Denna händelse inträffade för ganska länge sedan, då jag bodde i en radhuslägenhet i ett litet samhälle precis invid nuvarande Europaväg 45, mittemellan de två Dalslandsmetrolpolerna Åmål och Mellerud! Yes, och nu vet alla som har koll på mitt ursprung också vilket samhälle jag talar om, övriga fattar som vanligt ingenting… Nåja! Nej, skämt åsido!
Detta är faktiskt en ganska allvarlig berättelse om någonting som kunde ha slutat riktigt illa om oturen hade varit framme på allvar! Inte så mycket humor i själva berättelsen denna gång alltså…
Det är vinter och tidpunkten för händelsen är början av januari! Det var eftermiddag och kyla med mörker stod på agendan. Det var trettondagshelgen och vi hade precis avslutat en släktmiddag och gästerna hade nyss åkt iväg. Nu var det bara jag och min dåvarande sambo, samt vår hund, var kvar i bostaden.
Hela diskbänken var belamrad med stora mängder av disk, samt en del vassa knivar o.d. Vi hade bjudit på kalkon och knivarna som användes till detta ändamål, befann sig även de på diskbänken. Inget konstig med detta kan tyckas, men situationen skulle snart tyvärr ändra sig, skulle det visa sig!
Vi står nu och pustar ut i köket och sneglar på den fulla diskbänken (Mmmm vem ska diska?), då det plötsligt händer…
Ja… nu börjar det..!
Ja, håll i hatten, för nu börjat det…
Någon sliter nu upp ytterdörren och det blir givetvis ett våldsamt liv på vår hund, en schabrador (en blandning mellan svart labrador och schäfer)! Vem är det som kommer undrar vi, är det någon som har glömt något och kommer tillbaka, eller vad?
Jag går till den stängda glasdörren och håller samtidigt fast vår stora och starka hund, som både nyfiket och ilsket, undrar vem som kommer… (hunden är kanske lite glad, mycket nyfiken, men faktiskt mest arg!).
Detsamma undrar även jag, för genom glasdörren ser jag nu plötsligt en helt främmande person som tar av sig vinterskorna och som tydligen är på väg in i vår bostad. Personen ser dock lite skum ut och hunden är nu mer eller mindre helt bindgalen!
I Dalsland på vintern springer det sällan omkring en massa löst folk, på sommaren förekommer det då och då, men aldrig på vintern! Men detta var förmodligen undantaget som bekräftade regeln! Det var därför ett oväntat besök, men bjuda på Gevalia (som reklambudskapet brukar lyda), nej det stod inte på menyn! Nej, det gjorde det verkligen INTE!
Jag står nu och håller fast den arga hunden och den främmande personen kommer nu in i vårt kök! Den helt vansinniga hunden verkar han inte ens märka!
Vem är han…
…och Vad vill han?
Jag ser nu direkt att det inte är någon vanlig person som har kommit in i vårt hem, utan en ganska nedgången och sliten person, som kanske är något eller några år, äldre än mig själv. Man ser även direkt att mannen är en påtänd knarkare. Nu invaderas jag plötsligt av diverse jobbiga tankar… Usch!
För vem vill man inte ha in i sitt hem, jo mr Murphy i form av en påtänd knarkare, nej, nej, nej!
Detta kan aldrig sluta lyckligt! Varför ska alltid jag råka ut för såna här spektakel? Men nu är det verkligen skarp läge!
Hunden skäller nu våldsamt och för att inte hunden ska flyga på inkräktaren och kanske på kuppen få en kniv i sig, blir jag tvungen att skicka ut hunden i farstun och sedan stänga dörren dit. Nu får Nalle, som hunden heter, stå och kolla på dramat genom glasdörren… nja, stå och kolla kanske inte var rätt benämning på det hela, utan skälla, flåsa, samt dregla på glasrutan, är nog mer en mer korrekt beskrivning!
Den enda tanken som fanns i mitt huvud nu, var hur vi skulle få ut mannen från vårt hem, så fort som möjligt, och detta utan att det skulle bli någon våldsam konfrontation av något slag? En ilsken hund riskerade tyvärr att trigga igång allt det där, som vi ville undvika!
Vad ska vi göra?
Hjälp, panikläge!
Vad kan vi göra?
Panik i kubik!!!
Det finns ingen egentlig plan, givetvis!
Men improvisera! Improvisera nu, för satan! Nu finns inga alternativ!
Jag brukar vara bra på att prata med folk och nu försökte jag verkligen prata både trevligt och tydligt med mannen, samtidigt som jag stod och täckte diskbänken med alla vassa knivar. Ville givetvis inte ge honom åtgång till dessa dödliga vapen i denna ansträngda situation, det var nog så jobbigt som det var i alla fall!
Samtidigt tyngde vetskapen om att allting alltid kan bli bra mycket värre, i mitt sinne !
Mannen hade ju levt rövare på bussen och helt enkelt blivit avslängd och sedan knallat i väg för att komma in i något hus, vilket som helst! Det framgick inte vart mannen var på väg, men bussen han befann sig på hade i alla fall rutten Göteborg-Dalarna-Gävle (och tvärs om) på sin agenda! Bussen kallades för GDG-bussen på grund av rutten den körde!
Men vår bostad låg drygt hundra meter från den plats där han hade blivit avslängd, och det fanns en rad mängd andra bostäder på betydligt närmare avstånd, men av någon anledning valde han ändå vår bostad, för sitt besök… Mycket märkligt!
Ja, självklart valde denna ovälkomna knarkare vår bostad…
Suck, pust och stön!
Men nu stod han där i vårt kök och svamlade, men istället för att gå ut igen, gick han istället in och satte sig i vår soffa och tände en cigarett, eller möjligen något annat… Med tanke på situationen så struntade vi faktiskt i vad han rökte för något!
Vi ville inte ha honom där!
Hittills hade situationen ändå varit under kontroll och det stora problemet var att få ut honom från vårt hem! Men givetvis börjar situationen nu att eskalera!
Allting kan ju alltid bli värre och blir det oftast också!
Ja, men vad är det som händer, undrar ni säkert?
Ja, det som händer är att den påtände knarkaren förmodligen börjar att tända av i sitt rus och därför börjar rota runt i sina fickor efter mer knark! Knark som han givetvis inte hittar!
Var är mitt knark, säger han högt!
Inte vet jag, säger jag!
Jag hade knarket i fickan när jag kom hit, men nu är det borta! Var är knarket?
Han tror alltså att jag har tagit hans knark och jag börja nu känna en enorm stress!
Situationen är alltså enligt följande:
I hallen står en upphetsad hund och skäller och släpper vi loss hunden är ju risken överhängande att den ger sig på knarkaren och vem vet vad han har i fickan, kanske en kniv? Känns inte som ett framkomligt alternativ, för även om han inte är beväpnad, kan han ju få ett fullständigt spel och göra hunden illa på något annat sätt, eller bli allvarligt biten själv, oavsett vill vi hitta fram till en annan, fredligare lösning!
Knarkaren menar nu på allvar att vi har stulit hans knark och får han inte tillbaka det knark som vi inte har, är ju risken överhängande att situationen går över styr på något sätt!
På diskbänken i köket ligger fortfarande ett flertal vassa knivar som vi inte vill att han ska få tag i, för då kan det hela sluta hur illa som helst!
Under hela den här tiden har jag stått med knutna nävar, beredd att slå ned denna knarkare om han försöker sig på något! Ingen lätt uppgift, eftersom jag i så fall måste slå honom medvetslös med en gång, med tanke på knivarna! Ingen omöjlig uppgift förvisso, men givetvis inte optimal på något vis! Jag är normalt en extremt fredlig person, men har dock inga betänkligheter med att freda mig och mitt hem, med de medel som står till buds! Men våld är alltid det sista slutgiltiga alternativet, men blir jag hotad så…
Hade han gett sig på oss (mig), hade ju vi (min sambo) också varit tvungna att släppa loss hunden, oavsett konsekvens! Först mina knytnävar, sedan hunden, men helst inga knivar!
För mitt inre såg jag ju att han skulle attackera oss med en stor kniv från diskbänken, och något måste därför göras snabbt, men vad?
Jag fick därför säga till min sambo i smyg att vi måste få ut honom nu, det finns inget alternativ! ”Ring efter en taxi”, sa jag tyst till henne!
Sedan fick jag använda den egenskap som jag är väldigt bra på, vilket innebär att jag pratar med folk så att de blir lugna! Hur det går till vet jag inte, vet bara att det fungerar, gång efter gång. Märkligt, men det är en bra egenskap att ha med sig i bagaget, att kunna prata sig ut ur extrema situation! Ett fredligt och bra vapen på alla sätt och vis!
Men nu fick jag verkligen koppla på all min charm och prata med denna påtända knarkare som efterlyste sitt borttappade knark, som han trodde att vi hade tagit från honom. Jag pratade med honom och var väldigt social och inkännande i mitt utspel och jag förklarade situationen utifrån vår synvinkel och jag lyckades faktiskt få honom att glömma sitt saknade knark för en stund! Förmodligen blev han väldigt förvånad av min milda och mjuka retorik, som saknade all form av irritation och aggressivitet. Han blev därför lugn och sansad igen! Nu var jag helt plötsligt hans ödmjuke kompis som pratade på ett sätt som han förstod och kunde anamma!
Vi kände inte varandra, men nu var jag hans polare! Yeah!
Ett psykologiskt skådespel på hög nivå från min sida givetvis, men det fungerade perfekt!
Jag hör efter en stund sambon tyst meddela att taxin nu står utanför och väntar, och då säger jag kraftfullt till honom att:
”Taxin som vi beställde åt dig, har nu kommit och står utanför och väntar!”
?????
”Jo, du sa åt oss att beställa en taxi och det har vi gjort, så nu får du faktiskt gå ut”, ljög jag rakt upp i ansiktet på honom!
Han ifrågasatte det hela för en kort stund, för han kom ju inte ihåg att han hade beordrat oss att ringa efter en Taxi! Märkligt tyckte han, för det kom han inte ihåg alls…
Men nu var han ändå så pass paff och förvirrad att han hade glömt bort det förvunna knarket och vi avlägsnade hunden från hallen och fick mer eller mindre bestämt knuffa ut honom mot ytterdörren, medan jag ljög och sa att taxin stod där ute och tutade (vilken den inte gjorde)!
Men så fort han hade fått på sig sina skor och kommit ut, drog vi igen dörren och låste och pustade ut, för anspänningen hade varit enorm! När han märkte att vi låste, började han rycka i dörren och ville in i igen, men då var det försent och taxin var därför hans enda logiska alternativ efter en kort stunds bankande på dörren.
Knarkaren åkte till slut iväg med taxin, men först var det tydligen lite dividerande med chauffören (knarkaren visste ju självfallet inte vart han skulle åka). Taxin åkte i alla fall vidare mot Åmål, men resan landade vid Polisstationen, eftersom knarkaren hade lackat ur under resan (det var väl det försvunna knarket igen, förstås!), samt att han inte hade några pengar att betala resan med!
Polisen låste i alla fall in knarkaren i en cell över natten och vad som sedan hände vet vi inget om!
Några dagar senare pratade sambon med den aktuelle taxi-chauffören om hur det hade gått.
Hon förklarade i stora drag för honom vad som hade hänt, men utelämnade dock uppgiften om att det var vi som beställde taxin åt knarkaren och inte knarkaren via oss. Kanske inte schysst, men vi såg faktiskt ingen annan utväg just då!
Polisen? Visst, det kanske hade fungerat, men det hade säkert tagit allt för lång tid! Den tiden fanns inte på vår sida, det hade nog gått överstyr om vi hade gjort ett annat val, man kan aldrig veta, men det är vad jag tror!
Med en arg hund, en irriterad knarkare och med stora köksknivar på diskbänken såg oddsen för en kort stund väldigt dåliga ut för en lycklig utgång av det hela! Ska jag vara helt ärlig så började jag faktiskt nästan frukta för våra liv, när det såg som mörkast ut!
Men vi redde ut det hela och sedan den dagen låser jag alltid ytterdörren. Alltid!
Men detta var inte sista gången som jag fick en uppretad knarkare på halsen, men även nästa gång lyckades jag prata mig ur situationen, trots vetskapen om att personen tidigare hade knivhuggit en kompis i magen efter en dispyt! Men just denna historia får jag berätta om en annan gång!
Den Skogstokiga Bloggen 