En gång, kanske för 15 år sedan eller något liknande, var jag och stora delar av min familj på tältsemester på Gotland. Vi körde bil från metropolen Mellerud till Nynäshamn och tog sedan färjan över till Gotland. Efter en lång bilfärd från Dalsland kommer vi ombord på färjan och pustar ut, men nästan det första vi få se ombord på färjan är en hel busslast med folk hemifrån! Av sommarens alla dagar hade vi, naturligtvis helt ovetande om varandra, bokat överresan till exakt samma dag.
Jag blev dock lite irriterad, för det är ju typiskt att man ska springa på folk hemifrån, nu när man befann sig på andra sidan av Sverige! Märkligt, men detta händer ju hela tiden, har jag ju förstått!
Folk åker iväg till en isolerad kannibalstam mitt ute i djungeln på Nya Guinea-Papua, bara för att konstatera att grannen Gösta redan är där! Eller så blir man uppsugen av en tromb, men då är det säkert redan någon gammal skolkamrat från parallellklassen däruppe som morsar glatt när man kommer uppflygande bland alla bilar, kossor och motorbåtar! Eller så blir man ensam kvar på jorden som den sista överlevande människan! Vad ska man då göra, jo man knallar ner till närmsta krog för att dränka sina sorger?
Men vad tror ni händer då? Jo, då springer man förmodligen på ytterligare en människa, som har tänkt exakt samma som du. Du var alltså inte den sista människan på jorden, utan ni var två, och sedan visar det sig att det är din gamla slöjdlärare Leif från mellanstadiet som också har överlevt och du vill bara dö… och så håller det säkert på… suck!
Men åter till Gotlandsresan…
Passagen norr om Blå Jungfrun var en vacker upplevelse, vilket även gällde för åsynen av ett solindränkt Visby med ringmur och natur, när vi anlände till Gotland! En bedårande utsikt, minst sagt!
Vi skulle nu tillbringa ca fem dagar på Gotland och vi tänkte utforska ön, från norr till söder och från öst till väst, med hjälp av bilen. Vi tältade i Kneippbyn strax söder om Visby, alldeles vid havet. Nu skulle vi verkligen utforska alla sorters fornminnen, raukar, ruiner, Fårö, Stora Karlsö och inte minst Visby med sin stora och pampiga ringmur! Vi besökte även Langhammars raukområde på Fårö, Hoburgsgubben i söder, Gannarve skeppssättning i Klintehamn, ruinen efter St. Karins katedral i centrala Visby (där bl.a. Antikrundan har spelat in flera program), samt många andra historiska, vackra eller natursköna platser på denna otroligt vackra ö i Östersjön.
Hallå – Vad är det som händer?
Har bloggen blivit en vanlig reseblogg med en massa puttenuttiga reseskildringar och annat trams nu?
Ja, kanske det! Jag kan ju inte bara ställa till det för mig och min omgivning hela tiden, allt går inte heller åt fanders hela tiden, bara ofta, men inte jämt och ständigt, så ta det bara lugnt och läs vidare, för kanske kommer det hända något senare, vem vet?
Jo, jag vet, men inte ni… Läs vidare, sa jag ju… och
… vill man åka utomlands, men ändå vara kvar i Sverige, är Gotland ett givet resmål. Det känns som om man har rest långt söderut i Europa och av Östersjöns tre stora öar (Gotland, Öland och Åland), är Gotland ju helt outstanding! Tycker man om Öland, ja då är ändå Gotland tjugo gånger häftigare på alla sätt och vis. Ölands unika natur med t.ex. alvaret återfinns även på Gotland, samt diverse fyrar och väderkvarnar! Gotland är så mycket mer, ja det är min åsikt!
En reseskildring… oh, my good.., nu har det väl spårat ur fullständigt, hör jag någon sucka därute! Nej, det har det inte, läs vidare sa jag ju…
Andra häftiga upplevelser denna vecka var t.ex. besöket i Lummelundagrottorna, först var jag inne i den naturliga öppningen, där enligt ryktet Sveriges största spindel skulle härbärgera. Vet inte sanningshalten i detta påstående, men för någon som hade spindelfobi som barn var det givetvis inte optimalt på något vis! Men nyfikenheten tog ändå överhand, men jag såg aldrig några spindlar (som tur var), när jag halkade runt på de hala stenarna i grottans mynning och ett antal meter in. Men jag tittade noga omkring mig för varje steg, för ett spindelnät i ansiktet hade inte varit något positivt för mig, just i det läget. Nej, det hade det inte…
Men för omgivningen hade det säkert varit roande på alla sätt och vis med en fullvuxen man som hade kommit utrusande i full fart från grottan, skrikande, efter ha halkat omkull i det kalla vattnet flera gånger! Det hela hade säkert slutat, antingen på sjukhus eller dårhus för min del och det hade säkert även blivit en headline-rubrik (Dåre från Dalsland ballade ur i en grotta på Gotland) i lokaltidningen av det hela, men nu blev det ju inte så, tack och lov!
På denna resa lyckade faktiskt både jag och Mr Murphy visa oss från våra allra bästa sidor och allting flöt på utan större krångel och problem! Gott, vi fortsätter väl så! Lugnt och fint utan spektakel och missöden i parti och minut! Nu var det semester och nu skulle vi inte skämma ut oss, ja och med oss, menas naturligtvis jag själv i egen hög person!
Själv brukar jag ju aldrig skämmas, eftersom all energi alltid går åt till att reda ut de olika situationer jag alltid brukar hamna i, men nu tillbaka till resebloggen… (eller vad den nu ska kallas?)
Den guidade visningen in i Lummelundagrottan gick som tur var, via andra mer behagliga och tillrättalagda ingångar, än den naturliga jag hade varit inne i lite tidigare. Då borde ju detta vara den onaturliga ingången… men så var det inte, utan bara en artificiell framtagen ingång till underjorden! Man hade alltså gjort en öppning i berget och satt in en dörr…
Mycket intressant besök nere i den kalla och fuktiga underjordsvärlden var det i alla fall, med alla sina stalaktiter och stalagmiter. När vi var där på besök var det även dykare nere och utforskade nya vattenfyllda grottgångar. Totalt fyra kilometer långa grottgångar, allt som allt finns det! Ett spännande och intressant besök på många vis!
Nu kör vi vidare med resebloggen och Gotlandsspecialen…
Nej, det är ingen reseblogg, för jag skojar bara med er, jo läs vidare nu, snälla… (men en fejkad reseblogg kan aldrig sluta väl).
Jag samlade på mig många positiva intryck från denna ö och båtturen ut till Stora Karlsö var också intressant, samt besöket på ön, där vi promenerade upp till fyren och vandrarhemmet längst upp på ön. Denna ö har även varit inspelningsplats för handlingen i en Maria Wern-deckare, för några år sedan. Ön är tydligen också Sveriges mest fästingrika plats, och är dessutom ett naturreservat där fåglarna har större rättigheter än vi människor.
På ön fanns vid tiden för vårt besök endast ett enda fordon, en gammal Volvo 245 som körde folks ryggsäckar och väskor upp till vandrarhemmet. På Stora Karlsö har naturen och djurlivet företräde, människan får bara komma och besöka, fast då på djurens och naturens egna villkor! Man fick därför inte gå och drälla var som helst…
Det finns egentligen många skäl till att besöka Stora Karlsö. Utsikten, naturupplevelsen, det rika fågellivet, de blommande alvarängarna eller öns rika historia med flera spännande stenåldersgrottor…
Ja, ja, jag får väl bjuda på lite spektakel i alla fall då, för här kommer lite av det vanliga spektaklet som alltid brukar finnas med i mina berättelser, var så goda då gott folk:
Själv blev jag givetvis våldsamt attackerad av en drös häckande sillgrisslor då jag skulle ta mig in i den mytomspunna smuglargrottan bredvid den lilla hamnen, ja hamn och hamn, en brygga och någon sjöbod är väl snarare den rätta beskrivningen. Stora mängder av fåglar som nu aggressivt helt plötsligt störtdök mot mitt huvud, medan jag lydigt gick via det anvisade stråket mellan två avspärrningar.
Här fick man nästan känslan av att vara med i Hitchcocks film Fåglarna! Övriga besökare verkade komma betydligt lindrigare undan än vad jag gjorde, så här stack jag åter ut i min omgivning, folk tittade givetvis på mig precis som det var mitt fel att öns alla fåglar helt plötsligt verkade bli som tokiga… på mig! Men fåglarna skyddade ju bara sina ägg och revir, men varför just jag skulle rubba den naturliga balans och ekosystem som rådde på Stora Karlsö, bara med min blotta närvaro, ja det är en gåta! Men så var det och så blev det!
Jag kom dock till slut fram till grottan och var nog inne ett tiotal meter i grottan, men man såg inte så mycket, vilket kanske var tur, för efteråt har jag ju fått reda på att Sveriges största spindel, Grottspindeln, har hittats just i Stora Karlsö’s grottor.
Ja, det var ju trevligt…
Spindeln blir tydligen upp till åtta centimeter och den spinner stora vita äggkokonger som hänger i grottans tak och påminner i formen om glödlampor.
… inte!
Hade jag sett detta, eller fått ned en spindel i huvudet, ja då hade jag ju varit med i en skräckfilm på allvar, det vill jag lova. För även om jag inte har någon spindelfobi längre, så är detta ändå långt över gränsen för vad jag skulle klara av, nej en spindel i huvudet, det är bara för mycket! Dessutom Sveriges största…
En spindel i huvudet här och en gallskrikande vuxen man hade garanterat rusat rakt in i fågelflockens revir, vilket troligtvis hade rubbat hela öns ekosystem i deras grundvalar för minst 500 år framåt i tiden. Och hade jag inte dött av ren skräck, hade jag istället fått ögonen utklösta av hundratal heltokiga fåglar som givetvis skulle ha attackerat mig med full kraft.
Nu hade med all säkerhet både Aftonbladet och Rapport fått sina headlines för dagen:
(Katastrofzon Gotland: Helgalen dåre från Dalsland trampar sönder hundratals fågelägg med en stor spindel på huvudet, samtidigt som han skriker som en galning och försvinner i en fågelattack av tidigare ej skådad omfattning)!
Men nu blev det ju inte så, tack och lov! JISSES! Vilka rubriker det hade kunnat bli, men det blev ju inte så, tack och lov!
Åter tillbaka till resebloggen…
Den engelska kolerakyrkogården på Fårö besökte vi också. Här ligger ett 20-tal engelska örlogsmän som alla dog i kolera 1854, begravda… Anledningen till besöket just här var mer av en slump och huvudanledningen till stoppet var faktiskt att vi var både kissnödiga som fikasugna, och därmed råkade vi hitta fram denna natursköna begravningsplats av en slump när vi letade efter ett lämpligt ställe att stoppa på… vi ”raukade” bara hamna där, så att säga!
Men nu ska jag avslöja en hemlighet, eftersom jag vid ett tillfälle gjorde något dåligt! Men som turist får man ju tänja lite på både regler som lagar, vilket jag givetvis är ett strålande exempel på!
Vi var inne i ett museum (Fornsalen) i Visby och där fotograferade jag ett 7-9000 år gammalt skelett (Stora Bjersmannen) som låg i en glasmonter. Jag gjorde detta trots stora skyltar om att det var absolut förbjudet att fotografera därinne, man skulle istället köpa ett kort som visade skelettet, men jag ville fotografera själv och gjorde även det!
Jag ville ha egna bilder och fotograferade denna skelettmonter med vidhängande skelett, trots att det fanns personal i närheten, men de märkte aldrig något.
Jag fotograferade trots min hustrus protester, för jag gjorde detta som sista punkt på besöket, för det värsta som skulle kunna hända var ju att jag hade kunnat bli utkastad, men eftersom jag redan hade kollat på allt intressant, hade det ju inte gjort så mycket. Det var ju knappast något brottsligt det jag gjorde… eller, jag vet inte… men det är preskriberat nu i så fall..
Ingen större dramatik så här långt i resebloggen, kan man tycka, men innan ni börjar slänga alla era ruttna ägg på datorskärmen eller spolar ned mobiltelefonen i toan av ren ilska, så kan jag väl tala om att här kommer knorren på själva historien! För självfallet gick det ju inte vara på Gotland i hela fem dagar utan att hitta på något annorlunda, det hade ju varit en bragd i sig, men nu råkade faktiskt något hända… (även om det förvisso hände en del annat också…).
När vi hade kommit till Gotland, ville vi ju utforska hela gamla Visby innanför ringmuren. Hela den gamla staden utforskades också på alla sätt och vis, vi gick uppe på ringmuren, vi gick utanför ringmuren och vi gick innanför ringmuren. Vi gjorde hela gamla Visby, med andra ord!
I flera dagar körde vi in till Visby, parkerade bilen och utforskade därefter det gamla Visby! Jag tyckte väl att en del människor tittade konstigt på oss ibland, men så är det ju ganska ofta, så jag lade inte någon större möda på detta. Men den tredje dagen som vi kom till Visby såg jag helt plötsligt en skylt som talade om att man inte fick färdas innanför ringmuren utan speciellt utfärdade tillstånd. Tillstånd som en turist aldrig kunde få… hmmm!
Vet inte hur regelverket ser ut nu, men då fick man tydligen varken köra bil innanför ringmuren och än mindre parkera på de smala gatorna. Men detta hade jag ju gjort i flera dagar, utan att fått några böter eller tillsägelser överhuvudtaget! Då pratar vi ju ändå om juli månad och då om någon tid på året, förutom augusti då, skulle man väl ha lite extra kontroll på alla turister i sina bilar! Jag kommer inte ens ihåg att jag betalade någon avgift överhuvudtaget!
Jag vet att jag vid flera tillfällen muttrade över att jag hade läst någonstans att det skulle vara svårt att hitta parkeringsplatser inne i Visby, men här fanns ju lediga parkeringsplatser överallt på de gamla kullerstensgatorna. Det var bara att parkera bredvid något medeltidshus och sedan vandra iväg och sedan kunde man köra runt på de gamla (bilfria) gatorna innanför ringmuren, fast folk gick ju mitt i gatorna och fick flytta på sig när man kom och körde! Nej, jag tutade inte…
Men biltrafiken innanför ringmuren var gles, om man säger så…
En del personer såg dock lite förbryllade och undrade ut, och en del andra såg även lite småirriterade ut, men det var aldrig någon som sa något! Poliser och parkeringsvakter, nej, några sådana såg vi aldrig till, oavsett när på dygnet vi körde och parkerade vår bil inuti gamla det Visby! Det blev som sagt ett antal besök därinne med bilen…
Märkligt på många sätt och vis, men jag körde runt inne i gamla Visby i flera dagar och det var ju därför folk tittade på mig! De undrade väl varför turistidioten körde omkring därinne… utan ett giltigt och väl synligt specialtillstånd?
Men är man turist på semester kan man ju unna sig ett litet annorlunda beteende mot hur det är normalt, har man semester, så har man ju semester… ja, annars är det liksom ingen semester, eller hur?
Det enda jobbiga med denna resa var annars hemresan eftersom vi tog den sena färjan från Visby, och under resan blev det mörkt, det regnade dessutom och alla utom jag i bilen sov, då blev det faktiskt lite jobbigt.
Men när klockan var typ tre på morgonen och det var ca 10-12 mil kvar hem, såg jag helt plötsligt ett halvt rådjur som satt där i mittvajerräcket! Det döda djuret stirrade på mig med sin tomma blick, medan inälvor och annat hängde ut där kroppens bakdel skulle ha suttit. Men bakdelen på rådjuret hade väl en lastbil slitit med sig, genom att använda vajerräcket som en kniv, men åsynen av ett halvt, dött, blodigt och stirrande rådjur i vajerräcket hade faktiskt en viss uppiggande effekt…
Nu var vi snart hemma tänkte jag, men då var det ändå mer än en timmes bilfärd kvar innan vi var hemma, tror vi var hemma halv fem på morgonen och efter 6-7 timmar bakom ratten var man ganska mör, på alla sätt och vis!
Men det var faktiskt en rolig och intressant Gotlandsresa…
Den Skogstokiga Bloggen 