*Här kommer fortsättningen på berättelsen i del 1.
… Ett par månader efter dramat med den arga knarkgrannen (se del 1 av berättelsen), kunde jag återigen börja slappna av. Jag hade fruktat att knarkpsykot skulle återkomma, och kanske till och med, stå och lura på mig när jag kom hem från jobbet sent på natten! Så pass hotfull hade situationen faktiskt varit! En snedfylla eller en drogpsykos och han hade kanske helt stått där med kniven… Tanken kändes varken paranoid eller speciellt långsökt, med tanke på hur jag uppfattade knarkpsykot och hans uppträdande!
Men han kom, tack och lov, aldrig och hälsade på… eller, jo, det gjorde han faktiskt… fast i ett helt annat ärende. Men denna gång var han faktiskt relativt fredligt sinnad. Inte ödmjuk eller medkännande, nej bara icke aggressiv! Likt en dynghög som slutat lukta skit, men som fortfarande ändå bara var en vanlig dynghög. Knarkmannen var därför fortfarande en ytterst osympatisk social katastrof, försedd med en missbrukares alla kännetecken. Ungefär lika önskad som 3 miljoner mördarsniglar i finrabatten…
Nu ville han dock låna min gräsklippare! Eller rättare sagt, han SKULLE låna min gräsklippare, och det hela kändes mer som ett påstående och krav, än en fråga.
Men eftersom jag hade köpt mig en ny klippare, fick han låna den gamla dåliga klipparen istället… annars hade nog utlåningsviljan varit betydligt ljummare!
Den gamla klipparen fungerade ju så där (vilket i min värld betyder att den var ganska kass!). Klipparens status var ibland bra, ibland mindre bra och ibland startade den till och med!
Men för det mesta var den ett motionsredskap för högerarmen, åtminstone tills man drog av startsnörehelvetet för 511:e gången! En annan rolig egenskap var att tändhatten ofta vibrerade loss från tändstiftet när motorn väl gick, och sedan var det i teorin ca 50:50 om det åter skulle gå starta eller inte!
Men som alla vet, är förhållandet 50:50 endast stabilt fram till dess man börjar dra i det förbannade snöret, för då ändras förhållandet helt plötsligt blixtsnabbt till 80:20 i negativ favör, men strunt samma… Men jag nämnde givetvis inte dessa små lustiga egenskaper hos klipparen, för knarkmannen.
Jag skulle dock få tillbaka klipparen när han var färdig med den, fick jag veta. Men i gengäld fick jag aldrig reda på vad han egentligen menade med detta diffusa påstående?
I vanliga fall hade jag säkert fått tillbaka klipparen när gräsmattan var färdigklippt, men riktigt så tror jag faktiskt inte att en sönderdrogad hjärna tänker…
Jag ville, av uppenbara skäl, inte heller bråka med knarkmannen. Jag visste ju att han kunde tända till på sekunden, men klipparen skulle jag givetvis aldrig få tillbaka! Det var ju bara att inse!
Det var inte heller värt risken att tjata på knarkmannen om det hela, jo jag påminde honom faktiskt en gång. Han stirrade då på mig med en dimmig blick, men svarade aldrig…
Men det var väl lika bra att han behöll den gamla klipparen, jag hade ju som sagt en ny… Det var bara att strunta i principer, svälja förtreten och gå vidare i livet!
Knarkmannen drog även till sig mycket av traktens mänskliga ohyra, likt en färsk dynghög i sommarvärmen. Och det var verkligen inte det övre samhällsskiktet som kom och hälsade på, utan mer skiktet som hade platsat under själva dynghögen…
Det var inte heller ovanligt att hans sup- och drogfester på helgerna, slutade med att farbror Blå kom och hälsade på med blinkande ljus. Det hände titt som tätt! De var även där och gjorde en husrannsakan vid något tillfälle!
Inte helt ovanligt att dessa fester även slutade med diverse våldsamheter, där knivar, skjutvapen och yxor var en del av rekvisitan. Bråk om sprit, droger och pengar var väl det vanliga, men ofta räckte det ju bara att någon intelligensbefriad knarkmongo snedtände i sitt rus, för att det hela skulle braka loss!
Men det fanns ju, tack och lov, flera ställen ute i bygden där de kunde festa loss, och enligt initierade källor fanns det tillfällen då det bevisligen förekom skjutningar med gevär, eller att man knackade på hos någon granne, genom att hugga med en yxa i ytterdörren…
Kanske inte direkt folk som man ville ha hem på besök om man hade fått välja? Men välja får man ju tyvärr inte!
Vid ett tillfälle smög en av mannens gäster in på vår gårdsplan i skydd av mörkret, men eftersom vi hade lampor med rörelsesensorer, badade snart mannen i ljus. Han trodde givetvis att han hade blivit påkommen i sitt uppsåt, vilket var att stjäla en av våra bilar.
Vi ser inifrån TV-rummet att ljuset tänts ute på garageuppfarten och öppnar ytterdörren för att kolla vad som händer, och möter denna person alldeles utanför farstutrappan. Personen kaxar dock ned sig rejält när han känner igen min dåvarande hustru, eftersom de hade träffats via jobbet vid något tidigare tillfälle.
Nej, de var inte vänner, utan bara ytligt bekanta! Ja, ungefär som när man råkar trampa rakt i en hundskit! Trots närkontakt med en hundskit, är det ändå inte något man gillar…
Men när knarkmongot känner igen min hustru, blir han helt plötsligt väldig mesig i sitt sätt, men talar ändå om att syftet med besöket hade varit att stjäla en bil! Han skulle stjäla en av våra bilar, samtidigt som vi satt inne och tittade på tv:n. Det tyckte han inte var något konstigt alls, förutom att lät meddela att:
”Hade jag vetat du bodde här (sa han till min hustru), skulle jag ha valt ett annat ställe för att stjäla en bil. Men jag visste inte att du bodde här!”
Suck!
Han var dock ingen välkommen gäst i vårt hem, kan jag avslöja.
Försvinn med dig, ditt avskum till dynghög, sa jag… inte, men jag tänkte det!
Det hela slutade dock med att jag blev tvungen att köra in honom till närliggande ort, ca 1 mil bort, och anledningen var att vi ville få bort honom från omgivningen, och våra bilar. Men jag fick köra honom ensam, eftersom min hustru var kvar hemma med barnen!
Att min hustru skulle ha kört honom istället för mig, tyckte nog bara knarkmongot själv, var en bra ide!
Men när jag körde hem honom, talade han högljutt om för mig att han minsann var beväpnad!
Va! Vad säger han?
Jo, han sa att hade en kniv på sig, men att han inte tänkte använda den mot mig, för jag var ju så snäll och skjutsade hem honom!
Va fan…! Sitter aset och är knivbeväpnad?
Men jag kunde faktiskt inte ta uttalandet som något annat än för vad det just var, nämligen ett förtäckt hot! Men jag förstår inte varför han uttalar det?
Men han hade ju supit och knarkat sönder sin hjärna och tänkte väl lika organiserat som en pårökt binnikemask, kan jag tro?
Men ska jag ändå gissa, grundade sig väl hans underliggande missnöje i det faktum att det var jag som körde hem honom, och inte min hustru… sedan behöver man väl inte ha någon större fantasi…
Detta medgivande skapade givetvis en viss inneboende stress hos mig, och under halva färden fick jag därför sitta på helspänn, beredd att armbåga sönder hans näsben om han ens försökte sig på något… Helvete nu var jag indragen i något jobbigt igen!
Han tog dock aldrig upp kniven, men sedan ville han bli avsläppt nära en parkering, och när jag frågade om han bodde i anslutning till denna, svarade han:
”Nej, men nu ska jag gå och stjäla mig en bil…”
Helvete, tänkte jag högt inuti mitt huvud!
Jag dumpade av honom kvickt som satan, och drog sedan därifrån så fort det bara gick… jag ville bara bli av med honom och verkligen inte bli indragen i något annat strul.
Vet inte vad som hände sedan, men ville faktiskt inte veta heller…
Men vad hände med den våldsamma knarkmuppgrannen och hans familj, kanske någon undrar?
Jo, den sista sommaren (det vill säga: gräsklipparsommaren) som knarkarfamiljen från helvetet var mina grannar, tappade till slut även socialen sitt tålamod.
Vanlig fylla, knarkfester, kriminella handlingar, våldsdåd och polisbesök, tyckte socialen inte var så allvarligt. Det var ju bara grannarna som fick socialens all skit inskyfflat rakt in i sina familjers liv, som tyckte annorlunda!
Klart att de ska bo på landet och så exporterar vi all skit dit istället… Frisk luft, kriminalitet, sprit och knark! Fina grejer!
Suck!
Men när den 3-4 år unga flickan i knarkfamiljen, sprang ute och lekte på den asfalterade länsvägen precis utanför huset, samtidigt som båda föräldrarna låg däckade och helt utslagna i sina sängar inne i huset, då var måttet faktiskt rågat, även hos socialen.
Det trodde man ju inte, att det fanns en gräns även hos socialen, men så var det…
Flickans bröder var inte heller hemma och kunde se efter sin lillasyster!
Eftersom det sällan fanns någon mat eller något annat ätbart hemma, fick de snatta ätbara saker i en närbelägen affär, eller skaffa fram maten på något annat sätt. Ofta var skolan räddaren i nöden, för där kunde de ju äta sig mätta… men helgerna var ju värre!
Föräldrarna söp och knarkade i princip hela tiden, så flickans bröder fick ta på sig ansvaret att se till att även lillasyster fick något att äta. Mamman var sällan i kontaktbart skick pga sitt våldsamma missbruk, så det lagades sällan någon mat i detta hem.
Men någon tog troligtvis hand om den lilla flickan där ute på vägen, sedan kom polisen och socialen blev inblandad, och inom kort blev barnen även utplacerade i olika fosterhem.
Paret fick inom kort flytta (kanske blev de vräkta?) utan sina barn till en närbelägen ort och det sista jag hörde om mannen, var att han blev tagen av polisen när han framförde en åkgräsklippare ute på den starkt trafikerade riksvägen, en dryg mil från oss.
Givetvis var han rejält full och/eller drogpåverkad och var förmodligen en fara både sig och hela sin omgivning. Åkgräsklipparen var förmodligen lånad eller stulen, men skillnaden mellan dessa två alternativ var i knarkmannens värld, förmodligen hårfin!
Vad som hände sedan, vet jag inte, men jag skulle bli synnerligen förvånad om mannen eller kvinnan fortfarande är i livet, så här många år senare?
Den Skogstokiga Bloggen 