Äntligen är bok- och projektresan mellan Västervik och Hultsfred i hamn! Våren 2008 påbörjades ett pre-projekt som via omvägar till slut landar i ett mer renodlat bokprojekt 2012. Ur pre-projektet som startades 2008, utgallrades ett mer nischat projekt, vilket faktiskt på sätt och vis från början, var en förfrågan från ett mindre bokförlag.
Jag hade skickat in ett 500 sidor långt råmanus som handlade om svensk populärmusik från 1970-talet och ur detta manus ramlade även ett projekt som kanske blir min nästa boksatsning, samt en förfrågan om jag ville skriva om svenska musikfestivaler. Från början var det en muntlig överenskommelse med fri tyglar som gällde, och allt fungerade bra fram tills jag levererade mitt manus på ca 750 A4-sidor med text, samt ett hundratal bilder med en kontaktlista på kontaktuppgifter gällande fotografer och upphovsrättshavare.
Nu är vi framme i februari 2019 och responsen blir dock något oväntad. Nu visar det sig att mina inskickade ”varuprover” inte hade kollats upp på ett seriöst sätt under resans gång, eller kanske inte ens lästs (vad vet jag?). Mellan 2012/2013 – 2018 fick jag hela tiden höra att allt var bra och att jag skulle fortsätta på den inslagna linjen, vilket jag också gjorde.
Men plötsligt var hela mitt upplägg förkastligt och det mesta skulle behöva göras om. Jag fick också kritik för att jag hade skrivit för mycket om en ointressant festival, och sedan framkom illa dolda antydningar om att jag hade farit med osanning i den ointressanta festivalen. Exakt vad som var osant, fick jag dock aldrig reda på.
Men hela upplägget som bygger på citat och återberättande från andra källor, innebär ju i viss mån att jag friskriver mig från vissa påståenden, eftersom det är just citat. Naturligtvis har jag ett stort ansvar och ska givetvis aldrig publicera sådant som kan vara skrönor eller liknande, såvida detta inte med stor tydlighet framgår i texten. Ibland har man suttit med mängder av motstridiga uppgifter och då har man fått reda ut vad som är korrekt eller inte, eller helt enkelt stryka det hela.
Men det är ju klart att det kan slinka igenom felaktigheter, eftersom jag i viss mån måste lita på det skrivna material jag kommer över. Men ibland så får läsaren själv se olika varianter på vad som skrivits om en fest/festival och bilda sig en egen uppfattning. Men det är mycket att hålla reda på, så några fel har säkert slunkit med, men över nästan 1000 sidor, så må det väl förhoppningsvis vara förlåtet.
Men hela mitt upplägg sågades alltså, och för att kunna ”rädda” materialet var förlaget tvungen att försöka få tag i någon, mer eller mindre professionell, redigerare. Men jag fick reda på att flera tillfrågade inte ville ta i mitt material med tång ens! Nu var inte ens det muntliga avtalet värt något, trots att man i ett tidigt skede hade annonserat efter material för detta projekt, på sin egna hemsida, samt att jag hade fått tillstånd att hänvisa till förlagets när jag skrev på min projektsida. Det rådde alltså inget tvivel om att jag skrev om detta ämne för förlaget, efter en förfrågan från deras sida!
Givetvis var detta en dörröppnare när jag kontaktade diverse folk gällande faktamaterial och bilder, men det var så som det var. Inget konstigt med detta alls!
Sedan blev det helt tyst! Knäpptyst!
Hösten 2019, efter flera månader med kompakt tystnad, skrev jag till förlaget och undrade vad som hände med boken. Nu får jag till svar att man hade ”glömt bort min bok” och att ”ingen ville befatta sig med att redigera materialet”, ”dessutom kanske det inte ens skulle bli någon bok?”
Det muntliga kontraktet var inte värt något alls, skulle det visa sig!
Då blev jag så in i helvete förbannad, att jag dumpade både förlaget och redaktören på min projektsida.
Men nu tog det hus i helvete och telefonen började ringa oavbrutet (svarade inte), det kom ett flertal sms (som aldrig besvarades), men till slut kom ett kontraktsförslag via sms som jag dock besvarade och tackade ja till, eftersom jag hade fått reda på vem som skulle redigera materialet, samt att detta var min enda chans att bli publicerad. Ett förskottshonorar utbetaldes också.
Tyvärr skulle det endast bli runt 265 sidor och materialet skulle skrivas om. Jag hade stort förtroende för den nya redigeraren, och detta var enda anledningen till att jag signade kontraktet hösten 2019. Innan 2021-års utgång skulle boken publiceras, och efter 5 år skulle jag få tillbaka materialet i egen ägo igen.
Men vad jag förstod blev även det redigerade materialet förkastat av orsaker jag inte förstod, eller ens fick reda på. Själv placerades jag längst ned i frysboxen och förlaget slutade kommunicera med mig. Efter hösten 2020 förstod jag att ingenting förmodligen skulle hända med min bok. Förmodligen ville man låta kontraktstiden löpa ut, för att sedan antingen skriva om kontraktet, eller dumpa mig och min bok helt och hållet.
Givetvis var jag låg, frustrerad, irriterad och arg. Var verkligen mitt material så dåligt som jag hade fått till mig? Hela upplägget blev ju sågat, samtidigt som jag tycker att det är just detta som sågades som var berättelsernas styrka. Jag berättade hur det hela gick till, med andras ord och beskrivningar, för att själv slippa tycka en massa om saker och ting. Jag ville minimera mina egna åsikter i dessa texter så mycket som möjligt. Jag vinklade via mitt urval och mina kompletterande texter. Jag skrev helt enkelt den bok som jag själv skulle vilja läsa.
I januari 2022 hoppade jag ur kontraktet, som då hade löpt ut i tid, och planerade för en utgivning i egen regi. Som tur var, hade jag via mina Skogstokiga böcker, fått tränat lite på egenutgivning, vilket var värdefullt nu. Att sedan egenutgivna böcker i många fall betraktas som något katten släpat in, är ju lite jobbigt iofs. Men vad göra?
Men 750 sidor text gick inte trycka in i en bok, och när bokformat och textbrytning var klar, hade jag ca 1400 sidor, vilket var alltför mycket. Jag fick redigera, redigera och redigera tills jag nästan spydde, dessutom blev jag tvungen att dela upp det hela i två böcker. Ca 400 sidor redigerade jag bort, vilket var jobbigt, samtidigt som jag bitvis även tillförde nytt material.
Hade jag inte haft en så pass stor passion för ämnet och min kulturgärning, via ett bokavtryck inom svensk kultur, för framtida läsare, hade jag lagt ner det hela för länge sedan. Drygt 10 år och ca 1500 timmar har jag lagt ner på detta. Jag gör inte detta för pengar, utan grundmålsättningen är att få tillbaka mina utlägg och kanske få en symbolisk slant över på slutet. Bokprojektet är ju så mycket större än mig själv.
De flesta som jobbar inom kulturen förstår nog vad jag menar. Mina böcker kan ju förmedla information om sådant som annars hade försvunnit inom några år. Nu finns dessa historier bevarade för framtiden, vilket har varit min drivkraft hela tiden.
Men till slut börjar man tvivla både på sig själv, som materialet. Men alla genomläsningar och redigeringsrundor, tycker jag likt förbannat om slutresultat.
Men jag är så trött på allt krångel kring detta bokprojekt att jag nästan skulle kräkas, men känner även en lättnad över att ha rott i hamn det hela. Men samtidigt dyker tvivel och oro upp, för tänk om ingen tycker om det hela? Tänk om jag blir sågad jämns med fotknölarna nu och tänk om folk tycker det här är rena skiten? Man kan aldrig veta?
Men givetvis skulle det bli krig i Ukraina, med galopperande inflation, med galna bränsle- och elpriser och om folk blir oroliga för sin ekonomiska trygghet, kanske inte mina dyra böcker är det man prioriterar i första hand. Böckerna är dyra, men den som tjänar allra minst på affären är jag själv. E-böckerna kan jag tjäna mer på, men dessa på det ingen som köper…
Jag får hoppas att alla som gillar mina böcker också sprider det till sin omgivning, för jag behöver all hjälp jag kan få i min marknadsföring. Syns man inte, finns man inte…
Men nu är de två delarna utgivna och finns tillgängliga många år framåt, och eftersom innehållet inte åldras, är de kanske lika attraktiva för intresserade köpare om 5-10, som nu!
PS: som kuriosa kan nämnas att titeln på boken ”Från Västervik till Hultsfred…” inte från början hade någon som helst koppling till ”Smalspårsjärnvägen Hultsfred-Västervik”. Men med facit i hand är det ju lite kul att festivalresan även har en koppling till något fysiskt, som en järnväg mellan just dessa orter, som är bokresans start och målgång, fast i omvänd ordning. Men detta är som sagt, en ren slump!
Detta var en sammanfattning av bokprojektet, samt lite tankegods från min kaotiska hjärna.
OBS -se även:
Roger Skoog,
Uddevalla, november 2022
Den Skogstokiga Bloggen 