Karatesparkar, knäckta näsben och en massa blod! (Eller: Personalfesten som Gud glömde!).

Det var personalfest, men det är längesen nu och många år har passerat sedan dess. Företaget jag jobbade på hade öppnat sin famn och bjudit till personalfest, ja man hade bjudit till kan man säga. Alla anställda, vanliga dödliga arbetare, alla extraanställda, vanliga och ovanliga kontorsråttor, chefer på alla nivåer, nyblivna pensionärer, med respektive, samt några till. Alla var inbjudna. Nu skulle det bli ett riktigt kalas, minst sagt! Äntligen en riktig fest för personalen, för nu skulle det bli personalfest…

Kapitel 1:K

Kapitel 1:

Det var lördag kväll och vi hade samlats i en lokal lämpad för ändamålet. Företaget bjöd även på någon form av musikalisk underhållning. Kommer faktiskt inte ihåg vilken typ av underhållning det handlade om, men det var förmodligen varken intressant eller värt att lägga på minnet! Förmodligen var det något lokalt producerat och billigt (o)ljud av något slag!

Kanske var det någon form av lokal dansorkester bestående av två dresserade apor med dragspel, tre dvärgar med elektriska tromboner, och fyra getter på tibetansk kanelflöjt, samt en siamesisk tvilling på sång? 

Nej, det stämmer… jag ju kommer inte ihåg någonting om detta, men strunt samma!

Givetvis var det även någon chef, kanske någon från ägarstrukturen, som skulle prata inför församlingen, innan det var dags för maten? Vanligt chefs-blaha blaha utan någon större substans med andra ord! Tal på denna tid (ja, detta var ju några år tillbaka i tiden, som sagt) var ofta lika intressanta som en spik rakt i foten, typ…

Nej, usch och fy! Nu jag ljög jag nog lite för er, gott folk!

En spik i foten etablerar ju oftast ett väldigt lokalt fokus och engagemang, tro mig, jag vet.

Men en hög chef/ägare som bla-bla-blajar med munnen, öh nej! Kära medarbetare… Prrrfhhtttt!

Men tänk på att detta hände för ganska så länge sedan. Och då var då, och nu är nu, och aldrig mötas de två! Men nu nog om detta!

Men företaget bjöd i alla fall på gratis öl och vin, så mycket man ville ha, (nåja!) trodde jag naivt! Det var i alla fall så jag hade uppfattat det hela.

Men eftersom allt var gratis för dagen, hade evenemanget givetvis lockat till sig många av de inbjudna… Gratis är ju alltid något bra (och gott), som alla vet! Någonstans mellan hundra och tvåhundra personer, någonstans, totalt, kanske… Ja, ungefär!

Mycket folk var det i alla fall.

Men kvinnan som ansvarade för att vin och öl serverades via muggar var en mellanchef och någon fri tilldelning av alkohol praktiserades naturligtvis inte i praktiken. Inte alls egentligen!

Fri tillgång var därför inte riktigt med sanningen överstämmande, inte för mig i alla fall. Man fick gå hämta påfyllning i samband med maten, men inte alltför ofta. Selektiv bedömning efter vem som skulle få påfyllning, var det som rådde… och gissa vem som redan från början tillhörde de selekterades skara?  Mmmm! Ja, just det! Dessutom kom jag för påfyllning, alltför ofta… inte bra alls, tydligen…

Men självfallet hade alla rutinerade partynissar (som jag själv) med sig lite extra partyhöjare ute i bilen på parkeringen (och i innerfickan). Man blev därför tvungen att gå iväg för att späda ut blodet ytterligare med jämna mellanrum, och då pratar vi inte blaskigt vin som enskild företeelse, utan som en något mer sammansatt företeelse i ren etanolform, nämligen brännvin, eller sprit, som vi också kan kalla eldvattnet, som låg där ute i bilarna och ropade på oss:

”Kom hit, kom och drick oss, kom och drick ur oss nu!”… låg flaskorna med innehåll och ropade till oss i sin ensamhet, och vi lydde förstås!

För vem kan motstå sådan skön locksång, inte jag i alla fall…?

Kapitel 2:

Efter tal (bla-bla-bla) och mat och kaffe (slafs & slurp), blev det så dags för den sociala biten av festen, då man skulle umgås arbetskamrater emellan, dock mer i fria former än till vardags.

Det dröjde givetvis inte speciellt länge innan den fria sociala formen mellan olika arbetskamrater manifesterade sig på olika sätt och vis. Bland annat blev en arbetskollega till mig, förbannad på en annan arbetskollega, och satte plötslig stopp för en något aggressiv och otrevlig attityd. Och detta genom att ta tag i slipsen på den kostymklädde, men mycket otrevliga kollegan. Han drog sedan åt slipsen så att det närmast blev en strypsnara av det hela. Finurligt och fiffigt på alla vis!

Väldigt kreativt, må jag säga! Man blev imponerad på något vis.

Mannen som nu hängde i slipsen började successivt tona ner i sin aggressiva framtoning, för att istället börja tona ut mot en mer blå ansiktskulör. Rena smurferiet, sanna mina ord!

Men då, just då, fick en starkare och övergripande makt rycka in och befria blåsmurfen, från sin tillfälliga överman. Vi andra tyckte väl mest att han fick vad han förtjänade, typ. Som man bäddar får man också ligga, typ! Men så var det ju också en riktig typ, den där typen! Jo, så var det!

Den övergripande makten var inte mindre än övermannens äkta hälft. Hon hade i vanlig ordning använt sin vassa stämma och sin eldsprutande blick (eller om det var tvärt om?), för att konvertera övermannen till en lydig (knä)hund.

Fungerade varenda gång!

Fantastiskt, sanna mina ord!

När en arg mans hustru blir ännu argare än vad mannen är, ligger alltid den arga mannen i lä, detta enligt alla gällande naturlagar och entropisystem som existerar i hela universum. Det är bara så (med några få undantag)!

Ännu mer fantastiskt!

Otroligt fantastiskt!

Det fungerade även så denna gång och han släppte därför slipsen och lät den blåfärgade mannen få slicka sina mentala sår, vilket i princip innebar ännu mer alkohol ner genom strupen på blåsmurfen, allt för att lindra skammen och det bittra nederlagets bitterhet. Nu var han åter lugn, fast med rejält stukat självförtroende.

Tänk att endast lite slipstvång behövdes, för att uppnå detta mentala lugn!

Den mentalt stukade mannens sambo fick nu ta över ansvaret över mannens uppförande, men förmodligen gick de hem till sig ganska snart därefter och fortsatte förmodligen festen därhemma med att dricka sitt hembrända 90 procentiga finkelrävgift. Därefter började de säkert i vanlig ordning slåss med varandra… suck!

Jo, jag har tyvärr med egen mun smakat på det första och med egna ögon sett det andra!

Försvann från festen gjorde de i alla fall!

Kapitel 3:

Men snart skulle något helt annat hända, som innebar att det som nyss hade hänt, endast var en lätt bris i jämförelse till det som snart komma skulle!

För nästa gång blixten slog ner, var det jag själv som var själva åskledaren…

Nu var dock det mesta avhandlat inne i själva festlokalen. Inga fler bråk kollegor emellan, inga fler bla-bla-tal av chefer och både maten, efterrätten och kaffet var inmundigad och klar. Nu var det bara den fria sociala biten kvar (och denna gång utan slipstvång).

Kanske var det fortfarande möjligt att få påfyllning med lite vin i sin mugg, men naturligtvis inte för en sådan som mig. Nej, den dörren var stängd. Min motbok var nog redan makulerad (oh nej, så gammal är jag faktiskt inte, bara lite allmänbildad…).

Nej, någon större chans till legal påfyllning här, var inte i sikte. Nopp!

Nej, inte på långa vägar!

Jag blev därför tvungen att gå ut och ta mig lite frisk luft och kanske även fukta strupen via min fickplunta och råkade då på en gapig idiot.

Ja, idiot är faktiskt rätt ord i sammanhanget, och snart ska ni förstå varför? Detta var verkligen en idiot i all sin prakt, ja en riktig praktidiot!

Idiotens enda anknytning till vår fest, var att han var kompis med en tillfällig anställd som var med inne på festen. Idioten ville också in på festen, men han fick inte komma in… och han hade naturligtvis redan försökt, och blivit avvisad. Därför var han väldigt arg!

Nu började han istället tjata och tyka sig (vara otrevlig) mot mig och jag sa då flera gånger att han inte hade där att göra.

Jag sa också att det var en privat fest och var man inte inbjuden, kom man heller inte in… Hur kunde man inte förstå detta enkla budskap?

Men han var varken anställd eller inbjuden och förstod ingenting av det jag sa. Han började också kalla mig för en massa otrevliga saker, bara för att jag sa som det var…

Surt sa räven!

Då tröttnade jag på det hela och bad honom i princip att fara åt helvete…

Kapitel 4:

Men det skulle jag aldrig ha gjort, för det var då det hela började.

Nu var det kokta fläsket verkligen stekt och mannens tre levande hjärnceller krockade nu fullständigt med varandra och skapade därmed en total härdsmälta inne i den annars, helt tomma, hjärnan!

Idioten blev nu en idiotgrobian av kolossalformat.

Det var nu blixten slog ned och allt började fullständigt spåra ur… godståget var nu på väg rakt mot mig, jag kliver åt sidan, men då spårar naturligtvis hela härligheten ur och jag får ta smällen rakt i ansiktet…

Jag såg inte vad som höll på att hända, förrän det bara small, och sedan blev det rena stjärnfallet!

Det som hände var att jag fick ta emot en klockren karatespark, rakt i ansiktet!

Naturligtvis rasade jag omgående rakt ned i backen.

Ridån gick ner, men föreställningen var långt från över… Blixten hade slagit ned, men godståget skulle nu börja bearbeta min kropp.

Nu hade allting fullständigt spårat ur!

Min första tanke var att jag måste försöka skydda mina glasögon, vilket gjorde att jag höll armarna runt mitt huvud och ansikte, medan idioten i sin tur, stod och sparkade mot mitt huvud så mycket han bara orkade.

Han var mycket arg och ilsken!

Jag låg där i fosterställning med händer och armar till skydd för mina glasögon, ansikte och huvud!

Men hur skulle detta egentligen sluta?

Vet inte hur många sparkar jag fick ta emot, men det var ju några stycken (hade tyvärr inte tid att räkna dem alla), och han sparkade ju givetvis så hårt han bara orkade. Tillräckligt hårt för att troligtvis sparka ihjäl mig, om jag inte hade skyddat mitt ansikte och huvud…

Kommer inte ihåg om jag skrek, men det gjorde jag förmodligen.

Skrek säkert att han skulle sluta… kallade säkert honom för en massa saker, vilket förmodligen gjorde honom ännu argare.

Kapitel 5:

Min arbetskollega och kompis (som vi för enkelhetens skull kan kalla för Falo, ha ha!) kom även han ut på asfaltsplanen framför festlokalen och det första han då ser, är en lång yngling som med en välriktad karatespark, rakt i ansiktet, däckar hans kompis. Sedan ser han att våldsmannen börja sparka på sin, på marken liggande, hjälplösa kamrat.

Falo känner därför ett skriande behov av att hjälpa till och försöka rädda sin kompis från detta nesliga påhopp. Vet inte hur han agerar i detalj, men resultatet blir i alla fall, att även han fick ta emot en karatespark i huvudhöjd.

Falo hade lyckats i sitt uppsåt, men hamnade på kuppen, själv mitt i stormens öga.

Falo ligger nu även han, raklång på rygg, där på asfalten, och den våldsamma idioten riktar nu istället all sin energi på att sparka skiten ur detta nya offer.

Falos berusningsgrad var dock betydligt högre än min egen, men berusningen i kombinationen med det överraskande och snabba våldskapitalet från den karatesparkande idioten, gjorde oss tyvärr ganska chanslösa, där och då. I nyktert tillstånd hade nog scenariot blivit mycket annorlunda, eftersom ingen av oss förmodligen då hade varit några enkla offer, och kanske hade situationen aldrig ens uppstått?

Men nu var vi båda var mätta, glada och hyfsat salongsberusade (nåja!) och faktiskt inte beredda på några våldsamma aktiviteter från något håll. Att slåss är inte heller min grej, även om jag naturligtvis försöker slå tillbaka om jag blir angripen. Men personen jag mötte denna gång gick ju under epitetet – ”Det man inte har i huvudet, får man istället ha i nävarna”.

Det är ju faktiskt mest intelligensbefriade idioter som slåss utan anledning, och detta var ju faktiskt en riktig superidiot…

Kapitel 6:

Jag märker att sparkarna plötsligt upphör och att karateidioten har lyckats få omkull ett nytt offer, som han nu håller på att sparka sönder och samman. Jag måste därför göra något snabbt och rådigt.

Falo är så pass berusad att han inte ens uppfattat att han nyss har blivit nedsparkad, och att han själv ligger på rygg. Sparkarna riktas väl denna gång inte specifikt mot huvudet, som var ett klockrent faktum i mitt fall.

Men jag inser ganska snart att goda råd nu är väldigt dyra och tar mig därför upp på fötterna igen. Det verkar som om mina skador inte är så allvarliga, trots allt.

Bra benstomme och tjockskallighet är ju alltid bra egenskaper! Dessutom brukar en nedslagning sällan stoppa mig någon längre stund, vilket kanske inte alltid är så bra. Men är man seg, envis och smärttålig, så är man!

Jo, jag har faktiskt blivit brutalt nedslagen några gånger under mitt liv, men har ändå aldrig dragit på mig mer skador än någon fläskläpp här, eller något näsblod där…

Men Falo som är salongsberusad (inklusive alkoholberusningens plusmeny & extra allt) tror ju att det är han som står upp och den andre killen som ligger ner på marken (!?) och ropar därför hela tiden ”Ger du dig, ger du dig”, vilket naturligtvis gör karatedåren helt vild av raseri.

De tre sammansmälta hjärncellerna i idiotens huvud exploderar nu fullständigt och genererar rent vansinne som bränsle!

Jag känner att jag måste göra något snabbt, där och då, innan detta slutar riktigt, riktigt, illa och jag sparkar därför idioten så hårt jag orkar rakt i arslet (!), vilket genast åter besvaras med en rejäl karatespark i huvudhöjd.

Attans, inte en gång till!

Jag flyger återigen rakt ned i asfalten, men denna gång hinner han inte göra så mycket mer mot mig (vad jag kan minnas i alla fall) för nu hade denna pågående misshandel observerats av flera andra och det kommer därför ut folk på gårdsplanen.

Folk, som i sin tur, undrar vad fan denna okända idiot egentligen håller på med?

Kapitel 7:

Vän av ordning förstår givetvis att karatesparkaridioten inte tyckte att detta var en speciellt motiverad fråga.

Personen som ifrågasätter misshandeln får naturligtvis därför genast en kraftfull karatespark riktad mot sitt huvud som svar, men denna gång är ”offret” verkligen inget offer!

Karateidiotens fot fastnar därför i händerna på denna tredje person och nu handlar det  verkligen inte om att misshandla någon längre.

Med foten i säkert grepp är karatesparkaren satt ut spel, och även hans balans, och det hela avslutas sedan med en rejäl käftsmäll, samtidigt som han via sin fot vrids rakt ner i backen.

Kanske får ha ta emot ytterligare någon käftsmäll, där och då?

Bra gjort, i så fall!

Nu var misshandeln över för denna gång och när han väl hade mött sin överman, försvann idioten förmodligen ner i samma jordhåla som han nyss hade krälat upp ur… försvann omgående gjorde han i alla fall!

Är historien slut nu då, undrar säkert vän av ordningen?

Nej, det är den verkligen inte!

Det måste ni väl ha förstått, i min värld tar aldrig något slut?

Kapitel 8:

Idioten fick alltså på käften själv och försvann sedan ganska snabbt från scenen. Förmodligen var det inte lika behagligt att själv tugga asfalt och helt plötsligt vara i underläge.

Förmodligen var karateidioten även påverkad av någon illegal substans, med tanke på av allt övervåld från hans sida. Total brist på empati och all avsaknad av konsekvensanalys utifrån sina egna handlingar, tyder ju faktiskt på detta. Men vad vet jag?

Kanske var han bara helt jävla sopren (tom) i huvudet, en jävla sopa var han i alla fall!

En riktig idiot, minsann!

Själv såg jag ut som en slaktad gris, eftersom blodet forsade som en fontän från min näsa, och min vita skjorta var helt rödfärgad av allt blod.

Inte så konstigt egentligen, efter en karatespark rakt i ansiktet, samt en i halshöjd, samt ett antal sparkar mot huvudet, när jag låg ned. Men förutom en helt nedblodad skjorta, massivt näsblod och lite sneda glasögon, var jag dock helt oskadd, hur detta nu hade gått till?

Märkligt, men sant!

Kompisen Falo (som i anonymitetens namn, naturligtvis heter något helt annat) blödde även han som ett svin från näsan, men han fick även sina glasögon helt söndersparkade, samt näsbenet avsparkat som bonus (vilket han tydligen inte märkte förrän nästa dag). Men detta kunde ju ha gått värre, mycket värre faktiskt!

Folk har ju dött av mindre saker än det här!

Men vad hände sedan?

Nu hände det väl ändå inget mer, eller…?

Jo, klart att det gjorde!

Det gör det ju alltid!

Naturligtvis!

Kapitel 9:

Nu var det helt plötsligt en massa folk på plats utanför festlokalen, och mer eller mindre alla av dessa var män, och de flesta av dessa män slogs nu med varandra!

Misshandeln och den efterföljande elimineringen av karateidioten, hade tydligen fungerat som den tändande gnistan, och sedan var allt igång…

Javisst, nu var festen verkligen igång på allvar…

Alla gamla oförrätter, irritationer och osämjor bubblade helt plötsligt upp till ytan. Nu jävlar skulle gamla synder betalas, och saker skulle ställas till rätta, allt med hjälp av knytnävarnas språk. Det man inte har i huvudet… ja, ja, men detta kanske inte gäller vid personalfester…

Några tyckte väl att detta var en nog så god anledning till att börja droppa av, andra satt i bilarna och förfriskade sig eller grejade med annat (hmm!), och några andra betraktade (o)roat skådeplatsen för själva knytnävsdansen.

Jag kommer ihåg en relativt nybliven pensionär som var bjuden på kalaset, en person som ingen någonsin hade hyst något agg till.

Gamle-Sven hade aldrig irriterat eller retat upp någon under sina år på företaget. Men nu stod han där mitt i smeten, liten och späd, typ 67-68 år gammal, och studerade intressant dessa märkliga aktiviteter som nu utspelade sig alldeles framför hans ögon.

”Vad gör ni pojkar, vad håller ni på med?” ropade han till slut efter att ha gått lite närmare aktiviteten för att kunna ställa sin oförargliga fråga till slagskämparna, som han givetvis kände sedan tidigare.

Men svaret han fick var knappast det han hade förväntat sig?

För helt plötsligt kommer det en knytnäve farande som däckar Gamle-Sven fullständigt.

Han faller som en fura rakt ned i backen.

Men det var givetvis en olyckshändelse, eftersom gärningsmannen lyckades slå fel arbetskamrat på käften… Men lite svinn får man alltid räkna med… på personalfester!

Men jag tror det gick bra med farbrorn, trots smällen.

Folk hade givetvis ringt efter polisen, i vilket skede vet jag inte, men ringt hade man i alla fall gjort.

Men eftersom det var en privat fest, ville (!?) inte polisen färdas de drygt två milen som var sträckan mellan feststället och den lokala polisstationen.

Man tyckte väl att man skulle få avreagera sig i fred och slå sig trötta istället…

Märkligt kan tyckas, men är det personalfest, så är det ju!

Kapitel 10:

Nu var klockan dock ganska så sent på natten och både jag och Falo hade blivit törstiga efter all misshandel, bråk och allt annat, så vi gick åter in i festlokalen som nu i det närmaste var helt folktom. Vi var rent ut sagt, väldigt trötta på slagsmål i alla former.

Kvar inomhus var endast några få personer, bland annat den kvinnliga mellanchefen som skötte den knepiga baren för kvällen. Jag och Falo gick fram till kvinnan och sa följande:

– Vi är törstiga, vi vill ha vin?

Men hur ser ni ut, det är ju helt bedrövligt. Och var är alla andra?” säger mellanchefskvinnan med förfärad min, till oss.

– De är ju ute och slåss. Men det är ju fest, så ge oss vin, säger jag irriterat, där jag står och ser ut som ett nödslaktat hängbukssvin rakt framför hennes tryne!

Usch, vilket folk” får jag till svar!

Knepig människa, den där!

Har hon aldrig varit på en personalfest tidigare, var ju det man undrade så smått?

Men jag tror att jag fick tag i en flaska trots allt, när hon stod där och rynkade på sin näsa åt mig och min kamrat. Jag fick knappast några extra popularitetspoäng för detta tilltag, där och då… men vem bryr sig efter kvällens händelser?

Men att jag och mina arbetskamrat blev misshandlade så att blodet sprutade på företagets personalfest, nej, det blev aldrig registrerat. Detta var inget som företaget tyckte angick dem överhuvudtaget!

Lite märkligt kan man tycka, men det var ju några år sedan nu, förstås?

Sedan på måndagen, säger jag till Falo som kommer till jobbet med sin sjukvårdsuppriktade näsa efter festen, och sina tejpade och förstörda glasögon, att han måste polisanmäla svinet som misshandlade oss.

Kompisen till karatesvinet (som även han var ett riktigt svin, vilket jag även påtalade för honom i nyktert tillstånd, ansikte mot ansikte) jobbade ju på samma arbetsplats som oss, så det hade inte varit något problem att få tag i gärningsmannen.

Men av någon outgrundlig anledning gjorde man istället upp i godo och karatesvinet fick istället ersätta de trasiga glasögonen.

Personligen hade jag polisanmält på studs, om det var mitt näsben som hade sparkats av, men jag var ju trots allt, helt oskadd. Inga synliga skador, inga blåmärken, ingen värk. Till och med den totalt nedblodade skjortan gick att få ren och den enda blessyren jag fick dras med var lite sneda och skeva glasögon… Men är det personalfest, så är det ju!

Lite svinn för man ju alltid räkna med!

Men det blev av någon konstig anledning aldrig någon mer personalfester av detta slag, vilket vi anställda ändå tyckte var lite märkligt.

Ja, märkligt var ordet…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s