var både groggy och skämdes givetvis över situation, jag var ju bara 20 år gammal och var inte lika kaxig då som nu.

Det gick väl bra, tyckte jag i den allmänna förvirringen, och chefen som var av den gamla stammen och som aldrig hade gillat mig, nöjde sig med det svaret utan ytterligare åtgärd. Det var ju jag som hade gjort fel och själv fått plikta för detta, något som innebar att chefen ansåg att jag fick skylla mig själv. Ingen ytterligare åtgärd behövdes. Jag hade fått lära mig den hårda vägen!

Nu kanske jag skulle komma ihåg detta hädanefter?

Fem minuter senare fick jag därför fortsätta mitt jobb med att pressa ihop kardanstänger, det var någon form av gruppackord inblandat och varje stopp orsakade därför pengaförluster för samtliga inblandade. Fanns inte tid för något längre stopp och någon utredning gjorde aldrig heller.

Jag hade en AMS-anställning var därför allra längst ner i näringskedjan och ingen brydde sig därför om mig, varken cheferna, skyddsombuden eller de övriga anställda. Ingen pratade med mig och behövde jag någon form av hjälp i arbetet, fick jag aktivt fråga och hade jag tur fick jag också en snabb förklaring. Hade jag ännu mer tur förstod jag även förklaringen, men många gånger fick jag lösa problemen själv, inklusive anskaffa de råvaror jag skulle jobba med.

Ibland undrade jag, om jag var helt osynlig, om jag varken syntes eller hördes?

Men jag var inte osynlig!

Det märkte jag vid toalettbesöken, eftersom jag var tvungen att hålla gruppackordet. Kom jag efter i arbetet, drabbades nästa arbetsstation omgående. Därför kunde jag inte gå på toaletten, eftersom det inte fanns någon avlösning för mig. Vid extremfall fick jag ändå ”tvinga” någon att hjälpa mig med avlösning, men då fick jag istället stressa som en galning på toaletten, och ändå få det onda ögat på mig när jag kom tillbaka efter några få minuter.

Mina vanliga arbetsuppgifter var något så banalt som att tvätta delar till knutkorsen i en slags mekanisk tvätt avsedd för ändamålet, men nu var tydligen den ordinarie operatören sjuk eller något liknande, därför fick jag jobba med kardanstängerna istället, efter att någon hade visat en enda gång, hur man skulle utföra arbetet.

Ja just det, man visade hur arbetsmoment skulle utföras, en enda gång! Sedan var det bara att köra.

Hela utbildningen tog kanske fem minuter i anspråk, allt som allt, sedan fick jag lära mig efter hand. Men jag fick inte göra fel! Nej, för satan!

Vem jag skulle fråga, om något problem uppstod, nej det framgick aldrig?

Inte ens facket brydde sig om mig, för när de väl hörde att jag redan var fackligt ansluten, fast i ett annat förbund, var jag inte intressant längre. Skyddsombud har jag för mig att det fanns, men de var lika ointresserade av mig, som alla andra.

Inte ens i samband med olyckan såg jag till något skyddsombud. Det var möjligt att de var framme och kollade, men mig pratade ingen med.

Redan efter första arbetsveckan ville jag slippa detta hemska ställe. Ingen av de anställda brydde sig om mig det minsta, och jag fick ingen information, ingen pratade med mig varken under arbetstid, eller på rasterna. Jag var helt utfryst och jag fick alltid sitta ensam på rasten, vilket gjorde att jag redan efter någon vecka undvek matsalen helt och hållet. Varför skulle jag sitta där och må dåligt i min ensamhet?

Det är tydligen att det är genom livets hårda prövningar som man ska knådas och formas i sin väg till vuxenlivet.

Efter olyckan fick jag alltså stå och jobba flera timmar till, innan jag kunde avsluta för dagen och köra de 45 kilometrarna hem. En stor bula i huvudet hade jag, samt en lätt bultande huvudvärk.

Jag var omskakad, darrig i benen och ledsen, men kunde jag fortsätta jobba, hade chefen frågat? Men jag visste inte hur jag mådde, eller om jag ens var skadad, men jag svarade ja på frågan ändå, utan att veta hur jag egentligen mådde. Jag trodde ju att de var arga på mig för att jag hade gjort fel.  Därför vågade jag inte stå upp för mig själv och istället åka till läkaren.

Men med mitt svar, var tydligen problemet löst för alla, utom mig själv.

Ingen berörde sedan denna olycka, varken samma dag, eller kommande dagar. Ingen frågade någonsin hur jag mådde och ingen brydde sig heller.

Jag hade alltså fått ett slag i huvudet som knockade mig fullständigt, samt slog mig medvetslös för några sekunder. Men jag blev inte ens avlöst, fick inte vila mig överhuvudtaget, fick inte åka till läkare. Jag fick absolut ingenting. Psykiskt mådde jag skit, på ren svenska. Hela händelseförloppet malde runt i huvudet under resten av arbetsdagen.

Klart som fan att man skulle ha skjutsat mig till läkare, som fanns endast några minuter bort med bil. En hjärnskakning eller en hjärnblödning som konsekvens av slaget hade faktiskt inte varit helt orimlig. Hjärnan kan ju även svullna i efterhand i extremfall, därför är en undersökning av skallen av yttersta vikt.

Men på denna arbetsplats tyckte chefer, arbetskamrater, skyddsombud och andra att det var okej att strunta i mitt välmående, bara för att man inte gillade mig som person. Jag har för mig att jag sjukskrev mig dagen efter, för psykiskt mådde jag verkligen inte bra. Men jag åkte aldrig till någon läkare…

En sjukskrivning som självfallet irriterade chefen ytterligare.

Jag hade ju sagt att jag mådde bra, så varför sjukskrev jag mig då?

Detta var väl ungefär det han sa, när han ilsket ringde mig dagen efter.

Någon återkoppling, eller uppföljning av olyckan gjordes aldrig heller. Jag var ingen resurs, utan något helt annat.

Jag hade tur som kom så lindrigt undan. Men detta var ju också droppen som fick bägaren att rinna över en gång för alla. Efter denna incident var arbetslusten som helt bortblåst och jag gjorde endast vad jag var tvungen att göra resten av tiden, absolut inget mer, trots en kroniskt arg och grinig chef.

Dagen jag slutade var det ingen som ens tog mig i hand eller önskade mig lycka till. Jag var lika osynlig och värdelös denna dag, som alla andra dagar! Den enda som sa något var chefen som på ett otrevligt vis talade om att jag inte hade levt upp till förväntningarna och därför inte kunde erbjudas en anställning. Han verkade irriterad då också, men innerst inne, förmodligen glad över att få slippa en sådan odugling som jag. Han såg överhuvudtaget ingen potential i mig, det kan jag nog ta gift på.

Förmodligen tyckte han att jag var ett misslyckat stolpskott utan några egentliga framtidsutsikter.

Men jag ville verkligen inte jobba kvar här och bli behandlad som något katten hade släpat in. Jag var varken välkommen eller önskvärd. Jag har aldrig förstått varför jag redan från allra första dagen var icke önskvärd på denna arbetsplats. Jag blev nästan omgående utfryst på alla plan, utan som helst någon synbar anledning. 

Sorgligt men sant!

Men efter att blivit nedtryckt och illa behandlad under ett halvårs tid, var jag faktiskt lycklig över att få lämna detta hemska ställe bakom mig.  

Att slippa gå och lägga sig med magont varje söndagskväll och vakna med ångest i bröstet varje arbetsmorgon.

Men nu var det äntligen över och nu kunde jag äntligen få leva igen.

Livet och glädjen kom äntligen tillbaka igen.

Men det som inte dödar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s