Detta är en berättelse som har några år på nacken och som utspelade sig i närheten av Mellerud i Dalsland. Huset där vi bodde var omgärdat (!) av gärden på totalt tre av fyra sidor. På den fjärde sidan låg landsvägen, och på andra sidan vägen låg ett… ja just det… ytterligare ett gärde! Det var rena landet med andra ord! Det låg även en ladugård tvärs över ett av gärdena och avståndet var ett antal hundra meter! Det var där borta, i närheten av ladugården, som det skulle komma hända något…
Men vi tar det väl från allra första början…
Det var en gång… ett tillfälle, som kan ha varit under hösten någon gång, då min dåvarande hustru kom in ifrån trädgården och var upprörd, och hon sa följande:
”Det är någon som skjuter på oss från andra sidan gärdet!”.
Och jag svarade…
-Vad säger du?
-Du måste ha tagit miste?
Jag hade nog lite svårt att tro på detta och tyckte nog att det hela lät lite overkligt trots allt! För vem skulle skjuta mot vår trädgård bortifrån den gamla ladugården långt där borta på gärdet? Låter skumt, minst sagt!
Men jag gick ändå ut och kollade, och visst såg jag folk långt där borta vid ladugården, och även jag kunde höra att det rasslade till i trädkronorna av något hagelliknade som föll ner från himlen. Kommer inte ihåg om vi hörde några knallar från gevär, men det blåste alltid där vi bodde, så det är inte säkert att ljudet hade hörts oavsett!
Men vilket fall som helst, kom vi ändå fram till att det nog var hagel från en hagelbössa som regnade ner över vår trädgård. Hastigheten på hagelregnet var dock så låg och det hela var förmodligen helt ofarligt, men ändå. Man skjuter ju inte mot bebyggelse, inte ens långt ute på Dalboslätten.
Vi gick sedan in och barnen fick inte heller vara ute, bara för att vara på den säkra sidan. Man kan ju aldrig veta vad som skulle komma flygandes härnäst, kanske skulle man även börja skjuta med det tyngre artilleriet, det kunde ju inte vi veta…
Min hustru var fortsatt upprörd, medan jag nog tyckte ”-det var nog inte så farligt, ändå…”.
Men vi kom ändå överens några minuter senare att åka bort till platsen och prata med skyttarna i fråga, vi var nog övertygade av att det nog var någon av lokalbefolkningen som var där ute och sköt. En konfrontation kändes därför helt ofarlig och eftersom det var min hustru som hade bäst kontakt med grannar och lokalbefolkningen, tog hon också på sig att åka bort och kolla, men då hon kom fram hade folket redan försvunnit därifrån! Själv var jag hemma med barnen!
Vi var nog övertygade båda två, att det antingen rörde sig om ungdomar som agerade med ungdomligt oförstånd, eller att det var jägare eller annat folk som testsköt med sina hagelgevär, utan att bry sig om vart haglen egentligen tog vägen! Om det sedan var kunskapen eller omdömet som hade brustit, det hade vi ju ingen aning om!
Vet inte vilket som egentligen är värst, men sedan när man senare fick facit i handen blev man mild sagt rejält överraskad, ja faktiskt blev man det! Överraskad var ordet!
För det enda vi kunde vara säkra på, var ju att folk som hanterar skjutvapen på ett sådant här bristfälligt vis, knappast kan vara professionella vapenanvändare! Även om själva händelsen som sådan kan anses som hyfsad bagatellartad, så spelar detta i själva verket ingen som helst roll.
När det gäller hantering av skjutvapen så ska det alltid ske utifrån ett fullständigt korrekt handhavande. Några gråzoner eller mildare övertramp finns inte, antingen är det rätt… eller så är det fel!
Professionella utövare skjuter följaktligen inte med hagelgevär med konsekvens att det regnar ner hagel i närliggande trädgårdar, även om avståndet är rejält tilltaget, man gör ju inte det! Punkt!
Händelsen inträffade på en söndag, om jag inte minns helt fel, och jag glömde väl efter några dagar ändå av det hela lite grann. Min hustru hade dock pratat med grannar och med personalen i den närliggande lanthandeln om händelsen, för att få reda på vilka som höll på med sina skjutvapen på ett så pass vårdslöst sätt!
Markägaren visste inte heller något, jo, jo… ja, ja… ingen visste givetvis något om detta överhuvutaget!
Om jag inte minns fel, ringde min hustru även det lokala poliskontoret och framförde informationen om händelsen och till slut nådde min hustrus upprörda klagomål faktiskt ända fram till gärningsmännen!
Jo, jo, och nu sköt man inte upp någonting, vilket innebar att skarpskyttarna nu gick till handling…
Ja, vad skulle nu hända…?
Nu fortsätter historien genom att vi hoppar fram några dagar i tiden!
Jag låg nu skottskadad i min trädgård och blodet pulserade ut ur skotthålen i magen…
Nej, förlåt, nu hittade jag faktiskt på! Jag är ledsen för detta, men åter till verkligheten…
Det var mitt i veckan och jag hade väl varit vaken någon timme eller så och skulle snart iväg till jobbet några timmar senare, där kvällsskiftet stod på agendan! Då knackar det helt plötsligt på dörren och när jag väl tittar ut genom köksfönstret ser jag två uniformerade poliser stå där utanför min dörr! Polisen står utanför min dörr!!!
Två poliser står nu utanför min dörr och vill in!
Hjälp, varför kommer polisen hem till mig?
Jag rannsakade direkt min hjärna över vad jag kunde tänkas ha gjort för att dra på mig polisens intresse, men jag kunde inte komma på något! Jag brukar normalt inte syssla med saker som intresserar polisen, bortsett från lite fortkörningar och liknande då!
Nej, jag hade minsann inte gjort något och polisen skulle minsann inte komma här och påstå att jag hade gjort något! Nej, jag hade faktiskt inte gjort något! Inte någonting alls faktiskt! Att det kunde ha hänt något med någon anhörig eller så, det tänkte jag ju inte på, märkligt, men så funkar jag!
Nu var jag bestämd och jag öppnade kaxigt dörren och tittade på poliserna där utanför och klämde i med:
-Men jag har ju inte gjort något…!?
!!! ??? !!! ???
Varför sa jag så? Typiskt mig att vräka ur sig en massa konstigheter!
Poliserna på trappan kom nu av sig fullständigt och den ene polisen började med stapplande röst säga ”Nej, du är inte anklagad för någonting” och det var inte därför de hade kommit, utan av en helt annan orsak, men nu började de väl lite smått fundera på vad det var jag inte hade gjort… (Mmmmm , ser han inte lite skum ut ändå?)
Poliserna undrade nog nu om någon hade gjort något som jag kände till, eller om jag hade gjort någonting själv och nu skyllde ifrån mig… pust!
Men sedan när de förstod att jag bara hade blivit överraskad och förbryllad över deras besök, så började de istället närma sig orsaken till att de hade knackat på hemma hos mig… och det var då jag såg att den ena polisen hade en blombukett i handen, vilket jag tyckte var väldigt märkligt…
Varför står det en uniformerad polis på min trappa med blommor i handen?
Nej, det kan inte stämma…
Var de ens riktiga poliser, kanske var de brottslingar som hade klätt ut sig till poliser för att lura mig av någon anledning, märkligt, ja, mycket märkligt till och med…?
Men sedan sa den ena polisen med skamsen röst, att det var de som hade skjutit häromdagen och de hade nu kommit för att be om ursäkt! De hade blivit mycket bedrövade, när de fick höra talas om händelsen. Och det hade förmodligen varit den kraftiga vinden som hade slitit med sig hagelskotten och droppat dem över vår trädgård!
De skyllde inte ifrån sig på något sätt, utan tog på sig skulden och de frågade om någon skada var skedd, och när de fick reda på att ingenting hade hänt, förutom obehaget av att någon hade skjutit på ett sådant sätt att vi hade blivit drabbade, så bad de så mycket om ursäkt och lämnade över blommorna som en liten kompensation för händelsen, till min hustru!
Men varför fick inte jag något? En flaska whiskey eller något hade väl varit en rimlig kompensation, tycker jag nog, nej, men icke sa Nicke! Attans också! Men jag sa givetvis inget om detta, utan tog snällt emot blommorna!
Min hustru var dock inte hemma vid tillfället, men jag sa till dem att jag skulle vidarebefordra budskapet och även blommorna till henne. Sedan sa jag till dem att det var lugnt nu när vi visste vad som hade hänt och vem som hade orsakat det hela!
Och det var ju sant!
De lovade även att de aldrig mer skulle stå och skjuta från den aktuella platsen igen, och sedan tog de mig i hand, för att sedan åka iväg!
En märklig känsla att få ta emot blommor från två uniformerade poliser, som även bad mig om ursäkt!
Sedan kom jag på vad jag hade sagt när jag öppnade dörren och förstod att poliserna hade blivit väldigt förbryllade över vad jag hade sagt… Att det alltid ska hända något konstigt när jag är inblandad… Grr, det är då själva…
Detta är faktiskt den enda gången i mitt liv som två uniformerade poliser ber mig om ursäkt, samt överräcker en blombukett som en kompensation för deras klumpiga överträdelse. En unik händelse minsann, lär nog inte hända igen!
Nästa gång säger de säkert som de sa till mig en annan gång: ”Passa dig du, annars så tar vi dig också…”
Den Skogstokiga Bloggen 