Ibland blir man helt väck och går i däck! (Eller: Jobbigt när man inte fattat att man tappar fattningen!)

Denna händelse inträffade bara för någon dag sedan och är därför väldig färsk! Nu skulle jag till Företagshälsovården för att göra en hälsoundersökning, ja vi kan lämna de flesta detaljerna därhän, men jag skulle i alla fall ta en massa prover, samt genomföra en ordinarie undersökning där bl.a. blodtryck, hörsel, EKG och spirometri ingick!

Spirometri innebär att man ska blåsa i ett rör samtidigt som en apparat mäter den maximala lungkapaciteten. Man får helt enkelt en kurva uppritad i datorn och man ska blåsa i två omgångar bara för att man ska se om kurvorna matchar varandra, sedan kan man jämföra kurvorna mot ålder, förra gångens värde etc. På så sätt kan man se om lungkapacitet har ändrats över tid, samt gentemot det genomsnittliga värdet i just den åldersgrupp man tillhör!

Inget konstigt egentligen!

Jag ogillar däremot att göra detta prov, för man ska ju ta i så pass mycket, att man oftast avslutar det hela med en hostattack, samtidigt som det känns om lungorna ska komma med upp och ibland snurrar det även till lite i huvudet av den totala ansträngningen i kombination med tillfällig syrebrist! Mest obehag, men inget annat egentligen!

Ogillar detta test, som sagt!

Ja, men nu var det spirometri och jag tänkte att det var bäst att blåsa på som själva fan!

Samtidigt som man blåser, sitter sköterskan bredvid och säger: ”fortsätt blåsa, fortsätt, mera, fortsätt, blås mera…”

Man andas in ett flertal gånger för att syresätta sig, och när man väl är beredd drar man in maximalt med luft i lungorna och sedan blåser man ut så mycket man bara orkar. Man har även en klämma på näsan så all luft kommer ut via plaströret och flödet mäts i apparaten!

Tog i maximalt och luften tog slut, men då körde på jag lite till och när normala människor skulle ha gett upp det hela, då blåste jag vidare, samtidigt som sköterskan pushade på med sinafortsätt, mera, fortsätt, mera…

-Hallå!

Men vem är det som tjatar på mig så fruktsvärt?

Hallå!

Låt mig vara i fred!

Roger hur är det?

Låt mig få sova!

Hallå!

Låt mig vara!

Roger…

Sluta!

Hur är det?

Men väck mig inte…

Tittar nu upp och ser ett allvarligt och bekymrat ansikte på sköterskan som nu av någon underlig anledning sitter på huk rakt framför mig och ropar mitt namn om och om igen!

Jag fattar ingenting, varför sitter hon där och tjatar på mig, samtidigt som hon verkar hålla i mig med sin arm? Hon säger någonting om mitt huvud och bordsskivan, men jag förstår inte riktigt vad hon pratar om, men känner ju att något har hänt! Jag fattar verkligen ingenting!

Jag var nu som nyväckt ur en dröm, helt groggy och förvirrad…

-Det var nära, säger jag!

Nära, säger sköterskan, du var ju helt borta

Ok, snart förstod jag vad som hade hänt, även om jag inte kunde greppa allt med detsamma!

Kände nu att det även smakade blod i munnen och när jag drog handen mot munnen, färgades handen röd av blod! Fick ett papper att torka blodet med och blodflödet upphörde efter någon minut!

Det som hade hänt var att jag hade blåst så pass kraftigt i röret att jag fick tillfällig syrebrist i hjärnan i kombination med den kraftiga ansträngningen, det är även möjligt att jag inte syresatte mig tillräckligt innan jag började att blåsa!

Denna kombo av omständigheter innebar att jag svimmade under pågående spirometri!

Det var som om någon hade stängt av en strömbrytare och jag märkte aldrig vad som kom och hände!

Kände inte att det var på väg, utan det blev bara svart, utan någon som helst förvarning. Bara svart och sedan hörde jag en röst långt borta som tjatade på mig, vilket skapade en stor irritationskänsla hos mig! Låt mig vara i fred, liksom!

Min bestående känsla i efterhand, var att det förmodligen är så här det känns att dö när livssystemet stängs av och man dör knall och fall! Hade jag dött där, hade jag aldrig märkt något…

Jag förstod inte heller varför sköterskan verkade så uppjagad, eftersom jag trodde att jag bara hade drabbats av någons sekunds frånvaro, men nu i efterhand förstår jag ju att händelseförloppet kanske snarare varade 10 sekunder eller kanske till och med ännu längre…

Sköterskan trodde ju att jag dog, där jag satt och blåste… och blev livrädd på kuppen.

Jag slocknade och rasade framåt med överkroppen och dunkade pannan i bordet framför mig, samtidigt som tänderna borrade sig ner i tungan, med blodvite, som följd. Sköterskan hade förmodligen slängt sig av sin stol och försökt fångat upp mig och sedan försökt att väcka mig, knästående på golvet! Jag måste ha varit helt väck under en bra stund!

Jag var väldigt groggy efter att jag hade vaknade, kände mig även lätt förvirrad och lite yr. Yrsel och huvudvärk följde sedan med mig under ganska många timmar. Även dagen efter kände jag en irritation och ansträngning i pannan, vilket givetvis var sviter efter att jag dunkade huvudet i bordet när jag svimmade.

Hacket i tungan får jag ju också leva med under några dagar.

Jag måste ha dunkat i pannan ganska hårt för att bita sönder tungan, som jag gjorde. Huvudvärken indikerar ju även ett sådant förlopp!

Jag behövde givetvis inte blåsa en andra gång och vem vet vad som hade hänt då?

Det är märkligt att det alltid ska hända något, hela tiden…

När ljusarmaturerna anfaller ser det verkligen mörkt ut! (Eller: När Murphy går in i armaturbranschen är min arma tur som bortblåst!)

Denna berättelse inträffade vintern 2007-08 och jag bodde och jobbade vid tidpunkten uppe i Dalsland. Vid ett tillfälle, när jag skulle parkera bilen vid min arbetsplats, snöade det rikligt, parkeringen var oplogad och snön yrde våldsamt i luften. Jag tänkte ställa mig nära en belysningsstolpe för att kunna koppla in motor- och kupévärmare med en elsladd. Men helt plötsligt när jag skulle backa bilen på plats, blev det helt plötsligt tvärstopp, samtidigt som ett knepigt onormalt kraschande ljud kunde höras bakifrån bilen.

Hmmm… Det lät som något gick sönder…

Nej, inte var det väl något gick sönder…?

Nej, nej, nej!!!

Samtidigt som snön yrde och sikten var närmast obefintlig, insåg jag nog att ett allvarligt fel nu hade begåtts!

Jag hade nämligen blivit påkörd av lyktstolpe!!!

För lyktstolpen skulle ju inte vara där, för inuti mitt huvud var ju lyktstolpen flera meter ifrån mig, men helt plötsligt flyttar den på sig och ställer sig på rent jävelskap precis bakom min bil!

Att det var jag som hade tappat orientering på parkeringsplatsen, på grund av noll sikt, kan ju inte stämma, det måste självklart finns någon annan förklaring? Det fattar ju alla!

Full snöstorm med yrsnö gjorde ju situationen lite mer ansträngd än vanligt och helt plötsligt hade Murphy tagit över både ratt och gas. Ett hånskratt och sedan krockade han sönder min baklykta!

Alltid denne Murphy!

Dum som jag var trodde jag att det skulle gå att köpa ett nytt lampglas, men det gick ju självfallet inte, utan jag blev tvungen att köpa en helt ny lamparmatur för ca 2 400 kr, eller något liknande!

Stor irritation! Grrrrr!!!

Givetvis var jag nu galet arg på lyktstolpen (och Murphy) som hade haft sönder min bil. Jag var även arg på min bil som går sönder så lätt, samt på snön, på vinden som gjorde att snön yrde, på de som inte ville ploga parkeringsplatsen, så att det gick att parkera på ett normalt sätt…

JA, okej då… kanske hade även jag någon liten skuld i detta, men när sånt här händer känns det mer som om jag enbart är en passagerare i tillvaron, medan Murphy tar över rubb och stubb! Alltid denna Murphy som är där och stalkar mig, hela tiden!

Hos normala människor, med normala liv, hade givetvis hela historien slutat med detta lyktstolpespektakel, men tror ni att jag är normal eller lever ett normalt liv, så tror ni givetvis fel.  För det är nu som börjar historien på riktigt…

När det gäller baklyktan på bilen så blev det bara ett hål i plånboken, samt en irritationstagg i sinnet, men nu skulle något annat hända! Något som låg helt utanför min kontroll och som bara hände… precis som vanligt!

Plötsligt händer det bara, precis som vanligt – och det drabbar mig.

Bara mig och ingen annan!

Ungefär en veckar senare när jag snösanerade min bil på morgonen innan jag skulle åka till jobbet, hittade jag en så kallad lysrörsdrossel uppe på mitt biltak! Detta är en tung, kompakt, fyrkantig och metallisk grej med vassa hörn, som normalt sitter inne i lysrörsarmaturer. Redan här blir det konstigt!

En sådan hittade jag alltså uppe på mitt biltak!

Varför ligger det en sådan grej på mitt biltak, tänkte jag?

Jag tyckte givetvis att det var konstigt att det låg detaljer från en lysrörsarmatur uppe på mitt biltak ute på gatan, men jag slängde snabbt undan den, lätt irriterad utan att ägna detta någon större tanke! Hade inte tid och skulle jag fundera över alla konstiga saker som händer i mitt liv, så skulle jag ju inte heller få så mycket annat gjort!

Glömde därför snart bort händelsen!

Men inom kort blev det i alla fall töväder och all snö och is försvann från biltaket och då, ja kära gott folk, vad tror ni att jag hittade då?

Jo, en bit in på biltaket stirrade en sak tillbaka ilsket på mig!

Helvete! – mina damer och herrar! Något annat ord är faktiskt svårt att finna i sådana här situationer!

Det såg ut som om någon hade slagit hårt med en slagghacka, en sådan som man har när man svetsar, rakt ner i taket. En hård och djup skada som hade drivit ca en halv centimeter rakt ner i taket!

Helvete!

Nu blev jag tvungen att konsultera både försäkringsbolaget, samt Volvo Brandt i Mellerud, som hänvisade mig till Volvo Brandt nere i Vänersborg, eftersom det var där som skadeverkstaden låg.

Det var svårt att formulera hur skadan hade gått till för Folksam och jag kände väl att man kanske inte riktigt trodde på min berättelse om hur det hela hade gått till. Klart att berättelsen blev krystad, eftersom jag inte hade en susning om hur skadan hade gått till! Jag fick bara snickra ihop en historia…

Vad skulle jag annars göra?

Någon hade rimligtvis slängt ut denna lysrörsdrossel från ett fönster och rakt ner i mitt biltak, eller gått på gatan och slängt upp den högt i luften så att den sedan kraschade rakt ned i mitt biltak. Men vem fan går omkring med en lysrörsdrossel i fickan, eller öppnar ett fönster för att kasta ut densamma, mitt i vintern?

Känns märkligt på alla sätt och vis! Men det är så det måste ha gått till, men jag kände ju att Folksam mottog min förklaring med en viss fundersamhet. Lysrörsdrosslar på biltak är nog inte en vanlig skadeförklaring kan jag tänka mig! Frustrerande bara detta!

Dessutom måste jag ha kört omkring med denna mackapär på taket under ett flertal dagar för skadan hade uppstått innan snön hade fallet, annars hade inte skadan kunnat bli så omfattande.

Men bilen var ju, tack och lov helförsäkrad på alla sätt och vis, samt att jag hade en hyrbilsförsäkring, så detta skulle väl inte bli så dyrt, trodde jag enfaldigt…

Dum som man är…

Lämnade in bilen på verkstaden och fick ut en likvärdig bil istället, so far, so good!

Men det första de säger när jag lämnar in bilen är att de måste ta ut vindrutan, för hela taket på bilen måste riktas om! Men vid ca 60 % av fallen brukar dock vindrutan spricka när man demonterar den, säger killen som tar emot mig och min bil.

Men det är väl lugnt, säger jag, för det går väl på helförsäkringen. Det är ju en uppenbar följdskada av den första skadan, säger jag då!

Ja, det tycker du och även jag, men inte Folksam, som anser att detta är en ny skada som ska regleras av glasförsäkringen, sa verkstadsmannen då!

Va! Är de inte riktigt kloka, säger jag!

Vi kan tycka vad vi vill om detta, men det hjälper inte oavsett, men rutan kanske inte spricker vid demonteringen, säger han!

Klart att den spricker, tänkte jag! 100 % sannolikhet att den spricker!

Klart att den sprack och dubbla självrisker blev det på kuppen. Först den på takskadan som landade på någon tusenlapp i självrisk, samt den på vindrutan som blev 1 500 kr, till!

Och jag som trodde att det skulle räcka med att spackla igen skadan och sedan lacka om det som behövdes, nej, nej! Hur dum får man vara?

Nej, vindrutan skulle demonteras, innertaket demonteras, hela taket riktas om, skadan spacklas och slipas, samt omlackning av hela taket, något som skulle ha kostat 25–30000 kr utan en giltig försäkring! Arbetet skulle sedan ta ca 4 dagar i anspråk.

Men jag körde ju omkring med en hyrbil utan extra kostnader, trodde jag naivt!

Givetvis fanns det en milkostnad, plus extrakostnad vid högre miltal än tariffen angav, samt att jag blev tvungen att ta en självriskelimineringförsäkring för att slippa en självrisk på upp till 12 000 kr vid en krock eller skada. Vågade inte chansa med detta scenario!

Första natten jag hade hyrbilen drog även larmet på bilen igång flera gånger, bara av sig själv, samt att det stängde av sig själv också. Jag minns att jag irriterat tittade ut genom fönstret mitt i natten för att se vad det var för idiotbil som larmade hela tiden, och det var ju självklart min hyrbil insåg jag efter ett tag.

Typiskt!

Fick gå ner och ut och kolla vad som stod på, men såg ingenting och gick in igen och bilen larmade inget mer efter detta!

Sedan när jag hade lämnat tillbaka hyrbilen och fått ut min egen bil, så var ju allt frid och fröjd, men den totala kostnaden för kalaset blev ju ca 6 000 kr, trots en helförsäkring, samt en hyrbilsförsäkring. Ja, då ingick ju inte ens den nya baklampan i kostnaden, med denna inräknad blev ju kostnaderna nästan 8 500 kr!

Det blev en dyr månad där man först blir påkörd av en lyktstolpe och sedan anfallen av en lysrörsdrossel på allmän gata!

Vad är det som händer egentligen?

Undrar om detta kan hända någon annan än mig?

 Nej, troligtvis inte!

Dansade bilar och piruetter i snöslask! (Eller: Ibland överträffar verkligheten dikten när det omöjliga faktiskt händer!)

Denna händelse inträffade i december månad för ca 10 år sedan! Vi hade varit nere till köpcentret i Trollhättan och handlat och var nu på väg hem igen och platsen för händelsen var strax norr om Vänersborg. Det var vinterväglag, eller rättare sagt, det var extremt moddigt! Vi kommer i alla fall ikapp en Volvo 740 och jag lägger mig en bit bakom, just med tanke på den intensiva trafiken åt båda håll, i kombination med det ytterst förrädiska väglaget! Aldrig fel att ha lite bromssträcka och manöverutrymme utifall något händer, tänkte jag!

avåkning

Helt plötsligt börjar Volvon framför mig att sladda brutalt och våldsamt! Jag kommer ihåg att jag tänkte ”det var väl onödigt att börja sladda och leka på vägen med denna våldsamma trafik”, men inom någon sekund insåg jag ju att föraren i bilen framför inte ”sladdade och lekte”, utan istället försökte hålla bilen på rätt köl, eftersom bilen moddplanade på båda bakhjulen! Men istället för att släppa gasen (och eventuellt koppla ur) och försöka styra bilen på rätt köl, försökte föraren istället parera bilens sladdande bakvagn med yviga rattrörelser, vilket enbart gjorde att bilen sladdade ännu mer…

Det var nästan som om bilen började dansa på vägen framför mig…

Föraren i bilen framför blev nu nedgraderad till en passagerare i sin egen bil, eftersom varje parering med ratten bara gjorde att bilden sladdade ännu mer! Till slut snurrade bilen runt sin egen axel i 180 grader och åkte sedan, helt plötslig baklänges rakt ner i diket.

Hur detta nu gick till, det förstår jag inte riktigt, men så var det…

Tack och lov att jag höll avståndet redan från första början och därmed hade en broms och väjningsmån, vilket innebar att jag inte blev inblandad i incidenten rent fysiskt!

Bilen framför åkte nu med full fart bakåt! Det hela såg faktiskt lite komiskt ut!

Hastigheten hade ju som tur var inte varit alltför hög från första början, sedan minskade den även för varje sladd och kanske åkte bilen baklänges ned i diket med en hastighet av ca 30-40 km/h, eller något liknande, där den sedan landade mjukt nere i en djup och lös snödriva. Som tur var fanns det så pass mycket snö i diket att det förmodligen inte blev några egentliga skador på bilen!

En avåkning som i normala fall hade skrotat hela bilen och gett upphov till kroppskador av olika art, reducerades nu enbart till omskakade och överraskade personer inuti en snömarinerad bil!

Jag bevittnar hela händelseförloppet från första parkett från min förarplats, och det jag hinner se är att det i bilen sitter två förvirrade pensionärer, som inte fattar ett dugg vad som händer med dem! Bara denna händelse är ju unik på ett positivt sätt, för det som i normala fall hade skrotat en bil och förmodligen gett upphov till kroppskador av olika art, blev nu till ingenting alls, förutom massor av packsnö i hjulhus och annat, samt en allmänt omskakande upplevelse!

Men det är nu som det märkliga med denna berättelse infinner sig, för bara sekunder innan bilen framför mig börjar dansa runt på vägen, är det ett konstant flöde med mötande trafik, där lastbilar, bussar och personbilar, matade på i en aldrig sinande flod.

Men precis på sekunden då bilen börjar sladda och helt plötsligt befinner sig till stora delar även på den mötande vägbanan, då upphör den mötande trafiken som ett i trollslag och denna lucka varar sedan i ca 10-15 sekunder, det vill säga under hela sladdsekvensen, och direkt som bilen far baklänges ned i diket på rätt sida av vägen, fortsätter den mötande trafiken med samma höga intensitet!

Detta var otroligt osannolikt i sammanhanget och hade denna spontana lucka i trafikflödet inte uppstått, hade risken för att det hade blivit en våldsam kollision av det hela! En sådan kollision hade nog knappast slutat lyckligt!

Två oberoende lyckliga omständigheter som gjorde att en allvarlig trafikincident inte blev mer än en parantes i sammanhanget, och räknar man även med min beslutsamhet för att hålla avstånd till framförvarande bil, så innehåller historien mer än vad som skulle vara möjligt, gällande positiva och märkliga omständigheter i sammanhanget och då har jag ännu inte nämnt det märkligaste av allt i denna historia!

För exakt när bilen kanar baklänges ner i diket, och jag ser att både bilen och bilens passagerare klarade sig bra, passerar jag platsen i låg hastighet. Jag ser i även backspegeln att bilar bakom mig blinkar och ska till att stanna för att assistera, därför kan jag lugnt åka vidare, samtidigt som jag även ser det första mötande fordonet i mötande körfält komma!

Det första mötande fordonet var nämligen en slags lastbil, därav luckan i trafikflödet och som gjorde att allt slutade så lyckligt för de båda i den sladdande bilen! Fordonet var dessutom en bärgningsbil!

Ja, just det! EN BÄRGNINGSBIL!!!!

bärgare

Så det första som händer efter att man har åkt baklänges ner i diket, är att en bärgningsbil står bredvid bilen och är beredd att hjälpa till. Vi pratar nu endast om sekunder efter att bilen har landat i diket och det första dessa båda pensionärer ser ut genom rutan på sin bil när snön hade yrt klart, var en bärgningsbil med chaufför redo att hjälpa till!

Är inte detta märkligt, så säg?

Jag tror inte att man kan ha speciellt mer tur än vad dessa personer hade denna gång och hade jag inte sett hela händelseförloppet med mina egna ögon, så hade jag nog inte trott på denna berättelse, men ibland slutar allt lyckligt, därför är historien också värd att återberätta!

Expedition Borgvattnet 1999: Övernattning i ett spökhus! (Eller: Spökena blev livrädda, men inte vi!)

Helgen den 3-4 juli 1999 övernattade jag och två andra kamrater från Vänersborg, samt en gemensam vän från Härnösand, i ett av Sveriges mest berömda spökhus. Spökhuset ifråga var den kända prästgården i Borgvattnet belägen ca 60 km nordost om Östersund i östra Jämtland. Ett ”Gasthus” som enligt uppgift härbärgerat många nyfikna nattgäster sedan starten 1972!

Detta mytomspunna hus är givetvis omgärdat med mängder av skrönor och historier av alla dess slag. Personalen hjälpte även de, välvilligt till med att måla upp ett scenario, där stället framhävdes som ett aktivt spökhus. Att den närliggande sjön hade dubbla bottnar (!) blev vi också upplysta om, mycket konstigheter i den lilla byn Borgvattnet alltså!

prästgård

Köket och två angränsande rum på nedervåningen var vid vårt besök låsta nattetid och inuti dessa rum försiggick givetvis en stor mängd spökerier nattetid, i alla fall enligt personalen. Stolar skulle ha flyttas runt under natten och dörrar som man låste på kvällen, påstod man var upplåsta på morgonen när man anlände. Men varför spöken bara är aktiva under nattetid är dock okänt, och när det dessutom är ljust på natten under sommaren i denna del av landet, blir det ju ännu märkligare! Men strunt samma!

Frågan ställdes då till personalen varför man inte riggade upp en rörelsedetektor, som  man kopplar till en kamera av något slag, och därigenom införskaffar ett sensationellt förlopp på film, men vi fick inget svar på frågan?  Det borde väl vara väldigt värdefullt och exklusivt att fånga in ett utfört spökeri på film? Bättre reklam går ju knappast att få för ett spökhus som helt och hållet lever på spökerierna. Ett problem med resonemanget kan ju vara att det är svårt att filma ett spökeriförlopp som aldrig inträffat!

De fantasifulla berättelser som personalen villigt framförde vid vårt besök, fyllde ju enbart ett enda syfte och det var att hålla denna ytterst lönsamma myt vid liv. Vi upptäckte i vilket fall som helst varken något ljud från köket eller några upplåsta dörrar vid övernattningen. Det var tydligen inget spöknattskift igång i köksregionen denna natt och köksspöket verkade tyvärr vara ledigt.

Suspekta teorier!

Vi fick reda på att spökerierna förmodligen utlöstes därför att huset låg mitt på ett så kallat ”Currykors” och som grädde på moset så skulle detta också vara orsaken till att mobiltelefonerna ej fungerade varken i eller utanför huset. Men en dålig mobiltäckning kan ju också vara en förklaring, särskilt i nådens år 1999!

I prästgården har det enligt vissa källor självfallet inträffat en mängd bisarra spökerier genom åren. Folk ska även ha sprungit ut i panik mitt i natten och besökare till den på dagen öppna kaffeserveringen har också hastigt fått avvika ut genom ytterdörrarna! Detta enligt personalen och andra källor på samma nivå! Detta skulle tydligen, enligt ett resonemang, bero på att vissa personer är mer mottagliga för det ockulta och därför känner ett kraftigt obehag när de vistas tillsammans med osaliga andar eller något liknande elände på det övernaturliga planet.

Ja, ja… bla, bla, bla …

Vi övriga gäster som inte kan förnimma något övernaturligt överhuvudtaget, är vi då resistenta mot spöken? Nej, den riktiga förklaringen måste nog snarare vara att de personer som reagerar kraftfullt på närvaron av påstådda spöken i detta hus, samtliga lider av ytterst livlig fantasi. Denna livliga fantasi i samband med en tro på spökfenomenet som en fysisk företeelse, gör ju att dessa personer drabbas av en extrem självsuggestion.

spöke 2

Därefter tror de sig se spökväsen eller känna närvaron av desamma i varenda vrå och skrymsle. Upplevelser av detta slag är för det mesta en produkt av en ren psykologisk natur, där det komplicerade mänskliga sinnet spelar godtrogna personer avancerade spratt. Graden av spökerier verkar i första hand vara bunden till vissa personer och inte till platsen eller tiden, det ger ju en kraftig fingervisning om att fenomenet inte är av en fysiologisk natur.

Men nu skulle det ju handla om vårt besök och våra upplevelser i Borgvattnet, så spökens vara och icke vara som fenomen får vi avhandla någon annan gång!

Spöken i turistbranschen!

Det finns spökhistorier från prästgården som går ända tillbaka till 1927, då komminister Nils Hedlund var den förste som (påstås det i alla fall) upplevde märkligheter i huset och sedan har det spökat för diverse präster och andra som har uppehållit sig här. De senaste årtiondena har spökena gått in i den penningstarka turistbranschen och prästgården som numera är pensionerad, framlever sitt pensionärsliv som vandrarhem.

Prästgården såg ju onekligen ut som ett spökhus både in- och utvändigt, i alla fall 1999. En total renovering av huset hade under normala omständigheter hade varit mycket befogat, men då skulle ju spökatmosfären försvinna. Detta skulle i sin tur slå hårt mot de lönsamma affärerna! Man kan ju inte komma ifrån att arrangemanget är av ett kraftigt kommersiellt intresse, en övernattning kostade trots allt sommaren 1999, hela 225 kr per person och natt. Till detta så finns en del souvenirer och krimskrams till försäljning så spökena genererar trots allt en hel del pengar.

I de många gästböckerna i huset, där upplevda spöken och spökerier hade skrivits ned av gästerna, verkar det ha hänt en hel del under årens lopp. Bland de rum som det påstås spöka mest i, tycks det ”blå rummet”, ”gråterskornas rum” och ”expeditionen” vara de allra livligaste. I halva huset med andra ord! I det ”blå rummet” fanns en gammal litografi eller kanske möjligen ett foto (svårt att avgöra vilket det är) som föreställer en pojke av okänt ursprung.

Vi försökte ta reda på lite fakta om porträttet men ingen information fanns att få. Detta porträtt ska enligt gästböcker och andra källor, ha pratat (!), ändrat position genom att hänga sig själv upp och ned, bytt rum under natten och så vidare. Men den vanligaste iakttagelsen är att denna pojke ska ha följt nattgäster och besökare med blicken, något som fått många att känna ett starkt obehag. Vissa besökare har t.o.m. påstått att pupillerna på tavelpojken mystiskt försvunnit när de stirrat in i porträttet.

Naturliga förklaringar eller diverse spökerier?

Vi studerade naturligtvis detta porträtt ingående och märkte inget onaturligt (vilket vi ej heller hade förväntat oss). Förklaringen är naturligtvis att folk som studerat detta porträtt drabbats av en synvilla (den autokinetiska effekten), vilket inte är speciellt ovanligt om man stirrar länge på ett orörligt föremål. Synvillan ger sken av att ett orörligt föremål (eller delar av ett sådant) ser ut att börja röra på sig, det är alltså det mänskliga ögat respektive hjärnan som spökar och inte porträttet!

Andra saker som ska hända i det ”blå rummet” är att någon (eller något) ska sätta sig i någon av sängarna, vilket syns som ett tillskrynklat avtryck i överkastet. Detta hände förvisso en gång under kvällen vid vårt besök, men det var definitivt inget spöke som var orsaken. Däremot visade detta lilla experiment (spökeri) hur lätt det är att smita in och göra ett avtryck utan att folk lägger märke till det.

I fåtöljen som stod i det ”blå rummet” hade en grå spökdam observerats, gardiner har flugit i ansiktet på folk och dessutom har draperiet som är beläget framför dörren mellan det ”blå” och det ”gula rummet” ha rört på sig fast samtliga dörrar och fönster varit stängda. I detta rum har även barnagråt hörts (är det pojken på tavlan som blivit ledsen, månne?). I ”gråterskornas rum” har diverse spöken observerats och gråt har även det hörts i detta rum, därav namnet på rummet.

Övriga spökerier gestaltar sig som dunkningar i väggar, skrapningar och knackningar på fönster, någon som ”springer” i trappan, ytterdörren som öppnas och stängs, taklampor som gungar, suckar som hörs, sängar och möbler som vibrerar! I vissa fall har spökena även utfört handpåläggningar på skrämda nattgäster. Om spökena försöker praktisera healing eller något liknande förtäljer dock inte denna myt?

De flesta av dessa påstådda spökerier kan naturligtvis lätt avfärdas som efterhandskonstruktioner eller rent påhitt, men man får nog även tillskriva diverse misstolkningar, inbillning och självsuggestion till det hela. Ungdomar i Borgvattnet måste ju också roa sig kungligt när de beger sig till prästgården för att spöka för de skärrade övernattande besökarna. Naturligtvis utsätter gästerna även varandra för en massa spratt och går någon på toaletten eller går ut och röker mitt i natten, så tror självklart de andra gästerna att det är spöken som håller låda.

Vissa våldsamma beskrivningar av spökerier har också framförts, där en person påstår sig ha blivit släpad i armen av ett spöke uppför halva trappan som leder upp till övervåningen. En annan person påstår sig ha blivit ”greppad” i benet av ett spöke och föll därför i trappan. Sanningshalten i dessa händelser är nog inte alltför hög!

Spökerier som ska ha inträffat innan prästgården blev ett vandrarhem (with all ghosts include)  drabbade bl.a. komminister Rudolf Tängdén och komminister Nils Hedlund som båda observerade en grå spökdam! År 1941 råkade stiftets sekreterare Inga Flodin även ut för ett nattligt spökeri i ”gråterskornas rum”. Inga Flodin vaknade på natten och kände sig iakttagen och observerade tre kvinnliga spöken sittandes i en spöksoffa (!).

Inte ofta som även möbler spökar, men i Borgvattnet förkommer det tydligen…

Det finns även en mindre känd skröna om ett barn som ska ha bragts om livet på detta ställe, för att sedan ha blivit nedgrävd bakom huset, därav barngråten i huset! En ren ”hittepå-historia” utan minsta verklighetssubstans, kan man nog kalla detta.

En annan känd spökincident råkade komminister Erik Lindgren ut för när han höll på att tippas ur sin gungstol av illvilliga spöken.

Attans spöken att hålla på!

Det finns som synes många  paranormala upplevelser som ska ha inträffat på denna prästgård och teorierna om varför det spökar kan i vissa fall vara lika uppseendeväckande som själva spökerierna. Man kan nog lugnt hävda att det som upplevs i detta hus misstolkas, överdrivs eller helt enkelt inbillas och ljugs ihop medvetet eller omedvetet. Myten har i alla fall kommit i rullning och spökerierna kommer nog att hålla på i detta spökhus långt in i framtiden, sedan spelar det nog mindre roll om det finns några spöken eller inte!

spöke3

I nästa avslutande del av historien ska jag berätta om vad vi upplevde under vårt besök, och vad själva syftet med vår resa till Spökprästgården i Borgvattnet var? Träffade vi på något spöke eller blev vi skrämda, nej inte direkt….?

Inga paranormala fenomen, poltergeister,  vålnader, gastar, mylingar eller andra väsen visade sig för oss med andra ord!

Men man kan än idag, snart 20 år senare, fortfarande övernatta på prästgården, fast nu kostar en övernattning betydligt mer än vad det gjorde för oss 1999!

Del 2 i berättelsen finner du här:

Här är även en extern länk (har f.ö. inget med länken att göra) till huset i fråga för alla som är intresserade av en närkontakt med ett spökhus!

Ibland är man verkligen ute och cyklar! (Eller: När den själsliga vurpan smärtar mer än den fysiska!)

Denna berättelse inträffade för ca 3½ år sedan! ”Idag” i texten ligger alltså ett antal år tillbaka i tiden! ///////////////////////////////////////////////////////////////////////

Idag” har jag lagt flera timmar på sjukvård, först på vårdcentralen och sedan på röntgenkliniken! Körde ju omkull med cykeln på jobbet för tio dagar sedan och skadade benet i fallet. Här kommer en beskrivning av händelsen där jag verkligen var ute och cyklade!

Var på jobbet och skulle cykla till matsalen och hämta frukost åt skiftet, monterade därför på en cykelkärra efter cykeln och trampade iväg glad i hågen!

Efter några tramptag på cykeln glömde jag bort att jag hade en kärra bakom (brukar aldrig ha det annars!) och trampade därför iväg och smet alldeles invid ett räcke som satt fast i någon sorts stenpelare som stack upp samt ut från räcket, med någon meters mellanrum!

Hej och hå vad jag cyklade, för nu skulle det verkligen hämtas mat! Det var då DET hände!

Hjulhelvetet på cykelkärran fastnade givetvis i räckets stenpelare och det blev därför helt TVÄRSTOPP efter ca 25 meters cykelfärd! Hastigheten var vid tillfället ganska hög, för jag tänkte cykla iväg snabbt och effektivt! Men speciellt effektivt blev det ju inte!

Helt plötsligt märker jag att cykeln bara rycks bort under mig, samtidigt som jag själv fortsätter färdas framåt med en hög hastighet!

Jag börjar fundera på vad som egentligen händer?

Men har faktiskt ingen aning om vad som händer?

Märker dock att något händer!

Men jag får snart användning av mina händer!

Jag åker nu med rask hastighet framåt över styret, samtidigt som jag slår benet i styret med en våldsam kraft och jag fortsätter sedan framåt i tomma luften, innan jag drösar rakt ner, som en nödslaktad julgris på alla fyra rakt ner i backen, bara centimeter från att slå i huvudet i räcket och bara decimetrar från att rasa ner huvudet före ner i en rörgrav!

Med facit i hand kunde detta ha slutat betydligt värre än vad det gjorde! Det kunde faktiskt ha slutat riktigt illa!

Men nu befinner jag mig helt plötsligt liggande på alla fyra på asfalten och undrar vad som egentligen hände?????

Hade slagit i ena benet enormt och hade kört ner mina bara händer rakt ned i asfalten efter en vådlig luftfärd. Ett under att underarmar och handleder höll för påfrestningen, men man har ju en bra benstruktur så man klarar ju lite hårda tag, om man nu säger som så!

Man eller mus?

Man!

Man nu ligger man där på knä, med våldsamma smärtor i ben, händer och armar, samtidigt som det kommer folk springandes, för givetvis var det ett antal personer som bevittnade min vådliga vurpa!

Det är nu den själsliga smärtan överstiger den fysiska, för att göra bort sig inför allmän beskådan, det är inget som jag gillar. Ett stukat självförtroende kan ibland smärta mer än en misshandlad kropp, i alla fall i stundens hetta, sedan brukar den kroppsliga smärta av naturliga skäl alltid ta över!

Normalt brukar sådana här krascher sluta illa, men varken jag, eller mina vurpor brukar kunna betraktas som normala i sammanhanget! Det som skickar normala människor till vårdcentraler och sjukhus, brukar dock inte skicka mig någonstans alls! Inte ännu, i alla fall, är väl bäst att tillägga!

– Hur gick det?

– Gick det bra?

– Slog du dig?

(Stor humor – klart som fan att jag hade slagit mig, eller vad tror folk egentligen?)

cykelvurpa

Jag hade faktiskt ingen aning hur det hade gått!

Men så hörde jag min röst säga:

– ”Det är lugnt, det gick bra” samtidigt som jag reste mig upp på mina skakiga och smärtande ben,

– ”Det gick bra det här” sa jag och satte mig på cykeln och cyklade demonstrativt vidare (fullt ös), trots våldsamma smärtor i ena underbenet och i handflator! Men lite smärta får man väl ta! Det som inte dödar, det härdar ju!

Man eller mus?

Man!

Det var dock besvärligt att cykla, sedan var det även jobbigt att gå, men det var ju lugnt!

Sedan svullnade demonstrativt hela underbenet upp, men inget var brutet i alla fall, men det blev i alla fall en rapport skriven om själva händelsen! Själv tyckte jag mest att det hela var pinsamt!

Ibland är man ute och cyklar på allvar, men diverse vurpor på livets cykeltur hör ju till livet, gott folk!

Men läkaren åkte jag inte till, ingenting verkade ju brutet och det syntes inte något mer än lite skrapsår och svullnad! Fick bandagera benet, men svullnaden försvann inte, och inte smärtan heller! Däremot började foten också svullna upp! Men vad skulle en läkare göra åt det här…?

Det går väl över, det gör det ju alltid…

Men efter tio dagar fick jag ta mig till läkaren för en kontroll i alla fall!

Man eller mus?

Mus!

Men efter undersökning och röntgen, där det skulle klämmas, bändas och brytas, fick jag i alla fall ont på riktigt, men någon fraktur hittade man inte i alla fall!

Elefantfoten och svullnaden fortsatte dock att gäcka mig under ytterligare någon vecka!

Men smärta i smalbenet, pga en skadad (inflammerad?) benhinna, fick jag dock leva med under ett halvårs tid! Men det finns ju värktabletter…

Jo, jo, ibland är man verkligen ute och cyklar!

Jag vann 1:a pris, en påkörning – men vill inte ha kvar vinstbucklan!

Juli 2013: fortsättning på ”Bilförsedd tant anfaller bakifrån!

https://skoogstokig.wordpress.com/2018/06/28/bilforsedd-tant-anfaller-bakifran/

////////////////////////////////////////////////////////////////////////

Semestern ska påbörjas direkt efter ett 12-timmars nattpass med att åka direkt till Volvo Brandts skadeverkstad i Uddevalla och lämna in bilen direkt klockan 07:00 på morgonen! Mysigt, men jag får ju sova sedan! Men nu ska den förhatliga bucklan från påkörningen tidigare i sommar äntligen åtgärdas! Jag behövde endast vänta typ sex veckor för att få en tid för reparation, men bättre sent än aldrig heter det ju!

Sommar, semestrar och svårt att få tid, jag fick ändå komma in precis innan de skulle semesterstänga, men det var ändå surt att köra med en nyinköpt bil, och se den irriterande krockskadan, varje dag, under sex veckors tid!

Enligt försäkringsvillkoren var jag dock garanterad en likvärdig ersättningsbil, och det kändes ju bra, men bara för att vara säker så skickade jag ett mejl till min kontaktman på skadeverkstaden, ca tre veckor innan den aktuella tiden, och begärde att få en likvärdig Volvo V70 som lånebil när jag kom, eftersom det var just en Volvo V70 som jag skulle lämna in! Ingen orimlig begäran, kan man kanske tycka?

Men när jag kommer till skadeverkstaden kl 07:00 på morgonen verkar de nästan förvånade att jag dyker upp, ”Har du en bokad tid idag, säger du, jaha, där ser man!ungefär!

Mitt mejl har givetvis ingen läst och bilens skada, som de ska åtgärda, har de inte hellre någon större koll på, och då hade jag ändå varit inne och visat upp bilen och skadan typ en vecka innan åtgärd!

Min lånebil som jag får ut är en liten Volvo V40, vilket i mina ögon inte alls är en likvärdig bil med en V70!

volvo

En liten trång halvkombi istället för en stor Volvo V70!

Och när jag går tillbaka in och protesterar så blir jag genast erbjuden en lika liten Renault Mégane istället!

Känslan var nästan som om man hade trott på SM-guld och samtidigt höll på IFK Göteborg, de båda fungerar ju inte ihop nuförtiden! Det gör ju verkligen inte Volvo V70 och Renault Mégane heller!

Vadå likvärdig bil? Man varken bryr sig, eller verkar förstå, mina åsikter och jag orkar inte stå och tjafsa klockan 7 på morgonen, efter att ha jobbat en hel natt!

Men på vilket sätt skulle detta vara bättre med en trång Mégane istället för en liten V40, kan man undra? Denna bil är väl lika liten den?

Men jag visste ju redan, när jag åkte till verkstaden, att det skulle bli något konstigt precis som vanligt, så varför bry sig kan man tycka? Men tanken var ju faktiskt att jag hade behövt en stor bil idag, på grund av att bilen skulle användas i samband med en flytt! Men nu gick inte detta alls!

Nu hade vi i och för sig hittat ett annat gångbart alternativ redan innan, bara som en säkerhetsåtgärd som tur var, annars hade ju allt gått åt pipsvängen fullständigt!

Bucklan blev dock fixad och skadan gick överhuvudtaget inte att se när det hela var klart och inget mer konstigt inträffade, vilket faktiskt var lite överraskande trots allt! Det fungerade även  med försäkringen, tack vare nybilsgaranti och vagnskadeförsäkringen på Volvia, men diverse försäkringsstrul skulle jag istället ju få med Folksam lite senare (se länken nedan)!

Se även:  https://skoogstokig.wordpress.com/2018/07/09/to-be-or-not-to-be-eller-bilforsakringen-som-forsvann/

När jag föll för Dracula (Eller: Nu blev det verkligen pann-kaka av alltihopa)!

Dessa två händelser, som jag nu ska berätta om, skedde för väldigt länge sedan. Det måste nästan ha varit på medeltiden någon gång, för jag var tonåring vid det ena tillfället, och ännu yngre vid det andra!

Vid det andra tillfället, som egentligen råkar vara det första tillfället (pust!), gjorde jag bort mig inför öppen ridå, så ingenting har tydligen förändrats med åren, lika klantig då som nu alltså! Japp!

Händelsen utspelade sig i Åmål, Dalslands huvudstad, när jag en gång för länge sedan kom knallandes på stadens trottoarer. Längre fram såg jag en man komma emot mig, på samma trottoar, ingenting konstigt med detta alls, förutom att det var en speciell man, kanske 40-50 år gammal någonting. Kanske var han yngre, men i min ålder var ju allt över 25 jättegammalt oavsett!

Mannen ifråga hade i alla fall ett särpräglat utseende och kallades av vissa för Dracula, eftersom han såg ut som greve Dracula på alla sätt och vis, särskilt i ansiktet med sitt sargade bleka ansikte och sina insjunkna ögon! Hade sett personen på lite på håll tidigare, men nu skulle jag alldeles strax möta självaste Dracula på gatan, nästan axel mot axel. Precis innan hans huggtänder borrar sig in i min hals, för att komma åt mitt söta och läskande blod! Usch och fy!

Jag var vid tiden för händelsen ca 11-12 år någonting och tyckte nog att det var lite otrevligt ändå, trots att jag mycket väl visste att det bara var en vanlig person med ett lite udda utseende som jag mötte. Kanske var han en missbrukare eller kanske bara en udda person, eller så var han bara en vanlig person med ett speciellt utseende, vad visste jag? Jag visste ju ingenting! Jag ville i alla fall inte stirra på honom, eller ens möta hans blick, för kanske skulle han bli provocerad om jag tittade på honom, så jag tittade helt enkelt ned på trottoaren strax före mina fötter, det var mest praktiskt tyckte jag då! Vi skulle ju mötas på trottoaren, Dracula och jag, något mer skulle ju givetvis inte hända!

Naturligtvis var det inte alls praktiskt på något vis och klart som korvspad (märkligt utryck, eller hur?) hände det givetvis något, skulle det snart visa sig! Självklart, självklart, självklart!

Precis där mötet skulle komma ske, fanns en järnvägsövergång för både gångtrafikanter och bilar, med signaler och bommar och hela faderullan, ja ni vet! Jag passerar över järnvägsspåren med sänkt blick och precis när jag ska till att möta ”Dracula” känner jag helt plötsligt en kraftig smärta i huvudet, samtidigt som jag går rakt ned i backen. Faller som en fura av slaget!

Jag rasar alltså rakt ner i backen, med en våldsam smärta i huvudet!!!

VAD HÄNDE?

BLEV JAG NEDSLAGEN ELLER ATTACKERAD?

HJÄLP, DET SOM INTE KUNDE HÄNDA, KANSKE HÄNDE I ALLA FALL, ELLER?

the-best-dracula-movies-u2

Jag var där och då,  helt övertygad att Dracula hade slagit mig till marken och nu skulle göra processen kort med mig. Men inte skulle väl en vuxen man ge sig på ett barn, tänker ni kanske då? Men jag var ändå ganska lång trots min ringa ålder, nästan 180 cm lång. Såg därför betydligt äldre ut än vad jag var! I hans vampyrögon var jag kanske bara en vanlig tonåring, en yngling och inte alls ett barn!

Kanske var det därför han hade slagit ned mig?

Men med facit i hand, utifrån ett möjligt ”Dracula” perspektiv, var det istället följande scenario som hade utspelat sig!

Här kommer en ganska lång, men ung person, som tittar stadigt ned i marken och som inte vill ha någon ögonkontakt, verkar det som. Den unga personen går också väldigt långt ut mot kanten på trottoaren, vilket innebär att han med stadiga steg kommer att gå rakt in i den svarta signalskölden, där de röda blinkljusen för järnvägsövergången sitter. Sköldens svängda bakkant tar sedan rakt i pannan och den unga killen rasar rakt ner i backen, som en säck potatis!

Slaget i pannan var så kraftigt att jag däckade fullständig, men antingen ser inte ”Dracula” att jag går i backen, eller så brydde sig han bara inte! Jag vet faktiskt inte! Jag kunde faktiskt ha skadat mig rejält, där och då, men smällar i huvudet är ju något som kommer bli något av mitt signum genom livet. Jag går i däck, för att alltid komma upp igen, (nästan) helt oskadd, hur det nu går till (vilket jag aldrig riktigt förstått)? Jag kom även denna gång, ganska snabbt upp på fötterna igen, men då hade ju Dracula redan passerat mig.

Tyckte givetvis att det hela var grymt pinsamt, men det hela måste ha sett otroligt roligt ut! Det är ju sådana här klipp man har sett på TV och skrattat åt, men så är man ju inte bättre själv! Helt galet på alla vis!

(Suck!)

En annan gång, ett antal år senare inträffade en annan, men liknande händelse, där jag var 15-16 år någonting. Detta utspelade sig också i Åmål, men denna gång alldeles bredvid stadens torg (mycket mer folk i omgivningen så klart!).

Denna gång går jag på trottoaren och ser en mycket intressant tjej på andra sidan av gatan, och gjorde som många tonåringar alltid har gjort, jag följde hennes framfart på andra sidan gatan med min blick, samtidigt som jag fortsätter min färd framåt! Vet inte varför just denna tjej var så intressant, men något var det väl?

Till slut måste jag dock vända tillbaka med huvudet, vilket jag också gör, och bråkdelen av sekunden senare, ser jag återigen blixtar och dunder inför mina ögon, samtidigt som jag återigen igen stupar rakt ned i trottoaren. Inte ofta jag faller för tjejer, men denna gång gjorde jag verkligen detta med dunder och brak!

VAD HÄNDE NU DÅ???

Jo, jag lyckades gå rakt in i en stolpe för ett övergångsställe och knockade åter ut mig inför öppen ridå, och denna gång var det säkert många som såg min vådliga krasch rakt ned i backen! Stolpen fjädrade väl lite mer än vad som var fallet i krocken tidigare i berättelsen, men tvärstopp blev det i alla fall. Men återigen, var det ingen som brydde sig! Själv fick jag en bula i pannan, stukat självförtroende och tyckte det hela var oerhört pinsamt!  Kände mig som en riktig idiot och man undrar ju hur många som skrattade där de satt i sina bilar, när de såg spektaklet?

Men ändå är det inte mer pinsamt än att jag lägger ut det hela till allmän beskådan nu, typ 500 år senare! Men det bjuder jag på, för lite kul var det väl ändå?

Bilförsedd tant anfaller bakifrån! (Eller: Anfall är verkligen inte bästa försvar!)

Denna berättelse utspelar sig i maj 2013:

”Helvete!”

Detta starka ord har jag verkligen gjort mig förtjänt av denna dag! Här går man och gör en bilaffär och är nöjd och glad, som man brukar vara efter en bra affär! Man kör omkring i en nästan en ny bil med endast 550 mil på mätaren! Vad händer då?

JA, VAD HÄNDER DÅ???

Jo, endast en och en halv timme efter att jag slutfört bilaffären och hämtat ut bilen från bilhandlaren, ja, då försöker helt plötsligt en tant på drygt 60 år att köra genom min bil bakifrån!!!

RIDÅ! 

Jag stod stilla i en gatukorsning med tända bromsljus och med påslagen blinkers, en möjlig lucka uppstår i trafikflödet och jag släpper på bromsen för några sekunder, men kan inte utnyttja den lilla luckan i trafikflödet och kommer därför aldrig iväg framåt mer än ca en meter!

Då gasar tanten som står bakom mig och drar på för fulla muggar med sin lilla Suzuki Swift och krockar på kuppen sönder både vänster front och framskärm på sin egen bil, när hon försöker in på köra på samma yta där min bil redan befinner sig! Min bil får en stor buckla på höger sida bak!

Men, bara för att man släpper bromsen så är det ju det inte samma sak som att fri fart helt plötsligt har uppstått i denna gatukorsning. Dessutom bör man ju även titta åt samma håll som man kör sin bil.

Mina tankar just där och då var – ”DET ÄR INTE SANT, DET ÄR FAN I MIG INTE SANT!!!”.

Jag blev inte ens arg, utan bara fullständigt känslokall, och efter att vi fått parkerat bilarna på andra sidan av gatan, klev jag ur bilen för att prata med den andra föraren. Jag såg nog väldigt bister ut, och agerade nästan som i trans.

Tanten tog givetvis på sig skulden omgående och hon var ju också klockrent vållande, hur man än resonerade. Om detta rådde ju inga tvivel!

Men hur roligt är det att få sin i stort sett nya bil krockskadad efter bara drygt en timme, ute i trafik, bara för att bakomvarande bilist tror att man ska köra och därför börja köra själv, utan att titta om man verkligen körde! Fullt ös, medvetslös, var troligtvis hennes motto!

Att tre bromsljus åter tände sig precis framför ögonen såg hon inte, utan hon tittade tydligen bara åt sidan och gasade på och står man mindre än en meter bakom finns heller ingen felmarginal. Lite lustigt var det också att hon tydligen gasade på med fullt rattutslag, detta eftersom hennes vänster framskärm såg ut som ett dragspel, medan bucklan på min bil befann sig på höger sida.

Hon försökte tydligen svänga rakt igenom min bil…

Hennes lilla Suzuki gick troligtvis inte att köra från platsen eftersom framskärmen hade ändrat form och nu tog i hjulet, min Volvo V70 hade i sin tur ”endast” fått en kosmetisk buckla! Illa nog, förvisso, men ändå ingen katastrof!

Kan, där och då, känna en viss skadeglädje att hennes bil fick mycket värre skador än min! Tanten ojade sig dessutom  över vad hennes man skulle säga nu när hon hade krockat sönder bilen? Hela fronten och väster framskärm var ju helt skrot, det blev nog en dyrbar historia! Mannen blev säkert överlycklig! Karma!!! Ha ha!

Jag fotograferade av hennes körkort, samt samtliga skador på båda bilarna och vi fyllde i en skadeskiss för försäkringsbolaget, och hon tog på sig alltihopa!

Men en massa krångel med försäkringsbolag och verkstad väntade nu och visst skulle det bli krångel, inte med skadeärendet, men med andra saker, givetvis! Det tog också typ 6 veckor innan verkstaden kunde fixa till min bil, och tanten blev givetvis den vållande parten i olyckan och fick stå för självrisker etc.

images

Konsten att grilla eller hur man inte klipper gräs (och annat)!

hqdefault

För något år sedan, ett eller två kanske, skulle jag grilla lite och samma veva körde jag även lite med vår grästrimmer och efteråt skrev jag dessa rader:

”Härom dagen grillade jag lite här hemma, och lyckades samtidigt tända eld i rabatten! Men jag såg också att det brann i min ena strumpa! Och som en fotnot skrev jag följande text:

Idag var det trädgårdsarbete och då körde jag grästrimmern över min egen stortå. Aj! Visst är det härligt med svensk sommar!”

Detta var väl kanske inte så dramatisk så jag får väl istället kontra med en gammal klassiker från en tid långt tillbaka i tiden (medeltiden?) då jag klippte gräs med min motorgräsklippare.

Efter utfört arbete såg jag att främre höger sidoruta på bilen var krossad och råkade tyvärr beskylla min son för ha varit inblandad i incidenten, innan jag krasst insåg att det hade skjutits upp en sten rakt i sidorutan från gräsklipparens utkast. Jag var skyldig till händelsen och ingen annan!

Nu kanske ni tycker att jag var elak som beskyllde min son för den trasiga bilrutan, men sonen har slagit sönder rutor förr, så beskyllningen var inte alltför långsökt, även om han var oskyldig just denna gång!

Tror det kostade 1 500 kr i självrisk, vilket var en stor summa på den här tiden, det blev en dyrköpt gräsklippning! Men mest ont gjorde ju i min egen själ, för det är aldrig roligt att klanta till saker och ting själv! Det är jobbigt att göra fel och att dessutom behöva betala för dem, det är ju ännu jobbigare! Illa!

En annan gång lånade jag en elektrisk häcksax av en bekant och jag kommer ihåg att jag tyckte att den korta elsladden på häcksaxen var otroligt irriterande.

Varför kan man inte montera en riktig sladd på häcksaxen istället för en kort stump? Idioter tyckte jag då, innan jag körde av förlängningssladden med häcksaxen – då kom insikten till mig och jag förstod… det var inte de som var idioter, utan…

Tumme med verkligheten (Eller: När Murphy är med och snickrar)!

tumme

En gång, för ganska så många år sedan, stod jag och brädfodrade om en yttervägg på huset och jag tänkte då, men bara för en kort sekund, att det var ju konstigt att jag ännu inte hade slagit mig på tummen med hammaren! Men det skulle jag ju aldrig ha gjort, för precis då fick jag in ett praktslag med hammaren rakt över tumnageln.

Aj, aj, aj!

Det gjorde så ont att jag inte ens orkade svära… då förstår ni!

Slaget var så hårt att tummen sprack i köttet på baksidan och jag mådde därför mindre bra under en stund, men kunde ändå fortsätta efter ett tag, fast nu med ett rejält plåster på min jätteonda tumme.

Året senare stod jag och spikade på samma vägg och kom då av någon besynnerlig anledning ihåg episoden från året före, och vad tror ni hände då?

Ja, vad tror ni hände???

Jo, ni gissar förmodligen helt rätt!!!

Men nu tror ni säkert att jag hittar på, eller överdriver, men icke, för min verklighet överträffar ofta dikten och det som  normalt inte kan hända, händer likaväl! Vet inte hur detta går till, men förmodligen orsakar jag någon störning i de kosmiska Murphylagarna som gör att det omöjliga ändå kan hända titt som tätt.

Kanske har det något med partikelfysik att göra, eller så är det bara den där Murphy som spökar hela tiden, fan vet?

Ja, ni har redan förstått, jag köttar givetvis, mer eller mindre, omgående hammaren på samma tumme och nagel, och även denna gång spricker tummen på baksidan. Men denna gång mår jag faktiskt så pass dåligt att jag måste sätta mig en bra stund.

Jag mår riktigt illa, kallsvettas och håller nästan på att svimma på kuppen. Tummen värker som helvete och resten av dagen är givetvis helt förstörd. Tack Mr Murphy!!!

Jag har varken förr, eller senare, slagit mig på tummen på detta sätt. Jag har inte heller tummen mitt i handen, för då hade jag inte kunnat hålla i hammaren och hammaren är jag ju bra på att svinga! Men nu ska jag inte nagelfara den här händelsen något mer och det tummar jag faktiskt på!