Jag kommer ihåg en gång för länge sedan, då vi bodde i ett hus långt ute på Dalboslätten. Jag höll för dagen på att klippa våra häckar, vilket alltid var någon form av hatsyssla. Men häckarna hatade mig lika mycket tillbaka genom att alltid jävlas till max.
Häckarna som var två till antal, bestod av en lång, men låg hagtornshäck mot vägen utanför, med grenar grova som hobbitarmar, häcken svängde därefter 90 grader och blev på köpet mer än dubbelt så hög vid sidan av garageuppfarten. Anledningarna till den högre häcken längs garageuppfarten är två till antalet. Först hade häcken fått växa sig alltför hög och kraftig, detta redan innan vi ens hade flyttat in i huset ett antal år tidigare. Dessutom fungerade den som vind/snöskydd vintertid, samt som insynsskydd under övriga delar av året.
Häcken var givetvis full med vassa taggar som man stack sig på hela tiden. Det gjorde ont som satan, dessutom var taggarna giftiga och orsakade ofta en reaktion med extra smärta, med svullna, ömma och variga bölder som följd. Dessutom myllrade det med allsköns småkryp och miniatyrflugor inuti denna häck, i alla fall under varma torra sommardagar, vilket innebar att man riskerade att andas in en massa småkryp.
De små krypen kröp runt överallt på den svettiga huden, inte minst i ansiktet och glasögonen, detta kunde till och med göra ett medvetslöst tryffelsvin bindgalen. Som svettig trädgårdsarbetare var man därför fullkomligt chanslös och vansinnet regerade fett!
Den andra häcken bestod däremot av planterade pilskott mellan garageuppfarten och diket gentemot grannens gärde. Denna häck fungerade som ett insynsskydd mot grannar och diverse löst folk som befann sig på vägarna som löpte alldeles utanför. Denna häck var drygt två meter hög och fick ansas två-tre gånger per säsong, eftersom häcken bestod av en mängd nedklippta träd som i fritt tillstånd kunde växa och bli både tre-fyra meter höga. Men nu var de arrangerade som en ca 20 meter lång häck,
Häcken fick därför klippas ståendes på en hög trappstege, problemet var att på ena sidan var det ett ojämnt dike och på andra sidan en sluttande gräsyta. Trappstegens ben sjönk därmed ned i marken och välte därför ofta, eller så välte den för att underlaget var så ojämnt och/eller lutande. Eller så välte trappstegen då man försökte sträcka sig för klippa med häcksaxen. Summasummarum: trappstegen välte i princip hela tiden och man fick passa sig så att man inte skadade sig på häcksaxen, fick vassa grenar i ögat, eller att man gjorde sig illa vid själva vurpan rakt ner i marken. Glasögonen flög givetvis av med jämna mellanrum, samtidigt som de avklippta och vassa grenarna ivrigt försökte peta ut ögonen. Man slog sig, rev sig och fastnade mest hela tiden.
Jag hade något år tidigare lånat en elektrisk häcksax för att tukta helvetes… ursäkta, hagtornshäcken, men alla som har använt elektriska verktyg i trädgården, vet ju vilket helvete man har med alla förbannade sladdar. Först en kort besvärlig sladd på själva redskapet och som lossnar från förlängningssladden, typ var tionde sekund, vilket innebär att man måste göra någon form av en knut mellan dessa sladdändar, en knut som sedan i sin tur fastnar i precis allting. Dessutom blir det både tungt och bökigt att dra med sig ett långt sladdhelvete, som dessutom är i mest vägen hela tiden. Fastnar sladden, drar man i sladden och då drar man till slut även isär stickkontakterna… och då är vi där igen (suck!).
Jag vet att jag svor över den korta sladdstumpen på häcksaxen, men fem minuter senare förstod jag varför denna sladd måste vara så kort, för då körde jag av förlängningssladden med häcksaxen. Det gnistrade gott och någon sekund senare var sladden ordentligt avklippt och häcksaxen obrukbar.
Helvete, är bara förnamnet. Svetten rann, svordomarna haglade och jag förbannade hela världen som var emot mig hela tiden. Alltid var det något som gick åt helvete… hela tiden. Fick laga sladden, klippa klart, lämna tillbaka häcksaxen och därefter endast använda den vanliga manuella häcksaxen in i evigheten istället.
Men nu ska jag återberätta om ett specifikt klipptillfälle, då jag höll på med pilträdshäcken. I vanlig ordning hade jag vält omkull med trappstegen ett tiotal gånger, glasögonen flugit av vid flera tillfällen, samt att jag hade slagit mig rejält då jag stöp i backen som en övergödd heffaklump, typ var tredje minut. Det var dessutom helvetes varmt och flugdjävlarna skulle givetvis upp och irritera mitt svettiga ansikte mest hela tiden. Jag hade alltså precis vurpat rejält rakt ned i spenaten med trappstegen och var mer eller mindre i upplösningstillstånd. Arg, svettig och med håret spretande åt alla håll och kanter, såg jag nog ut som ett ilsket och mordiskt skogstroll i konstant förfall.
Då, precis just då… kör det in en främmande bil på min garageuppfart…
”Vad ända in i helvete…”
”Vem fan är det som nu kommer?”
”Det var då själva helv…”
Arg, irriterad, svettig med håret på ända och med en häcksax bastant placerad i händerna, likt en lustmördare på semester.
Med stadigt grepp i båda handtagen, och med öppen sax, närmar jag mig alltså bilen, med ursinne i blicken…
Från bilens horisont ser det förmodligen ut som att det hoppar fram en galen psykopat mitt i ett raserianfall, försedd med ett mordvapen a la en häcksax, beredd att massakrera bilens alla mänskliga varelser. Ett galet monster med mord i sinnet alltså.
Själv hade jag inte en tanke på att hela min pose utstrålade likt en mordisk slaktare som var på väg att klippa av valfria kroppsdelar på bilens alla passagerare. Har för mig att ingen gick ur bilen, utan man vevade försiktigt ner sidorutan vid förarplatsen och frågade, med osäker röst, om vägen till någon som bodde i bygden, typ 6 km från min bostad. Personerna i bilen var, helt okända och i samtliga fall rejält yngre än undertecknad.
Dessutom kände jag inte ens igen namnet på den efterfrågade personen. Jag visste även att det i denna veva åkte runt skumma individer i trakten och frågade om vägen till olika människor. Praktiskt förfarande om man ska reka inför ett kommande inbrott eller om man omärkt vill kliva in hos folk som hade ytterdörren olåst, men annars ingen hit! Med denna insikt i sinnet betraktade jag även detta möte som potentiell uppsökande kontroll inför en kommande brottslig aktivitet.
Själv utgick jag alltid per automatik att alla okända som kom hem till mig, antingen var kriminella svin, jobbiga säljare eller Jehovas Vittnen. Avskräde och patrask, med andra ord! Bemötandet kanske därför inte var av det alltför snällare slaget, utan min irritation och aggressiva utstrålning matchade nog mitt utseende, där och då, mer eller mindre perfekt.
Så när jag fick frågan från bilen, svarade jag:
”Jag har ingen aning- har bara bott här i 8 år! Men fråga gärna i lanthandeln 300 meter längre bort, för de har bättre koll på folk i bygden än vad jag har!”
Jag är fortfarande väl övertygad att förfrågan var fejk och att man bara var ute för att reka, för annars hade väl ortens lanthandel varit ett mer naturligt frågeställe, särskilt som det låg synligt gångavstånd från min garageinfart. Men personerna i bilen såg uppriktigt skärrade ut och hade de haft några illegala betänkligheter kring mig och min fastighet, försvann dessa förmodligen omgående.
Vibbarna jag utstrålade signalerade knappast ett lätt offer. Jag kändes nog mera som ett hot, än ett offer, särskilt som den vassa häcksaxen utan minsta svårighet hade kapat av halva halsen i ett svep på en angripare, om andan fallit på…
Den Skogstokiga Bloggen 