Denna händelse inträffade en vinter när jag var 9-10 år gammal! Ganska långt tillbaka i tiden med andra ord! Jag och några kompisar åkte pulka, kälke och bob nedför en mycket brant backe i mina hemtrakter. Backen i fråga var en osandad, men snö- och isbegjuten grusväg. Själva backen var formad som ett stort ”C” som sluttade skarpt nedåt. Helt perfekt för utförsåkning i sittande ställning med andra ord!
Totallängden på backen var säkert minst en kilometer. Men vi använde kanske runt 600 meter av backens totala längd för våra ändamål, nämligen den mest branta och krökta delen. Här gick det att komma upp i riktigt höga hastigheter, men i gengäld tog det säkert minst 20 minuter att gå tillbaka i den branta och hala backen igen, för nästa åk. Men det var det faktiskt värt!
Själv hade jag en ganska ny och tuff bob (rattkälke, snowracer) med riktiga metallmedar, sits av trä och det fanns även en ratt som man kunde styra med, så styrningen nedför den branta backen var inget problem för mig.
Det var en robust, ganska dyr och relativt avancerad bob. Helt tillverkad av trä och metall, med läderlindad ratt. Ingen direkt leksak alltså! Det fanns även en spak som fungerade som broms. Man körde ner någon form av metallstång i marken när man manövrerade denna handbroms och åkdonet bromsades därmed upp effektivt. Fina grejor!
Men eftersom endast jag kunde styra mitt åkdon, fick jag åka före alla andra i backen. De andra åkte pulkor, kälkar och annat krafs och kom därför en bit efter mig i backen, och kunde därför hålla koll på hur jag manövrerade därframme. För ibland blev man tvungen att medvetet manövrera upp i snövallen…
Själva styrningen var väldigt viktigt, för backen där vi kom fräsande i full fart, var ju faktiskt en allmän väg!
Jajamensan, en ALLMÄN VÄG med TRAFIK ÅT BÅDA HÅLLEN!
Ingen högtrafikerad väg förvisso, men det kom en bil i den glashala och enormt branta backen, kanske var tionde minut eller något liknande. Ibland tätare än så! Backen var enormt brant och var t.ex. helt omöjlig att cykla uppför på sommaren, lutningen var nästan som i en slalombacke just i det brantaste partiet… Som bilist var man tvungen att ta sats inför backen och hade man inga dubbdäck, då kom man inte heller upp. Om man sandade i backen, låg denna sandsträng i vägens mitt, och därför gick det att åka pulka på vägkanten oavsett.
Strategin var därför att hålla så långt till vänster som möjligt och styra ut i snövallen då vi fick möte med någon bil där i den branta backen. Svårt att veta hur fort det gick nedför backen, men bobben gick fint och hastigheten var säkert minst 50-60 km/h, för det gick våldsamt fort nedför. Ibland fick man bromsa med bromsen i förebyggande syfte, och ibland fick man krascha ut i snövallen för att ta sig i säkerhet och ibland fick man bromsa med fötter i marken. Ibland var det bara att använda snövallen som en rodelvägg…
Vi körde egentligen på fel sida av vägen, med hänsyn till vägens dosering och biltrafik, men närheten till en skyddande snövall, öppen terräng och en mer uträtad kurva kändes mer lockande, än en snäv innerkurva med dålig sikt och med en betydligt sämre terräng för undanflykt från vägen då detta behövdes. Sedan undvek vi dessutom att hamna rakt framför en bil som kom ikapp oss bakifrån i backen, med vår strategi hade vi mer koll på trafiken…
Vi tänkte på säkerhet, trots att vi var unga. Jag var ju uppväxt (jag var ju nästan 10 år) vid en rikssväg…
Jag minns ett speciellt tillfälle då jag kom nedsusande i full fart med min bob där i backen, då plötsligt en bil, som är på väg upp för backen i mötande riktning, helt plötsligt, tornar upp sig framför mig.
Jag ser tydligt mannens ansiktsuttryck där inne i bilen och han ser närmast chockad ut när han helt plötsligt möter en bob i full fart där i backen. En bob som nu närmast åker som en rodel halvvägs uppe i den stora snövallen.
Det gick inte bromsa på ett säkert sätt, för bilen hade dykt upp alltför snabbt för att det skulle gå att bromsa ned farten kontrollerat. Så jag mötte istället bilen, med den chockade mannen inuti, i runt 50 knycks hastighet. Det kom några andra barn efter mig där i backen, som hastigt körde ut i terrängen med sina pulkor och annat, då de såg den mötande bilen därframme. Det var precis så vi hade kommit överens om att göra vid en sådan här situation.
Mannen fick inte tag i några av barnen, för de försvann kvickt som ögat, ut i terrängen tillsammans med sina åkdon. Jag var därför den enda som körde nedför hela backen, men när mannen kom ut ur sin bil, var jag redan minst hundra meter längre ned i backen. Helt utom räckhåll från en arg, vuxen och helt oförstående person! Typiskt att äldre folk i alla tider varit helt oförstående för allt som är roligt…
Men eftersom mannen stod väldigt olägligt med sin bil, där mitt i backen, fick han därför snart åka sin väg igen.
Vi härjade backen under flera timmar, men när det började närma sig kvällen avslutade vi det hela. Att åka i mörkret nedför backen, det var alltför riskabelt, det fattade till och med, vi barn.
Men sedan kom brorsan och hämtade mig med sin moped. Jag tror att det var min mamma som hade skickat ut honom på detta specialuppdrag. Hon visste ju att jag var hos en kompis. Jag hade gått genom skogen till honom tidigare under dagen, en sträcka på ca 800 meter. Men avståndet via bilvägen var längre, ca 2,5 – 3 km. Men min mamma visste troligen inte ens om att jag hade med mig min bob. Mammor vet ju, tack och lov, så lite om vad deras barn sysslar med…
Min mamma hade givetvis ingen som helst aning om att vi körde där i backen, hon trodde i sin enfald att vi höll till på kompisens gårdsplan, eller något liknande. Men mammor är ju så naiva! Men det man inte vet har man heller inte ont av och eftersom min mamma var av den oroliga typen, fick hon sällan reda på vad som föregick, det var enklast så…
Brorsan bogserade sedan mig med mopeden hem, d.v.s. jag åkte på bobben efter mopeden, via ett snöre fastknutet i mopeden. Jag försökte köra så nära vägrenen jag bara kunde, med min bob. Men jag hade ju ratt och kunde därför styra mitt åkdon.
Men eftersom som vi blev tvungna att köra ca 1 km på den stora plogade riksvägen, fick jag köra väldigt nära snövallen med min bob, för det var ju bara där som snön fanns. Att åka på asfalten var mindre bra, för då slog det rejält med gnistor om medarna.
Där åkte jag i full fart på min bob, efter min brorsas trimmade moped på stora vägen, medan bilar, lastbilar och bussar körde förbi på vänstersidan, typ dryga metern bort.
Ja, det var ju en starkt trafikerad riksväg som var skyltad till 90, och det hade även hunnit bli mörkt innan vi kom hem. Men mopeden hade ju ljus, och då det var väl lugnt tyckte jag, där bak på bobben…
Men av någon konstig anledning blev min mamma jättearg på min 6 år äldre bror, när vi kom hem. Han som hade varit så snäll och hämtat mig med mopeden. Men tanken hade nog varit att jag skulle åka med hem på pakethållaren… eller, jag vet faktiskt inte hur man hade tänkt?
Min mamma hade dock en annan tolkning på situationen och detta var sista gången jag fick ta med bobben till min kompis på andra sidan skogen…
Konstigt egentligen, för vi hade ju stenkoll på situationen där i den branta backen, vi hade ju till och med gjort en riskanalys av situationen innan vi påbörjade, men min mamma förstod ju inte vad vi förstod… nämligen att vi hade full koll!
För barn ser alltid möjligheter, där deras mammor istället ser problem…
Den Skogstokiga Bloggen 