Ibland fungerar saker och ting, men för det mesta inte… (Eller: Tänk hur det kan bli, när det blev som det blev!)

Detta hände en vinter för länge sedan, då jag tillfälligt bodde i Borås på grund av en kortare förberedande yrkesutbildning. Jag hade osett hyrt ett studentrum, via studieorganisatören. Ett rum som låg på tredje våningen i en vanlig gammal flerfamiljsvilla. Allt var ordnat, fixat, donat och under kontroll… trodde jag naivt! Som vanligt blev det ju inte riktigt som jag hade tänkt! Men det blir det ju sällan…

Boendet var väldigt omodernt, minst sagt, och i rummet stod en mycket gammal obekväm säng med en knölig, uråldrig madrass, båda säkert minst 30-40 år gamla! Kudden var troligtvis fylld med gamla hönsfjädrar eller något annat gammalt ohygieniskt bös, fruktsvärt obekväm och äcklig var den i alla fall. Man nästan kände hur det krälade och kröp där inne i kudden… Mysigt värre! Men jag hade med egna kuddar, så den gick bort oavsett.

Övrig inredning härstammade säker från tidigt 1950-tal (i bästa fall), och det enda någorlunda moderna på rummet var ett litet och slitet kylskåp som brummade som ett helt tröskverk, mest hela tiden, förutom varje gång när termostaten stoppade kylskåpets kompressor. Då slamrade det till så att man hoppade högt. Detta hände minst 4-5 gånger i timmen, dygnet runt och enda sättet att få tyst på det hela var att dra ut kontakten…(suck!).

Kylskåpet var kanske 15 – 20 år gammalt, eller något liknande, vilket i jämförelse med den övriga inredningen, faktiskt var att betrakta som relativt modernt! Ja, då förstår ni nivån…

Den omedelbara och intuitiva känslan som man fick när man kom in i rummet… var i det närmaste ren panik eller djup ångest! Hjälp, jag ville inte bo i detta rum… det var hemskt!

Den sunkiga toaletten med den primitiva duschen, skulle jag dessutom dela med en knepig och obehaglig rumsgranne, som verkade komma direkt från psykakuten. Personen i fråga såg ut som ett levande exempel på ett missbruksproblem, i kombination med en halvt genomförd lobotomi. Han såg väldigt ondskefull och lömsk ut och var antingen psykiskt störd eller/och missbrukare, och det var verkligen ingen person man ville bli kompis med…

Mannen tilltalade mig redan första dagen, då han i princip menade att jag varken skulle störa honom eller röra hans saker… Jag skulle vara tyst och inte besvära honom på något sätt. Budskap uttalades mer eller mindre som en direkt order. Jag förstod att min närvaro inte var direkt önskvärd. Yttringar som att hälsa på en ny granne, eller presentera sig, nej, det var oviktigt.

Detta uttalande i kombination med hans utstrålning, hans utseende och hans yttre, gav faktiskt en viss tyngd till budskapet. En verbal knytnäve, eller ett förtäckt hot – ja, välj själva!

Men vad som skulle hända annars, kunde man ju bara fantisera om, vilket jag tyvärr också gjorde…

Man var inte lika kaxig och ifrågasättande i sin ungdom. Då var då, och nu är nu, och aldrig mötas de två!

Som grädde på moset, gick toaletten med sin primitiva, lortiga och äckliga duschkabin inte ens att låsa… Underbart! Hjälp, jag ville verkligen inte bo här…

Gissa vad sugen man blev på att gå på toa, eller att ta sig en dusch… nej, bara ångest rakt ner i ett svart hål!

Rummet hade jag bokat på distans via utbildningsplatsens bostadsförmedling, och eftersom jag bodde hela 18 mil från studieorten, stod inget annat alternativ till buds. Jag hade inte ens sett en bild på rummet innan, men det var billigt, och låg ganska centralt i staden!

Men jag trodde givetvis att rummet skulle hålla en hyfsad normalstandard och inte vara ett 30-40 år gammalt, nedslitet och sunkigt pensionärsmuseum med inbyggd ångestpotential i kolossalformat.  I backspegeln kändes det närmast som att vara inneboende hos Norman Bates föräldrar, med Norman själv, som närmsta granne! Det knöt sig i magen och jag ville verkligen inte bo där på Bates Motel!

Men redan efter någon dag hade jag fixat ett nytt boende, för inflyttning bara några dagar senare. Fick ett nytt boende på andra sidan staden, endast marginellt dyrare. Men detta nya boende kunde ju faktiskt inte vara sämre, för det gick ju bara inte… inte en chans!

Givetvis fick jag en våldsam utskällning av Norman Bates föräldrar, när jag flyttade ut…

De fick givetvis betalt för den tid jag hade bott där, plus lite till, men någon uppsägningstid fanns inte. Det fanns inte heller något skrivet kontrakt, eftersom jag hyrde rummet direkt via utbildningens bostadsförmedling. Jag hade därför inga direkta förbindelser för boendet, förutom hyran…

Men jag fick av det äldre paret, som var ca 75-80 år gamla, höra vilken bortskämd och otacksam slyngel jag verkligen var, som inte uppskattade rummet jag nu skulle lämna. Under deras egen uppväxt fick man, jävlar anamma, faktiskt vara tacksam för det lilla man fick, då kunde man inte vara en bortskämt jävla unge, som jag tydligen var…

Jag förstod dock inte riktigt jämförelsen i fråga eller vad deras uppväxt hade med mig att göra?

Något som jag gjorde misstaget att också säga högt, men det var som att ösa bensin på en redan flammande eldsvåda… Helvetes vilken explosion det blev!

Ordet respekt var inget som dessa aggressiva pensionärer från helvetet hade hört talas om, men onda PRO-terrorister begränsas sällan av sin ålder, vilket detta par var ett levande bevis på. Det var meningslöst att käfta emot något mer, för då hade jag garanterat blivit rappad av gubbens käpp!

Men även om jag inte käftade emot alltför mycket, försökte jag ändå förklara att standarden var oacceptabelt låg, vilket bara gjorde paret ännu ilsknare…

Argument som att toaletten inte gick att låsa, att det opraktiska kylskåpet brummade högt, att sängen var obekväm och inte gick att sova i, nej det bet inte alls.  Jag var en otacksam slyngel!

Det fanns inte heller något riktigt matbord att äta vid. Så jag fick sitta i sängen och äta, men det enda som gick att tillaga på rummet, var i praktiken smörgåsar.  Köket var bara en gammal skrubb (!) med en halvrisig spisplatta med stickpropp och vattnet fick jag hämta med en hink (!) på toaletten, och diska skulle jag tydligen göra i en plastbytta…

Jag hade även med mig en gammal TV, för att ha något att sysselsätta mig med på kvällen. Men avsaknaden av ett antennuttag omöjliggjorde i princip allt tv-tittande. Det gick inte att se på TV och någon läslampa vid sängen fanns inte heller…

Jag kunde därför inte vara på rummet utan att få ångestanfall. Dörren till rummet gick naturligtvis inte att låsa, vilket innebar att jag fick plocka med mig allt stöldbegärligt varje dag… med tanken på att Norman Bates bodde alldeles bredvid.

Nattron var inte heller speciellt bra, med tanke på den olåsta dörren och på dagtid, när jag inte var där, då var de arga pensionärerna inne på rummet och snokade, vilket jag märkte genom att saker flyttade på sig.

Jag fick nämligen inte flytta på något inne i rummet…

Sedan var det ju detta med toaletten som inte heller gick att låsa, samtidigt som jag skulle dela utrymmet med Norman Bates, som betraktade toaletten som sin personliga egendom. Hans personliga utrustning var utspridd över hela toaletten och ingen ledig plats fanns för mina saker. Dessutom fick jag inte röra hans saker…

Men efter min utläggning var nu gubben på väg att fullständigt explodera och började nästan att veva runt med käppen… Jag var oförskämd, otacksam, bortskämd och skulle fan i mig skämmas… Obegripligt!

Vad hade jag gjort för fel? Ju, allt, enligt det äldre paret från helvetet.

Men i själva verket var jag bara oerhört tacksam över att nu få slippa dessa arga och oresonliga pensionärer från helvetet. Usch vilka människor! Otrevliga och oförskämda stod de där och gapade på mig, och kallade mig för en massa nedlåtande saker… Fy fan vilka människor, på ren svenska!

Men den nya bostaden som jag hade tvingat fram hade, tack och lov, allt det där som den första bostaden inte hade!

Den låg i ett vanligt hyreshus och hade en egen ingång från trapphuset och dörren var en vanlig låsbar lägenhetsdörr!

Det fanns också en egen låsbar toalett försett med badkar med duschmöjligheter!

Det fanns en liten hall där man kunde hänga av sig ytterkläder!

Det fanns garderob för kläder!

Det fanns en bra och bekväm säng, med en riktig sänglampa!

Det fanns ett antennuttag till Tv:n!

Det fanns ett köksbord med stolar!

Det fanns en kokvrå med köksskåp och lådor, riktig diskho, diskbänk med varmt och kallt vatten, samt en riktig spis och ett modernt kylskåp med frysfack!

Nu kunde jag köpa hem mat för flera dagar och laga till riktiga måltider, som jag sedan kunde sitta och äta vid ett riktigt köksbord. Husgeråd och porslin fanns också tillgängligt, samt städutrustning.  Sängen var bekväm och allt var bara bra!

Det som jag hade fått istället för det sunkiga rummet, var helt enkelt en möblerad etta med kokvrå, på första våningsplan i ett hyreshus, med bilparkering 25 meter utanför huset.

Nu kunde jag verkligen känna mig hemma när jag kom hem på eftermiddagen. Jag kunde laga mat, gå på toa, bada, duscha, läsa, sova, titta på tv precis när och hur jag ville. Ingen var arg eller otrevlig och råkade man på en granne i trapphuset, hälsade de och var trevliga.

Här är första delen av historien slut, men det finns ytterligare några knorrar kvar att berätta, men det får bli nästa historia att berätta

Slut på del 1 av historien…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s