Har du svimmat någon mer gång, … hö hö hö? (Eller: Ibland ser man inte att det kommer, det som sedan kommer!)

För ungefär en vecka sedan var jag hos Företagshälsovården för en hälsokontroll, samt för en riktad felsökning av min kropp! Jag har haft vissa problem som jag nu ville gå till botten med, för att få till någon medicinsk åtgärd av något slag! Fick ta en massa prover och annat, bland annat en spirometri som resulterade i en svimning och en lätt personskada! Nu var jag tillbaka på platsen för ett läkarbesök!

Det första som händer efter att jag hade slagit mig när i väntrummet, var att sköterskan från förra besöket, kom gående genom väntrummet på väg mot mottagningens utgång. När hon får se mig flinar hon stort och säger med hög och tydlig röst:

-”Har du svimmat någon mer gång, hö hö hö?

Hon frågar mig alltså, inför helt öppen ridå, om jag har svimmat något mer, samtligt som hon hånskrattar åt sin käcka kommentar? Hon tyckte väl att hon var rolig förstås! Jag vill nog kanske inte riktigt hålla med om detta, eftersom jag blev totalt överrumplad av hennes kommentar!

Sedan späder hon på sin första kommentar, med ytterligare en kommentar på lägsta nivå, samtidigt som hon skrattar och flinar ännu tydligare åt sin nya roliga och finurliga kommentar!

-”Jag kanske ska säga till ”xxxxxxx (läkarens namn)” att han ska ta ett till spirometriprov på dig, hö hö hö?

Jag är ganska hårdhudad och kan både ta och ge, skämtsamma kommentarer och det händer säkert att jag själv kan balansera på gränsen för det roliga ibland, det är jag medveten om.

Men att man som sjuksköterska struntar i den sekretess som faktiskt råder är allvarligt. Jag var ju faktiskt inte ensam i väntrummet, det satt ytterligare en person där och väntade, som nu fick höra att jag hade svimmat under ett spirometritest (något som tydligen skulle ha varit väldigt roligt), dessutom var receptionen bemannad, sedan fanns även en städerska eller något liknade i närområdet. Det fanns alltså ytterligare tre personer som kunde höra det hela…

Man struntar alltså i sin tystnadsplikt, samt driver och hånar med en person som man har lyckats få att svimma under en spirometri. Trots att jag med stor tydlighet hade framfört att jag ville ha en riktad undersökning pga vissa problem med syresättning i kroppen, med diverse extraprover som en följd av detta! Trots vetskapen om min problematik med att syresätta kroppen på ett normalt sätt, var det tydligen ändå viktigt att man skulle utsätta hjärnan för en akut syrebrist, men svimning som följd!

Man behöver varken vara raketforskare, eller medicinskt utbildad, för att se en viss problematik i det hela… Vanligt sunt förnuft räcker normalt!

Sköterskan glömde dessutom vid tillfället att fylla i diverse uppgifter i journalen, dessutom skickade hon iväg blodproverna med delvis felaktig provtagningsbegäran till labbet (trots konsultation med läkaren innan själva provtagningen)! Detta innebar att man bl.a. blev tvungen att ta om sänkan, samt komplettera med ytterligare en provtagning som fattades vid första försöket! Det blev ju även några prover till, så ingen skada egentligen, men ändå ett slarvigt beteende, kan man nog tycka?

Enligt proverna som togs vid första besöket, skulle jag dock vara kärnfrisk på alla sätt och vis! Men det är jag ju bevisligen inte och fler prover fick därför tas, samt att jag även fick remiss för en specialundersökning på antingen NÄL eller Sahlgrenska sjukhuset!

Enligt läkaren finns en viss risk att jag kan lida av en åkomma som är allvarlig över tid, men ännu vet vi inte om det är så. Men i skenet av detta är det märkligt att råka ut för en sköterska som tycker att min situation är dråplig och komisk på något vis.

Bara för att jag ibland kan upplevas som lättsam och trevlig, och det var väl det intrycket hon fick av mig, innebär det ju inte att per automatik, att man kan driva och göra narr av mig! Hon menade säkert inget illa, men det blev ju väldigt fel, på alla sätt och vis! Oprofessionellt agerande i sin yrkesroll, men jag orkar inte göra något med detta. Jag skriver av mig nu, det får räcka!

-Har du svimmat någon mer gång, hö hö hö…?

Ha ha, roligt, hö hö!!!!!

Ibland blir man helt väck och går i däck! (Eller: Jobbigt när man inte fattat att man tappar fattningen!)

Denna händelse inträffade bara för någon dag sedan och är därför väldig färsk! Nu skulle jag till Företagshälsovården för att göra en hälsoundersökning, ja vi kan lämna de flesta detaljerna därhän, men jag skulle i alla fall ta en massa prover, samt genomföra en ordinarie undersökning där bl.a. blodtryck, hörsel, EKG och spirometri ingick!

Spirometri innebär att man ska blåsa i ett rör samtidigt som en apparat mäter den maximala lungkapaciteten. Man får helt enkelt en kurva uppritad i datorn och man ska blåsa i två omgångar bara för att man ska se om kurvorna matchar varandra, sedan kan man jämföra kurvorna mot ålder, förra gångens värde etc. På så sätt kan man se om lungkapacitet har ändrats över tid, samt gentemot det genomsnittliga värdet i just den åldersgrupp man tillhör!

Inget konstigt egentligen!

Jag ogillar däremot att göra detta prov, för man ska ju ta i så pass mycket, att man oftast avslutar det hela med en hostattack, samtidigt som det känns om lungorna ska komma med upp och ibland snurrar det även till lite i huvudet av den totala ansträngningen i kombination med tillfällig syrebrist! Mest obehag, men inget annat egentligen!

Ogillar detta test, som sagt!

Ja, men nu var det spirometri och jag tänkte att det var bäst att blåsa på som själva fan!

Samtidigt som man blåser, sitter sköterskan bredvid och säger: ”fortsätt blåsa, fortsätt, mera, fortsätt, blås mera…”

Man andas in ett flertal gånger för att syresätta sig, och när man väl är beredd drar man in maximalt med luft i lungorna och sedan blåser man ut så mycket man bara orkar. Man har även en klämma på näsan så all luft kommer ut via plaströret och flödet mäts i apparaten!

Tog i maximalt och luften tog slut, men då körde på jag lite till och när normala människor skulle ha gett upp det hela, då blåste jag vidare, samtidigt som sköterskan pushade på med sinafortsätt, mera, fortsätt, mera…

-Hallå!

Men vem är det som tjatar på mig så fruktsvärt?

Hallå!

Låt mig vara i fred!

Roger hur är det?

Låt mig få sova!

Hallå!

Låt mig vara!

Roger…

Sluta!

Hur är det?

Men väck mig inte…

Tittar nu upp och ser ett allvarligt och bekymrat ansikte på sköterskan som nu av någon underlig anledning sitter på huk rakt framför mig och ropar mitt namn om och om igen!

Jag fattar ingenting, varför sitter hon där och tjatar på mig, samtidigt som hon verkar hålla i mig med sin arm? Hon säger någonting om mitt huvud och bordsskivan, men jag förstår inte riktigt vad hon pratar om, men känner ju att något har hänt! Jag fattar verkligen ingenting!

Jag var nu som nyväckt ur en dröm, helt groggy och förvirrad…

-Det var nära, säger jag!

Nära, säger sköterskan, du var ju helt borta

Ok, snart förstod jag vad som hade hänt, även om jag inte kunde greppa allt med detsamma!

Kände nu att det även smakade blod i munnen och när jag drog handen mot munnen, färgades handen röd av blod! Fick ett papper att torka blodet med och blodflödet upphörde efter någon minut!

Det som hade hänt var att jag hade blåst så pass kraftigt i röret att jag fick tillfällig syrebrist i hjärnan i kombination med den kraftiga ansträngningen, det är även möjligt att jag inte syresatte mig tillräckligt innan jag började att blåsa!

Denna kombo av omständigheter innebar att jag svimmade under pågående spirometri!

Det var som om någon hade stängt av en strömbrytare och jag märkte aldrig vad som kom och hände!

Kände inte att det var på väg, utan det blev bara svart, utan någon som helst förvarning. Bara svart och sedan hörde jag en röst långt borta som tjatade på mig, vilket skapade en stor irritationskänsla hos mig! Låt mig vara i fred, liksom!

Min bestående känsla i efterhand, var att det förmodligen är så här det känns att dö när livssystemet stängs av och man dör knall och fall! Hade jag dött där, hade jag aldrig märkt något…

Jag förstod inte heller varför sköterskan verkade så uppjagad, eftersom jag trodde att jag bara hade drabbats av någons sekunds frånvaro, men nu i efterhand förstår jag ju att händelseförloppet kanske snarare varade 10 sekunder eller kanske till och med ännu längre…

Sköterskan trodde ju att jag dog, där jag satt och blåste… och blev livrädd på kuppen.

Jag slocknade och rasade framåt med överkroppen och dunkade pannan i bordet framför mig, samtidigt som tänderna borrade sig ner i tungan, med blodvite, som följd. Sköterskan hade förmodligen slängt sig av sin stol och försökt fångat upp mig och sedan försökt att väcka mig, knästående på golvet! Jag måste ha varit helt väck under en bra stund!

Jag var väldigt groggy efter att jag hade vaknade, kände mig även lätt förvirrad och lite yr. Yrsel och huvudvärk följde sedan med mig under ganska många timmar. Även dagen efter kände jag en irritation och ansträngning i pannan, vilket givetvis var sviter efter att jag dunkade huvudet i bordet när jag svimmade.

Hacket i tungan får jag ju också leva med under några dagar.

Jag måste ha dunkat i pannan ganska hårt för att bita sönder tungan, som jag gjorde. Huvudvärken indikerar ju även ett sådant förlopp!

Jag behövde givetvis inte blåsa en andra gång och vem vet vad som hade hänt då?

Det är märkligt att det alltid ska hända något, hela tiden…

Åkte till Stockholm, tog en öl & åkte sedan hem igen! (Eller: det gick som tåget, dvs det mesta gick fel, eller inte alls, men ölen var ju god!)

Detta utspelade sig under en period i livet då jag fortfarande var väldigt fackligt aktiv och hade många fackliga uppdrag på min lyra! Denna gång skulle jag åka till Stockholm på en central löneförhandling och jag satt med i förbundets förhandlingsdelegation. Det var vinter, kallt och hade snöat! Jag åkte från Mellerud i Dalsland, ner till Öxnered (utanför Vänersborg), och sedan tåg till Herrljunga för ett byte till Stockholmståget!

Men väl nere i Öxnered var det helt folktomt, men det fanns i alla fall info om att tåget mot Herrljunga var inställt, men inget mer! En fastfrusen järnvägsbro, eller fastfrusna växlar, var tydligen anledningen (kommer inte riktigt ihåg vilket)! Tåget mot Göteborg var även det inställt, eller så hade det redan avgått, kommer inte ihåg, men det fanns i alla fall inget tåg att åka med! Inget annat heller, verkade det som!

Hur skulle jag nu kunna ta mig till Stockholm?

Ingen att fråga, men till slut kunde jag ändå fråga någon som trodde att en ersättningsbuss kanske skulle gå till Göteborg! Men var, när och hur? Nej, det visste ingen?

Men till slut kom det i alla fall en buss och jag frågade om den skulle gå till Göteborg och om vi då skulle hinna med detta tåg?

Nej, det tror jag inte, sa busschauffören!

Helvete, tänkte jag! – Men du kan väl ändå försöka, tyckte jag då?

Busschauffören körde sedan med hög hastighet ned mot Göteborg, det gick betydligt fortare än vad som var brukligt, så han försökte i alla fall!

Vi var nu två personer med på bussen som skulle med tåget till Stockholm, men det såg inte ut att kunna gå, klockan gick alltför fort!

Illa!

Jag fick chauffören att ringa till Centralstationen och försöka att få dem att hålla tåget några minuter, vilket de varken ville eller kunde till en början, men till slut gick man ändå med på att hålla tåget 2 minuter , men inte en sekund till! Vi fick även info om på vilket spår tåget stod, så att vi skulle kunna springa direkt dit! Stress, ja det var bara förnamnet!

Jag fick även busschauffören att släppa av oss mitt ute på en kraftigt trafikerad gata rakt utanför Centralstationen i Göteborg, ungefär snett utanför bussterminalen. Vi hoppade av mitt i gatan och sprang sedan som dårar mot angivet spår på terminalen, men kunde bara konstatera att vi hade missat tåget med en marginal som var mindre än 1 minut!

Surt! (Helvete på ren svenska!)

Fick sedan gå till kundtjänst och fråga vad jag nu skulle göra, felet var ju knappast mitt? Hjälp mig!

Fick då sitta i Loungen i en timmes tid och dricka gratis kaffe tillsammans med diverse kostymklädda resenärer och sedan ta nästa tåg till Stockholm!

Åkte sedan med detta tåg till Stockholm och kände då att jag även höll på att bli sjuk, började hosta, snora och hade förmodligen feber! Självklart var det inte nog med allt strul, jag skulle få detta på köpet också!

På tåget satt jag sedan mittemot en knepig tjock gubbe som stirrade på mig nästan hela tiden, men han gick tack och lov av i Skövde. Märklig gubbe som satt och råstirrade på mig hela tiden, ända från Göteborg och upp till Skövde! Så fort jag tittade upp från tidningen jag läste, stirrade han rakt in i mina ögon, hela tiden och varje gång! Kändes obehagligt!

Kom sedan till Stockholms central och skulle vidare till mötet på Blasieholmen, men då tog jag en taxi, behövde ju komma snabbt fram, dessutom betalade ju facket alla mina utlägg för resan, så det var ju lugnt!

Efter en taxiresa på ca 20 minuter var jag framme, tyckte väl att det tog lång tid, men det spelade väl inte mig någon roll, det var ju inte jag som betalade i slutändan i alla fall!

Gick in i huset och möteslokalen, som visade sig var helt tom, tydligen hade alla gått i väg för att äta, men vart man hade gått, det visste jag inte? Fick sitta och vänta i 50 minuter tills alla kom tillbaka, och då fick jag reda på att mötet och förhandlingarna var ajournerade, så det var ju bara att åka hem igen!

Suck!

Jag hade alltså varit på resande fot i fem timmar, helt i onödan, och nu började jag känna mig allt sämre och sämre, med elak hosta och hög feber i kroppen! Hade säkert en temp på 39-40 grader, för jag var verkligen inte frisk!

Men vi gick tillbaka mot Centralstationen och en pub för att i alla fall ta en öl! Promenaden tog ca 15 minuter och avståndet var kanske 1 km, vilket förstärkte känslan av att ha blivit rejält lurad i samband med taxiresan, men som sagt – inte mina problem!

Gick sedan till Centralstation, bokade om hemresebiljetten. Gick sedan kraftigt feberrusig och satte mig på tåget som var skyltat till Göteborg och pustade ut! Nu satt man äntligen på tåget och kunde pusta ut, trodde jag naivt!!

Då skyltade man om tåget från Göteborg till Västerås!!!

Västerås? Tåget jag satt på skulle till Västerås!

Fel tåg!

Fel linje!

Panik!

Kände mig väldigt sjuk och hade säkert kraftig feber, och nu kändes allt väldigt tungt! Nästan övermäktigt!

Men jag fick ta min väska och rusa ut till närmsta informationstavla för att se var Göteborgståget stod, naturligtvis på andra sidan av terminalen, längst bort från där jag befann mig. Jag hade dessutom endast 8 minuter på mig!

Det var säkert minst 500 meter att ta sig! Upp och ner för trappor och längs korridorer, men det var bara att börja springa allt man orkade. Fanns ju inget annat alternativ!

Där kom jag springande som en dåre, svettig med glansiga ögon och en dimmig blick, flåsande som en påtänd och rabiessmittad noshörning.

Centralstationen var ju full av folk, men folk flyttade faktiskt på sig när jag kom springande. Men pga febern och stressen såg jag förmodligen ut som en galen påtänd knarkare, när jag kom springande där med min stressade och flackande blick, hostande och med ett svettigt ansikte!

Inte konstigt att folk flyttade på sig! Skulle jag också ha gjort!

Nådde dock fram till rätt tåg med ca 2 minuter godo och sedan hände inte så mycket mera under denna resa, men med facit hand så hade jag åkt bil, buss, taxi och tåg under en tidsrymd av ca 9 timmar under en dag, bara för att ta en starköl på en krog i Stockholm.

Det blev en väldigt dyr öl, men som sagt, det var ju inte jag som betalade… jo, ölen betalade jag, men inte det andra! Och förresten – ölen smakade helt underbart…