Denna gång ska det handla om raketer.
Det var påsk och vi var hemma hos mor och far på påskmiddag, och som traditionen var på den tiden, skulle kvällen krönas med raketuppskjutning. Familjen samlade ihop alla raketer och sedan var det jag och min bror som sköt upp pjäserna omlott, vilket innebar att det i princip var en avfyring var 30:e sekund eller något liknande.
Småkrafset var givetvis bara att mata på, medan de lite större pjäserna fick tas separat det allra sista som grand finale.
Vi stod nere i mörkret och tände på (hmmm!), ca 40-50 meter från den övriga familjen, där även alla barn befann sig. Förväntansfulla inför kvällens stora happening. Barnen såg alltid fram emot raketuppskjutningen, med alla sina smällar och vackra explosioner.
Nu började vi närma oss slutet på rakethögen och jag hade bara två stora, och lite dyrare pjäser kvar.
Jag monterar pjäsen stadigt i marken, exakt som instruktionen förespråkade och tände sedan på stubinen, med ansiktet halvt bortvänt och en kroppsposition beredd på en snabb flykt från avfyringsplatsen, ifall något skulle gå fel.
Jag tänder stubinen…
PANG!
-suurrrrrrrrrrrrrrr, knaster ….. tjut….
Ett kraftigt tinnitustjut skär genom skallen, jag känner mig nästan chockad. Hela huvudet tjuter, samtidigt som hela hörselapparaten verkar ha blivit inlindad i bomullsvadd. Jag hör absolut ingenting, jag ser nästan ingenting heller, efter den kraftiga ljusblixt jag nyss blev utsatt för.
Vad fan hände?
Jo, raketen lämnade aldrig marken, utan exploderade våldsamt ca en sekund efter att jag hade tänt stubinen. Hade jag varit onykter, eller normalvårdslös, hade smällen tagit rakt i ansiktet, och kanske även tagit min högerhand.
Ögonen hade legat kraftigt i farozonen.
Nu utgick jag ifrån att det värsta faktiskt kunde ske, redan innan jag tände. Därför blev den enda bestående konsekvensen av olyckan tillfälliga tinnitusangrepp under åren, samt en kraftigt nedsatt hörsel gällande dova frekvenser på högerörat, inget mer. Kunde ha slutat betydligt värre!
Familjemedlemmarna som stod och kollade på det hela en bit bort, både såg och hörde att det small på marken. Men när de ropade på mig, svarade jag inte. Därför trodde de att jag hade råkat riktigt illa ut.
Men jag var i praktiken tillfälligt döv och hörde inte att någon ropade och skrek. Det tog därför någon minut innan jag kunde ge mig till känna och informera att jag var helt oskadd, förutom tillfälligt nedsatt hörsel och tinnitus.
Men jag hade ytterligare en pjäs kvar, exakt likadan som den förra. Ingen trodde väl att två pjäser i rad var behäftade med exakt samma fel, men jag utgick ändå från detta scenario när jag tände, och mycket riktigt… även denna pjäs small på marken. Den hade exakt samma defekt som den första, men denna gång var jag beredd…
Problemet med fyrverkerier är att det är meningslöst att försöka reklamera något som redan har detonerat. Jag orkade därför inte krångla med detta. Hade det blivit fysiska skador av det hela, hade läget givetvis varit annorlunda.
Det hela kunde ha slutat riktigt illa, med livslångt handikapp som följd, men jag hade åter tur i oturen. Det gick bra, trots allt! Märkligt!
En annan gång följde vi med och hälsade på hos en norrman som bodde i mina gamla hemtrakter.
När vi kom på besök stod norrmannen i sin trädgård och sköt raketer för fulla muggar. Han hade en säregen teknik, eftersom han stod och höll i pinnen när han tände på stubinen. När sedan raketen ville flyga iväg, släppte han bara pinnen. Kändes inte helt optimalt i min värld.
Personen i fråga var inte direkt nykter, och dessutom norrman, ja ja, vad ska man säga? Vi hade åkt dit eftersom det skulle vara påskfest.
Jag kände personen lite ytligt och vi hade även träffats tidigare, men som sagt, vi hade bara hängt på när andra personer i vår närhet skulle åka dit. Vi tänkte vara med en liten stund, och sedan åka de två milen hem.
När vi frågade var alla andra människor höll hus, svarar Ole Norrman (nej han hette inte så…):
- De är hos grannen på andra sidan vägen!
Varför är de där, undrar vi?
- De släcker gräsbranden i grannens trädgård”
När vi tittar ser vi massa folk som springer omkring i grannens trädgård och släcker en massa gräsbränder. Det brinner överallt i det torra döda gräset i trädgården. Folket som bodde i huset var dock inte hemma.
Brandorsaken var givetvis Oles fel, eftersom han fortsatte bombardera grannens trädgård med sina raketer, samtidigt som gästerna försökte släcka bränderna. Men varje nytt raketnedlag orsakade naturligtvis en ny brand.
Jag sa att han fick sluta med detta, och han lydde mig på så sätt att han började bombadera sin egen tomt istället. Det studsade raketer på hustaket och jag bara väntade på att det skulle flyga ner en raket i skorstenen. När han sedan lyckades skjuta in raketer i sitt eget växthus (som sedan studsade omkring därinne), tyckte vi att det var dags att lämna tillställningen och åka hem. Det kändes lite halvfarligt. Vi tog därför med barnen och åkte hem.
Nog att jag själv kan ställa till saker och ting, men detta var allt en riktig norgehistoria som låg långt utanför den egna spelplanen.
När vi lämnade platsen stod Ole Norrman fortfarande, nu ännu fullare, och sköt sina raketer. Gräsbränderna hos grannen var inte riktigt släckta, men ändå under kontroll. Kanske skulle även brandkåren komma, jag vet inte?
Jag vet faktiskt inte hur det hela slutade och jag ville inte veta det heller. Norska angelägenheter är inte riktigt min grej.
Heja Norge friskt humör…
Den Skogstokiga Bloggen 