Denna händelse utspelade sig några år in på 1990-talet, kommer inte ihåg så noga, men barnen var små i alla fall.
Vi var på Skara Sommarland och jag ville prova på att köra några varv med go-cart på banan. Min äldste son fick först köra några varv med en go-cart i barnklassen och det gick väl så där… Min yngste son fick nöja sig att försöka ta sig fram med trampbil i en platt uppritad miljö, med vägar, skyltar och annat. Det gick väl inte så bra, men han var ju så liten vid tillfället och trampa, styra samtidigt som man skulle följa uppritade vägar var för tillfället något övermäktigt. Men för pappa gick åtminstone lite bättre, med betoning på lite…
Jag fick av naturliga skäl köra min go-cart ensam, eftersom hustrun passade barnen och dessutom inte var intresserad av aktiviteten som sådan. Men jag fick väl tävla mot andra, för mig helt okända medtävlande, istället? Detta skulle väl inte vara något problem, eller?
Öhhhh, jo, faktiskt!
Nu visade det sig att mina medtävlande var ett gäng skinheads/nynazister från Tyskland. De var alla klädda i kamouflagekläder och var försedda med riktiga kängor, precis som skinheads och nazister brukade vara klädda på denna tid. Tror att de var typ sex stycken och alla såg arga och farliga ut. De tittade på mig med sina arga blickar och sa något till varandra på tyska, och jag fattade att det var mig de kommenterade, vilket ökade min stressnivå. Deras utseende och kroppsspråk gick inte att missförstå och känslan av att plötsligt vara ett jagat villebråd kändes jobbigt.
Vid tillfället var det ganska folktomt och jag insåg att om de ville jävlas med mig, fanns det ingen som kunde hjälpa mig. Personalen bestod av ungdomar i övre tonåren och några övriga besökare fanns inte närvarande vid tillfället.
Vid denna tid fanns det flera exempel som visade på att nynazister både hade misshandlat och till och med dödat folk, som exempelvis i Trollhättan 1993, eller Kode 1995. Dessa båda extremfall inträffade förvisso en tid efter mitt besök på Skara Sommarland, men visar ju ändå på vad som fanns inom nynazismen vid denna tid. Det räckte att se utländsk ut, för att man skulle råka illa ut, vilket man kunde läsa om i media, nästan dagligen. Blå ögon och ljus hy var inget skyddande skal, särskilt inte som jag var lätt solbränd och hade mörkt färgat hår, samt fotokromatiska glasögon som effektivt dolde mina blå ögon. Så i deras ögon var jag ett potentiellt villebråd.
Men eftersom jag var så dålig på banan, var jag aldrig något provocerande hot mot dessa tyska nynazister. Men jag hade redan bestämt att jag inte skulle köra om någon av tyskarna om möjligheten uppstod, för jag visste redan från allra första början att jag hade fått plikta för detta senare.
Jag kände starka olustkänslor och förstod att risken att de skulle ”plocka mig” efter loppat var överhängande. De hade riktat alltför stor uppmärksamhet mot min person före loppet, för att det hela skulle vara en slump, eller en övertolkning från min sida. Det gick därför inte dra några andra slutsatser än att de planerade att ”ta mig” efter loppet, för i deras ögon såg jag kanske lite utländsk ut, vilket var det enda skäl de behövde.
Att de själv var utlänningar, tänkte de inte på. Men att tänka var nog inte deras starka sida, vilken en kort blick på deras efterblivna anleten omgående bekräftade. De tillhörde måhända intelligensreserven, men det går ju alldeles utmärkt att sparka och slå, även utan någon inneboende intelligens!
Min plan var därför att ta mig i mål och dra därifrån så fort det bara var möjligt. Men som tur var, lyckades tyskarna ställa till det för varandra i slutet av loppet och en viss intern missämja uppstod dem emellan vid målgång.
Jag tog tillfället i akt, när jag till slut kom i mål kraftigt akterseglad och kunde utnyttja tyskarna interna gnabb för att ta mig därifrån som fort som möjligt. Jag hörde tyskarna ropa efter mig på tyska, när jag småsprang bort till min fru och mina barn och stressat manade på dem, för att vi skulle kunna ta oss därifrån illa kvickt.
Tyskarnas intresse för mig, falnade väl till en viss del, när de såg att jag hade min hustru och två mindre barn med mig. Inget utländskt där!
Men jag försökte hålla mig nära andra besökare under resten av dagen, för jag såg ju tyskarna fler gånger, och deras intresse för mig fanns ju kvar, det såg jag ju. De tittade långt efter mig vid dessa tillfällen och det märktes att det var något som inte stämde i deras agerande.
Vet inte varför de verkade hysa sådant agg mot just mig, men i deras ögon såg jag väl alltför mörk ut. Med långt mörkt hår och mörka glasögon blev jag väl alltför provocerande. Men detta är enda gången i hela mitt liv där jag verkligen kände mig som ett jagat villebråd. Men jag klarade mig undan med blotta förskräckelsen, tack och lov!
Den Skogstokiga Bloggen 