Göran Persson, SÄPO och jag!(Eller: när jag gjorde livvakterna nervösa!)


Händelsen för dramat utspelade sig på Livsmedelsarbetarnas kongress i Stockholm 2001. Jag medverkade som ordinarie ombud för Göteborgsavdelningen. En händelse som har gett mig många varma minnen. Ja, varma minnen blev det verkligen, och det på flera sätt! Det var mycket jobb, men även fest, pompa och ståt. Göran Persson, vår dåvarande statsminister, var även han på kongressen och pratade, och det är lite om detta min berättelse till slut kommer att landa i, men det blir mycket annat tjat innan dess! Nu kör vi…

Det är maj månad 2001 och i Stockholm råder högsommartemperaturer. Vi befinner oss i Folkets Hus på dagarna, då det är förplikterna som kongressombud som gäller, men på kvällarna står fria eller gemensamma aktiviteter på agendan. Det gemensamma bestod av vikingamiddag på Skansen, samt en helkväll i Stadshuset och Blå Hallen, där vi fick ta del av en replika av en tidigare Nobelmiddag.

Om det var uppslupen stämning på Skansen, med fri klädsel, vikingahjälmar, allsång och tjo och tjim, var det inte riktigt så i Stadshuset och Blå Hallen.  

På Skansen satt vi ledigt på träbänkar försedda med djurfällar. Vi blev serverade vildsvin på trätallrikar och i dryckeskrusen fanns antingen mjöd eller öl. Det var uppslupet, trevligt och högt till tak på alla sätt. Vi var ett gäng snälla och fredliga vikingar för några timmar som åt och drack till Odens och Tors ära för några timmar.

När det gällde ”Nobelmiddagen” i Stadshuset och Blå Hallen, var det snarare precis tvärt om. Enorm struktur, disciplinerat, ordning och reda, och strikt uppförande som gällde. Inget tjo och tjim, där inte.

Vi promenerade dit avdelningsvis i sommarvärmen. Det var extrem sommarvärme med 25-30 grader. Solen sken och svetten rann okontrollerat. Klädseln var strikt. Slipstvång, vit skjorta, kostymjacka med byxor och svarta putsade skor, var det som gällde för alla killar. Ordning och reda, helt och rent och exemplariskt uppförande var det uttalande. Några undantag från detta medgavs inte.

Kommer inte ihåg hur många vi var där i Blå Hallen, men med alla ombud, ombudsmän, styrelse, adjungerad personal samt inbjudna gäster, tror jag vi var någonstans runt 400 personer, eller möjligen ännu fler? Borden stod tätt och vi satt som packade sillar, det var varmt och det var trångt. Det var över 30 grader varmt inne i Blå Hallen och svetten rann i stora floder.

Bordplacering gällde. Nu skulle vi bjudas på en replika av en Nobelmiddag som hade gått av stapeln, endast några år tidigare. Det var många olika bestick och glas på bordet framför oss, men väntan skulle bli otroligt lång. Det skulle bli en seg och svettig tillställning, minst sagt. Intressant, men krävande skulle man kunna säga.

Jag tror det tog runt 2-3 timmar innan all mat och dryck hade serverats. Svetten rann, man fick träsmak i arslet och klaustrofobin smög omkring mellan borden. Det var max en halvmeter friyta bakom ryggen om man satt med bordskanten i magen och bakom ryggen, sprang serveringspersonalen fram och tillbaka hela tiden, efter ett strikt serveringsschema. Det fanns en stram serveringsdirigent som dirigerade all personal med små nätta hand- och huvudrörelser. Exakt samma disciplin som om det vore skarp Nobelfest, var det som gällde. Fan ta den som misskötte sig, det gällde oss, likaväl som serveringspersonalen. Ordning och reda in absurdum var det som gällde. Inga misstag, ingen fylla, inget stök var tillåtet. Disciplinen var absolut på alla nivåer.

Det var inte mycket mat på tallrikarna som serverades och vi fick t.ex. en förrätt som såg ut som om en fågel hade skitit på assietten, tyvärr smakade det så också… Vete fan vad det var för något, men jag tyckte det smakade som rena skiten.

Vi fick fin och dyr mat, tyvärr serverades de små portionerna under loppet av flera timmar. Man hungrade, törstade och svettades på en och samma gång, lägger man till träsmaken i arslet och återkommande klaustrofobiska panikattacker, blev upplevelsen både lång som svår. Slipsen fungerade som en strypsnara, kavajen fick inte tas av och fotsvetten var intensiv. Svetten slingrade sig i forsande rännilar över ryggen och kroppsdofterna började till slut sippra ut och beblanda sig med den fina festkontexten.

Rörde man på armarna var man genast uppe på bordsgrannen och rotade. Min bordsplacering innebar att jag inte kände speciellt många av mina bordsgrannar, endast några få kända personer fanns inom pratavstånd. Prata med okända människor under dessa premisser var varken lockande eller intressant.

Det mest roliga under själva serverings- och spisarakten var när en servitör lyckades tappa hela sin bricka med mat rakt i golvet, med stort buller och bång. Med tanke på att man serverade maten med sekundprecision och att man gick ut och serverade med en exakthet som höll världsklass, var detta mindre bra för den aktuella servitören.

Att tappa hela skiten i golvet och därmed fucka upp hela serveringsmomentet och fördröja hela skiten med flera minuter, var ingen merit i sammanhanget. Att han inte blev avrättad på stället var en bragd bara det. Serveringschefen tolererade ingen avvikelse överhuvudtaget, och nolltolerans mot felaktigheter rådde. Han såg närmast folkilsken ut och påminde om en rabiessmittad psykopat i form av en grobian på snedtändning.

Uj, uj vilket brak och sedan flera hundra ögon som riktades mot olyckplatsen. Jag skrattade lätt åt misstaget, men är det någon som vet hur det känns att göra bort sig, är det ju jag. Därför kände jag även sympati för den drabbade under några få sekunder. Men sedan orkade jag inte sympatisera något mer, var lika hungrig och törstig som en iller som ätit tort murbruk under en vecka.

Vi fick en del underhållning från scenen, men den enda jag kommer ihåg så här många år senare var att John Houdi (svensk trollkarl, buktalare och komiker) uppträdde för oss. Ett uppträdande som var både roligt och intressant.

Vid ett tillfälle fick vi komma ut och svalka oss under några minuter, det var en schemalagd paus i aktiviteterna som tillät detta. Jag och en kongresskollega satt på trappan och tittade ut över vattnet precis utan stadshuset. Månen sken och speglades i vattnet. Jackan var tillfälligt avtagen, men med eftersom det var en tropisk sommarnatt, med temperaturer på över 25 grader, var svalkan inte speciellt framträdande. Jag och kollegan från Göteborgsavdelning satt bredvid varandra och samtalade lite, då han sa följande till mig:

”Om du inte hade varit en kille, hade situationen varit jävligt romantisk!”

Okej!

Ja, det stämde ju i sak, för inramningen med platsen, utsikten, sommarvärmen och månens spegling i vattnet, hade varit gudomligt romantiskt i rätt sällskap. Nu var utsikten bara bedårande vacker, men sällskapet var för all del trevligt, men inte mycket mer än så.

Men det var väldigt poetiskt sagt av den unge mannen där bredvid på stentrappan, och uttalandet skapade inte heller några missförstånd. Det hela var under absolut kontroll, men sedan var det bara att sätta på sig kavajen och bege sig in i bastuvärmen igen. Nu skulle det bli svettigt värre, än en gång.

Kvällen började närma sig sitt slut, alla maträtter var uppätna under flera timmars tid, men mätt, det var man fan i mig inte. Klockan hade passerat 23 på kvällen, och redan klockan 08 nästan morgon var det upprop i Folkets Hus, med obligatorisk närvaro.

Vad händer då, jo fem-sex personer dumpar plötsligt sina barbiljetter i min famn, för de skulle gå hem. Jag har för mig att vi fick två biljetter per man, som kunde användas i baren efter maten. Men värmen, trängseln och kön till baren var alla stora avskräckande parametrar. Den förbannade värmen gjorde att man inte ens orkade dricka någon öl, än mindre ännu fler. Nu stod jag där med 8-10 barbiljetter i famnen, klockan började närma sig halv tolv och alla andra var på väg att dra iväg. Ute var det fortfarande tropisk värme, trots den sena timmen. Skit också!

Det var bara att dumpa alla biljetter på något bord och dra vidare, det fanns varken tid, ork eller lust att dricka öl i plastmugg i 35 graders värme där inne i Blå Hallen, samtidigt som alla man kände bara försvann.

Men några stycken av oss mellanlandade i alla fall på en pub på väg hem till hotellet för en kall starköl (för vätskebalansens skull) innan vi sedan blev tvungna att ta oss hem och landa lika brutalt som ett nödslaktat hängbukssvin i sängen runt klockan 01-01:30, sedan blev det en brutal uppstigning igen runt 06:30 för dusch och frukost. Suck!

Men äntligen kommer vi fram till pudelns kärna (vad fan nu detta är för något?).

Vid ett tillfälle skulle sossarnas partiledare och tillika statsminister, Göran Persson, komma och hålla tal på kongressen. När han var klar med sitt tal, stod Göran utanför kongressalen och samtalade med diverse företrädare för facket, och då stod jag precis bakom Göran. Jag kunde ha lagt en hand på hans axel, eller till och med slickat i hans öra, om jag nu hade haft sådana perversa tankar. Men det hade jag inte.

Men gissa om jag hade blivit nedbrottad av hans SÄPO-livvakter om jag hade slickat Göran i hans öra, men det gjorde jag ju inte! Därför tjatar vi inte mer om detta! Vi går vidare…

Men fotografera Göran ville jag åtminstone göra, men han vände sig aldrig om och han var hela tiden omsvärmad av folk, livvakter och allt möjligt kreti och pleti som omöjliggjorde allt fotograferande och helt plötsligt är Göran på väg att lämna stället.

Helvete, vad ska jag göra? tänkte jag då.

Rusar hastigt fram till räcket ovanför trapphuset, där Statsministern med kortege och livvakter nu var på väg ned.

Helt plötsligt kommer det alltså en figur hastigt framrusande till trapphusräcket och sliter upp något mörk i sina händer, som han sedan riktar snett nedåt mot Statsministern. Samma man som alldeles nyss stod tätt bakom ryggen på Statsministern och mystiskt kuckelurande.

Var jag möjligtvis en komplett galning, eller en facklig terrorist?

SÄPO-vakterna rycker hastigt till, när de på sekunden ska avgöra om de ska vräka omkull Göran Persson i trappan och beskydda honom med sina egna kroppar, eller om de inte ska göra något alls.

Var jag ett hot?

Eller inte?

Men när de ser min kamera slappnar de instinktivt av och ger mig flera arga ögon istället. De ser skitarga ut. De var arga… på mig!

Det var inte meningen att skrämma skiten ur SÄPO, där och då, det blev bara så ändå.

För en sekund trodde SÄPO att jag kanske var ett hot mot Sveriges statsminister, och hur häftigt är inte det? Jag som alltid är ett hot mot allt och alla, men särskilt mig själv, blev för en sekund även ett hot mot rikets säkerhet. Nästan något att vara stolt över…

Men Göran ”HSB” Persson, Sveriges Statsminister, märkte ingenting av dramatiken där i periferin. Nivea-mannen höll dock på att glida ur mitt grepp, men det blev ändå några halvmisslyckade foto på Göran där i trappen. Jag stod trots allt ganska nära Göran för en kort stund, men jag agerade bakom hans rygg. Men allt är väl förlåtet nu, eller hur Göran?

Men nu Göran, kanske du äntligen får reda på varför dina SÄPO-vakter blev så nervösa där i trappan Stockholms Folkets Hus, en skitvarm majdag 2001. Nu vet du varför!

Många varma minnen från en facklig förbundskongress blev det i alla fall…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s