Denna händelse utspelade sig när jag var ca 18-19 år gammal. Min gamla farmor, som var runt 80 år vid tillfället, hade bestämt att hon skulle iväg och titta på Jan Sparrings sånguppträdande i den närbelägna staden. Men vem är nu Jan Sparring, undrar ni säkert?
Är ni över 50 år, eller lyssnar på svenska andliga sånger på Spotify, kanske ni möjligen vet, men annars inte? Men hav tålamod kära läsare, jag återkommer till Sparringen inom kort, men först lite om min gamla halvdöva farmor!
Ja, lyssna på Sparring skulle hon, trots att hon i ett normalläge var i princip halvdöv (eller värre) på båda öronen. Vanligtvis fick man skrika högt och tydligt för att hon möjligen skulle höra… och det fungerade hyfsat så länge hörapparaterna var igångsatta. Men många gånger hade hon skruvat ned volymen, eller bara stängt av dem, för att spara på batterierna. Att själva vitsen med hörapparatens funktionalitet upphörde samtidigt i och med dessa åtgärder, nej det tänkte hon inte på…
Det var därför alltid någon form av ett lotteri över det hela, och man kunde helt plötsligt få sig en åthutning tillbaka, för att man skrek när man pratade:
”Sluta skrik, jag är väl inte döv heller…”, kunde hon vräka ur sig, med jämna mellanrum.
Men för helvete… det var ju exakt det hon var! Mer eller mindre stendöv!
Suck!
Men när man nästa gång istället försökte prata i normal samtalsnivå, kunde hon bli riktigt arg igen, detta eftersom hon nu inte hörde vad man sa:
”DU FÅR VÄL PRATA HÖGRE, JAG HÖR INTE VAD DU SÄGER…!”, skrek hon då!
– Det var väl själva helvete, förbannade döva…!
”Va, säger du för något?”.
– Jo, vädret hade säkert varit vackert idag, om det inte hade regnat!
”????”.
Men innan vi går vidare med historien om farmors Sparringkonsert, måste jag verkligen få påpeka att relationen mellan farmor och mig själv, aldrig någonsin var speciellt bra. Tragiskt egentligen, men vår gemensamma relation var faktiskt riktigt, riktigt, dålig. Vi var alltför olika och tillhörde dessutom helt olika tidsepoker.
Vad man än gjorde, inte gjorde, sa, eller inte sa, dög det ändå inte. Hon var i princip aldrig nöjd med någonting, lade sig dessutom i allting och var även nyfiken som få. Och svarade man för sig, fick man ofta till sig att man inte visade tillräckligt respekt mot de äldre.
Trots att man hjälpte till med i princip allting, mest hela tiden… nej, ingen respekt alls!
Jo, tjena!
Hon kunde även ringa flera gånger om dagen, med avstängda hörapparater givetvis… och hur högt man än skrek i telefonen, hörde hon ändå ingenting. Sedan fick man alltid ovett för att man inte hade berättat saker och ting för henne, när hon ringde… ”Nej, det är det ingen som har berättat för mig, Jag får aldrig reda på något…!”.
Suck!
Och ibland när hon faktiskt kunde höra vad man sa, fattade hon givetvis fel, och när man då försökte förklara, ja då hörde hon inte…
Hon kunde säkert ringa 5-6 gånger om dagen när det var som värst, men det var svårt att förstå varför, för hon hörde ju inte… Och de gånger hon ville något, var det ofta något arbete som skulle utföras hemma hos henne, oftast omgående, direkt eller i princip omedelbart!
Sparring…?
– Vänta…!
En gång när jag var hemma hos henne för att hjälpa till…
Jo, jag och min bror var ju mer eller mindre gratisslavar hemma hos henne. Vi fick alltid slita ont med att såga och hugga ved, klippa gräsmattor, klippa häckar, rensa ogräs, röja sly, plocka frukt, skotta snö etc.
Vi hjälpte gärna till, det var inte det, men det hade faktiskt varit roligt med någon form av uppskattning för det utförda jobbet. Det hände väl någon enstaka gång förvisso, men var ändå ganska sällsynt förekommande!
Men nu var jag som sagt, ensam nere hos henne och slet med någon uppgift, och denna gång bjöd hon i alla fall på något. Tror det var saft och sju sorters kakor. Men jag var inte sugen på att äta sju sorters söta kakor, och nöjde mig därför bara med 3-4 stycken. Men då blev hon ju jätteirriterad eftersom jag var så otacksam!
Otacksam?
Nej, jag tog ju inte av alla sorterna!
Rätten att säga nej, eller själv välja hur mycket man ville äta, den fanns inte. Nej, då var man bara otacksam!
Först blir man mer eller mindre tvingad att äta en massa kakor, trots att man kanske inte ens ville ha några, och därefter ska man dessutom tacka högt och tydligt för det man blev bjuden på.
Men nu var jag i alla fall nere hos min farmor för att utföra något arbete, och just denna gång tröttnade jag på att hon inte hörde ett enda ord av vad jag sa. Jag hade ju även fått kritik för att jag hade tackat nej till fler kakor, en upplevd kränkning som gjorde att hon nästan grinade av besvikelse.
Jag fick även ovett för att jag inte pratade tillräckligt högt och började därför bara röra på läpparna och låtsaspratade. När hon inte hörde någonting alls, rattade hon våldsamt på hörapparaterna, samtidigt som hon skrek att hon ”inte hörde vad jag sa, eftersom hon tidigare hade skruvat ned volymen…”.
Jo, jo!
Men till slut hade hon äntligen fått upp volymen och då passade jag på att vråla med hög stämma. Då blev det verkligen rundgång från avgrundens djup i hennes hörapparater.
Farmor fick genast sänka volymen, för rundgången var rent ut sagt, outhärdlig. Den hörde hon minsann!
Elakt, ja visst, men effektivt!
Men Sparring då…?
– LUGNA ER!!! Vi kommer dit!
Själv skrattade jag lite åt det hela inombords, men farmor blev ju vrålarg förstås, men efter denna gång var det åtminstone slut med nedskruvad volym på hörapparaten när jag var närvarande, så något lärde hon sig väl i alla fall.
Nu hade jag kommit upp lite i åldern och tog därför vara på alla chanser för att betala tillbaka för gammal ost. Det var väl även en del av min tonårsrevolt, kan man tänka!
Men nu var det ju detta med Sparring!
Åh, Sparringen i egen hög person!
Men nu hade hon bestämt att hon skulle åka iväg och lyssna på Jan Sparring i en friluftspark, i en närbelägen stad. Gratis inträde och med en medelålder på typ 93 år, suck… Inga rockstjärneproblem med groupies här direkt… öh, nej!
Men vem var nu denna förbenade Sparring?
Jan Birger Sparring, hette ursprungligen Engström i efternamn, och var en svensk andlig sångare, ursprungligen operasångare, samt amatörboxare.
Lite häftigt att kalla sig för Sparring som gammal boxare, förvisso, men mer häftigt än så blev det ju dock inte. Jo, han hade ju både supit och knarkat i sin ungdom, men sedan blev han religiös och pingstvän. Ja, ja! Men nu hade han börjat sparra med Jesus istället!
Sparring var under en period även en av landets populäraste andliga sångare och han framträdde ofta i både radio och tv. Under många år var han dessutom krönikör i damskvallertidningen ”Hänt i Veckan”!
Nu förstår ni kanske varför att alla gamla tanter över 75 år fick något sugande i blicken, när de fick se och höra denne gudsman framföra sin gudfruktiga musik på bästa sändningstid.
Klart som satan, att även min farmor gillade Sparringen.
Själv hade jag bara hört honom av misstag på radion någon gång och visste givetvis vilken typ av musik han levererade. Inte direkt min typ av musik… Nej och åter nej!
Några av Jan Sparring största hits var bland annat följande låtar: ”Han har öppnat pärleporten”, ”Nå’n däruppe måste gilla mig”, ”Kom in i Guds solsken” och ”Hav tack o Jesus”.
Ja, idel hits, som ni förstår och Pärleporten var en ju klockren kioskvältare inom den andliga musiken. Även det givna extranumret!
Själv levde jag mitt musikaliska liv inom rockens, punkens och hårdrockens gitarrfräsande domäner och andliga sånger var därför ett ”big no no” i min värld. Religiös har jag aldrig heller varit! Nej, detta var verkligen inte min grej!
Själv lyssnade jag mest på Black Sabbath, AC/DC, Status Quo, Ramones, Sex Pistols och liknande. Mer ”Highway to Hell” än ”Pärleporten”, om ni förstår?
Men nu skulle min farmor åka iväg till staden och lyssna på andlig musik och någon skulle köra henne dit. Det var bara så! Punkt!
Min pappa lyckades slingra sig från detta, min storebror gjorde sig oanträffbar och min mamma orkade helt enkelt inte köra min farmor till detta evenemang. Min farmor var normalt ganska hård mot min mamma, och då fanns det bara jag kvar…
Jag nekade och vägrade till en början, ville verkligen inte, men till slut blev jag ändå tvungen att ställa upp, men bara för min mammas skull.
”Kan du inte göra detta, bara för MIN skull”, bönade och bad, min mamma mig?
Jag och min mamma hade en mycket bra relation och jag brukade alltid ställa upp för henne och gjorde så även denna gång, även om jag egentligen inte ville…
Jag fick offra mig för den goda saken.
Det var sommar! Det var soligt, högsommarvärme och juli månad, och nu skulle det även bli Jan Sparring…
Min farmor hade i vanlig ordning försett sig med en tjock yllekofta, naturligtvis knäppt ända upp i halsen, medan jag själv bar normala sommarkläder.
Inne i bilen var det minst 30-35 grader varmt, för någon AC fanns ju givetvis inte. Veva ner rutorna… Nej, nej, nej för guds skull!
Att veva ner, eller öppna någon sidoruta, var faktiskt en ren omöjlighet!
För då uppstod ju genast ett livsfarligt kalldrag… och kalldrag blir man sjuk av, det vet ju alla… gamla tanter.
Nej, inte ens en minimal glipa var tillåtet, det var ju rent av livsfarligt. Man kunde säkert få både lunginflammation, blåskatarr, örsprång och böldpest av detta livsfarliga vinddrag. Det var säkert lika farligt som draget från en normal bordsfläkt vid tropisk sommarhetta.
Usch ja, ni förstår!
Jag har även för mig att den förbannade vajern till värmereglaget i bilen hade lossnat, och att värmen inuti bilen därför inte gick att stänga av. Det strömmade alltså ut varmluft inuti bilens kupé, trots en avstängd FAN.
Ja, så hette ju knappen till kupéfläkten i en svenskbyggd Volvo förr i tiden, och det var ju tur att min farmor inte såg denna djävulska knapp, och detta i dubbel bemärkelse. Fan gillade hon ju varken på svenska eller engelska, men hon såg ju aldrig denna hemska knapp, som tur var.
Men nu var det 25 grader ute och kalldraget kunde man tydligen bli sjuk av…
Hjälp mig! Skona mig!
Nej, att sitta i 35-40 graders värme och dö av en svettattack var det som gällde nu, för det var ju kanske rent utav hälsosamt. Öh, förmodligen inte!
Farmor däremot, satt helt oberörd där i sin yllekofta, utan att fälla en enda svettdroppe. Men efter en färd på 20 minuter var ju plågan äntligen över för mig, tack och lov.
Nu var man både överhettad, marinerad, irriterad och allmänt less.
Men jag släpper väl av farmor, så att hon kan gå in och lyssna på den andliga trudeluttmusikern. Själv kan jag väl åka och köpa en glass och sedan komma tillbaka efter en stund…
”Va, åka iväg, nej det går inte för sig…”.
– Men då får jag väl sitta kvar i bilen och vänta då!
”Nej, du ska med in!”.
– Men varför ska jag med in, jag är ju inte intresserad. Jag kan väl lika gärna vänta här och komma in och hämta dig när det slutar?”.
”Nej, du måste med in!”.
– Men varför ska jag med in, det finns ju ingen anledning…?
”Nu går vi in!”.
Helvete, jag dör!
Ja, ni förstår min känsloupplevelse just där och då…
Varm, törstig, irriterad och allmänt förbannad och nu skulle jag även tvingas med in. Jag blev därför tvungen att följa med in och lyssna på denna, för mig, ytterst plågsamma musik.
Musik och musik, bortsett från det andliga innehållet, var det väl bara en akustisk gitarr och möjligen ett piano till komp! Inte mycket till musik i mina öron och sången var ju som sagt religiös… Suck!
Nästan som ett plågsamt djurförsök, där jag själv var det stackars försöksdjuret.
Men först blev vi tvungna att vänta minst en halvtimma, innan spektaklet ens kunde börja, sedan höll han väl på ca 45-60 minuter, med alla sina andligheter och religiösa utsvävningar.
De gamla satt som förstenade och var redan på väg in i himmelriket. Nåja! Njöt stort gjorde de i alla fall. Önskar att jag kunde säga det samma, men nej!
Glass eller dricka kunde jag bara glömma, för jag fick naturligtvis inte gå iväg någonstans under tiden. Bara fem minuter, öh nej, det gick inte.
Jag fick helt enkelt sitta ner på backen och lyssna på eländet, jag och en massa gamlingar som satt där och njöt av Guds musikaliska närvaro. Men jag njöt inte…
För en 18-19 åring var detta en oerhörd traumatisk upplevelse, som orsakade ett djupt sår i själen…
Men sedan när spektaklet äntligen var över, skulle min farmor helt plötsligt ha reda på om jag tyckte att uppträdandet var lika bra, som hon själv tyckte att det var?
Klart som korvspad att det lät bra genom hennes halvdöva öron, själv blev jag ju tvungen att höra allt utan minsta förmildrande filter. Och nu skulle jag dessutom recensera skiten… jisses!
Tänk om det var jag som hade varit halvdöv istället, just där och då, om bara för en kort stund?
Jag mumlade väl tyst för mig själv, att det var den värsta skit jag någonsin hade hört, men blev ändå tvungen att svara henne lite mer diplomatiskt.
Så jag sa att jag nog inte uppskattade denna musikstund och att jag gärna hade sluppit denna upplevelse, varm och törstig som jag också var! Hade hellre åkt i väg och köpt mig en glass och en dricka och sedan hämtat upp henne när allt var klart och färdigt. Ungefär så, sa jag!
Då blev hon givetvis sur och tyckte att jag var oerhört otacksam!
Otacksam!
Jag var alltså otacksam! Jag som hade kört henne till detta spektakel, utan varken sig ersättning eller ens ett tack! Dessutom blev jag tvingad att lyssna på spektaklet, helt emot min egen vilja! Men det var alltså jag som var otacksam! Jo, tjena!
Sedan var det bara hemresan kvar. Bilen som nu efter en lång tid i högsommarsolen hade uppnått en temperatur på minst ca 40-45 grader. Men nu var det ju detta med nedvevade rutor och kalldrag igen…
Glass och dricka struntade jag i, för nu ville jag bara hem och få slut på pinan.
Men så länge vi körde inne i själva staden lyckades jag dock få ner sidorutan någon centimeter, men sedan blev kalldraget alltför häftigt för min farmor. Den fick inte ens vara öppen en enda millimeter och panikångesten började nu nästan stegra sig i mitt inre.
Men ca 15-20 minuter senare var vi ju hemma igen och jag kunde då få i mig något svalkande. Hade säkert svettat bort flera kilo på kuppen, men farmor, som hade suttit där i sin förbannade yllekofta, och hon svettades ju inte alls…
Men farmor var väldig speciell på alla sätt och vis. Hennes sätt och märkliga manér var säkert inte något medvetet val, hon var väl bara skapt så…
Men nu har hon snart varit begravd sedan 30 år, och jag har dessutom fattat att runt 25 % av hennes gener lever vidare i mig.
Kanske ska jag lyssna på Sparring och hans monsterhit ”Pärleporten”, trots allt… men yllekoftan hoppar jag nog över?
Den Skogstokiga Bloggen 