Far och flyg! (Eller när vi snedtände på en EBK!)

Som barn var jag på skolresa till F7 Såtenäs Flygflottilj i Skaraborg. Det enda bestående minne jag har från denna resa, är att jag fick provsitta ett stridsflygplan i det svenska flygvapnet. Planet i fråga var ett exemplar av Saab 32 Lansen och just i detta fall, en J32 Lansen. Flygplanstypen som var i aktiv tjänst mellan 1958-1970, men som fanns i beredskap ända fram till 1973, då planet fasades ut helt och hållet till förmån för SAAB 35 Draken.

Tidpunkten för provsittningen bör därför ha skett någon gång, tidigt 1970-tal, och Lansen vid tidpunkten för besöket, användes som reservbackup, samt som någon form av skolflygplan för blivande stridspiloter. Planet ifråga var därför ett operativt flygplan, även om det inte längre var ett aktivt stridsflygplan.

Jag kommer ihåg att jag fick provsitta ett fullt fungerade J32 Lansen, det var naturligtvis inte bestyckat, men ändå! En pilot stod på en stege på planets utsida och förklarade för mig hur allting fungerade inuti cockpiten. Jag fattade givetvis ingenting av alla tekniska detaljer, men information som hade med katapultstol och vapenavfyrning, var dock av intresse.

Piloten visade mig bland annat ett handtag som man absolut inte fick rycka i, det var nämligen katapulten. Kommer ihåg detta handtag – för detta skulle man verkligen INTE rycka i.

Detta var viktigt!

Hade jag ryckt i handtaget hade jag flugit iväg med katapultstolen, och detta med en vansinnig fart, inte bra alls. Katapultstolen drevs av en krutladdning vilket gav en mycket hård acceleration vid utskjutningen, med stor påfrestning på ryggen, även hos erfarna piloter. Den ville jag naturligtvis inte åka iväg med…

Som sagt, planet var stridsdugligt och fullt fungerande, ingen attrapp alltså! Se men inte röra…

Jag kommer ihåg att jag satt i den trånga cockpiten och studerade alla mätare, knappar och spakar, med mina stora nyfikna barnögon. Jag tror även att jag fick prova pilotens hjälm, när jag satt i planet. Det var en mäktig upplevelse för en liten grabb på 8-9 år, ja ett minne för livet faktiskt!

Jag kommer inte ihåg hur många i klassen som fick förmånen att provsitta planet, men det var nog inte så många? Jag är inte ens säker på att detta moment ingick i själva studiebesöket, jag tror inte det. Men jag var bra på att tjata till mig saker och möjligheter redan på den tiden och detta i kombination med min något längre kroppslängd, kanske avgjorde till min fördel. Jag var ju längst i klassen. Men jag kommer faktiskt inte ihåg några detaljer kring det hela.

Men att få vara en stridspilot i Svenska Flygvapnet, om så bara för några få minuter, det var ju stort! Jag kan i alla fall skryta med att ha suttit i cockpit på ett riktigt skarpt stridsflygplan i det Svenska Flygvapnet.

Kul var det i alla fall och ett roligt minne som man kan plocka fram på ålderns höst, vilket jag nu också har gjort!

En annan gång, många år senare, var jag åter på flygflottiljen i Såtenäs, men denna gång för en flyguppvisning av flygvapnet, där bl.a alla tillgängliga svenska Herkulesplan, förutom ett som var i Afrika på uppdrag, samt ett antal Viggenplan och några till, skulle uppvisningsflyga.

Flygplanen skulle flyga i formation och de flög bort från flygplatsen, men efter att ha kört en sväng över Vänerland (landområdet kring Vänerns södra och västra sida), kom de ju tillbaka efter ett tag. Jag tyckte väl inte att det hela var så speciellt märkvärdigt egentligen. Det blev tyvärr mycket väntande och när man väl fick se flygplanen igen, kom de inflygande från Vänern för att uppvisningsflyga utan någon större knorr.

Viggenplanen kom förvisso inflygandes ganska snabbt i formation på låg höjd och gjorde sedan lite publika manövrar. Herkulesplanen körde också i formation, men lite mer sansat och med lite lägre hastighet och på betydligt högre höjd. Men det hela var dock ganska snart överstökat och övrig tid handlade mer om ”öppet hus-aktiviteter” än flyguppvisning.

Och det var ju detta som det hela handlade om, typ öppet hus a la familjedag, och sammantaget kändes det som om man lika gärna kunde ha hoppat över det hela, för så intressant var det ju faktiskt inte. Allt kändes väldigt tillrättalagt, stelt och statiskt på något vis. Det var nästan så att man önskade att några flygplan skulle krocka, eller störta, så att det åtminstone skulle bli lite liv i luckan!

Något överdrivet kanske, men det hände faktiskt väldigt lite, och känslan var: ”Va, var det här allt?” infann sig efter ett tag. Så lätt besvikna åkte vi hem efter några timmar, jag och min bror.

Dagen efter, när jag befann mig hemma igen, hörde jag plötsligt en hel del flygplansbuller och ut på gårdsplanen och kollade mot skyn.

Jag ser då samtliga flygplan från gårdagens uppvisning, flyga rakt över mitt hus, och jag kunde konstatera att jag denna dag såg formationen från en bra mycket bättre plats. Nu passerade de över huset två gånger, vilket gav upphov till en mycket bättre visuell upplevelse, jämfört med gårdagen. Inramningen dagen före var förvisso något bättre, men annars var det egentligen ingen större skillnad. Tar man den dessutom den långa bilresan i beaktande, var detta nästan bättre.

Med facit i hand hade jag alltså lika gärna kunnat stanna hemma på min gårdsplan och sluppit hela bilresan. Men det fanns bara ett enda problem med detta, och det var ju att jag på förhand inte hade en aning om att de skulle flyga just denna rutt.

Men med tiden lärde man sig att de alltid körde ungefär samma slinga, om och om igen, och det gällde även då de skulle ut och öva med sina Viggenplan.

Jag minns särskilt en gång, då jag satt ute i trädgården och drack kaffe, då det kom två Viggenplan och flög alldeles för lågt.  Bortsett från att jag höll på att skita på mig av det kraftfulla oljudet, kunde jag även utan minsta problem, läsa vad som stod på vingarnas undersida, när de flög rakt över min trädgård på minsta möjliga höjd.

Jag hörde det vrålande ljudet på håll, innan jag såg flygplanen, men sedan fick jag hålla för öronen och jag trodde nästan att de skulle krascha i trädtopparna på andra sidan gärdet. Men så lågt flög de givetvis inte, men ändå betydligt under lägsta tillåtna höjd. Jag skulle nog tippa på en flyghöjd på max 40-50 meter över trädtopparna. Att öva lågflygning ute över öppet vatten ute på Vänern är väl en sak, men när man är ca 5-6 km in över land, är det knappast okej! Jag blev både uppjagad och arg på en och samma gång.

Har faktiskt aldrig sett stridsflygplan flyga så lågt, varken förr eller senare.

Jo, det har jag faktiskt om sanningen ska fram och om detta ska jag berätta nu!

En annan gång då jag råkade ut för lågflygande stridsplan, var då vi skulle bevittna en flyguppvisning på Trollhättans flygplats. Både ”dagens” och gårdagens stridsflygplan skulle visa upp sig vid det aktuella tillfället. Jag och min dåvarande hustru, transporterade oss via den anvisade gångvägen, vilket innebar att vi även blev tvungna att korsa en del av den avspärrade landningsbanan. Den var alltså avspärrad för flygplan, men inte för gående, är väl bäst att tillägga.

Helt plötsligt, både ser och hör vi ett stridsplan, komma flygande mot oss på extremt låg höjd.  Både vi, och alla andra småbarnsföräldrar runt om oss, slänger sig instinktivt över sina barn, som på kuppen därmed blir fullständigt nedmejade av sina beskyddande föräldrar. Syftet var givetvis att skydda barnen från det fruktsvärt höga ljudet. Men det var verkligen inte lätt att försöka hålla för deras öron, och samtidigt försöka skydda sin egen hörsel.

Vi ligger nu där, samtidigt som ett lågsniffande amerikanskt stridsplan kommer flygande endast ett tiotal meter över oss. Planet flyger först över oss på extremt låg höjd, för att sedan dra på med full kraft upp i skyn, givetvis med aktiverad EBK och hela kånkalången. Vi kände värmen från jetplanets utblås, samtidigt som våra inre organ vibrerade av det våldsamt kraftiga ljudet. Jag vill nog påstå att ljudet utan några större svårigheter hade spräckt alla oskyddade trumhinnor, där och då.

Det var hemskt och de yngre barnen blev ju rädda både av det kraftiga ljudet, samt genom att bli nedmejade i marken, av sina föräldrar. Många barn började också gråta efter en liten stund, eftersom de nu både var uppskrämda och livrädda.

Givetvis blev vi föräldrar vansinniga av ilska, samt våldsamt lomhörda på kuppen. Men det fanns inget att göra, även om vi troligtvis klagade hos någon funktionär längre fram, men det blev ju exakt samma resultat som det brukar bli, nämligen inget resultat alls.

Den utländska stridspiloten hade antingen missförstått, eller struntat, att vi gick där. Kanske var han bara dum i huvudet, vad vet jag? Detta var dessutom den anvisade gångvägen från parkeringsplatsen och fram till uppvisningsplatsen. Men att göra en sådan här vårdslös manöver just precis där var lika ju oansvarigt, som idiotiskt.

Men det gick ju inte att göra händelsen ogjord och vi klarade oss utan fysiska men, även om detta nog berodde mer på vårt agerande än något annat. Vi var omtumlade, arga, men oskadda. Barnen blev väl inte speciellt glada, men det gick ju bra trots allt, och vilket ändå var det viktigaste i sammanhanget.  Men händelsen lade sorti på resten av dagen och dagen blev aldrig speciellt rolig efter denna brutala inledning.

Jag var lomhörd efter denn händelse och hörde nästan ingenting på flera timmar och barnen blev ju sura och griniga. Något som varken flyguppvisning eller glass kunde råda bot på.

Efter en timme, eller så, åkte vi därför hem igen. Hela dagen blev förstörd i samband med att idioten i flygplanet skulle skoja med de oskyddade barnfamiljerna på marken.

Far och flyg, som det blev!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s