Alla försök att handla utan problem, blir givetvis ett problem! (Eller: ofrivillig sandning inomhus är sällan bra!)

Jo, jag vet att det inte är veckans allra bästa tid att handla på, men jag trodde att jag skulle hinna innan fredagsrusningen drog igång! Jag var till och med inne på Systembolaget precis innan jag gick in på Willys och på Systemet var det inte mycket folk alls!

Detta hände i slutet av januari 2019, alldeles nyligen med andra ord! Jag skulle bara åka ner och handla lite på Willys här i Uddevalla. Det var fredag och det var vid 14.30-tiden!

Med denna insikt färskt i minnet går jag in på Willys, utan att ägna en enda tanke åt att det var fredagen den 25:e – Lönedagen!

Så helt plötsligt blir det jättemycket folk i affären. Eller rättare – många blev helt plötslig betydligt fler!

Jag handlar och kör min kundvagn till kassan och lyckas faktiskt komma fram relativt enkelt, innan det bara någon minut senare korkar igen totalt. Har aldrig sett sådana här långa kassaköer tidigare.

Så nu hade jag tur för en gångs skull!

Ja, för en gångs skull flyter allt på utan minsta problem, jo, jo!

Ibland kan man faktiskt luras av denna illusion av medflyt…

Jag kommer nu fram till kassan och börjar lassa upp mina varor på bandet, då kassörskan plötsligt säger något om min kundvagn, samtidigt som hon sträcker på sig och pekar stor tydlighet mot min kundvagn.

Jag fattar först inte vad det handlar om och hör inte heller vad hon säger! Jag fattar inte vad som står på, helt enkelt!

Står kundvagnen fel eller står Elvis Presley bakom ryggen på mig, eller har min kundvagn invaderats av en flock kannibalbebisar, eller har det helt plötsligt blivit rea på nässpray i kassan bredvid? Jag vet inte!!!

Jag fattar nada! Ingenting betyder det på svenska!

Jag kan inte begripa vad kassörskan menar, men tydligen ska jag observera något bakom min rygg!

Nu var det i och för sig inte så sensationsfyllt som jag hade hoppats på, för det enda som hade hänt var att påsen med kattsand, som jag hade i min kundvagn, och som jag hade ställt upp mot kundvagnens insida, helt plötsligt hade spruckit upp, precis som om någon hade sprättat upp den med en kniv.

En öppen storpåse med kattsand kan ju i vissa fall innebära en viss ofrivillig sandning av den närbelägna golvytan i affären!  Jo, påsen hade helt plötsligt spruckit upp och stora mängder av kattsand sprutar nu rakt ner på golvet…

Får nu i all hast ta tag i påsen för att stoppa läckaget och samtidigt försöka skrapa ihop kattsanden på golvet med ena foten. Kattsanden upptar nu en yta av ca en kvadratmeter på golvet och jag försöker fruktlöst skrapa ihop det till en hög.

Fruktlöst, vilket konstigt ord! Var kommer frukten in i bilden, kan man undra?

Samtidigt som jag skrapar kattsand med ena foten, står jag och funderar på hur den uppkomna situationen nu ska lösas på enklaste sätt. Parkeringstiden börjar dessutom ticka ner mot noll och jag vill inte ha parkeringsböter för sådan här kattskit… ööhh!

Kassörskan vill nu ta hand om den trasiga påsen och jag lämnar över den utan att ösa ut någon mer kattsand, vilket jag kunde känna en viss stolthet över! Det hade jag aldrig trott, för min inre syn spelade upp ett helt annat scenario! Men detta skötte jag smidigt, trots allt!

Kassörskan ropade nu till sig någon som kunde sanera golvet från all kattsand. Snabbt som trimmad köttbulle kommer nu en butiksanställd med sop och skyffel i högsta hugg!

Kanske kunde han även hjälpa mig, genom att hämta en ny påse kattsand, nä nä, nej såklart!

Kassakön är nu jättelång och jag får betala för mina varor och därefter försöka gå och hämta en ny påse kattsand efter att jag betalat och packat ihop mina varor.

Nu har jag ca 8 minuter på mig innan parkeringstiden tickar ut…

Jag känner mig enormt stressad och svetten bara rinner.

Jag ställer mina kassar så att kassörskan kan hålla koll på dem och ska nu snabbt som ögat gå och hämta en ny påse med kattsand. Men att försöka gå tillbaka via den kassakö jag tidigare stod i är helt uteslutet, det finns ingen plats för att komma fram den vägen.

Där står folket som packade sillar och ser ganska arga ut, och kanske är det mina bravader som förargat dem. Kanske är det mig de är arga på, men det stör inte mig nämnvärt faktiskt!

Släpper fram mig gör de i alla fall inte utan jag får gå en helt annan väg tillbaka där det endast är marginellt enklare att ta sig fram.  Fruktansvärt trångt, svårt att komma fram och dessutom höll jag på att snubbla över en kundkorg på golvet, eftersom folk vägrade att flytta på sig! Denna kundkorg hoppade jag över, samtidigt som jag begrundade sannolikheten för att jag skulle snubbla och välta omkull halva kassakön. 50-50, så jag hoppade!

Något liknande har faktiskt hänt mig tidigare, men det är en annan historia som jag får berätta om lite längre fram i tiden. Då var jag som ett mänskligt bowlingklot, sanna mina ord!

Sedan uppstod ju givetvis mer irritation hos folk när jag återkom med den nya påsen med kattsand till kassan, eftersom de nu upplevde att jag trängde mig före i kön. Men jag var ju tvungen att gå denna väg för att visa upp kattsanden, vilket folk givetvis inte fattade!

Folk fattar ju så trögt ibland!

Jag stressade och svetten rann i floder, såg nog ganska ansträngd ut!

Men jag hann faktiskt upp till bilen med ca 3 minuters marginal innan parkeringstiden löpte ut. Inga böter denna gång alltså!

Satte mig sedan i bilen och åkte ut ur parkeringshuset och fastnade givetvis direkt i fredagsrusningen, vilket innebar att trafiken stod helt still. Ibland önskar man ju att man körde en stridsvagn!

Men katten fick ju sin sand till slut och jag säger bara – Shit happens!

Fy katten vad fint det blev!(Eller: När katten Tintin pyntar inför advent)

387969_316038545079949_1693209924_nDetta är en liten bildkavalkad där katten Tintin visar hur man ska pynta inför advent! Det är Tintin som hälsar er välkomna på bilden ovan!

Mjau, mjau, prrrr välkommen in!

OBS: för muspekaren över respektive bild för bildtexter!

Katten Tintin pyntar med glitter och annat julpynt inför första advent och den kommande julhelgen En kissekatt som har fått julfnatt!!

Ett giftigt möte med en riktig orm! (Eller: När ormarna verkligen var på hugget!)

När jag var  ett barn (9-11 år kanske?) tillbringade jag ofta stora delar av min fritid ute i naturen, bland annat var jag ofta och klättrade och grejade i ett mindre bergsmassiv som bara låg på andra sidan vägen, precis där jag bodde. Och här fanns det bevisligen gott om ormar!

Vid två separata tillfällen, med bara något år mellan, befann jag mig öga mot öga med en hopringlad huggorm i huggställning. Jag hade vid båda tillfällena klättrat runt på bergets sluttning och rotat runt, som barn oftast gör, och helt plötsligt haft en huggberedd huggorm rakt i halshöjd. Avståndet mellan ormen och mitt huvud var båda gångerna under en meter, ganska nära alltså!

Nu pratar vi endast om att jag var sekunder från att blivit huggen i halsen eller ansiktet, något som jag i så fall tror hade slutat illa. Ofta var jag ute på dessa små expeditioner efter skolan när jag var ensam hemma… och ett hugg i halsen…

Men vid båda tillfällena slängde jag mig handlöst bakåt och rasade därmed flera meter nedför den sluttande bergssidan. Båda gångerna kände jag att ”Nu var det verkligen nära!”, men mina föräldrar fick givetvis aldrig veta om detta.

Lite skärrad var jag, men ändå helt oskadd!

orm

Jag berättade sällan (aldrig) om mina bravader, där det förutom ormar, även diverse fall från träd och annat ute i naturen, slag mot huvudet, elstötar och annat smått och gott ingick i agendan under årens lopp!

Det man inte vet har man heller inte ont utav!

En annan gång några år senare, när jag var 12-13 år eller något liknande och kom hem från skolan, låg det en huggorm på hustrappan och solade!

Jag försökte ta den med en kratta, men då började den snabbt slingra sig upp på krattskaftet, vilket innebar att jag fick släppa krattan omgående.

Jag kunde alltså inte komma in i huset på grund av denna huggorm och nu hämtade jag istället stora stenar och stenade huggormen  och sedan åkte den med krattan upp på närmsta myrstack. Myrorna blev jätteglada, men ormen som trots allt ännu inte var död, blev mindre glad och sprattlade vilt en kort stund. Just där kunde jag känna ett litet sting av medlidande för ormen, men den fick faktiskt skylla sig själv!

Men 30 minuter senare, när myrorna hade gjort sitt, var i stort sett hela ormen borta!

Några år senare när jag var 15-16 år någonting, fick jag en huggorm i framhjulets ekrar på mopeden, och det såg nästan ut som den försökte hugga mig i fötterna, men det var nog bara en synvilla (eller?), men den hängde med en bra bit innan den var död och lossnade från ekrarna.

Anledningen till att ormen hamnade i mopedens ekrar var att den låg på vägbanan och att jag ”råkade” köra över den med mopeden. Jag trodde den var död, men det var den ju inte från början! Mina fem möten med huggorm genom livet har alltså slutat med två döda ormar…

Galen ironi att jag som barn och ungdom var dödligare och farligare för ett rovdjur i form av en orm, än tvärs om! Men nu går jag väl säkert och blir huggen av en orm bara för att jag skrev så…

Skatans sista flygtur: (Eller: Det blir som det blir, när det inte blev som det skulle!)

Vi hade en gång en stor kastrerad hankatt som hette IQ! Vi hade även en massa skator i trädgården och det var särskilt en specifik skata som var på och terroriserade katten hela tiden genom att störtdyka och göra skenanfall gång efter gång!

Skatorna visste ju att katten var en elak varelse som tog småfåglar och annat småvilt och ville väl därför visa vem som egentligen bestämde i trädgården.

Skatan blev dock modigare och modigare och dök allt närmare katten för varje gång. Jag själv tyckte nog att skatan var direkt övermodig! Men skatan tyckte nog att ett avstånd på 2-3 meter var fullt tillräckligt för sin provocerade aktivitet, men till slut surnade katten till och gjorde ett imponerande hopp,  helt från stillastående, 2-3 meter rakt upp i luften och högg tag i skatan med sina käftar. Ingen match för katten, men skatan blev nog verkligt överraskad innan det blev dags för den sista flygturen vidare till dödsriket endast några sekunder senare!

1916028_105497889462098_3323128_n[1]IQ en superkatt som inte backade för något!

Därmed var sagan slut för denna kaxiga och kraxiga lilla (halvstora) fågel!

Övriga skränande skatfåglar lämnade i princip omgående trädgården i gemensam flock, för nu var det inte roligt längre! Skatorna förstod nu vem som regerade i vår trädgård och lusten att utmana var som bortblåst! Sedan såg man inte en enda skata i trädgården under de kommande dagarna. Det tog nog säkert en vecka innan de vågade sig tillbaka igen!

Vi hade samtidigt en annan katt som hette Tasse!

IQ var den givne ledaren som slogs med andra katter, som jagade och gjorde processen kort med fåglar, möss, råttor mycket annat! IQ var en smart katt som aldrig gjorde en missbedömning!

Tasse däremot, var den rädda och osäkra katten som alltid vek undan för konflikter och andra besvärligheter. Tasse var inte heller speciellt smart och han klarade inte ens av att fånga en mus, det blev alltid fel på något vis! IQ däremot gjorde aldrig några fel!

Men Tasse gillade att knalla omkring uppe på hustaket, samt på balkongräcket, och han brukade ofta hoppa ner från balkongräcket till marken, via ett två meter högt vindskydd i trä.

Vid ett tillfälle stod jag och tittade ut genom köksfönstret när Tasse skulle hoppa ner från balkongräcket. Katten hoppar ner och ser väldigt nonchalant ut, vilket givetvis straffade sig omgående.

Tasse missar givetvis kapitalt och kraschar istället rakt in i sidan på vindskyddet, och åkte sedan på huvudet rakt ner bland trädgårdsstolar och annan bråte som stod nedanför. Katten kommer givetvis ned på fötterna (som katter alltid gör), men skakar våldsamt på huvudet och ser förvånat omkring sig omkring, helt oförstående varför det helt plötsligt gjorde så ont att hoppa ner från balkongräcket.

Han missade nog med en halvmeter, men det gick ju bra ändå! Men nog lärde han sig något från denna händelse? Nej, det gjorde han inte… Han fattade aldrig!

1916028_105497892795431_256457_n[1]Tasse var en ganska snäll, korkad och rädd katt!

Fy katten vilket klös! (Eller: Tut i luren och Kat(t)astrofen slår ned i mitt huvud!)

Dalaborgsdagarna sommaren 2004, Dalaborgs slottsruin vid Vänern strand (Mellerud, Dalsland). Dalaborg byggdes, enligt Erikkrönikan 1304 och förstördes sedan 1434 under medeltidsupproret (Engelbrektsfejden). Försvarsborgen Dalaborg var synnerligen involverad i det politiska och militära spel som rådde i Sverige under 1300 och 1400-talet. Medeltidspelet vid Dalaborg 2004 var alltså en form av ett 400-års jubileum av borgens uppförande anno 1304 och jag medverkade i egenskap av officiell fotograf!

Min uppgift var att fotodokumentera hela happeningen för både Byalaget och lokaltidningen och medverkade därför inte i själva spelet!

Vid själva invigningsceremonin stod jag alldeles till höger om musikerna som med sina medeltidsinstrument, precis skulle blåsa in spelen med en längre  fanfar, detta för att officiellt inviga det hela. Och alldeles till höger om mig stod en tjej med en liten kattunge i famnen, även hon tillhörde spelet!

Rakt framför oss stod hela den samlade publiken, och det kanske var runt 100 nyfikna personer (kanske fler) samlade vid tillfället.

Musikerna drog plötsligt igång invigningsceremonin, med ett plötsligt tutande (tut i luren) och brölande i sina medeltidsinstrument.  Kattungen bredvid mig, gick då från att vara en lugn och gosig kissekatt till att bli ett hysteriskt monster på mindre än en halv sekund. Och vad gör en kattunge som får panik och vill fly från det hemska, jo den drar rakt upp i det närmsta trädet som finns tillgängligt, för där är man förmodligen helt säker?

Problemet var bara att det närmaste trädet var JAG, stod ju alldeles bredvid och var dessutom den högsta punkten. Kattungen rusar på bråkdelen av en sekund upp på min arm, via min axel och rakt upp på mitt huvud, innan den inser att det är lika hemskt däruppe, samt att det inte gick att komma längre bort från det våldsamma och hemska brölandet.

Kattpanik!!!

Kattungen står nu helt skräckslagen uppe på mitt huvud, med klorna djupt nedkörda i huvudsvålen! Det gör väldigt ont och jag försöker instinktivt slita bort den panikande kattungen från mitt huvud, vilket givetvis inte går!

cats

Kattens matte försöker även hon att slita bort katten från mitt huvud, vilket gör att jag vid tillfället står snett lutad åt höger, med en hysterisk katt uppe på huvudet, som två personer nu försöker få loss samtidigt, men då blir katten ännu mer stressad och kör ned sina klor ännu djupare i skallen. Aj!

Ont – Pinsamt – Ont – Pinsamt!!!

Vet faktiskt inte vilket som var värst vid detta tillfälle, att det var smärtsamt, eller att folk började skrattade åt mig? För nu var jag helt plötsligt narren som alla skulle skratta åt! Och jag förstår dem!

Spelemännen försöker dock spela vidare, trots att jag i ögonvrån ser att de nu också har svårt att hålla sig från skratt. Det börjar bli stor komik av det hela, det inser jag ju! Många i publiken stirrar nu också på mig och jag ser även många glada miner i publikvimlet! Nu känner jag mig verkligen både utsatt, uttittad och utskrattad! Stort stresspåslag!

Men till slut får vi med gemensamma krafter äntligen loss den vettskrämda kattuslingen från mitt huvud, inte utan en viss smärta ska tilläggas och jag blödde säker nere i hårbotten, men nu ville jag bara sjunka genom jorden och försvinna!

Men det gick ju inte, så jag fick istället ställa mig på behörigt avstånd från kattungen och försöka koncentrera mig på mitt fotouppdrag istället!

Vet inte om någon hann filma eller ta något kort på mig under de 30-40 sekunder som kattspektaklet höll hov uppe på mitt huvud. Hoppas inte! Det såg nog otroligt dråpligt ut och att få en hysterisk kloförsedd pälsmössa på huvudet är verkligen inget jag rekommenderar!

Återigen en helt galen situation där verkligheten överträffar dikten! Det är märkligt – sanna mina ord! Fy katten vilken upplevelse detta var!

Vill du läsa fler kattberättelser?

Fy katten så det kan gå!(Eller: När katten spårar ur och blir helt ko-ko!)

Fy katten, så snubbligt det kan bli!

Fy katten så det kan gå!(Eller: När katten spårar ur och blir helt ko-ko!)

Hemma i mitt barndomshem hade vi ett klassiskt gökur och varje hel- och halvtimma kom göken ut för att meddela just detta! Att det var hel- eller halv timma alltså, inget annat!

Katten blev till slut ganska irriterad över denna gök, som bara kom ut för att provocera hela tiden och ville därför statuera ett exempel. Katten satte sig därför och vaktade tålmodigt på göken.

Och när göken till slut kom ut för att leverera sitt meddelande så hoppade katten  med stor iver flera meter upp på väggen, för att ta den här gynnaren, en gång för alla!

Givetvis lyckades katten riva ner hela gökuret, samt allting som fanns däremellan, rakt ner i golvet. Det blev givetvis ett fasligt liv och katten kom sedan som skjuten ur en kanon, medans vi andra istället kom rusande  åt andra hållet, eftersom vi undrade vad som stod på?

Gökuret fungerade förvisso som ur även efter själva kattattacken, men göken var ju dessvärre död. Stendöd, till och med!

kukuk10

Luckan öppnade som vanligt, men bara en tom pinne kom ut, göken hade ramlat loss i kattattacken. Ljudmässigt fungerade uret, men själva grejen med ett gökur hade nu gått helt förlorat.

Gökuret skrotades en kort tid därefter och katten (vars namn jag för längesedan har glömt) lyckades därmed med sitt uppsåt – att döda den där gaphalsen till fågel som bodde inne gökuret!

Ja, fy katten så det kan bli!

Fy katten, så snubbligt det kan bli!

1916028_105497889462098_3323128_nBilden föreställer katten i bloggen, vars namn var IQ!

En gång för många år sedan skulle jag ut genom ytterdörren, tror att jag hade ganska bråttom och skulle iväg till jobbet, troligtvis lite försenad. Men då, just då – skulle ju givetvis katten in!

Varje gång man öppnade ytterdörren skulle ju katten in och kolla i matskålen, kanske hade någon fyllt på med mera mat! Eller kanske godare mat, för den som redan fanns i skålen verkade ju sällan duga till en början!

Äta, äta, äta, mjau mjau!

Jag slet som sagt upp ytterdörren och var samtidigt på väg ut med överkroppen, men underkroppen med ben och fötter var ju givetvis inte speciellt långt efter!

Men då inträffade ju det som ofta händer då katter är inblandade – katten satt ju redo utanför dörren, beredd på att smita in om dörren skulle öppnas. Kanske hade någon fyllt på matskålen?

Dörren slängs upp, jag är på väg ut, katten på väg in, men dörröppningen rymde inte oss båda och något måste ju därför hända!

Jag minns att jag tänkte – ”jävlar, vad är det som händer?

Fötterna fastnar ju i något, samtidigt som överdelen av kroppen är ju på väg ut, och jag känner ju, där och då, att jag kommer att vurpa ut genom dörren och ramla ner från trappan och slå mig fördärvad, och dessutom mosa katten på köpet! INTE BRA ALLS!!!

Rent instinktivt började jag därför göra en motrörelse för att försöka kompensera för den uppkomna situationen, vilket resulterade i att jag istället fick min fot under kattens mage, samtidigt som jag försökte få framåtrotationen att avta, dessutom försökte jag få fram mitt högerben.

Resultatet blev en perfekt vristträff och katten flög likt en VM-fotboll i en stor vid båge flera meter tillbaka ut i trädgården. En perfekt lagd straffspark! Jag håller trots detta på att rasa ut från trappan, men lyckas ändå på något sätt hålla mig kvar på benen, men inte utan lite akrobatiska konster i absolut världsklass!

Jag pustade ut, hela sekvensen varade ju bara i ett par sekunder, men blev ändå till ett minne för livet. Att jag snubblar, ramlar, fastnar och står på näsan, det händer ju hela tiden, då som nu, men det som gjorde att jag kommer ihåg denna sekvens är ju katten!

Katten flög ju i en vid båge och stöp sedan i backen på sina tassar, såsom katter alltid gör.

Katten drog sedan iväg som ett streck genom trädgården, djupt chockad över den omilda behandlingen. Ett trauma som katten dock snart glömde, men han var dock lite försiktig när vi möttes i dörren dagarna efter händelsen, lite försiktigt skräckslagen, men han glömde snart händelsen, till skillnad från mig som fortfarande har kattens vådliga luftfärd kvar på näthinnan, trots att många år har passerat sedan händelsen!

Kat(t)astrofen uteblev ju, men fy katten, vilken vristträff jag fick till den dagen!