Ibland blir man helt väck och går i däck! (Eller: Jobbigt när man inte fattat att man tappar fattningen!)

Denna händelse inträffade bara för någon dag sedan och är därför väldig färsk! Nu skulle jag till Företagshälsovården för att göra en hälsoundersökning, ja vi kan lämna de flesta detaljerna därhän, men jag skulle i alla fall ta en massa prover, samt genomföra en ordinarie undersökning där bl.a. blodtryck, hörsel, EKG och spirometri ingick!

Spirometri innebär att man ska blåsa i ett rör samtidigt som en apparat mäter den maximala lungkapaciteten. Man får helt enkelt en kurva uppritad i datorn och man ska blåsa i två omgångar bara för att man ska se om kurvorna matchar varandra, sedan kan man jämföra kurvorna mot ålder, förra gångens värde etc. På så sätt kan man se om lungkapacitet har ändrats över tid, samt gentemot det genomsnittliga värdet i just den åldersgrupp man tillhör!

Inget konstigt egentligen!

Jag ogillar däremot att göra detta prov, för man ska ju ta i så pass mycket, att man oftast avslutar det hela med en hostattack, samtidigt som det känns om lungorna ska komma med upp och ibland snurrar det även till lite i huvudet av den totala ansträngningen i kombination med tillfällig syrebrist! Mest obehag, men inget annat egentligen!

Ogillar detta test, som sagt!

Ja, men nu var det spirometri och jag tänkte att det var bäst att blåsa på som själva fan!

Samtidigt som man blåser, sitter sköterskan bredvid och säger: ”fortsätt blåsa, fortsätt, mera, fortsätt, blås mera…”

Man andas in ett flertal gånger för att syresätta sig, och när man väl är beredd drar man in maximalt med luft i lungorna och sedan blåser man ut så mycket man bara orkar. Man har även en klämma på näsan så all luft kommer ut via plaströret och flödet mäts i apparaten!

Tog i maximalt och luften tog slut, men då körde på jag lite till och när normala människor skulle ha gett upp det hela, då blåste jag vidare, samtidigt som sköterskan pushade på med sinafortsätt, mera, fortsätt, mera…

-Hallå!

Men vem är det som tjatar på mig så fruktsvärt?

Hallå!

Låt mig vara i fred!

Roger hur är det?

Låt mig få sova!

Hallå!

Låt mig vara!

Roger…

Sluta!

Hur är det?

Men väck mig inte…

Tittar nu upp och ser ett allvarligt och bekymrat ansikte på sköterskan som nu av någon underlig anledning sitter på huk rakt framför mig och ropar mitt namn om och om igen!

Jag fattar ingenting, varför sitter hon där och tjatar på mig, samtidigt som hon verkar hålla i mig med sin arm? Hon säger någonting om mitt huvud och bordsskivan, men jag förstår inte riktigt vad hon pratar om, men känner ju att något har hänt! Jag fattar verkligen ingenting!

Jag var nu som nyväckt ur en dröm, helt groggy och förvirrad…

-Det var nära, säger jag!

Nära, säger sköterskan, du var ju helt borta

Ok, snart förstod jag vad som hade hänt, även om jag inte kunde greppa allt med detsamma!

Kände nu att det även smakade blod i munnen och när jag drog handen mot munnen, färgades handen röd av blod! Fick ett papper att torka blodet med och blodflödet upphörde efter någon minut!

Det som hade hänt var att jag hade blåst så pass kraftigt i röret att jag fick tillfällig syrebrist i hjärnan i kombination med den kraftiga ansträngningen, det är även möjligt att jag inte syresatte mig tillräckligt innan jag började att blåsa!

Denna kombo av omständigheter innebar att jag svimmade under pågående spirometri!

Det var som om någon hade stängt av en strömbrytare och jag märkte aldrig vad som kom och hände!

Kände inte att det var på väg, utan det blev bara svart, utan någon som helst förvarning. Bara svart och sedan hörde jag en röst långt borta som tjatade på mig, vilket skapade en stor irritationskänsla hos mig! Låt mig vara i fred, liksom!

Min bestående känsla i efterhand, var att det förmodligen är så här det känns att dö när livssystemet stängs av och man dör knall och fall! Hade jag dött där, hade jag aldrig märkt något…

Jag förstod inte heller varför sköterskan verkade så uppjagad, eftersom jag trodde att jag bara hade drabbats av någons sekunds frånvaro, men nu i efterhand förstår jag ju att händelseförloppet kanske snarare varade 10 sekunder eller kanske till och med ännu längre…

Sköterskan trodde ju att jag dog, där jag satt och blåste… och blev livrädd på kuppen.

Jag slocknade och rasade framåt med överkroppen och dunkade pannan i bordet framför mig, samtidigt som tänderna borrade sig ner i tungan, med blodvite, som följd. Sköterskan hade förmodligen slängt sig av sin stol och försökt fångat upp mig och sedan försökt att väcka mig, knästående på golvet! Jag måste ha varit helt väck under en bra stund!

Jag var väldigt groggy efter att jag hade vaknade, kände mig även lätt förvirrad och lite yr. Yrsel och huvudvärk följde sedan med mig under ganska många timmar. Även dagen efter kände jag en irritation och ansträngning i pannan, vilket givetvis var sviter efter att jag dunkade huvudet i bordet när jag svimmade.

Hacket i tungan får jag ju också leva med under några dagar.

Jag måste ha dunkat i pannan ganska hårt för att bita sönder tungan, som jag gjorde. Huvudvärken indikerar ju även ett sådant förlopp!

Jag behövde givetvis inte blåsa en andra gång och vem vet vad som hade hänt då?

Det är märkligt att det alltid ska hända något, hela tiden…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s