Har du svimmat någon mer gång, … hö hö hö? (Eller: Ibland ser man inte att det kommer, det som sedan kommer!)

För ungefär en vecka sedan var jag hos Företagshälsovården för en hälsokontroll, samt för en riktad felsökning av min kropp! Jag har haft vissa problem som jag nu ville gå till botten med, för att få till någon medicinsk åtgärd av något slag! Fick ta en massa prover och annat, bland annat en spirometri som resulterade i en svimning och en lätt personskada! Nu var jag tillbaka på platsen för ett läkarbesök!

Det första som händer efter att jag hade slagit mig när i väntrummet, var att sköterskan från förra besöket, kom gående genom väntrummet på väg mot mottagningens utgång. När hon får se mig flinar hon stort och säger med hög och tydlig röst:

-”Har du svimmat någon mer gång, hö hö hö?

Hon frågar mig alltså, inför helt öppen ridå, om jag har svimmat något mer, samtligt som hon hånskrattar åt sin käcka kommentar? Hon tyckte väl att hon var rolig förstås! Jag vill nog kanske inte riktigt hålla med om detta, eftersom jag blev totalt överrumplad av hennes kommentar!

Sedan späder hon på sin första kommentar, med ytterligare en kommentar på lägsta nivå, samtidigt som hon skrattar och flinar ännu tydligare åt sin nya roliga och finurliga kommentar!

-”Jag kanske ska säga till ”xxxxxxx (läkarens namn)” att han ska ta ett till spirometriprov på dig, hö hö hö?

Jag är ganska hårdhudad och kan både ta och ge, skämtsamma kommentarer och det händer säkert att jag själv kan balansera på gränsen för det roliga ibland, det är jag medveten om.

Men att man som sjuksköterska struntar i den sekretess som faktiskt råder är allvarligt. Jag var ju faktiskt inte ensam i väntrummet, det satt ytterligare en person där och väntade, som nu fick höra att jag hade svimmat under ett spirometritest (något som tydligen skulle ha varit väldigt roligt), dessutom var receptionen bemannad, sedan fanns även en städerska eller något liknade i närområdet. Det fanns alltså ytterligare tre personer som kunde höra det hela…

Man struntar alltså i sin tystnadsplikt, samt driver och hånar med en person som man har lyckats få att svimma under en spirometri. Trots att jag med stor tydlighet hade framfört att jag ville ha en riktad undersökning pga vissa problem med syresättning i kroppen, med diverse extraprover som en följd av detta! Trots vetskapen om min problematik med att syresätta kroppen på ett normalt sätt, var det tydligen ändå viktigt att man skulle utsätta hjärnan för en akut syrebrist, men svimning som följd!

Man behöver varken vara raketforskare, eller medicinskt utbildad, för att se en viss problematik i det hela… Vanligt sunt förnuft räcker normalt!

Sköterskan glömde dessutom vid tillfället att fylla i diverse uppgifter i journalen, dessutom skickade hon iväg blodproverna med delvis felaktig provtagningsbegäran till labbet (trots konsultation med läkaren innan själva provtagningen)! Detta innebar att man bl.a. blev tvungen att ta om sänkan, samt komplettera med ytterligare en provtagning som fattades vid första försöket! Det blev ju även några prover till, så ingen skada egentligen, men ändå ett slarvigt beteende, kan man nog tycka?

Enligt proverna som togs vid första besöket, skulle jag dock vara kärnfrisk på alla sätt och vis! Men det är jag ju bevisligen inte och fler prover fick därför tas, samt att jag även fick remiss för en specialundersökning på antingen NÄL eller Sahlgrenska sjukhuset!

Enligt läkaren finns en viss risk att jag kan lida av en åkomma som är allvarlig över tid, men ännu vet vi inte om det är så. Men i skenet av detta är det märkligt att råka ut för en sköterska som tycker att min situation är dråplig och komisk på något vis.

Bara för att jag ibland kan upplevas som lättsam och trevlig, och det var väl det intrycket hon fick av mig, innebär det ju inte att per automatik, att man kan driva och göra narr av mig! Hon menade säkert inget illa, men det blev ju väldigt fel, på alla sätt och vis! Oprofessionellt agerande i sin yrkesroll, men jag orkar inte göra något med detta. Jag skriver av mig nu, det får räcka!

-Har du svimmat någon mer gång, hö hö hö…?

Ha ha, roligt, hö hö!!!!!

Ibland blir man helt väck och går i däck! (Eller: Jobbigt när man inte fattat att man tappar fattningen!)

Denna händelse inträffade bara för någon dag sedan och är därför väldig färsk! Nu skulle jag till Företagshälsovården för att göra en hälsoundersökning, ja vi kan lämna de flesta detaljerna därhän, men jag skulle i alla fall ta en massa prover, samt genomföra en ordinarie undersökning där bl.a. blodtryck, hörsel, EKG och spirometri ingick!

Spirometri innebär att man ska blåsa i ett rör samtidigt som en apparat mäter den maximala lungkapaciteten. Man får helt enkelt en kurva uppritad i datorn och man ska blåsa i två omgångar bara för att man ska se om kurvorna matchar varandra, sedan kan man jämföra kurvorna mot ålder, förra gångens värde etc. På så sätt kan man se om lungkapacitet har ändrats över tid, samt gentemot det genomsnittliga värdet i just den åldersgrupp man tillhör!

Inget konstigt egentligen!

Jag ogillar däremot att göra detta prov, för man ska ju ta i så pass mycket, att man oftast avslutar det hela med en hostattack, samtidigt som det känns om lungorna ska komma med upp och ibland snurrar det även till lite i huvudet av den totala ansträngningen i kombination med tillfällig syrebrist! Mest obehag, men inget annat egentligen!

Ogillar detta test, som sagt!

Ja, men nu var det spirometri och jag tänkte att det var bäst att blåsa på som själva fan!

Samtidigt som man blåser, sitter sköterskan bredvid och säger: ”fortsätt blåsa, fortsätt, mera, fortsätt, blås mera…”

Man andas in ett flertal gånger för att syresätta sig, och när man väl är beredd drar man in maximalt med luft i lungorna och sedan blåser man ut så mycket man bara orkar. Man har även en klämma på näsan så all luft kommer ut via plaströret och flödet mäts i apparaten!

Tog i maximalt och luften tog slut, men då körde på jag lite till och när normala människor skulle ha gett upp det hela, då blåste jag vidare, samtidigt som sköterskan pushade på med sinafortsätt, mera, fortsätt, mera…

-Hallå!

Men vem är det som tjatar på mig så fruktsvärt?

Hallå!

Låt mig vara i fred!

Roger hur är det?

Låt mig få sova!

Hallå!

Låt mig vara!

Roger…

Sluta!

Hur är det?

Men väck mig inte…

Tittar nu upp och ser ett allvarligt och bekymrat ansikte på sköterskan som nu av någon underlig anledning sitter på huk rakt framför mig och ropar mitt namn om och om igen!

Jag fattar ingenting, varför sitter hon där och tjatar på mig, samtidigt som hon verkar hålla i mig med sin arm? Hon säger någonting om mitt huvud och bordsskivan, men jag förstår inte riktigt vad hon pratar om, men känner ju att något har hänt! Jag fattar verkligen ingenting!

Jag var nu som nyväckt ur en dröm, helt groggy och förvirrad…

-Det var nära, säger jag!

Nära, säger sköterskan, du var ju helt borta

Ok, snart förstod jag vad som hade hänt, även om jag inte kunde greppa allt med detsamma!

Kände nu att det även smakade blod i munnen och när jag drog handen mot munnen, färgades handen röd av blod! Fick ett papper att torka blodet med och blodflödet upphörde efter någon minut!

Det som hade hänt var att jag hade blåst så pass kraftigt i röret att jag fick tillfällig syrebrist i hjärnan i kombination med den kraftiga ansträngningen, det är även möjligt att jag inte syresatte mig tillräckligt innan jag började att blåsa!

Denna kombo av omständigheter innebar att jag svimmade under pågående spirometri!

Det var som om någon hade stängt av en strömbrytare och jag märkte aldrig vad som kom och hände!

Kände inte att det var på väg, utan det blev bara svart, utan någon som helst förvarning. Bara svart och sedan hörde jag en röst långt borta som tjatade på mig, vilket skapade en stor irritationskänsla hos mig! Låt mig vara i fred, liksom!

Min bestående känsla i efterhand, var att det förmodligen är så här det känns att dö när livssystemet stängs av och man dör knall och fall! Hade jag dött där, hade jag aldrig märkt något…

Jag förstod inte heller varför sköterskan verkade så uppjagad, eftersom jag trodde att jag bara hade drabbats av någons sekunds frånvaro, men nu i efterhand förstår jag ju att händelseförloppet kanske snarare varade 10 sekunder eller kanske till och med ännu längre…

Sköterskan trodde ju att jag dog, där jag satt och blåste… och blev livrädd på kuppen.

Jag slocknade och rasade framåt med överkroppen och dunkade pannan i bordet framför mig, samtidigt som tänderna borrade sig ner i tungan, med blodvite, som följd. Sköterskan hade förmodligen slängt sig av sin stol och försökt fångat upp mig och sedan försökt att väcka mig, knästående på golvet! Jag måste ha varit helt väck under en bra stund!

Jag var väldigt groggy efter att jag hade vaknade, kände mig även lätt förvirrad och lite yr. Yrsel och huvudvärk följde sedan med mig under ganska många timmar. Även dagen efter kände jag en irritation och ansträngning i pannan, vilket givetvis var sviter efter att jag dunkade huvudet i bordet när jag svimmade.

Hacket i tungan får jag ju också leva med under några dagar.

Jag måste ha dunkat i pannan ganska hårt för att bita sönder tungan, som jag gjorde. Huvudvärken indikerar ju även ett sådant förlopp!

Jag behövde givetvis inte blåsa en andra gång och vem vet vad som hade hänt då?

Det är märkligt att det alltid ska hända något, hela tiden…

Alla försök att handla utan problem, blir givetvis ett problem! (Eller: ofrivillig sandning inomhus är sällan bra!)

Jo, jag vet att det inte är veckans allra bästa tid att handla på, men jag trodde att jag skulle hinna innan fredagsrusningen drog igång! Jag var till och med inne på Systembolaget precis innan jag gick in på Willys och på Systemet var det inte mycket folk alls!

Detta hände i slutet av januari 2019, alldeles nyligen med andra ord! Jag skulle bara åka ner och handla lite på Willys här i Uddevalla. Det var fredag och det var vid 14.30-tiden!

Med denna insikt färskt i minnet går jag in på Willys, utan att ägna en enda tanke åt att det var fredagen den 25:e – Lönedagen!

Så helt plötsligt blir det jättemycket folk i affären. Eller rättare – många blev helt plötslig betydligt fler!

Jag handlar och kör min kundvagn till kassan och lyckas faktiskt komma fram relativt enkelt, innan det bara någon minut senare korkar igen totalt. Har aldrig sett sådana här långa kassaköer tidigare.

Så nu hade jag tur för en gångs skull!

Ja, för en gångs skull flyter allt på utan minsta problem, jo, jo!

Ibland kan man faktiskt luras av denna illusion av medflyt…

Jag kommer nu fram till kassan och börjar lassa upp mina varor på bandet, då kassörskan plötsligt säger något om min kundvagn, samtidigt som hon sträcker på sig och pekar stor tydlighet mot min kundvagn.

Jag fattar först inte vad det handlar om och hör inte heller vad hon säger! Jag fattar inte vad som står på, helt enkelt!

Står kundvagnen fel eller står Elvis Presley bakom ryggen på mig, eller har min kundvagn invaderats av en flock kannibalbebisar, eller har det helt plötsligt blivit rea på nässpray i kassan bredvid? Jag vet inte!!!

Jag fattar nada! Ingenting betyder det på svenska!

Jag kan inte begripa vad kassörskan menar, men tydligen ska jag observera något bakom min rygg!

Nu var det i och för sig inte så sensationsfyllt som jag hade hoppats på, för det enda som hade hänt var att påsen med kattsand, som jag hade i min kundvagn, och som jag hade ställt upp mot kundvagnens insida, helt plötsligt hade spruckit upp, precis som om någon hade sprättat upp den med en kniv.

En öppen storpåse med kattsand kan ju i vissa fall innebära en viss ofrivillig sandning av den närbelägna golvytan i affären!  Jo, påsen hade helt plötsligt spruckit upp och stora mängder av kattsand sprutar nu rakt ner på golvet…

Får nu i all hast ta tag i påsen för att stoppa läckaget och samtidigt försöka skrapa ihop kattsanden på golvet med ena foten. Kattsanden upptar nu en yta av ca en kvadratmeter på golvet och jag försöker fruktlöst skrapa ihop det till en hög.

Fruktlöst, vilket konstigt ord! Var kommer frukten in i bilden, kan man undra?

Samtidigt som jag skrapar kattsand med ena foten, står jag och funderar på hur den uppkomna situationen nu ska lösas på enklaste sätt. Parkeringstiden börjar dessutom ticka ner mot noll och jag vill inte ha parkeringsböter för sådan här kattskit… ööhh!

Kassörskan vill nu ta hand om den trasiga påsen och jag lämnar över den utan att ösa ut någon mer kattsand, vilket jag kunde känna en viss stolthet över! Det hade jag aldrig trott, för min inre syn spelade upp ett helt annat scenario! Men detta skötte jag smidigt, trots allt!

Kassörskan ropade nu till sig någon som kunde sanera golvet från all kattsand. Snabbt som trimmad köttbulle kommer nu en butiksanställd med sop och skyffel i högsta hugg!

Kanske kunde han även hjälpa mig, genom att hämta en ny påse kattsand, nä nä, nej såklart!

Kassakön är nu jättelång och jag får betala för mina varor och därefter försöka gå och hämta en ny påse kattsand efter att jag betalat och packat ihop mina varor.

Nu har jag ca 8 minuter på mig innan parkeringstiden tickar ut…

Jag känner mig enormt stressad och svetten bara rinner.

Jag ställer mina kassar så att kassörskan kan hålla koll på dem och ska nu snabbt som ögat gå och hämta en ny påse med kattsand. Men att försöka gå tillbaka via den kassakö jag tidigare stod i är helt uteslutet, det finns ingen plats för att komma fram den vägen.

Där står folket som packade sillar och ser ganska arga ut, och kanske är det mina bravader som förargat dem. Kanske är det mig de är arga på, men det stör inte mig nämnvärt faktiskt!

Släpper fram mig gör de i alla fall inte utan jag får gå en helt annan väg tillbaka där det endast är marginellt enklare att ta sig fram.  Fruktansvärt trångt, svårt att komma fram och dessutom höll jag på att snubbla över en kundkorg på golvet, eftersom folk vägrade att flytta på sig! Denna kundkorg hoppade jag över, samtidigt som jag begrundade sannolikheten för att jag skulle snubbla och välta omkull halva kassakön. 50-50, så jag hoppade!

Något liknande har faktiskt hänt mig tidigare, men det är en annan historia som jag får berätta om lite längre fram i tiden. Då var jag som ett mänskligt bowlingklot, sanna mina ord!

Sedan uppstod ju givetvis mer irritation hos folk när jag återkom med den nya påsen med kattsand till kassan, eftersom de nu upplevde att jag trängde mig före i kön. Men jag var ju tvungen att gå denna väg för att visa upp kattsanden, vilket folk givetvis inte fattade!

Folk fattar ju så trögt ibland!

Jag stressade och svetten rann i floder, såg nog ganska ansträngd ut!

Men jag hann faktiskt upp till bilen med ca 3 minuters marginal innan parkeringstiden löpte ut. Inga böter denna gång alltså!

Satte mig sedan i bilen och åkte ut ur parkeringshuset och fastnade givetvis direkt i fredagsrusningen, vilket innebar att trafiken stod helt still. Ibland önskar man ju att man körde en stridsvagn!

Men katten fick ju sin sand till slut och jag säger bara – Shit happens!

När ljusarmaturerna anfaller ser det verkligen mörkt ut! (Eller: När Murphy går in i armaturbranschen är min arma tur som bortblåst!)

Denna berättelse inträffade vintern 2007-08 och jag bodde och jobbade vid tidpunkten uppe i Dalsland. Vid ett tillfälle, när jag skulle parkera bilen vid min arbetsplats, snöade det rikligt, parkeringen var oplogad och snön yrde våldsamt i luften. Jag tänkte ställa mig nära en belysningsstolpe för att kunna koppla in motor- och kupévärmare med en elsladd. Men helt plötsligt när jag skulle backa bilen på plats, blev det helt plötsligt tvärstopp, samtidigt som ett knepigt onormalt kraschande ljud kunde höras bakifrån bilen.

Hmmm… Det lät som något gick sönder…

Nej, inte var det väl något gick sönder…?

Nej, nej, nej!!!

Samtidigt som snön yrde och sikten var närmast obefintlig, insåg jag nog att ett allvarligt fel nu hade begåtts!

Jag hade nämligen blivit påkörd av lyktstolpe!!!

För lyktstolpen skulle ju inte vara där, för inuti mitt huvud var ju lyktstolpen flera meter ifrån mig, men helt plötsligt flyttar den på sig och ställer sig på rent jävelskap precis bakom min bil!

Att det var jag som hade tappat orientering på parkeringsplatsen, på grund av noll sikt, kan ju inte stämma, det måste självklart finns någon annan förklaring? Det fattar ju alla!

Full snöstorm med yrsnö gjorde ju situationen lite mer ansträngd än vanligt och helt plötsligt hade Murphy tagit över både ratt och gas. Ett hånskratt och sedan krockade han sönder min baklykta!

Alltid denne Murphy!

Dum som jag var trodde jag att det skulle gå att köpa ett nytt lampglas, men det gick ju självfallet inte, utan jag blev tvungen att köpa en helt ny lamparmatur för ca 2 400 kr, eller något liknande!

Stor irritation! Grrrrr!!!

Givetvis var jag nu galet arg på lyktstolpen (och Murphy) som hade haft sönder min bil. Jag var även arg på min bil som går sönder så lätt, samt på snön, på vinden som gjorde att snön yrde, på de som inte ville ploga parkeringsplatsen, så att det gick att parkera på ett normalt sätt…

JA, okej då… kanske hade även jag någon liten skuld i detta, men när sånt här händer känns det mer som om jag enbart är en passagerare i tillvaron, medan Murphy tar över rubb och stubb! Alltid denna Murphy som är där och stalkar mig, hela tiden!

Hos normala människor, med normala liv, hade givetvis hela historien slutat med detta lyktstolpespektakel, men tror ni att jag är normal eller lever ett normalt liv, så tror ni givetvis fel.  För det är nu som börjar historien på riktigt…

När det gäller baklyktan på bilen så blev det bara ett hål i plånboken, samt en irritationstagg i sinnet, men nu skulle något annat hända! Något som låg helt utanför min kontroll och som bara hände… precis som vanligt!

Plötsligt händer det bara, precis som vanligt – och det drabbar mig.

Bara mig och ingen annan!

Ungefär en veckar senare när jag snösanerade min bil på morgonen innan jag skulle åka till jobbet, hittade jag en så kallad lysrörsdrossel uppe på mitt biltak! Detta är en tung, kompakt, fyrkantig och metallisk grej med vassa hörn, som normalt sitter inne i lysrörsarmaturer. Redan här blir det konstigt!

En sådan hittade jag alltså uppe på mitt biltak!

Varför ligger det en sådan grej på mitt biltak, tänkte jag?

Jag tyckte givetvis att det var konstigt att det låg detaljer från en lysrörsarmatur uppe på mitt biltak ute på gatan, men jag slängde snabbt undan den, lätt irriterad utan att ägna detta någon större tanke! Hade inte tid och skulle jag fundera över alla konstiga saker som händer i mitt liv, så skulle jag ju inte heller få så mycket annat gjort!

Glömde därför snart bort händelsen!

Men inom kort blev det i alla fall töväder och all snö och is försvann från biltaket och då, ja kära gott folk, vad tror ni att jag hittade då?

Jo, en bit in på biltaket stirrade en sak tillbaka ilsket på mig!

Helvete! – mina damer och herrar! Något annat ord är faktiskt svårt att finna i sådana här situationer!

Det såg ut som om någon hade slagit hårt med en slagghacka, en sådan som man har när man svetsar, rakt ner i taket. En hård och djup skada som hade drivit ca en halv centimeter rakt ner i taket!

Helvete!

Nu blev jag tvungen att konsultera både försäkringsbolaget, samt Volvo Brandt i Mellerud, som hänvisade mig till Volvo Brandt nere i Vänersborg, eftersom det var där som skadeverkstaden låg.

Det var svårt att formulera hur skadan hade gått till för Folksam och jag kände väl att man kanske inte riktigt trodde på min berättelse om hur det hela hade gått till. Klart att berättelsen blev krystad, eftersom jag inte hade en susning om hur skadan hade gått till! Jag fick bara snickra ihop en historia…

Vad skulle jag annars göra?

Någon hade rimligtvis slängt ut denna lysrörsdrossel från ett fönster och rakt ner i mitt biltak, eller gått på gatan och slängt upp den högt i luften så att den sedan kraschade rakt ned i mitt biltak. Men vem fan går omkring med en lysrörsdrossel i fickan, eller öppnar ett fönster för att kasta ut densamma, mitt i vintern?

Känns märkligt på alla sätt och vis! Men det är så det måste ha gått till, men jag kände ju att Folksam mottog min förklaring med en viss fundersamhet. Lysrörsdrosslar på biltak är nog inte en vanlig skadeförklaring kan jag tänka mig! Frustrerande bara detta!

Dessutom måste jag ha kört omkring med denna mackapär på taket under ett flertal dagar för skadan hade uppstått innan snön hade fallet, annars hade inte skadan kunnat bli så omfattande.

Men bilen var ju, tack och lov helförsäkrad på alla sätt och vis, samt att jag hade en hyrbilsförsäkring, så detta skulle väl inte bli så dyrt, trodde jag enfaldigt…

Dum som man är…

Lämnade in bilen på verkstaden och fick ut en likvärdig bil istället, so far, so good!

Men det första de säger när jag lämnar in bilen är att de måste ta ut vindrutan, för hela taket på bilen måste riktas om! Men vid ca 60 % av fallen brukar dock vindrutan spricka när man demonterar den, säger killen som tar emot mig och min bil.

Men det är väl lugnt, säger jag, för det går väl på helförsäkringen. Det är ju en uppenbar följdskada av den första skadan, säger jag då!

Ja, det tycker du och även jag, men inte Folksam, som anser att detta är en ny skada som ska regleras av glasförsäkringen, sa verkstadsmannen då!

Va! Är de inte riktigt kloka, säger jag!

Vi kan tycka vad vi vill om detta, men det hjälper inte oavsett, men rutan kanske inte spricker vid demonteringen, säger han!

Klart att den spricker, tänkte jag! 100 % sannolikhet att den spricker!

Klart att den sprack och dubbla självrisker blev det på kuppen. Först den på takskadan som landade på någon tusenlapp i självrisk, samt den på vindrutan som blev 1 500 kr, till!

Och jag som trodde att det skulle räcka med att spackla igen skadan och sedan lacka om det som behövdes, nej, nej! Hur dum får man vara?

Nej, vindrutan skulle demonteras, innertaket demonteras, hela taket riktas om, skadan spacklas och slipas, samt omlackning av hela taket, något som skulle ha kostat 25–30000 kr utan en giltig försäkring! Arbetet skulle sedan ta ca 4 dagar i anspråk.

Men jag körde ju omkring med en hyrbil utan extra kostnader, trodde jag naivt!

Givetvis fanns det en milkostnad, plus extrakostnad vid högre miltal än tariffen angav, samt att jag blev tvungen att ta en självriskelimineringförsäkring för att slippa en självrisk på upp till 12 000 kr vid en krock eller skada. Vågade inte chansa med detta scenario!

Första natten jag hade hyrbilen drog även larmet på bilen igång flera gånger, bara av sig själv, samt att det stängde av sig själv också. Jag minns att jag irriterat tittade ut genom fönstret mitt i natten för att se vad det var för idiotbil som larmade hela tiden, och det var ju självklart min hyrbil insåg jag efter ett tag.

Typiskt!

Fick gå ner och ut och kolla vad som stod på, men såg ingenting och gick in igen och bilen larmade inget mer efter detta!

Sedan när jag hade lämnat tillbaka hyrbilen och fått ut min egen bil, så var ju allt frid och fröjd, men den totala kostnaden för kalaset blev ju ca 6 000 kr, trots en helförsäkring, samt en hyrbilsförsäkring. Ja, då ingick ju inte ens den nya baklampan i kostnaden, med denna inräknad blev ju kostnaderna nästan 8 500 kr!

Det blev en dyr månad där man först blir påkörd av en lyktstolpe och sedan anfallen av en lysrörsdrossel på allmän gata!

Vad är det som händer egentligen?

Undrar om detta kan hända någon annan än mig?

 Nej, troligtvis inte!

När det går som tåget! (Eller: När Murphy ansvarar för tekniken blir tågordningen oftast en helt annan!)

Denna ”tåghistoria” inträffade endast ett fåtal dagar innan den föregående historien i bloggen. Lite omvänd ordning på berättelserna således, men så kan det bli ibland! Denna gång skulle jag resa med tåget från Öxnered mot Herrljunga för ett byte och sedan, vidare mot Stockholm!

Det var vinter och kanske 10-15 minusgrader när jag parkerade min bil vid järnvägsstationen i Öxnered, en bit från Vänersborg. Tåget anlände och jag gick på tåget och satte mig på en lämplig plats. Det var tidigt på morgonen och ganska lite folk med på tåget. Klockan tickade på, men tåget åkte ändå inte iväg och helt plötsligt hade det dragit 5 minuter över tiden, och tåget rörde sig fortfarande inte!

Vad är det som händer, varför åker vi inte?

10 minuter över tiden och vi var fortfarande inte igång!

Varför åker vi inte någon gång?

Men problemet var att järnvägsbron över Göta Älv i Vargön hade frusit fast i öppet läge och så länge problemet kvarstod, kunde vi inte åka någonstans alls egentligen!

Frustrationen steg vartefter tidsmarginalen gentemot tågbytet i Herrljunga minskade. Jag tror att tidsmarginalen från allra första början på låg runt 20-25 minuter någonstans och redan nu hade halva marginalen försvunnit, och det redan innan vi hade rört oss en enda meter! Bedrövligt!

Men till slut åkte vi i alla fall iväg mot Vänersborg, sakta, sakta!

I Vänersborg stannade tåget igen och givetvis skulle inte resan fortsätta förrän järnvägsbron i Vargön hade kommit på rätt plats igen! Det var fortfarande något problem som inte var löst…

Nej, det var ju både kallt och snöigt, och då ska ju givetvis ingenting i Sverige fungera …

Men till slut åkte vi äntligen iväg mot Vargön och Herrljunga, men nu var vi ca 18 minuter efter tidtabellen och det såg helt plötsligt väldigt dystert ut tidsmässigt, men hoppet fanns ju där trots allt och jag trodde nog att tåget kanske skulle försöka köra ikapp en del av den förlorade tiden!

Hoppet är ju som sagt det sista som överger en människa!

Men jag var dum och förstod inte bättre! För Murphy, min gamle antagonist, var ju med på resan! Käre gamle Murphy med alla sina hyss och rackartyg! Det borde jag ju ha förstått!

Tåget körde inte fort alls, snarare saktare än normalt, och klockan tickade ju på i alldeles för snabb takt!

Jag frågade tågvärden hur man hade tänkt att lösa situationen med anslutningståget i Herrljunga och han såg närmast frågande på mig när han svarade:

 – Lösa sig? Nä, vi kommer inte hinna fram i tid och tåget där kommer ju inte vänta på oss! Nej, det går inte!

Helvete i kvadrat, tänkte jag då!

Men hoppet fanns ju där ändå någonstans, om att vi skulle börja ta in lite tid, men när förseningen klockade in på 23 minuter, dog dock mitt sista hopp (och Murphy jublade samtidigt så högt han bara kunde!). När vi till slut var framme i Herrljunga hade Stockholmståget redan åkt i väg ungefär 7-8 minuter tidigare.

När vi var framme  hade vi till slut hamnat nästan en halvtimme efter tidtabellen. Bra jobbat!

Men innan dess, när jag hade insett att vi inte skulle komma fram i tid, blev jag tvungen att konfrontera tågvärden med stor tydlighet om mina krav! Jag tyckte faktiskt att jag hade en viss rätt att ställa vissa grundläggande krav på transportören, trots att totalt tre olika aktörer var inblandade i situationen (Trafikverket som ansvarade för tågbanan, Västtrafik som jag åkte med för tillfället, samt SJ som ansvarade för Stockholmståget).

Jag frågade hur jag nu skulle kunna ta mig till Stockholm, när mitt tåg redan hade avgått från Herrljunga?

Då sa han att jag kunde ta lokaltåget från Herrljunga till Skövde och sedan gå på nästa X2000-tåg till Stockholm i Skövde. Tågen stannade nämligen varannan gång i Herrljunga och varannan gång i Skövde!

Jag förstod att han inte såg några egentliga problem i situationen!

Men där var vi ju som sagt, inte riktigt överens i frågan!

Konsekvensen blev att jag skulle bli tvungen att leta upp ett lokaltåg i Herrljunga och ta mig till Skövde med detta, utan en giltig biljett, samt borda X2000-tåget och åka vidare till Stockholm, utan någon bokad sittplats och utan någon giltig biljett för just det tåget! I min biljett ingick ju även förtäring, vilket jag självfallet inte ville missa!

Jag såg nu ett stort berg växa upp framför mig, ett berg som jag nu skulle bli tvungen att bestiga, och  jag frågade därför tågvärden om det fanns någon personal i Herrljunga som skulle kunna fixa allt detta åt mig?

– Nej, det är helt obemannat, sa han då!

Precis som om detta nu var den naturligaste saken i hela världen?

Det mentala berget blev inte direkt lättare att bestiga efter detta svar, men då beslöt jag mig för att istället göra om berget till en liten kulle! Nu konfronterade jag istället tågvärden och talade om för honom att det faktiskt var hans uppgift att fixa detta åt mig, eftersom det inte var jag som hade strulat!

Jag var bara en resenär som hade råkat illa ut pga omständigheter som jag ej kunde råda över! Omständigheter som bara han kunde hjälpa till med att reda ut! Jag ställde naturligtvis mina krav på ett hyfsat och trevligt sätt, fattas bara annat! Det var ju inte tågvärdens fel att strulet hade uppstått!

Trevligt men bestämt!

Väldigt bestämt till och med!

Men ändå trevligt!

Jag menade på att jag varken ville, eller orkade att dra upp min livs historia för att lösa den uppkomna situationen, varken en (Herrljunga) eller två gånger (Skövde)! Risken att något skulle strula till sig rejält, såg jag som uppenbar möjlighet med tanke på en viss Murphy och alla hans påhitt!

Du får ringa och fixa detta åt mig, sa jag till tågvärden! När jag kommer ombord på lokaltåget i Herrljunga, samt kommer ombord på X2000-tåget i Skövde, ska det bara vara för mig att säga mitt namn och hänvisa till att tågvärden på detta tåg har ringt och förklarat läget! Var snäll och fixa detta åt mig!

Han förstod genast allvaret i situationen! Jag var ganska samlad, men ändå lätt upprörd över djävulen i alla detaljer!

Efter en stund, återkom han och förklarade att han hade uppfyllt mina önskemål till fullo och allt skulle nu fixa sig! Jag tackade för hjälpen, men var givetvis mycket skeptisk och gjorde mig beredd på att det skulle bli besvärligt det här…

Nu skulle jag med på tågen utan en massa tjafs och därmed basta! Nu var jag verkligen inte på lekhumör…

Men när jag till slut kom på tåget till Skövde så löste det sig nästan direkt, och jag såg nog väldigt bestämd och bister ut, så något tjafsande blev det inte! Nästan frustrerande bara det!

När jag gick ombord på Stockholmståget, blev jag dock tvungen att söka upp tågvärden för att få en sittplats, men inte heller där blev det något tjafsande! Jag fick en sittplats och även allt annat som ingick i biljetten!

Slutet gott, allting gott med andra ord!

Men på väg till min sittplats gick jag förbi mina fackliga kollegor som hade åkt med tåget från Göteborg och de såg faktiskt ganska förvånade ut!

De förstod inte hur jag helt plötsligt kunde vara på detta tåg, eftersom de visste att jag åkte med tåget som gick en timme tidigare, just för att det tåget stoppade i Herrljunga, vilket detta inte gjorde!

De satt där nu som fågelholkar och fattade ingenting, så lite skoj var det faktiskt.

Sedan fungerade ju allt normalt resten av resan, men nästa gång jag åkte blev det ju sju resor värre, men det har jag ju som sagt redan skrivit om i 2018 års sista blogg – som heter: ”Åkte till Stockholm, tog en öl & åkte sedan hem igen! (Eller: det gick som tåget, dvs det mesta gick fel, eller inte alls, men ölen var ju god!)”

skogstokig.blog/2018/12/31/akte-till-stockholm-tog-en-ol-akte-sedan-hem-igen-eller-det-gick-som-taget-dvs-det-mesta-gick-fel-eller-inte-alls-men-olen-var-ju-god/

Har ni inte läst blogginlägget från nyårsafton 2018, så gör gärna det nu, för de händelser som inträffade där skedde ca 1 vecka efter händelserna i detta blogginlägg! Även denna resa skedde tillsammans med gamle och goe Murphy, med alla sina hyss…

Folk brukar prata om att de har skyddsänglar som vakar över sig, själv har jag Murphy som lägger krokben för mig titt som tätt…

 

Åkte till Stockholm, tog en öl & åkte sedan hem igen! (Eller: det gick som tåget, dvs det mesta gick fel, eller inte alls, men ölen var ju god!)

Detta utspelade sig under en period i livet då jag fortfarande var väldigt fackligt aktiv och hade många fackliga uppdrag på min lyra! Denna gång skulle jag åka till Stockholm på en central löneförhandling och jag satt med i förbundets förhandlingsdelegation. Det var vinter, kallt och hade snöat! Jag åkte från Mellerud i Dalsland, ner till Öxnered (utanför Vänersborg), och sedan tåg till Herrljunga för ett byte till Stockholmståget!

Men väl nere i Öxnered var det helt folktomt, men det fanns i alla fall info om att tåget mot Herrljunga var inställt, men inget mer! En fastfrusen järnvägsbro, eller fastfrusna växlar, var tydligen anledningen (kommer inte riktigt ihåg vilket)! Tåget mot Göteborg var även det inställt, eller så hade det redan avgått, kommer inte ihåg, men det fanns i alla fall inget tåg att åka med! Inget annat heller, verkade det som!

Hur skulle jag nu kunna ta mig till Stockholm?

Ingen att fråga, men till slut kunde jag ändå fråga någon som trodde att en ersättningsbuss kanske skulle gå till Göteborg! Men var, när och hur? Nej, det visste ingen?

Men till slut kom det i alla fall en buss och jag frågade om den skulle gå till Göteborg och om vi då skulle hinna med detta tåg?

Nej, det tror jag inte, sa busschauffören!

Helvete, tänkte jag! – Men du kan väl ändå försöka, tyckte jag då?

Busschauffören körde sedan med hög hastighet ned mot Göteborg, det gick betydligt fortare än vad som var brukligt, så han försökte i alla fall!

Vi var nu två personer med på bussen som skulle med tåget till Stockholm, men det såg inte ut att kunna gå, klockan gick alltför fort!

Illa!

Jag fick chauffören att ringa till Centralstationen och försöka att få dem att hålla tåget några minuter, vilket de varken ville eller kunde till en början, men till slut gick man ändå med på att hålla tåget 2 minuter , men inte en sekund till! Vi fick även info om på vilket spår tåget stod, så att vi skulle kunna springa direkt dit! Stress, ja det var bara förnamnet!

Jag fick även busschauffören att släppa av oss mitt ute på en kraftigt trafikerad gata rakt utanför Centralstationen i Göteborg, ungefär snett utanför bussterminalen. Vi hoppade av mitt i gatan och sprang sedan som dårar mot angivet spår på terminalen, men kunde bara konstatera att vi hade missat tåget med en marginal som var mindre än 1 minut!

Surt! (Helvete på ren svenska!)

Fick sedan gå till kundtjänst och fråga vad jag nu skulle göra, felet var ju knappast mitt? Hjälp mig!

Fick då sitta i Loungen i en timmes tid och dricka gratis kaffe tillsammans med diverse kostymklädda resenärer och sedan ta nästa tåg till Stockholm!

Åkte sedan med detta tåg till Stockholm och kände då att jag även höll på att bli sjuk, började hosta, snora och hade förmodligen feber! Självklart var det inte nog med allt strul, jag skulle få detta på köpet också!

På tåget satt jag sedan mittemot en knepig tjock gubbe som stirrade på mig nästan hela tiden, men han gick tack och lov av i Skövde. Märklig gubbe som satt och råstirrade på mig hela tiden, ända från Göteborg och upp till Skövde! Så fort jag tittade upp från tidningen jag läste, stirrade han rakt in i mina ögon, hela tiden och varje gång! Kändes obehagligt!

Kom sedan till Stockholms central och skulle vidare till mötet på Blasieholmen, men då tog jag en taxi, behövde ju komma snabbt fram, dessutom betalade ju facket alla mina utlägg för resan, så det var ju lugnt!

Efter en taxiresa på ca 20 minuter var jag framme, tyckte väl att det tog lång tid, men det spelade väl inte mig någon roll, det var ju inte jag som betalade i slutändan i alla fall!

Gick in i huset och möteslokalen, som visade sig var helt tom, tydligen hade alla gått i väg för att äta, men vart man hade gått, det visste jag inte? Fick sitta och vänta i 50 minuter tills alla kom tillbaka, och då fick jag reda på att mötet och förhandlingarna var ajournerade, så det var ju bara att åka hem igen!

Suck!

Jag hade alltså varit på resande fot i fem timmar, helt i onödan, och nu började jag känna mig allt sämre och sämre, med elak hosta och hög feber i kroppen! Hade säkert en temp på 39-40 grader, för jag var verkligen inte frisk!

Men vi gick tillbaka mot Centralstationen och en pub för att i alla fall ta en öl! Promenaden tog ca 15 minuter och avståndet var kanske 1 km, vilket förstärkte känslan av att ha blivit rejält lurad i samband med taxiresan, men som sagt – inte mina problem!

Gick sedan till Centralstation, bokade om hemresebiljetten. Gick sedan kraftigt feberrusig och satte mig på tåget som var skyltat till Göteborg och pustade ut! Nu satt man äntligen på tåget och kunde pusta ut, trodde jag naivt!!

Då skyltade man om tåget från Göteborg till Västerås!!!

Västerås? Tåget jag satt på skulle till Västerås!

Fel tåg!

Fel linje!

Panik!

Kände mig väldigt sjuk och hade säkert kraftig feber, och nu kändes allt väldigt tungt! Nästan övermäktigt!

Men jag fick ta min väska och rusa ut till närmsta informationstavla för att se var Göteborgståget stod, naturligtvis på andra sidan av terminalen, längst bort från där jag befann mig. Jag hade dessutom endast 8 minuter på mig!

Det var säkert minst 500 meter att ta sig! Upp och ner för trappor och längs korridorer, men det var bara att börja springa allt man orkade. Fanns ju inget annat alternativ!

Där kom jag springande som en dåre, svettig med glansiga ögon och en dimmig blick, flåsande som en påtänd och rabiessmittad noshörning.

Centralstationen var ju full av folk, men folk flyttade faktiskt på sig när jag kom springande. Men pga febern och stressen såg jag förmodligen ut som en galen påtänd knarkare, när jag kom springande där med min stressade och flackande blick, hostande och med ett svettigt ansikte!

Inte konstigt att folk flyttade på sig! Skulle jag också ha gjort!

Nådde dock fram till rätt tåg med ca 2 minuter godo och sedan hände inte så mycket mera under denna resa, men med facit hand så hade jag åkt bil, buss, taxi och tåg under en tidsrymd av ca 9 timmar under en dag, bara för att ta en starköl på en krog i Stockholm.

Det blev en väldigt dyr öl, men som sagt, det var ju inte jag som betalade… jo, ölen betalade jag, men inte det andra! Och förresten – ölen smakade helt underbart…

Per Vers och Inge Rim firar jul (Eller: När en rimmad julskinka har rymt!)

Varning: Detta blogginlägg är endast för svenskspråkiga personer och en översättning av texten kommer troligtvis bli helt obegriplig (eller rättare sagt- ännu mer obegriplig!). 

Notice: Only for  Swedish people!

Detta är en julblogg utan sans och utan vett, kanske även det värsta ni har sett! Sanningshalten i storyn, om det ens finns någon story, är svagare än en vattenskadad glögg! Berättelsen är enligt vissa rykten troligtvis även påhittad!


Nu är det jul och då får man kämpa på, staken ska upp i varenda fönster, så det blir ett förfärligt springande hela helgen, och när kulorna samtidigt ska upp i granen, ja då förstår ni problemet! Ni fattar när det är Per Vers som skriver…

Sedan ska man även ha en fisk på lut! De är lätta att hitta i affären i alla fall, man går ju fram till den kyldisk som lutar mest i hela affären och köper sig ett exemplar av denna långa fisk, och sedan tar man med sig den hem och har den på lut! Bara så där!

Då är det värre med sillen, jag fick åka iväg till sjukhuset och leta , men väl där fattade de inte vad jag pratade om, men sillen är ju inlagd sa jag då!

Idiot, svarade de då, och då presenterade även jag mig – Inge Rim, sa jag och bockade djupt inför den osympatiske rödskimrade fläskkorven till doktor! Sedan åkte jag hem och stånkade lite prinskorv!

Sedan plockade jag fram bocken och sedan satte vi oss båda ned och väntade på ett dopp i grytan! Jag och bocken alltså! Nej, jag bor inte i Gävle och min bock brinner inte lika intensivt för sin uppgift som den bocken gör! Men de har väl tagit efter Frälsningsarmén och deras slogan ”Håll grytan kokande” fast i Gävle heter det ”Håll bocken brinnande”!

Själv tänder jag inte på bockar!

Julafton och äntligen får man sätta tänderna i skinkan, helst två stycken fläskdallrande exemplar med en stor portion Dijonsenap däremellan (dock ej, a la Ove Sundberg, utan vanlig då!), ska det vara mums, så ska det!

Mums minsann!

En gång var jag på ett julbord, ja inte uppe på själva bordet då, och bordet hade heller inga hjul, trots att det var jul, ja ni fattar…

Då frågade jag servitören om han hade grisfötter?

Nej min herre, jag går så här ändå, sa det svinet, med en riktig knorr i uttalet! Ha ha, det var ju nästan lika roligt som när man frågar en gymnast varför de gillar granar? – Jo de svarar ju alltid att de är så himla bra på barr!!!

Det är inte lätt att fira jul, men det brukar ändå gå på något sätt till slut! Jag känner till en däckfirma som lade ned hela sin verksamhet lagom till jul med en rejäl (h)julrea. De sista hjulen varade dock ända till fastan, men det var inte sant, för däremellan kom ju nyårsrean… (utfyllnad!)

God Jul önskar Per Vers & Inge Rim alla som orkade läsa detta enormt tramsiga blogginlägg! En stor eloge till er som orkade läsa tramset! Någon…?

Avslutar med ett välkänt ordspråk som kan vara värt att tänka på så här i juletider:

Passa på och drick upp glöggen innan någon annan gör det!

…och endast tomten är naken…

En riktig God Jul önskas alla!

Som man bäddar får man ligga! (Eller: Det jämnar nog ut sig i längden, tyvärr!)

säng

När jag gjorde min militärtjänst en gång i tiden, var jag med på de flesta ”practical jokes” som utfördes i min närhet! De gånger som jag inte var personligt delaktig i händelseförlopp var jag ofta (inte alltid, men ofta) istället upphovsmannen till skämten, detta eftersom jag är duktig på att plantera idéer hos andra som de sedan kommer att utföra utan att reflektera över att de kanske har blivit påverkade av någon annan… (hmmm?)

Men när det endast gäller harmlösa saker så tycker jag det är okej, även om de drabbade inte alltid uppskattar påhitten alla gånger! Och som oftast brukar det ju också jämna ut sig över tid, vilket även gällde mig så klart!

I det militära handlade det många gånger om att plocka ur sängbottnar och sedan bädda sängarna utan någon sängbotten, vilket innebar att folk drösade i golvet när de kom insmygandes på natten efter ha varit ute på stan och tagit sig en öl, men tyvärr utnyttjade folk detta lite för ofta, så det slutade med att jag fick skulden för tilltagen, även om jag inte hade varit inblandad i det hela! Jag tog även folk på bar gärning en gång då de försökte sig på att rigga min säng och det blev lite pinsamt för dem när jag kom bakom deras ryggar och frågade vad de höll på med?

Men jag skulle ju få mitt senare…

Men att gömma k-pistar eller slutstycken för folk strax innan uppställning på morgonen var också en kul grej att göra, men de fick givetvis tillbaka sina grejer bakom våra ryggar precis innan de skulle bli inspekterade av befälet, vilket ofta slutade i en utskällning eftersom de stod och fipplade med sin utrustning när vi skulle stå helt stilla i givakt, vilket alltid skapade en munter stämning hos alla andra, utom befälet som blev vansinnig över att folk stod och fnittrade bakom ryggen på honom!

En annan kul grej var att bära iväg folk när de låg och sov i sina sängar mitt i natten, vilket gjorde att de kanske vaknade på någon annan våning på morgonen, eller typ i duschrummet! Men det fungerar ju bara om man har en enkelsäng, vilket endast en på logementet hade, alla andra låg ju i våningssäng! Detta innebar ju att det oftast var en och samma person som blev ivägburen på nätterna… kanske inte så kul… för honom!

Jag var med några gånger i början men sedan tyckte jag att det blev för mycket riktat mot en och samma person, och en gång spårade det ur helt och hållet när man tvångsrakade huvudet på denna person.

Då var jag inte inblandad på något vis eftersom jag inte gillar den typ av skämt. Själv hade jag slagit ihjäl den som hade försökt rakat av min skalle…

Sista veckan fick jag dock mycket tillbaka när jag fick ett par hinkar med vatten över mig i sängen mitt i natten! Arg som ett bi for jag upp framför de halvfulla beväringarna som stod bredvid min säng, de var väl en 3-4 stycken, men det var ingen som vågade erkänna, de var berusade och lite skamsna, för de skulle ju bara kasta lite vatten på mig när jag sov (troligtvis som betalning för alla hyss jag hade varit inblandade i) men pga en viss berusningsgrad, blev det typ 10-15 liter vatten istället!

Jag själv var helt nykter, men helt vansinnigt och skrek ganska högt, men ingen vågade erkänna ändå!

Fick sedan sova i dessa blöta sängkläder under flera nätter i rad, eftersom sängen skulle bäddas varje morgon. En genomblöt säng, var ingen ursäkt som dög, och några sängkläder att byta med fanns ju inte!

Min ilska var ju inte heller för att jag utsättes för ett skämt, utan för att jag blev bryskt väckt med vatten rakt i ansiktet när jag sov! Det blev ju rena chocken! Dessutom fick jag lida av detta skämt under flera dygn! Inte så kul för mig kanske!

Men jag hade väl bäddat för detta under månadernas gång och som man bäddar får man ju också ligga!

Hände mycket i det militära och jag kommer att återkomma till detta framöver…

Ett norskt garage som vill till Sverige (eller: Den som gräver en stor grop… får också sina förhoppningar grusade!)

Denna händelse utspelade sig en gång för länge, länge sedan, det var efter Herodes, men före IT-boomen! Då vet ni tidsperspektivet på ett ungefär! Jag hade beställt ett garage i byggsats från en firma i Munkedal, Bohuslän, med det jag inte visste just då, var att garaget skulle levereras ut direkt till kund från en byggfirma i Oslo! Jag bodde vid tidpunkten ca 1 mil utanför Mellerud i Dalsland.

Jag fick därför ett tag efter beställningen ett telefonsamtal från Norge, där en norrman undrade var jag bodde? Lite märkligt kan man ju tycka eftersom min hemadress levererades samtidigt med beställningen! Dessutom gjorde jag beställningen hos en svensk firma i Bohuslän…

Avståndet mellan Oslo och Mellerud är ju inte heller mer än 20-22 mil beroende vilken väg man tar.

Norrmannen undrade nu käckt var jag bodde, men dessa uppgifter hade jag ju uppgett redan vid beställningen, så det borde de ju redan ha koll på, kan man tycka, men… vad vet jag?

Antingen åker man via Halden och Kornsjö i Norge, in i Dalsland och sedan via Dals Ed, Bäckefors och Mellerud, eller så åker man via Örje i Norge och sedan in i Värmland via Töcksfors och Årjäng, vidare ned till Dalsland via Åmål och sedan ner till Mellerud. Sedan kunde man även åka en lite längre väg genom Bohuslän typ via Svinesund, Strömstad, Munkedal, Uddevalla i Bohuslän, sedan in mot Vänersborg och sedan upp mot Mellerud!

Kartor fanns ju även på denna tid, men var kanske inte uppfunna i Norge ännu, men vad vet jag?

Har ju hört talas om att alla norrmän som åker ner till Sahara köper ett ark med sandpapper som en karta, detta kanske inte är sant, men vad vet jag?

Det var ju chauffören själv som ringde från Oslo, för han skulle nu köra ut mitt garage i byggsats till mig. Problemet var ju att jag skulle ge honom en vägbeskrivning, men han verkade ju aldrig ha kört i Sverige, för han visste ju praktiskt ingenting om Sverige och dess vägar, orter eller geografi! Han verkade ju inte veta något alls, men han var ju en… ja, just det!

Att han inte visste var min bostad befann sig, ca 1 mil utanför Mellerud, det köper jag. Jag köper även att han inte hade koll på var Mellerud låg, men han visste inte heller var Dals Ed, Vänersborg eller Åmål låg! Dessa orter finns ju tydligt utsatta på en karta eller i en bilatlas (vilket Mellerud också gör)!

Dalsland visste han inte något om, än mindre var det låg! Lite märkligt, men kanske inte märkligare att vi inte känner till de norska landskapen i Norge! Men skillnaden var ju att denna person ändå körde ut garage byggda i Norge, för ett svenskt företag, som dessutom annonserade om garagen i lokalpressen i Sverige! Allt detta sammantaget, borde vara en grund för att man hade någon form av kännedom om vart man levererade beställt gods, kan man tycka i alla fall?

Men vad vet jag?

Vänern, Europas tredje största insjö, beläget mindre än 20 mil från norska gränsen, det borde väl i alla fall en norrman känna till? Nej, inte han! Märkligt!

Då fick jag fråga honom om han visste var Sverige låg, och det visste han… vilket gjorde att vi i alla fall hade något att utgå ifrån… kör österut mot svenska gränsen via Halden och Kornsjö och du… tra-la-la.. ja, ja.. är i Sverige och Dalsland… wow!

Nu började det ju faktiskt likna något, och norrmannen fattade även han, vilka framsteg vi gjorde där i telefonen, han och jag! Connection!

Härligt när man kommer till insikt på detta vis…

Han fick i alla fall en skräddarsydd vägbeskrivning med orter, vägnummer och avstånd för resan, men jag fattar fortfarande inte varför han bara tittade i en vägatlas och bara fick vägbeskrivningen bekräftad via telefon, men det kanske inte finns vägatlaser i Norge (eller så finns de bara i skala 1:1, men vad vet jag?).

Vi kom överens om han skulle ringa upp mig om han körde vilse, så skulle jag försöka  lotsa honom på rätt väg igen! Men han hittade faktiskt ända fram till min garageuppfart med hjälp av min beskrivning, ja, min blivande garageuppfart då, vill säga!

Men står en lastbil på min uppfart med ett garage på flaket, är det nog kanske likställt med en garageuppfart, men vad vet jag?

Han lastade sedan av godset med kranen som han hade på bilen, sedan fick de inplastade byggelementen ligga på träreglar under en presenning under den kommande vintern, detta scenario utspelade sig ju på hösten!

Sedan började jag gräva garagegrunden den kommande våren, året efter. Ca 4×8 meter i storlek och mer än en meter djupt skulle det bli! Det skulle ju grävas frostfritt och för tre olika lager med sten och grus!

Hyr en minigrävare, var det någon som tyckte, nej jag gräver för hand tyckte jag!

Hur svårt kan detta vara?

Det är ju bara att gräva med en spade, eller hur…?

Ja, hur svårt kan det vara?

Men med tanke på att det tog några veckor att gräva sig ner genom all lera, jord, stora stenar och mängder med grova trädrötter, tog det  ju sin lilla tid. Spade,skyffel, spett yxa, skottkärra muskelkraft och stort tålamod var mina redskap för uppgiften.

Jo, det var faktisk så jobbigt det här…

Fick hugga av mängder med 10, 15, 20 centimeters grova rötter med spade, spett och yxa, sedan fick man ändå spetta upp skiten ur marken. Varje grov rot kunde ta 1-3 timmar att få bort och det fanns väl ett tiotal sådana… Pust! Usch! Stön!

Jag föll ihop av ren utmattning efter varje arbetspass, men efter några veckor hade jag ändå kommit ner på acceptabelt djup och kunde beställa det första lasset med makadam för ett dräneringslager, sedan blev jag även tvungen att förbeställa ytterligare ett lass med mellangrovt grus/sten, samt ett lass med lite finare grus, som jag sedan skulle gjuta plattan på!

Alla beställningar ville fraktfirman ha, vid ett och samma tillfälle, vilket jag naturligtvis inte hade räknat med. Annars skulle tydligen fraktkostnaden bli högre.

Märkligt, men så var det!

Nu visade det sig att lastbilen som körde ut sten/grus-lasterna inte kunde backa ända fram till den grävda gropen utan att riva ner hela telefonledningen med tippflaket, så istället fick lasset tippas ca 10 meter längre bort, sedan fick jag skotta upp allt i skottkärran och tippa ner i gropen, samt flytta på det hela, ytterligare en gång nere i gropen, där jag var tvungen att fördela ut gruset för hand via en skyffel.

Varje lass tror jag vägde typ 8-10 ton eller något liknande!

Ja, inte varje lass med skottkärran då (pucko!), utan varje lastbilslass!

Nu hade jag en enorm tidspress på mig, för jag var tvungen att flytta ca 8-10 ton grus med skyffel och skottkärra innan nästa lass kom bara några dagar senare,och då upprepades historien ytterligare en gång.

Hög stressnivå, kan man säga!

Under två veckors tid blev jag tvungen att flytta på typ 20-25 ton sten/ grus, i tre olika storlekar, samt att skotta ut det hela nere i garagegropen.

Under 4-6 veckors tid förflyttade jag nog runt jord, lera, sten, makadam, mindre sten och grus ett flertal gånger, med en totalvikt av ca 40 ton eller mer. Allt helt ensam, före och efter jobbet samt på helgen, även efter mörkrets inträde.

Man var ju både ung, stark, ledbruten, naiv, envis och dum på den tiden!

Nuförtiden är man bara (ännu mer) ledbruten, envis och dum!

Varje dag körde jag på tills jag inte hann  eller orkade mer, var ju tvungen att äta, sova och jobba på mitt arbete också, jag var ju inte ledig mer än vissa specifika dagar, eftersom jag jobbade 2-skift!

Nej, det var ju inte på mitt arbete jag sov…

Sedan byggde jag upp garaget helt själv, det enda jag behövde hjälp med var att montera och fästa samtliga takstolar. Gjuta, snickra, bygga, fixa dränering, lägga takpapp, dra och koppla in elen och måla! Mycket fix blev det!

Det blev bra till slut med ett stort garage för bilen, verktyg, reservdelar, hjul och alla andra bra-ha-grejor en man behöver ha i sitt garage.  Inuti takstolarna kunde man sedan lagra stora mängder med brädor och plank för kommande projekt.

Började väl gräva någonstans runt månadsskiftet april-maj och garaget var sedan färdigbyggt vid midsommar samma år, sedan drog jag elen och målade under sommaren!

Men det gick bra till slut ändå!

Kanske kunde man ha gjort det både enklare och mer effektivt med lite mer planering, men vad vet jag? En duktig idiot!

Tack!

Fy katten vad fint det blev!(Eller: När katten Tintin pyntar inför advent)

387969_316038545079949_1693209924_nDetta är en liten bildkavalkad där katten Tintin visar hur man ska pynta inför advent! Det är Tintin som hälsar er välkomna på bilden ovan!

Mjau, mjau, prrrr välkommen in!

OBS: för muspekaren över respektive bild för bildtexter!

Katten Tintin pyntar med glitter och annat julpynt inför första advent och den kommande julhelgen En kissekatt som har fått julfnatt!!