Glömmer aldrig den gången i det militära, då vi körde vilse med vår lastbil. Vi var ute på ett sanktionerat uppdrag under ett så kallat krigsspel. Vi fick tydliga instruktioner om att vi inte under några som helst omständigheter, fick komma in på fiendens territorium och absolut inte bli tillfångatagna, vilket man tydligen kunde bli.
Ja, ja, skit samma, typ!
Men efter många timmars körningar åt alla möjliga håll, där vi skulle leverera och hämta diverse övningsammunition på en mängd olika platser, körde vi till slut helt vilse. Vi var helt lost…
Vi hade hamnat väldigt fel och började nu även bli både trötta som hungriga.
Vi som hade tänkt att komma ”hem” till förläggningen och äta där när det blev matdags, men så blev det naturligtvis inte.
Men nu var vi helt vilse med lastbilen ute i spenaten och hade ingen som helst aning om vi var vi befann oss. Vi var hungriga, trötta och irriterade då vi plötsligt såg en förläggning längre fram mellan träden…
Hade vi äntligen hittat hem, eller…?
Nej, det kunde väl ändå inte stämma, det måste vara ett annat läger, men skit samma – vi åker dit och äter… Det var ju många olika kompanier och trupper som medverkade i denna övning. Men skit samma, maten smakar säkert lika bra där som hemma hos oss, för hungriga magar är inte speciell kräsna.
Det är då vi ser att det är fiendens läger…
Attans, vi höll på att köra rakt in i fiendens läger, eller rättare sagt jag höll på att köra in till fienden.
Mina båda kollegor i lastbilen försökte avråda mig i min gärning, men jag var både hungrig och irriterad och hade inte lust att leka en massa löjliga lekar. Jag ville ha mat! Punkt!
Jag körde därför in mot fiendelägret trots diverse protester från mina två kamrater. Men jag hade bestämt mig och jag var som sagt både trött och hungrig…
Vi kom fram till lägrets infart, där det stod några beväringar och vaktade. De stod där och viftade med sina k-pistar (med lösskjutningspipa) och tramsade sig och trodde att de skulle ta oss till fånga.
Fienden hade ju kommit rakt i deras famn. Vi hade kört rakt in i deras gap och det vankades nu en stor triumf för våra fiender.
Ja, vilken triumf och vilket kap… ja, det var i alla fall vad de trodde…
Men då blev jag faktiskt arg på riktigt och förklarade för dem att vi minsann var hungriga och att jag inte var på humör att leka löjliga krigslekar. Ville man ta mig till fånga fick man faktiskt använda mer än löjliga lösskjutningsvapen!
Jag struntade i deras lösskjutningsvapen och visade dem att det fanns risk för ett äkta handgemäng om vi inte fick komma in och äta! Hade de försökt att fånga oss hade vi givetvis försvarat oss på riktigt, för hos oss var hungern, tröttheten och irritationen äkta…
Men ingen av oss hade något bemyndigande för att bruka våld och tanken var ju att vi skulle ge oss frivilligt, enligt krigsspelets alla regler.
Men som sagt, jag hade klivit ut ur krigsspelet nu och dessa regler gällde inte längre! Nu var det på riktigt, om de skulle ta mig och mina kollegor.
Jag kommer inte ihåg hur mina kollegor resonerade, men jag var ytterst tydlig och dessa två bassar hade aldrig ensamma klarat av att fånga mig, än mindre mina kamrater.
Då fattade de allvaret i situationen och ville inte bråka.
De visade oss istället till mattältet, där vi kunde få vår efterlängtade mat. Vi hade givetvis tagit av oss fiendebindeln för att få lite matro, sedan åkte vi bara därifrån och vinkade till fiendemanskapet som hade släppt in oss. Ingen annan märkte något eller brydde sig om oss.
Det är möjligt att det var någon som frågade i mattältet (kommer inte ihåg), men eftersom det var så mycket folk i omlopp under dessa krigsspel, var det ingen som reagerade på några okända ansikten. Det var ju flera olika regementen som samverkade under denna stora övning, inklusive repgubbar. Att fienden skulle vandra omkring mitt bland dem, nej, det var det ju ingen som trodde!
De som släppte in oss hade givetvis begått tjänstefel och höll naturligtvis tyst…
När vi sedan kom tillbaka till vårt eget läger blev vi utfrågade av våra befäl!
Hade vi sett någon fiende där ute? De ville ju ha reda på var fienden fanns, så att de kunde överfalla dem och vinna segrar i krigsspelet.
Nä, vi har inte sett något! Ingenting alls, ljög vi!
Man anger inte någon som bjuder på mat, fiende eller ej!
Vid ett annat tillfälle, kan ha varit under samma övning, blev jag själv utkommenderad som vakt. Jag blev instruerad av högsta befälet i vårt läger att jag inte skulle släppa förbi en enda djävel.
Hade man inte passersedel eller kunde identifiera sig, skulle de inte släppas förbi!
Det spelade ingen roll om det var självaste kungen eller fan och hans mormor, som kom, för hade de inget passerkort, skulle de inte släppas förbi. Punkt!
Jag försökte få lite mer detaljer om hur jag skulle agera, men budskapet var tydligt – håll käften och gör som du har blivit tillsagd…
Jag förstod ju vart det hela skulle barka och jag släppte väl genom det mesta, men eftersom det var trafik från vårt mitt eget läger, spelade det mindre roll. Men efter några timmar kom dock några främmande och okända bilar, som jag stoppade.
Då visade det sig att det var det högsta befälet för hela krigsspelet som var ute och körde runt med sin stab som observatörer. De hade givetvis inga passerkort, eftersom de menade att de inte tillhörde själva spelet!
De var inte med i spelet och behövde därför inget passerkort och ville därför komma in i vårt läger. Men mina order var glasklara, ingen jävel skulle släppas in…
Det var då krigsspelets högsta befäl skällde ut mig så att jag inte ens var vatten värd.
Han skrek så att mina trumhinnor nästan sprack och visste jag VEM HAN VAR?
När jag sa att jag inte brydde mig om vem han var och att inte ens kungen skulle släppas in, höll han nästan på att explodera… men då orkade jag inte med mera trams.
De fick åka in, för nu struntade jag i det här!
Stå och ta skit från en idiot till överste eller general, eller vad han nu var för något…
Gapa och skrika… stor i käften, men ingen hjärna, typ!
Jag gick därför upp i skogen och slängde både k-pist och hjälm i backen, och struntade i allt…
Jag lade mig i gräset och solade istället, osynlig från vägen.
Efter ytterligare någon timme, efter att många bilar körde både in och ut i lägret, började jag faktiskt lessna på allvar. Hungrig och less gick jag därför tillbaka till lägret och då visade det sig att man hade glömt bort mig och ingen visste heller var jag hade varit.
Befälet som hade beordrat mig till vakttjänst, var borta sedan flera timmar och ingen annan visste något om detta uppdrag.
Jag var helt bortglömd och övergiven… ungefär som vanligt alltså.
De få som trots allt hade saknat mig, visste bara att jag var borta… men ingen visste var jag var eller varför jag var borta? Det var endast jag och befälet som visste något om detta och befälet hade ju dragit iväg… Suck!
Militära meningslösheter på hög nivå, minst sagt…
Den Skogstokiga Bloggen 