Expedition Borgvattnet 1999: Övernattning i ett spökhus! (Eller: Spökena blev livrädda, men inte vi!)

Helgen den 3-4 juli 1999 övernattade jag och två andra kamrater från Vänersborg, samt en gemensam vän från Härnösand, i ett av Sveriges mest berömda spökhus. Spökhuset ifråga var den kända prästgården i Borgvattnet belägen ca 60 km nordost om Östersund i östra Jämtland. Ett ”Gasthus” som enligt uppgift härbärgerat många nyfikna nattgäster sedan starten 1972!

Detta mytomspunna hus är givetvis omgärdat med mängder av skrönor och historier av alla dess slag. Personalen hjälpte även de, välvilligt till med att måla upp ett scenario, där stället framhävdes som ett aktivt spökhus. Att den närliggande sjön hade dubbla bottnar (!) blev vi också upplysta om, mycket konstigheter i den lilla byn Borgvattnet alltså!

prästgård

Köket och två angränsande rum på nedervåningen var vid vårt besök låsta nattetid och inuti dessa rum försiggick givetvis en stor mängd spökerier nattetid, i alla fall enligt personalen. Stolar skulle ha flyttas runt under natten och dörrar som man låste på kvällen, påstod man var upplåsta på morgonen när man anlände. Men varför spöken bara är aktiva under nattetid är dock okänt, och när det dessutom är ljust på natten under sommaren i denna del av landet, blir det ju ännu märkligare! Men strunt samma!

Frågan ställdes då till personalen varför man inte riggade upp en rörelsedetektor, som  man kopplar till en kamera av något slag, och därigenom införskaffar ett sensationellt förlopp på film, men vi fick inget svar på frågan?  Det borde väl vara väldigt värdefullt och exklusivt att fånga in ett utfört spökeri på film? Bättre reklam går ju knappast att få för ett spökhus som helt och hållet lever på spökerierna. Ett problem med resonemanget kan ju vara att det är svårt att filma ett spökeriförlopp som aldrig inträffat!

De fantasifulla berättelser som personalen villigt framförde vid vårt besök, fyllde ju enbart ett enda syfte och det var att hålla denna ytterst lönsamma myt vid liv. Vi upptäckte i vilket fall som helst varken något ljud från köket eller några upplåsta dörrar vid övernattningen. Det var tydligen inget spöknattskift igång i köksregionen denna natt och köksspöket verkade tyvärr vara ledigt.

Suspekta teorier!

Vi fick reda på att spökerierna förmodligen utlöstes därför att huset låg mitt på ett så kallat ”Currykors” och som grädde på moset så skulle detta också vara orsaken till att mobiltelefonerna ej fungerade varken i eller utanför huset. Men en dålig mobiltäckning kan ju också vara en förklaring, särskilt i nådens år 1999!

I prästgården har det enligt vissa källor självfallet inträffat en mängd bisarra spökerier genom åren. Folk ska även ha sprungit ut i panik mitt i natten och besökare till den på dagen öppna kaffeserveringen har också hastigt fått avvika ut genom ytterdörrarna! Detta enligt personalen och andra källor på samma nivå! Detta skulle tydligen, enligt ett resonemang, bero på att vissa personer är mer mottagliga för det ockulta och därför känner ett kraftigt obehag när de vistas tillsammans med osaliga andar eller något liknande elände på det övernaturliga planet.

Ja, ja… bla, bla, bla …

Vi övriga gäster som inte kan förnimma något övernaturligt överhuvudtaget, är vi då resistenta mot spöken? Nej, den riktiga förklaringen måste nog snarare vara att de personer som reagerar kraftfullt på närvaron av påstådda spöken i detta hus, samtliga lider av ytterst livlig fantasi. Denna livliga fantasi i samband med en tro på spökfenomenet som en fysisk företeelse, gör ju att dessa personer drabbas av en extrem självsuggestion.

Därefter tror de sig se spökväsen eller känna närvaron av desamma i varenda vrå och skrymsle. Upplevelser av detta slag är för det mesta en produkt av en ren psykologisk natur, där det komplicerade mänskliga sinnet spelar godtrogna personer avancerade spratt. Graden av spökerier verkar i första hand vara bunden till vissa personer och inte till platsen eller tiden, det ger ju en kraftig fingervisning om att fenomenet inte är av en fysiologisk natur.

Men nu skulle det ju handla om vårt besök och våra upplevelser i Borgvattnet, så spökens vara och icke vara som fenomen får vi avhandla någon annan gång!

Spöken i turistbranschen!

Det finns spökhistorier från prästgården som går ända tillbaka till 1927, då komminister Nils Hedlund var den förste som (påstås det i alla fall) upplevde märkligheter i huset och sedan har det spökat för diverse präster och andra som har uppehållit sig här. De senaste årtiondena har spökena gått in i den penningstarka turistbranschen och prästgården som numera är pensionerad, framlever sitt pensionärsliv som vandrarhem.

Prästgården såg ju onekligen ut som ett spökhus både in- och utvändigt, i alla fall 1999. En total renovering av huset hade under normala omständigheter hade varit mycket befogat, men då skulle ju spökatmosfären försvinna. Detta skulle i sin tur slå hårt mot de lönsamma affärerna! Man kan ju inte komma ifrån att arrangemanget är av ett kraftigt kommersiellt intresse, en övernattning kostade trots allt sommaren 1999, hela 225 kr per person och natt. Till detta så finns en del souvenirer och krimskrams till försäljning så spökena genererar trots allt en hel del pengar.

I de många gästböckerna i huset, där upplevda spöken och spökerier hade skrivits ned av gästerna, verkar det ha hänt en hel del under årens lopp. Bland de rum som det påstås spöka mest i, tycks det ”blå rummet”, ”gråterskornas rum” och ”expeditionen” vara de allra livligaste. I halva huset med andra ord! I det ”blå rummet” fanns en gammal litografi eller kanske möjligen ett foto (svårt att avgöra vilket det är) som föreställer en pojke av okänt ursprung.

Vi försökte ta reda på lite fakta om porträttet men ingen information fanns att få. Detta porträtt ska enligt gästböcker och andra källor, ha pratat (!), ändrat position genom att hänga sig själv upp och ned, bytt rum under natten och så vidare. Men den vanligaste iakttagelsen är att denna pojke ska ha följt nattgäster och besökare med blicken, något som fått många att känna ett starkt obehag. Vissa besökare har t.o.m. påstått att pupillerna på tavelpojken mystiskt försvunnit när de stirrat in i porträttet.

Naturliga förklaringar eller diverse spökerier?

Vi studerade naturligtvis detta porträtt ingående och märkte inget onaturligt (vilket vi ej heller hade förväntat oss). Förklaringen är naturligtvis att folk som studerat detta porträtt drabbats av en synvilla (den autokinetiska effekten), vilket inte är speciellt ovanligt om man stirrar länge på ett orörligt föremål. Synvillan ger sken av att ett orörligt föremål (eller delar av ett sådant) ser ut att börja röra på sig, det är alltså det mänskliga ögat respektive hjärnan som spökar och inte porträttet!

Andra saker som ska hända i det ”blå rummet” är att någon (eller något) ska sätta sig i någon av sängarna, vilket syns som ett tillskrynklat avtryck i överkastet. Detta hände förvisso en gång under kvällen vid vårt besök, men det var definitivt inget spöke som var orsaken. Däremot visade detta lilla experiment (spökeri) hur lätt det är att smita in och göra ett avtryck utan att folk lägger märke till det.

I fåtöljen som stod i det ”blå rummet” hade en grå spökdam observerats, gardiner har flugit i ansiktet på folk och dessutom har draperiet som är beläget framför dörren mellan det ”blå” och det ”gula rummet” ha rört på sig fast samtliga dörrar och fönster varit stängda. I detta rum har även barnagråt hörts (är det pojken på tavlan som blivit ledsen, månne?). I ”gråterskornas rum” har diverse spöken observerats och gråt har även det hörts i detta rum, därav namnet på rummet.

Övriga spökerier gestaltar sig som dunkningar i väggar, skrapningar och knackningar på fönster, någon som ”springer” i trappan, ytterdörren som öppnas och stängs, taklampor som gungar, suckar som hörs, sängar och möbler som vibrerar! I vissa fall har spökena även utfört handpåläggningar på skrämda nattgäster. Om spökena försöker praktisera healing eller något liknande förtäljer dock inte denna myt?

De flesta av dessa påstådda spökerier kan naturligtvis lätt avfärdas som efterhandskonstruktioner eller rent påhitt, men man får nog även tillskriva diverse misstolkningar, inbillning och självsuggestion till det hela. Ungdomar i Borgvattnet måste ju också roa sig kungligt när de beger sig till prästgården för att spöka för de skärrade övernattande besökarna. Naturligtvis utsätter gästerna även varandra för en massa spratt och går någon på toaletten eller går ut och röker mitt i natten, så tror självklart de andra gästerna att det är spöken som håller låda.

Vissa våldsamma beskrivningar av spökerier har också framförts, där en person påstår sig ha blivit släpad i armen av ett spöke uppför halva trappan som leder upp till övervåningen. En annan person påstår sig ha blivit ”greppad” i benet av ett spöke och föll därför i trappan. Sanningshalten i dessa händelser är nog inte alltför hög!

Spökerier som ska ha inträffat innan prästgården blev ett vandrarhem (with all ghosts include)  drabbade bl.a. komminister Rudolf Tängdén och komminister Nils Hedlund som båda observerade en grå spökdam! År 1941 råkade stiftets sekreterare Inga Flodin även ut för ett nattligt spökeri i ”gråterskornas rum”. Inga Flodin vaknade på natten och kände sig iakttagen och observerade tre kvinnliga spöken sittandes i en spöksoffa (!).

Inte ofta som även möbler spökar, men i Borgvattnet förkommer det tydligen…

Det finns även en mindre känd skröna om ett barn som ska ha bragts om livet på detta ställe, för att sedan ha blivit nedgrävd bakom huset, därav barngråten i huset! En ren ”hittepå-historia” utan minsta verklighetssubstans, kan man nog kalla detta.

En annan känd spökincident råkade komminister Erik Lindgren ut för när han höll på att tippas ur sin gungstol av illvilliga spöken.

Attans spöken att hålla på!

Det finns som synes många  paranormala upplevelser som ska ha inträffat på denna prästgård och teorierna om varför det spökar kan i vissa fall vara lika uppseendeväckande som själva spökerierna. Man kan nog lugnt hävda att det som upplevs i detta hus misstolkas, överdrivs eller helt enkelt inbillas och ljugs ihop medvetet eller omedvetet. Myten har i alla fall kommit i rullning och spökerierna kommer nog att hålla på i detta spökhus långt in i framtiden, sedan spelar det nog mindre roll om det finns några spöken eller inte!

I nästa avslutande del av historien ska jag berätta om vad vi upplevde under vårt besök, och vad själva syftet med vår resa till Spökprästgården i Borgvattnet var? Träffade vi på något spöke eller blev vi skrämda, nej inte direkt….?

Inga paranormala fenomen, poltergeister,  vålnader, gastar, mylingar eller andra väsen visade sig för oss med andra ord!

Men man kan än idag, snart 20 år senare, fortfarande övernatta på prästgården, fast nu kostar en övernattning betydligt mer än vad det gjorde för oss 1999!

Här är även en extern länk (har f.ö. inget med länken att göra) till huset i fråga för alla som är intresserade av en närkontakt med ett spökhus!

https://www.laxton.se/shop/boka-overnattning-borgvattnet/borgvattnets-vandrarhem/

Datorer, elektronik och haverier! (Eller: När backupen havererar hjälper inte ens en backup!)

Hösten 2015 gick först datorns skrivare sönder! Kaputt! Trasig! Skrot! Den gick ju inte att få ordning på! Lite surt i sammanhanget var dock att man hade köpt på sig en massa bläckpatroner som nu helt plötsligt blev fullständigt värdelösa! Typiskt! Skrivaren var 6-7 år gammal och hade kanske gjort sitt, inte mycket att säga om detta kanske? Hittade en ny, mycket bättre, modern och all in one-skrivare, dessutom prissänkt med 600 kr, och det var ju bra! Alltid bra med nya prissänkta varor!

 

Men lite sned i sinnet blev man ju, trots allt!

 
Sedan gick ju givetvis den stationära datorn också sönder, redan dagen efter, till och med (all skit händer ju alltid klustervis av någon outgrundlig anledning), men eftersom detta var en budgetdator som var 4 år gammal var den inte ens värd att reparera, vad felet nu kunde vara? Den gick i alla fall inte att få igång, trots en massiv felsökningsinsats, men jag lyckades i ett initialt skede ändå säkerhetskopiera hela innehållet till en extern hårddisk innan det var försent, så förhoppningsvis så hade jag inte förlorad någon viktig info!

 
Jag har för mig att jag gjorde en extern säkerhetskopiering så fort som datorn började krångla, så där tänkte jag till och fick ett till positivt utfall som belöning! Inte dåligt!
Försökte sedan att få ordning på datorn under flera dagars tid, men den gick inte att få ordning på och felet bara eskalerade och datorn var till slut helt oanvändbar, men skit samma! Fick därför beställa en ny dator! Även denna produkt var prissänkt, med 2000 kr!

 
Så egentligen tjänade jag 2 600 kr på några dagar, inte dåligt! Ja, det är alltid trevligt att tjäna lite pengar!

 
Men sedan dröjde det inte speciellt länge innan teknikdjävulen åter kom på besök  och det började strula igen, bara någon månad senare, typ! Kanske bara fem, sex veckor efter första besöket! Nu drog laptopen sin sista suck och mycket kort därefter (dagar) havererade även den externa hårddisken!

 

Nu var det kokta fläsket verkligen stekt…

 

Problemet var bara det att jag hade säkerhetskopierat det mesta av mitt material på tre olika ställen, på den stationära, den bärbara och den externa hårddisken! Jag hade som tur var lyckats återföra en del material till den nya stationära datorn som jag köpte när den gamla rasade. En del annat hade jag bränt över på lite skivor, men jag tappade ända en stor mängd material genom detta teknikhaveri. Mest bilder! För jag hade ju inte gjort någon backup varken på backupen eller reservbackupen!

 

Att jag skulle behöva göra backup på både backupen och reservbackupen fanns ju inte i sinnet när jag blev tvungen att köpa och installera ny utrustning hela tiden. Inte förrän den sista backupen havererade! Men då var det ju redan för sent!

 

Helvete (man får faktiskt svära när man drabbas av galopperande it-pest)!

 

Trots att jag hade sparat mina digitala filer på tre separata ställen, sket det sig i alla fall i slutet. Det räckte inte med en stationär dator, laptop och extern HD, det räckte alltså inte med både hängsle och livrem…

 

Då blev jag åter lite sned i sinnet!

 

En slägga i detta läge och jag hade gjort fullständigt rent hus…

 

Nuförtiden sparar jag på den bärbara, den stationära, på 2-3 olika externa hårddiskar, samt på några olika USB-minnen, samt ute på molnet.

 

Några extremviktiga saker bränner jag även över på en DVD-skiva. Nu ska jag klara det mesta och ska förmodligen inte bli alltför sned i sinnet om något går sönder! För sönder går ju grejor, typ för jämnan, helst samtidigt, och vid allra sämsta möjliga tillfälle!

 

Men sedan måste man ju även ta höjd för brand, stöld, vattenskada, vulkanutbrott, zombieapokalyps, attack av utomjordingar, kärnvapenanfall, dinosaurieangrepp, kolera, pest, postkodlotteriet etc. Det finns således mycket att ta höjd för så att man inte tappar viktig information från sina datorer!

 

Nu kan jag väl inte tappa en massa viktigt digital information vid ett, eller flera, haverier?

 

Ha!

Computer-Crash-919x1030

Det vill man ju tro, men osvuret är nog bäst, för annars sitter man väl där och är lite sned i sinnet, återigen!

 

Suck, pust och stön!!

Parkeringskaos med konsekvenser! (Eller: Lobotomerade pungråttor kan inte parkera!)

För någon vecka sedan parkerade jag i parkeringshuset vid Willys i Uddevalla, jag skulle bara in och handla något! Men när jag kommer tillbaka till bilen efter uträttat ärende hade naturligtvis någon helt intelligensbefriad babian parkerat sin bil så idiotiskt att jag bara kunde öppna förardörren lite på glänt! Hur skulle jag nu ta mig in i bilen?

Efter några dödfödda försök med att tränga mig in genom förardörren, gav jag upp och gick runt bilen och försökte nå förarsätet från passagerarsidan istället! Men på en modern bil är det ju både växelspak, konsoler och en massa annan skit mellan stolarna, så det går inte bara att sätta sig i passagerarsätet och sedan glida elegant över till förarsätet. För hur får man med sig sina fötter och ben med över? Man kan inte heller krypa över, för då blir man stående på knä i förarsätet utan möjlighet att få med sig ben och fötter, och att då försöka vrida sig i rätt position är helt omöjligt! Det skulle ju sluta med en fullständig katastrof!

Men hur skulle jag nu göra, utan att fasta i någon pinsam ställning och inte komma loss, eller att förstöra bilens inredning under mina förflyttningsförsök inuti bilen?

Jag sträckte ut hela min kropp uppåt mot taket, samtidigt som jag drog in arslet mot förarsätet, jag öppnade sedan förardörren för att få några ytterligare gratiscentimetrar, samt körde ner rutan i dörren för att kunna spjärna tag med vänsterarmen i fönsterkarmen. Efter fem minuter hade jag fastnat i något sorts mellanläge och fick naturligtvis inte över mina ben, men då fick jag istället trycka mig ut mot den glipande förardörren och ta motspjärn i fönsterkarmen och sedan trycka hela överkroppen upp mot taket, samtidigt som jag försökte komma ned mot stolens ryggstöd.

Hade inte förvånat mig det minsta om jag i just detta läge hade fått ett ryggskott, eller något liknande, och att räddningstjänsten hade fått ingripa för att lösa situationen! Ett skräckscenario, verkligen!

Till slut fick jag i alla fall över ett ben, samtidigt som det givetvis började krampa som vansinnigt i benet, foten fick jag dra mot instrumentpanelen så gott det gick i min utsatta situation, men till slut fick jag äntligen över hela vänsterbenet och nu kunde jag även ta spjärn mot golvet och trycka mig ännu mer upp mot taket och ut mot dörren, samtidigt som jag fick ta tag i högerfoten med högerhanden och dra den mot mig, trots all smärta och kramp!

Det fanns egentligen varken utrymme eller möjlighet att vinkla fot och ben, så att situationen skulle lösa sig, men med stor vilja och lite våld på den egna kroppen gick det till slut att forcera hindret, som var en kombination av bilens inredning och min egen kropp!

Till slut infinner sig dock den förlösande stunden då jag hade fått över mina båda ben och fötter på rätt sida, och nu kunde äntligen jag trycka ned dem under ratten och sätta mig ordentligt i sätet.

Yeah, vilken skön känsla mentalt, men rent fysiskt regerade smärta och kramp!

Svettig, trött och irriterad vänder jag nu huvudet mot höger sida av bilen för att stänga passagerardörren och ser då att en gubbe i bilen bredvid hade suttit och tittat på hela min akrobatkonstuppvisning! Han blev nog mycket road av situationen!

Men det var ju kul för honom, men själv var jag inte speciellt road över situationen!

Nya utmaningar med samma tema!

Ett par veckor senare var jag på samma parkering och parkerade utan några bilar på sidorna, helt fritt och stort spelrum med andra ord!

parkering

Men när jag kom tillbaka hade givetvis någon lobotomerad neanderthalare gjort en idiotisk raggarparkering precis bredvid min bil!

Herre Gud!

En Mercedes som stod helt snett, halvvägs inne i parkeringsrutan, med framskärmen effektivt blockerande min förardörr!

Helvete, nu var det precis samma visa igen! Åter ett intelligensbefriat hängbukssvin som parkerar lika illa, som en bergsget på anabola steroider skulle ha gjort!

Nej, det gick inte att pressa sig in och jag kände att möjligheten att lyckas med bedriften att ta sig in via passagerarsidan ytterligare en gång, var att utmana ödet alltför mycket! Denna gång hade säkert räddningstjänsten fått rycka ut på allvar…

Det fick istället bli en helt ny strategi och jag pressade därför upp dörren maximalt mot Mercans framskärm och hjulhus, samtidigt som jag körde ner rutan i dörren, sedan fick jag ta tag i vänster rails på bilens tak och pressade upp hela min kropp en halvmeter uppåt via den andra armen i fönsterkarmen, på så sätt fick jag då upp mina ben så högt att jag kunde stoppa in dem snett uppifrån genom dörröppning, samtidigt som jag pressade kroppen snett nedåt genom den trånga dörröppningen, samtidigt som jag fick styra ned hela underkroppen mot sätet!

Återigen en akrobatkonst i den högre divisionen, där delar av min bil fick fungera som ett gymnastikredskap! Inte helt lätt när man väger som en elefant och är lika smidig som en överviktig flodhäst med andnöd!

Det hela var nästan synonymt med att försöka pressa en morot med bred midja genom en smal tratt, men det gick ju till slut, men givetvis inte utan diverse komplikationer. Jag fick pressa igenom en bröstkorg som nästan inte fick plats och som grädde på moset, sträckte jag mig givetvis i ryggen! Men jag ryggade inte tillbaka för det!

Så nu satt jag där bakom ratten, arg, irriterad och med våldsamma ryggsmärtor, samt lite ont i bröstkorgen. Åkte återigen från denna parkering med ett extremt mörkt sinnelag och stor irritation över mina medmänniskor!

Nu vet jag inte om jag vågar att parkera i detta parkeringshus längre, för alla andra imbecilla bilburna  amöbor verkar ju sakna alla former av normal vett och sans!

Idioter i kvadrat, minst sagt! Rent galet och tokigt på alla sätt och vis! Usch, en riktig mental vintertid intar mitt sinne när sådana här saker inträffar!

Ibland är man verkligen ute och cyklar! (Eller: När den själsliga vurpan smärtar mer än den fysiska!)

Denna berättelse inträffade för ca 3½ år sedan! ”Idag” i texten ligger alltså ett antal år tillbaka i tiden! ///////////////////////////////////////////////////////////////////////

Idag” har jag lagt flera timmar på sjukvård, först på vårdcentralen och sedan på röntgenkliniken! Körde ju omkull med cykeln på jobbet för tio dagar sedan och skadade benet i fallet. Här kommer en beskrivning av händelsen där jag verkligen var ute och cyklade!

Var på jobbet och skulle cykla till matsalen och hämta frukost åt skiftet, monterade därför på en cykelkärra efter cykeln och trampade iväg glad i hågen!

Efter några tramptag på cykeln glömde jag bort att jag hade en kärra bakom (brukar aldrig ha det annars!) och trampade därför iväg och smet alldeles invid ett räcke som satt fast i någon sorts stenpelare som stack upp samt ut från räcket, med någon meters mellanrum!

Hej och hå vad jag cyklade, för nu skulle det verkligen hämtas mat! Det var då DET hände!

Hjulhelvetet på cykelkärran fastnade givetvis i räckets stenpelare och det blev därför helt TVÄRSTOPP efter ca 25 meters cykelfärd! Hastigheten var vid tillfället ganska hög, för jag tänkte cykla iväg snabbt och effektivt! Men speciellt effektivt blev det ju inte!

Helt plötsligt märker jag att cykeln bara rycks bort under mig, samtidigt som jag själv fortsätter färdas framåt med en hög hastighet!

Jag börjar fundera på vad som egentligen händer?

Men har faktiskt ingen aning om vad som händer?

Märker dock att något händer!

Men jag får snart användning av mina händer!

Jag åker nu med rask hastighet framåt över styret, samtidigt som jag slår benet i styret med en våldsam kraft och jag fortsätter sedan framåt i tomma luften, innan jag drösar rakt ner, som en nödslaktad julgris på alla fyra rakt ner i backen, bara centimeter från att slå i huvudet i räcket och bara decimetrar från att rasa ner huvudet före ner i en rörgrav!

Med facit i hand kunde detta ha slutat betydligt värre än vad det gjorde! Det kunde faktiskt ha slutat riktigt illa!
Men nu befinner jag mig helt plötsligt liggande på alla fyra på asfalten och undrar vad som egentligen hände?????

Hade slagit i ena benet enormt och hade kört ner mina bara händer rakt ned i asfalten efter en vådlig luftfärd. Ett under att underarmar och handleder höll för påfrestningen, men man har ju en bra benstruktur så man klarar ju lite hårda tag, om man nu säger som så!

Man eller mus?

Man!

Man nu ligger man där på knä, med våldsamma smärtor i ben, händer och armar, samtidigt som det kommer folk springandes, för givetvis var det ett antal personer som bevittnade min vådliga vurpa!

Det är nu den själsliga smärtan överstiger den fysiska, för att göra bort sig inför allmän beskådan, det är inget som jag gillar. Ett stukat självförtroende kan ibland smärta mer än en misshandlad kropp, i alla fall i stundens hetta, sedan brukar den kroppsliga smärta av naturliga skäl alltid ta över!

Normalt brukar sådana här krascher sluta illa, men varken jag, eller mina vurpor brukar kunna betraktas som normala i sammanhanget! Det som skickar normala människor till vårdcentraler och sjukhus, brukar dock inte skicka mig någonstans alls! Inte ännu, i alla fall, är väl bäst att tillägga!

– Hur gick det?

– Gick det bra?

– Slog du dig?

(Stor humor – klart som fan att jag hade slagit mig, eller vad tror folk egentligen?)
cykelvurpa
Jag hade faktiskt ingen aning hur det hade gått!

Men så hörde jag min röst säga:

– ”Det är lugnt, det gick bra” samtidigt som jag reste mig upp på mina skakiga och smärtande ben,

– ”Det gick bra det här” sa jag och satte mig på cykeln och cyklade demonstrativt vidare (fullt ös), trots våldsamma smärtor i ena underbenet och i handflator! Men lite smärta får man väl ta! Det som inte dödar, det härdar ju!

Man eller mus?

Man!

Det var dock besvärligt att cykla, sedan var det även jobbigt att gå, men det var ju lugnt!
Sedan svullnade demonstrativt hela underbenet upp, men inget var brutet i alla fall, men det blev i alla fall en rapport skriven om själva händelsen! Själv tyckte jag mest att det hela var pinsamt!

Ibland är man ute och cyklar på allvar, men diverse vurpor på livets cykeltur hör ju till livet, gott folk!

Men läkaren åkte jag inte till, ingenting verkade ju brutet och det syntes inte något mer än lite skrapsår och svullnad! Fick bandagera benet, men svullnaden försvann inte, och inte smärtan heller! Däremot började foten också svullna upp! Men vad skulle en läkare göra åt det här…?

Det går väl över, det gör det ju alltid…

Men efter tio dagar fick jag ta mig till läkaren för en kontroll i alla fall!

Man eller mus?

Mus!

Men efter undersökning och röntgen, där det skulle klämmas, bändas och brytas, fick jag i alla fall ont på riktigt, men någon fraktur hittade man inte i alla fall!

Elefantfoten och svullnaden fortsatte dock att gäcka mig under ytterligare någon vecka!
Men smärta i smalbenet, pga en skadad (inflammerad?) benhinna, fick jag dock leva med under ett halvårs tid! Men det finns ju värktabletter…

Jo, jo, ibland är man verkligen ute och cyklar!

Leka med ord! (Eller: När den poetiska ådran helt plötsligt tittade fram!)

Dagens text får bli en kortare variant och är en hemsnickrad vers!

En liten dikt som jag hittade på i mars 2015! Inget märkvärdigt, men alltid lite utfyllnad! Hade jag blivit poet hade jag nog kallat mig för Per Vers, Dikt Styrbord eller möjligen för Rimmat Fläsk!

Men nu får det bli Diktator Skoogstokig istället!

 

 poet

 

 

************************************************************************

En poet vet att han kan leka och mejsla fram ord!
En mördare vet att han kan slakta folk och utföra mord!
En mordisk snickare vet att han kan döda med ett egenbyggt bord!

En slaktad poet rimmar illa och finner sin död!
En blodbestänkt socialistisk mördare finner sig vara röd!
En poetisk snickare slänger ett b och finner istället sina ord!

En poetisk text kan vara knäpp och en knäpp text kan vara poetisk!

En död poet rimmar illa!
En död poet luktar illa!

Hade ett lager på lager, men det rullade ändå inte på! (Eller: Varför tro att något ska hålla mer än 5 år?)

Version 1:2!

Tidigare i höst blev jag tvungen att byta hjullager fram på min Volvo V70 från 2013! Köpte en ny lagerhub (vilket betyder hjullager på rikssvenska) hos Mekonomen för 1 800 kr för att försöka byta själv. Är ju van att skruva och hjullager har man ju bytt några stycken tidigare i livet, så detta skulle väl inte vara något problem, eller? Ja, vad tror ni?

Men bara för att byta ett hjullager på en modern bil krävs att bromsskivan, bromsoket, sadeln (nej, ingen sådan sadel, pucko!), styrstaget, länkarmen och stötdämparfästet, dvs fjäderbenet, (och fan och hans mormor) demonteras. Sedan ska hela fjäderbenet i sin tur separeras från drivaxelns splines (jo, det heter så) och sedan krävs att man även kan pressa loss hela skiten, dvs lagerhuben, från själva fjäderbenet (ja ja, där försvann den sista läsaren – hej då!)

Men det hela misslyckades kapitalt, eftersom gängorna på muttern till styrstaget omgående skar ihop (vilket tog ca 1½ timme och  etthundratjugofyra svordomar att fixa till), dessutom hade bulten till stötdämparen rostat fast och hylsan kuggade över direkt vid första försöket att demontera, så det var bara att ge upp! Hade tyvärr inte verktygsresurser för att fortsätta arbetet. Nu var vi upp i etthundrasextiofyra svordomar!

Men det skall ni veta – Det är aldrig för sent att ge upp!

Jag låg dessutom ute på gatan och skruvade, vilket inte är optimalt på något som helst sätt och vis! Och det som började som ett skyfall, slutade med ett vredesutbrott!

Fick till slut ändå monterat ihop det hela igen efter totalt 4 timmars slit helt i onödan och Bilia i Stenungsund fick istället byta lagret för en ringa kostnad av 4 600 kr (trots medtaget lager)!

Det var ett paketpris, fick jag höra! Det innebar säkert att lagret ingick i priset, och så kommer jag (som en idiot) och lämnar in ett eget lager, vilket innebär att det lager de hade på lager, fick ligga kvar på lagret! Nej, jag vet faktiskt inte, utan nu hittade jag ju bara på… Ja, det sista alltså!

 

Suck!

 

Förr kunde man byta hjullager på en halvtimme med hjälp av en stor skiftnyckel, en skruvmejsel, en tång och några andra vanliga verktyg, man behövde inte demontera mer än själva hjulet, en fettkapsel, en saxpinne och en stor mutter, sedan var det bara att pilla ut (yttre) lagret, nu går det inte att göra, utan att först demontera halva bilen! Max tjugotvå svordomar blev det, inte fler!
lager

 

Suck igen!

 

Tidigare hade jag även ett mystiskt fel som spökade under ett års tid, där motorn vid ett flertal tillfällen gick ner i skyddsläge under körning! Detta innebär att motoreffekten stryps och att motorn blir orkeslös (ungefär som föraren då!) Inget farligt i sig, men inte speciellt optimalt ute i trafiken där omkörningar och branta backar genast blir problematiska omständigheter! Det blir därmed svårt på ren svenska!

Bilen hade varit inne på ordinarie service, utan att felet upptäcktes (naturligtvis!), samt även inne på en specifik felsökning för just detta fel, men felet kunde ändå ej hittas (självklart), vilket ändå kostade 800 kr (klart som korvspad), och dagen efter var felet där igen (jajamänsan)!

Undrar var korvspadet kom ifrån…?

Under detta år misstänkte att jag hade bakterier i bränsletanken (ju, det är sant) och efter byte av ett helt tätt och igenslammat bränslefilter försvann ju larmet för ett tag!

Hade även loss och rengjorde filtret flera gånger och efter varje gång försvann felet. Jag hällde även i medel för borttagning av vatten i bränsletanken, samt medel för att bränna rent partikelfilter, samt byte av bränslefilter ytterligare en gång!

Kanske var det fel att göra så, men då felet ändå försvann varje gång, så var det i alla inte hel fel, eftersom felet försvann (Om någon förstod detta är kommentarer överflödiga och om någon inte förstod, likaså!).

Varje åtgärd verkade ta bort larmet och problemen tillfälligt (från någon vecka till några månader), men det kom alltid tillbaka trots allt! Lite som herpes alltså…

Det fanns ju skit och vatten i tanken, men det verkade ändå inte vara det primära felet!Jo, det är fortfarande bränsletanken på bilen vi pratar om, inte grannens septiktank (skittank på svenska!).

Vid bilservicen året efter (juni 2018) så upptäcktes dock totalt 32 felkoder för olika saker. Men det mest specifika felet var en defekt sensor till turbons intercooler, och denna givare fick bytas förstås och felet försvann.

Verkstaden dreglade givetvis och ville åtgärda alla felkoder till ett fast paketpris a 1500 kr… Nej, nu ljög  jag en smula.. Förlåt, ska aldrig hända igen!

Givaren kostade typ några hundra, men eftersom hela fronten fick demonteras på bilen för att komma åt att byta sensorn, gick det hela ändå på runt 2 500 kr! Men detta är faktiskt sant, tyvärr!

Givetvis fick jag betala för felsökningen också (naturligtvis), vilket är lika med att plugga in ett elektroniskt instrument i en kontakt i bilens kupé och sedan läsa av felkoderna i displayen. Detta ingår då ändå i serviceprogrammet, men ta extra betalt för att det helt plötsligt visar någonting på displayen, ja det har de inga problem med! För bilfirman är det rena festen varje gång en kund kommer in med sin bil, party, party – minst sagt!

 

Åter suck!

 

Förr var Volvo lika med kvalité, men nu är det inte mycket kvar av denna vara!

Volvo är ju latin och betyder ungefär ”Jag rullar”, men skulle borde nu istället betyda ”Jag strular”.

Att äga bil idag innebär att man är hatad av alla miljövänner, men älskad av alla som jobbar på bilverkstad! Den gemensamma nämnaren är dock är att alla vill ta dina pengar!

 

Tandläkaren som Gud glömde – 2½ år senare! (Eller: En lång, infekterad och utdragen historia utan slut!)

Igår var jag åter hos tandläkaren, förra gången jag var där blev jag utsatt av en arrogant och otrevlig tandläkare som gjorde allt i sin makt för att få dra ut en frisk tand i min mun. Denna gång 2½ år senare fortsätter historien och samma tandläkare läser i min journal att jag hade problem med en tand förra gången jag var där! Problemet var ju bara det att de aldrig upptäckte någonting förra gången, inte förrän jag påpekade att jag hade tappat känseln i en tand, samt att jag hade en tandficka fylld med var. Men då drog det hela igång…

 
Men ingenting av detta upptäckte tandläkaren självmant förra gången, man såg inte heller någon avvikelse på röntgenbilden innan jag sade något. Men sedan ändrade tandläkaren attityd fullständigt och gjorde istället allt i sin makt för att få dra ut tanden och jag blev i princip idiotförklarad när jag vägrade göra detta!

Denna gång var tandläkaren dock betydligt trevligare, tog i hand och kallade mig vid förnamn osv. Men sedan var det samma fokus på tanden igen!!! En tand som har varit helt problemfri nästan i 3 år, men nu tog man omgående en extra röntgenbild, som inte visade något!

Då tog man ytterligare en bild, som inte heller visade något!

Då tog man en tredje bild, som visade något… men vad den egentligen visade vet jag inte riktigt!

Men jag fick i alla fall titta på röntgenbilden från 2015, kontra den tagen igår, och kunde inte se någon stor skillnad överhuvudtaget. Tandläkaren pekade på bilden för att visa på den enorma förändringen som jag inte kunde se, och jag sa då:  ”det har ju inte hänt mycket på nästan 3 år”!

Men det var inte rätt svar, för tandläkaren påpekade nu att jag hade en inflammation i tandroten och att tandbenet höll på att ätas upp av bakterier nere i tandroten… Men vänta nu… stopp och belägg!

Stopp, stopp, stopp!!!

Jag hade alltså en inflammation i tandroten och fick reda på att penicillin inte kunde ta bort bakterierna i tandroten, och även om det hade kunnat det, brukar det ändå alltid bli värre efter!

Bakterier, penicillin och inflammation?

Ja, i sin iver över att försöka övertala mig så faller man själv omgående ner i den grop man håller på att gräva! Inflammation är ju en effekt av att kroppen immunförsvar reagerar, medan en infektion är ett angrepp av bakterier… vilket av detta som jag hade är dock okänt?

Hon pekade därefter på en annan del av röntgenbilden för att förstärka det hon sa, men jag vet fortfarande inte vad jag skulle kunna uttyda av bilden, som sagt, jag är ingen tandläkare eller ens expert på röntgenbilder. Det enda jag kunde se att det var måttliga förändringar mellan bilderna, men för övrigt vet jag inte mer än vad tandläkaren försökte sälja in!

Argumentationen gick hela tiden ut på vad som skulle hända och vad som måste göras nu! Trots att det inte fanns tillstymmelse till något problem överhuvudtaget! Allt verkade åter gå ut på att övertala mig, och mina motargument viftades bort eller besvarades överhuvudtaget inte!

Tandläkaren konstaterade dock att tandroten var död och ville borra ur hela tanden och rensa alla kanaler i tanden, för att sedan rotfylla tanden, då ”kanske” skulle det bli bra?

Men att göra något som inte är fel bra igen känns ju bara fel!

Död, död, död!
Tanden var död – punkt!

Men hur visste tandläkaren att tandroten var död?

Hur kunde man veta att hela tanden var död, utan att man hade gjort en riktig undersökning, det vet jag inte?

Man har bara kollat på en marginell förändring på en röntgenbild, som lika gärna kan visa en naturlig åldersförändring och sedan dragit en slutsats utifrån detta!

Man tror att tanden är död, men vet det gör man inte!

Men nu gjorde man i alla fall ett sensibilitetstest på tanden, vilket är ett elektriskt test av känseln i en tand. Men detta gjordes endast för att övertyga mig om att tanden var död och inte för att säkerställa en prognos!

Hur vet jag detta?

Jo, genom att lyssna på konversationen mellan tandsköterskan och tandläkaren, samt att googla på det hela i efterhand!

Man gjorde inga andra jämförelsetest med andra friska tänder, som man ska göra, dessutom var man noga att testa på själva plastfyllningar, som kan isolera och undergräva för ett korrekt test! Jag vet att jag reagerade på att man inte gjorde testet på samma sätt som man hade gjort tidigare, detta tyckte jag var märkligt!

Dessutom var man noga med att använda den svagare testvarianten, i jämförelse med de andra två gångerna man hade gjord detta fullskaligt test på tanden.

Hur vet jag detta?

Jo jag hörde ju sköterskan fråga tandläkaren med sina facktermer, men jag hörde trots detta, hur hon fick order att förbereda för det mindre och svagare testet, istället för det normala stora som skulle vara mer relevant om man hade velat testa tandens känsel på ett seriöst sätt! Det kändes som om man medvetet gjorde ett bristfälligt test bara för att övertyga mig att göra denna åtgärd på tanden som i sin tur skulle kosta många tusen kr att utföra (kanske 5 000-10 000 kronor).

Mycket pengar!

Men jag har ju bevisligen känsel i tanden, så testet var uppenbarligen helt felaktigt utfört! Men de var nu helt säkra att på att min tand är helt död, bara pga en tandficka samt en diffus röntgenbild!

Tycker även att det är märkligt att man stoppar ner en sticka rakt ner i tandficka och sedan röntgar enbart för en ökad visuell bildeffekt, utan någon som helst annan praktiskt funktion, ett grepp något som fick den döda tanden att smärta till flera gånger efter avslutad undersökning!

Men om man har problem med inflammation eller infektion i tänder eller tandrötter, så brukar personer med dessa problem få kraftig smärta, svullnad eller kraftig feber. Är tandroten död, är däremot hela tanden helt utan känsel och detta innebär att man till och med kan rotfylla helt utan bedövning, eftersom tanden är död och utan helt känsel!

Men jag har ju känsel i tanden (förutom vid det märkliga och mitt tycke helt felaktiga sensibilitetstestet), har inte heller någon smärta i eller runt omkring tanden, dessutom finns ingen svullnad och jag har definitivt ingen feber! Absolut ingenting tyder därmed på att tanden är inflammerad, infekterad eller död!

Det knepiga är dock att förra gången jag var hos tandläkaren var huvudteorin att jag hade en spricka i tandroten, en teori som tydligen nu var helt död och begraven! Förra gången var det bara detta som gällde, men nu var tanden inflammerad med bakterier (?) och dessutom helt död! Ingen spricka längre, för detta hade man ju kunnat utesluta helt via röntgenbilden!

Anledningen till att de nu ville borra ur hela tanden, rensa alla kanaler och sedan rotfylla hela tanden, var att jag kunde få ont annars (varför inte gå till tandläkaren då i så fall?), att tandbenet kunde gröpas ur över tid (det löser vi väl när det är ett problem i så fall?) eller att jag kunde få blodförgiftning av bakterierna i den döda tandroten (en lös hypotes utan vetenskaplig bäring i mitt fall)! Bakterier som man inte ens bekräftat att de existerar eftersom man inte har tagit något prov, ingen biopsi, ingenting!

Men om jag går till läkaren för ett skavsår, inte fan amputerar de hela foten eftersom jag rent hypotetiskt kan få kallbrand i foten! Men hos tandläkaren…

Men det verkar ha blivit en stor principsak det här och det verkar störa dem oerhört att jag bestämmer över min egen mun och min egen plånbok! De tyckte att jag skulle gå hem och fundera över vad jag ville göra, men varför ska jag göra något överhuvudtaget när jag inte har några problem. Får jag värk eller problem löser vi väl det då, inte nu!

tand

Om detta fortsätter, så får jag väl lämna Folktandvården för ett privat alternativ, för så här kan jag ju inte ha det vid varje besök!

Se även förra inlägget i historien: Tandläkaren som Gud glömde (Eller: Det här kunde ha blivit en utdragen historia!)

Resan ner till Svenskt Rockarkiv i Hultsfred! (Eller: Urladdningen som höll på att stjälpa en hel fotoexpedition)

Detta är en händelse som utspelade sig för ca 4-5 år sedan! Jag hade då bokat in ett besök hos Svenskt Rockarkiv nere i Hultsfred, Småland. Anledningen till själva resan var att jag höll på med grundläggande research till min kommande faktabok gällande musikfester och festivaler i Sverige under en 20 års period, ”Svenska Festivaler & musikfester 1966-1986!”. Samma bok som jag håller på att slutföra just nu! Finns det något om Sweden Rock i denna bok, undrar ni då! Jo, en liten koppling finns faktiskt!

IMG_3044
Jag hade på förhand avtalat ett datum med arkivarien nere på arkivet, och de hade även plockat fram en massa material till mig. Det var pärmar, tidningar, tidningsklipp, affischer, planscher, föreningsmaterial, årsredovisningar och mycket annat. Besöket grundade sig ju på Rockparty och deras musikfestivaler, konserter och galor i Hultsfred fram till den stora festivalen 1986! Mängder med grejor som man hade plockat fram och sorterat ut enbart inför mitt besök. Jag fick även en guidad rundvandring av arkivchefen och sedan fick jag hålla till i forskarskrubben på övervåningen, så länge jag ville.

De erbjöd sig även att vara kvar längre än som var brukligt enbart för att jag skulle hinna utföra mitt arbete.

Jag hade gått upp tidigt och sedan kört de drygt 30 milen ner till Småland, och jag hade med mig 2 kameror för att kunna dokumentera alla hundratals papper, tidningar och bilder som fanns där.

Allt var förberett och nu kunde ju ingenting gå fel…

Kamerorna hade fulladdade batteriet, så såg det i alla fall ut när jag hade kollat dem dagen före, samt ett nyligen laddat reservbatteri.

Men… jo resan ner gick bra och jag hittade fram och allt var frid och fröjd… men!!!

Det första batteriet laddade givetvis ur omgående, från 100 till 0 på några minuter…

… och det gjorde även det andra batteriet, som laddade ur efter endast några få bilder.

Jag hade trott att de var fulladdade, men ett batteri var det tydligen något fel på och det andra såg bara skenbart fulladdat ut!

Suck!

Detta gjorde att jag nu endast hade ett fungerande batteri till två kameror!

Helt plötsligt ser jag hela min 30 mils fotoexpedition rasa ihop som ett korthus i en orkan och paniken stegrade sig inombords.

Men det visade sig nu dessutom att det inte alls fungerade att fotografera med systemkameran och det var även dåliga ljusförhållanden, samt bristfälligt med plats. Dessa bilder blev inte alls bra för mitt ändamål, som var att dokumentera en massa text, som jag sedan skulle skriva av. Att fotografera vanliga motiv, som planscher och liknande fungerade givetvis, men inte att fotografera av läsbar text…

IMG_3054

Nu blev det panik igen!

Vad skulle jag nu göra?

Skriva av var inte praktiskt möjligt och att kopiera eller skanna hade både varit alltför tidsödande och opraktiskt, dessutom hade jag säkert blivit tvungen att betala för mig, om det ens nu hade varit praktiskt möjligt, vilket det naturligtvis inte var!

Men så kom jag ju på att jag hade en mobilkamera som gick att använda för ändamålet och den fungerade faktiskt mycket bättre. Hade ju även med mobilladdaren så strömmen var ju inget bekymmer!

Yes, äntligen fungerade allt, nu kunde ju ingenting gå fel…

Skönt, nu kunde jag slappna av och köra på och det fungerade bra ända tills mobilkameran helt plötsligt hängde sig och ej svarade på kommando!

Hela mobiltelefonen var nu oanvändbar och jag fick helt enkelt stänga av telefonen och starta upp den från början igen… och hoppas att den skulle fungera!!!

Nu blev jag riktigt nervös igen, men efter en omstart av telefonen fungerade allt igen, tack och lov.

Men det blev ändå några svettiga minuter med hjärtklappning och med paniken stegrande inombords, innan jag hade löst problemet!

Det som började som en ren katastrof, blev till slut ändå ganska bra! Men det fanns hela tiden ett stressmoment hängande över mig, för grejorna  kunde ju sluta fungera precis när som helst, bara så där!

Men jag hann med att dokumentera allt som skulle dokumenteras, och efter ca 6-7 timmar när jag hade stressat igenom allting för att hinna klart och var jag helt slutkörd i huvudet.

IMG_3068

Jag var nu vrålhungrig och hade nu 31 mil att köra hem!

Jag fick dock börja med en rejäl matpaus vid närmaste hamburgerställe, innan jag sedan gav mig iväg hemåt!

Men givetvis blev jag svintrött efter maten och fick köra med nedvevade rutor och hög musik på bilstereon för att kunna ta mig hem!

IMG_3052

IMG_3059

Det blev en seg resa hem , men det gick till slut, tack och lov!

———————————————————————————————————————-

Besök gärna Svenskt Rockarkiv om ni har vägarna förbi Hultsfred. Där försöker man samla på det mesta om svensk musik, rock, pop och allt som är relaterat (om musikkultur, musikfester, festivaler, artister, spelningar, skivor, böcker, planscher, affischer, tidningar etc).

Rock’n’roll eller hur?

Ett giftigt möte med en riktig orm! (Eller: När ormarna verkligen var på hugget!)

När jag var  ett barn (9-11 år kanske?) tillbringade jag ofta stora delar av min fritid ute i naturen, bland annat var jag ofta och klättrade och grejade i ett mindre bergsmassiv som bara låg på andra sidan vägen, precis där jag bodde. Och här fanns det bevisligen gott om ormar!

Vid två separata tillfällen, med bara något år mellan, befann jag mig öga mot öga med en hopringlad huggorm i huggställning. Jag hade vid båda tillfällena klättrat runt på bergets sluttning och rotat runt, som barn oftast gör, och helt plötsligt haft en huggberedd huggorm rakt i halshöjd. Avståndet mellan ormen och mitt huvud var båda gångerna under en meter, ganska nära alltså!

Nu pratar vi endast om att jag var sekunder från att blivit huggen i halsen eller ansiktet, något som jag i så fall tror hade slutat illa. Ofta var jag ute på dessa små expeditioner efter skolan när jag var ensam hemma… och ett hugg i halsen…

Men vid båda tillfällena slängde jag mig handlöst bakåt och rasade därmed flera meter nedför den sluttande bergssidan. Båda gångerna kände jag att ”Nu var det verkligen nära!”, men mina föräldrar fick givetvis aldrig veta om detta.

Lite skärrad var jag, men ändå helt oskadd!

orm

Jag berättade sällan (aldrig) om mina bravader, där det förutom ormar, även diverse fall från träd och annat ute i naturen, slag mot huvudet, elstötar och annat smått och gott ingick i agendan under årens lopp!

Det man inte vet har man heller inte ont utav!

En annan gång några år senare, när jag var 12-13 år eller något liknande och kom hem från skolan, låg det en huggorm på hustrappan och solade!

Jag försökte ta den med en kratta, men då började den snabbt slingra sig upp på krattskaftet, vilket innebar att jag fick släppa krattan omgående.

Jag kunde alltså inte komma in i huset på grund av denna huggorm och nu hämtade jag istället stora stenar och stenade huggormen  och sedan åkte den med krattan upp på närmsta myrstack. Myrorna blev jätteglada, men ormen som trots allt ännu inte var död, blev mindre glad och sprattlade vilt en kort stund. Just där kunde jag känna ett litet sting av medlidande för ormen, men den fick faktiskt skylla sig själv!

Men 30 minuter senare, när myrorna hade gjort sitt, var i stort sett hela ormen borta!

Några år senare när jag var 15-16 år någonting, fick jag en huggorm i framhjulets ekrar på mopeden, och det såg nästan ut som den försökte hugga mig i fötterna, men det var nog bara en synvilla (eller?), men den hängde med en bra bit innan den var död och lossnade från ekrarna.

Anledningen till att ormen hamnade i mopedens ekrar var att den låg på vägbanan och att jag ”råkade” köra över den med mopeden. Jag trodde den var död, men det var den ju inte från början! Mina fem möten med huggorm genom livet har alltså slutat med två döda ormar…

Galen ironi att jag som barn och ungdom var dödligare och farligare för ett rovdjur i form av en orm, än tvärs om! Men nu går jag väl säkert och blir huggen av en orm bara för att jag skrev så…

 

Skatans sista flygtur: (Eller: Det blir som det blir, när det inte blev som det skulle!)

Vi hade en gång en stor kastrerad hankatt som hette IQ! Vi hade även en massa skator i trädgården och det var särskilt en specifik skata som var på och terroriserade katten hela tiden genom att störtdyka och göra skenanfall gång efter gång!

Skatorna visste ju att katten var en elak varelse som tog småfåglar och annat småvilt och ville väl därför visa vem som egentligen bestämde i trädgården.

Skatan blev dock modigare och modigare och dök allt närmare katten för varje gång. Jag själv tyckte nog att skatan var direkt övermodig! Men skatan tyckte nog att ett avstånd på 2-3 meter var fullt tillräckligt för sin provocerade aktivitet, men till slut surnade katten till och gjorde ett imponerande hopp,  helt från stillastående, 2-3 meter rakt upp i luften och högg tag i skatan med sina käftar. Ingen match för katten, men skatan blev nog verkligt överraskad innan det blev dags för den sista flygturen vidare till dödsriket endast några sekunder senare!

1916028_105497889462098_3323128_n[1]IQ en superkatt som inte backade för något!

Därmed var sagan slut för denna kaxiga och kraxiga lilla (halvstora) fågel!

Övriga skränande skatfåglar lämnade i princip omgående trädgården i gemensam flock, för nu var det inte roligt längre! Skatorna förstod nu vem som regerade i vår trädgård och lusten att utmana var som bortblåst! Sedan såg man inte en enda skata i trädgården under de kommande dagarna. Det tog nog säkert en vecka innan de vågade sig tillbaka igen!

Vi hade samtidigt en annan katt som hette Tasse!

IQ var den givne ledaren som slogs med andra katter, som jagade och gjorde processen kort med fåglar, möss, råttor mycket annat! IQ var en smart katt som aldrig gjorde en missbedömning!

Tasse däremot, var den rädda och osäkra katten som alltid vek undan för konflikter och andra besvärligheter. Tasse var inte heller speciellt smart och han klarade inte ens av att fånga en mus, det blev alltid fel på något vis! IQ däremot gjorde aldrig några fel!

Men Tasse gillade att knalla omkring uppe på hustaket, samt på balkongräcket, och han brukade ofta hoppa ner från balkongräcket till marken, via ett två meter högt vindskydd i trä.

Vid ett tillfälle stod jag och tittade ut genom köksfönstret när Tasse skulle hoppa ner från balkongräcket. Katten hoppar ner och ser väldigt nonchalant ut, vilket givetvis straffade sig omgående.

Tasse missar givetvis kapitalt och kraschar istället rakt in i sidan på vindskyddet, och åkte sedan på huvudet rakt ner bland trädgårdsstolar och annan bråte som stod nedanför. Katten kommer givetvis ned på fötterna (som katter alltid gör), men skakar våldsamt på huvudet och ser förvånat omkring sig omkring, helt oförstående varför det helt plötsligt gjorde så ont att hoppa ner från balkongräcket.

Han missade nog med en halvmeter, men det gick ju bra ändå! Men nog lärde han sig något från denna händelse? Nej, det gjorde han inte… Han fattade aldrig!

1916028_105497892795431_256457_n[1]Tasse var en ganska snäll, korkad och rädd katt!