Jag och Ingemar Stenmark i Oslo! (Eller: Hur man skapar totalt kaos i en slalombacke!)

Denna händelse utspelade sig på den tiden då Ingemar Stenmark fortfarande härjade runt i slalombackarna och då tror ni förstås att detta ska handla om skidor, slalom och Ingemar Stenmark?

Men då tror ni naturligtvis … helt fel!

Jajamän, helt fel, men ändå inte helt fel, om ni förstår? Nähä, inte det!

Historien handlar inte riktigt om det ni tror, utom om något helt annat! Själva tävlingen med Stenmark och de andra i den alpina världscupen, fungerar dock som inramning till den berättelse som jag har tänkt att servera denna gång! Men visst ska det handla om utförsåkning, det kan jag verkligen lova!

Men först…

…backar vi tillbaka bandet en himla massa år!

 (fotnot:Backa bandet” är ett gammalt utryck från den tid då man kunde backa tillbaka ett band! Men hur man backar något liknande idag vet jag inte, för varken USB, HD eller Spotify går väl att backa eller? Nej men nu kom vi in på ett sidospår, som lokföraren sa).

Rewind:

Bandet backat till… dåtid!

Nu börjar berättelsen!

Play:

Rent spontant frågade en äldre kompis (som egentligen var min äldre brors kompis) om vi skulle åka till Oslo på världscupstävling i specialslalom?

När då, undrade jag då?

I morgon … sa han och tillade… och du kör!

Okej, tyckte jag! Men jag har ju aldrig varit i Osloså hur hittar vi, undrade jag

Hur svårt kan det vara, tyckte han? Först åker vi till Norge och sedan till Oslo, och sedan är vi ju framme, menade han!

Jovisst, det stämmer ju, tyckte jag, ja vi provar väl så får vi se

Vi körde i alla fall mot Oslo, eller rättare sagt, jag körde, för kompisen satt i sätet bredvid och drack brännvin och nojsade med sin flickvän (som ibland befann sig någonstans mellan fram- och baksätet, mest hela tiden), medan jag försökte hitta de rätta vägarna mot Norge. Men kompisen gillade ju både brännvin och tjejer, ofta precis just i den specifika ordningen, så allt var ju som det brukade vara!  

Men någonstans runt lunchtid äntrade vi i alla fall Norges huvudstad Oslo, men var skulle vi åka nu, undrade vi och frågade en norrman ute på byn?

Han pekade och beskrev (vi fattade så där, vilket egentligen betyder – inte så bra!) och när vi sedan följde hans vägbeskrivning och till slut var framme på platsen han hade visat ut för oss, stod vi på en folktom parkering vid Holmekolmens hoppbacke!

Holmenkollen?

Slalom?

Folktomt?

Ganska fel, med andra ord!

Men hur det nu än var, så fick vi tag i ännu en norrman!

Det är faktiskt ganska lätt att få tag i en norrman i Norge ska ni veta, inte lika lätt i andra länder, men just i Norge var det lätt! Tål att grunna på…

Personen i fråga tyckte nog att vi var ganska dumma i huvudet eftersom vi hade åkt till Holmenkollen när det var en slalomtävling som vi skulle till! Man kör ju faktiskt inte slalom i hoppbackar, nej, inte ens i Norge!

Vi fick nu en betydlig bättre vägbeskrivning! Kanske var han svenskättling eller så hade han bara tur, men vi kom i alla fall fram till slut!

Vi parkerade bilen och drog sedan upp i slalombacken som låg ganska centralt i Oslo, i alla fall för att vara en slalombacke i Världscupen! Men eftersom detta var den enda slalombacken i Oslo var det ju inte mycket att välja på, den låg ju där den låg! Förstår egentligen inte varför jag måste tjata om detta, men det är väl mina norska gener förstås! Jag har ju faktiskt en del norska gener i mitt blod, men jag är inte så bra på skidor och jag går sällan på tur, så jag är nog mer svensk än norsk ändå, trots allt!

Vi hade tjock klädsel (vinter och kyla och allt det där!) och ryggsäckar (kaffe, smörgås och annat!), så vi såg kanske lite norska ut, trots allt, där vi kämpade oss uppför den branta och isiga backen! Inga lusekoftor och flaggor hos oss dock!

Vi tog, med stor möda och stort besvär oss halvvägs upp i backen (via den officiella gångväg som fanns på backens sidor) och sedan stampade vi ner oss, med fötterna, i den bevattnade isen, bara för att få någon form av fäste för fötterna, samt för att slippa stå snett med benen! Risken för fall var överhängande i den isiga backen!

Vi såg med jämna mellanrum folk halka omkull och åka iväg flera meter, och alla som stod i vägen ramlade givetvis de också! Såg ganska kul ut faktiskt! Vid ett tillfälle stöp någon ovanför mig i backen och när det kommer folk åkande i liggande ställning, med fötterna före nedför backen, händer följande:

Antingen försöker man byta ställning eller parera med fötterna, hoppa undan, eller stå kvar och försöka hålla balansen! Lutningen var trots allt ganska markant och oavsett vad man än gjorde drösade man ju själv omkull… och sedan var det full fart nedåt i backen!

Om man ramlade så inträffade ju också följande scenario:

Man ramlar omkull och åker med fötterna före nedför backen, vars yta bestod av vattnad snö, det vill säga – is, och allt som står i vägen när man kommer farande som ett mänskligt bowlingklot nedför backen, följer ju med i raset!

Har man dessutom kläder med lågt motstånd, blir ju farten ännu högre när man kommer som en mänsklig rodel-bob med fötterna före nedför backen, samtidigt som man försöker få stopp på framfarten genom att försöka greppa tag i allt finns till hands, det vill säga mängder av fötter och ben som tillhör en skräckslagen publik.

Alla som man får tag i, ramlar ju även de, lägger man sedan till alla man välter omkull med fötterna, så uppstår en mänsklig lavin ganska snart.

Allt det där hände mig!

Man såg fasan i ögonen på folk sekunden innan de förstod att de själva skulle dras med i den mänskliga lavin som susade ned för backen!

Men till slut närmade vi oss foten på backen och farten avtog, tills det gick att få stopp på färden. Tack och lov!

Det fanns nu ganska många arga och irriterade människor som skulle ta sig tillbaka upp i backen igen och hitta tillbaka till sina platser. Man hörde svordomar och uppretade röster på en mängd olika språk där i backen. Ganska trevligt faktiskt! Internationellt på något vis!

Det är väl detta som man kallar för idrottens förbrödring, vi hade nu gjort något gemensamt där i backen, jag och de andra i publiken! Man blir lite varm i hjärtat när man tänker på denna trevliga stund!

Även om det inte var jag som hade startat själva dominoeffekten nedför backen, så blev jag ändå någon slags symbol för den internationella folkrörelse som helt plötsligt vräkte sig nedför slalombacken.

Tack vare min extra ordinära kroppshållning i samband med mina försök att få stopp på det hela blev effekten väldigt stilfull och elegant. Jag rev nämligen med mig alla människor som fanns i närheten i min framfart nerför backen! Detta var det många som lade märke till! Ibland hamnar man verkligen i centrum och blir sedd och bedömd för sin prestation!

Till slut kom jag ändå tillbaka upp på samma plats där jag befann mig innan jag åkte ner för backen. Det tog nog säkert 20-25 minuter att kliva i sidled, steg för steg, uppåt i backen. Gå vanligt, det gick ju givetvis inte! Det var ju fortfarande isigt och brant, och på vägen upp stöp jag säkert en 4-5 gånger, men nu lyckades jag få stopp på det hela innan jag åkte iväg nedför backen. Alltid något!

Men för varje gång jag stöp, eller höll på att stupa, på min väg uppför backen, lyckades jag nog riva omkull ytterligare 3-4 personer åt gången. Det blev sammantaget säkert runt ett femtiotal personer som jag fick omkull där i slalombacken i Oslo, den gången för länge, länge sedan!

Har aldrig fått omkull så många människor på egen hand, varken förr eller senare!

Det är nästan man känner sig lite stolt på kuppen! Att få omkull hela femtio personer med bara sin kropp, kan ju beskrivas i ordalag av en närmast sensuell upplevelse, men så var inte fallet! Byt ut det sensuella mot Mr Bean, Inspektor Clouseau eller Papphammar, så blir det nog mer sanningsenligt! Det var nog så jag uppfattades av min omgivning där i backen, där jag kom farandes i full fart, den sensuella tonen hamnade nog mer i skymundan just den här gången!

Hur gick det för Stenmark då undrar ni säkert?

Jo han vann tävlingen!

Han föll varken för favorittryck, publik, käppar eller något annat heller! Man kan väl säga att de två personer som drog till sig störst uppmärksamhet där i slalombacken i Oslo, den där gången för länge sedan – det var jag och Ingemar Stenmark.

Du och jag Ingemar! Vi två!

Jag tror nog att vi även höll ungefär samma hastighet ned för backen, Ingemar och jag! Inte samtidigt förstås, jag höll ju på som bäst med min nedfart mellan 1:a och 2:a åket! Men vi susade lika elegant ner för backen, Ingemar och jag!

Han på sina knivskarpa Elan-skidor och jag på mitt mjuka arsle!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s