Ett norskt garage som vill till Sverige (eller: Den som gräver en stor grop… får också sina förhoppningar grusade!)

Denna händelse utspelade sig en gång för länge, länge sedan, det var efter Herodes, men före IT-boomen! Då vet ni tidsperspektivet på ett ungefär! Jag hade beställt ett garage i byggsats från en firma i Munkedal, Bohuslän, med det jag inte visste just då, var att garaget skulle levereras ut direkt till kund från en byggfirma i Oslo! Jag bodde vid tidpunkten ca 1 mil utanför Mellerud i Dalsland.

Jag fick därför ett tag efter beställningen ett telefonsamtal från Norge, där en norrman undrade var jag bodde? Lite märkligt kan man ju tycka eftersom min hemadress levererades samtidigt med beställningen! Dessutom gjorde jag beställningen hos en svensk firma i Bohuslän…

Avståndet mellan Oslo och Mellerud är ju inte heller mer än 20-22 mil beroende vilken väg man tar.

Norrmannen undrade nu käckt var jag bodde, men dessa uppgifter hade jag ju uppgett redan vid beställningen, så det borde de ju redan ha koll på, kan man tycka, men… vad vet jag?

Antingen åker man via Halden och Kornsjö i Norge, in i Dalsland och sedan via Dals Ed, Bäckefors och Mellerud, eller så åker man via Örje i Norge och sedan in i Värmland via Töcksfors och Årjäng, vidare ned till Dalsland via Åmål och sedan ner till Mellerud. Sedan kunde man även åka en lite längre väg genom Bohuslän typ via Svinesund, Strömstad, Munkedal, Uddevalla i Bohuslän, sedan in mot Vänersborg och sedan upp mot Mellerud!

Kartor fanns ju även på denna tid, men var kanske inte uppfunna i Norge ännu, men vad vet jag?

Har ju hört talas om att alla norrmän som åker ner till Sahara köper ett ark med sandpapper som en karta, detta kanske inte är sant, men vad vet jag?

Det var ju chauffören själv som ringde från Oslo, för han skulle nu köra ut mitt garage i byggsats till mig. Problemet var ju att jag skulle ge honom en vägbeskrivning, men han verkade ju aldrig ha kört i Sverige, för han visste ju praktiskt ingenting om Sverige och dess vägar, orter eller geografi! Han verkade ju inte veta något alls, men han var ju en… ja, just det!

Att han inte visste var min bostad befann sig, ca 1 mil utanför Mellerud, det köper jag. Jag köper även att han inte hade koll på var Mellerud låg, men han visste inte heller var Dals Ed, Vänersborg eller Åmål låg! Dessa orter finns ju tydligt utsatta på en karta eller i en bilatlas (vilket Mellerud också gör)!

Dalsland visste han inte något om, än mindre var det låg! Lite märkligt, men kanske inte märkligare att vi inte känner till de norska landskapen i Norge! Men skillnaden var ju att denna person ändå körde ut garage byggda i Norge, för ett svenskt företag, som dessutom annonserade om garagen i lokalpressen i Sverige! Allt detta sammantaget, borde vara en grund för att man hade någon form av kännedom om vart man levererade beställt gods, kan man tycka i alla fall?

Men vad vet jag?

Vänern, Europas tredje största insjö, beläget mindre än 20 mil från norska gränsen, det borde väl i alla fall en norrman känna till? Nej, inte han! Märkligt!

Då fick jag fråga honom om han visste var Sverige låg, och det visste han… vilket gjorde att vi i alla fall hade något att utgå ifrån… kör österut mot svenska gränsen via Halden och Kornsjö och du… tra-la-la.. ja, ja.. är i Sverige och Dalsland… wow!

Nu började det ju faktiskt likna något, och norrmannen fattade även han, vilka framsteg vi gjorde där i telefonen, han och jag! Connection!

Härligt när man kommer till insikt på detta vis…

Han fick i alla fall en skräddarsydd vägbeskrivning med orter, vägnummer och avstånd för resan, men jag fattar fortfarande inte varför han bara tittade i en vägatlas och bara fick vägbeskrivningen bekräftad via telefon, men det kanske inte finns vägatlaser i Norge (eller så finns de bara i skala 1:1, men vad vet jag?).

Vi kom överens om han skulle ringa upp mig om han körde vilse, så skulle jag försöka  lotsa honom på rätt väg igen! Men han hittade faktiskt ända fram till min garageuppfart med hjälp av min beskrivning, ja, min blivande garageuppfart då, vill säga!

Men står en lastbil på min uppfart med ett garage på flaket, är det nog kanske likställt med en garageuppfart, men vad vet jag?

Han lastade sedan av godset med kranen som han hade på bilen, sedan fick de inplastade byggelementen ligga på träreglar under en presenning under den kommande vintern, detta scenario utspelade sig ju på hösten!

Sedan började jag gräva garagegrunden den kommande våren, året efter. Ca 4×8 meter i storlek och mer än en meter djupt skulle det bli! Det skulle ju grävas frostfritt och för tre olika lager med sten och grus!

Hyr en minigrävare, var det någon som tyckte, nej jag gräver för hand tyckte jag!

Hur svårt kan detta vara?

Det är ju bara att gräva med en spade, eller hur…?

Ja, hur svårt kan det vara?

Men med tanke på att det tog några veckor att gräva sig ner genom all lera, jord, stora stenar och mängder med grova trädrötter, tog det  ju sin lilla tid. Spade,skyffel, spett yxa, skottkärra muskelkraft och stort tålamod var mina redskap för uppgiften.

Jo, det var faktisk så jobbigt det här…

Fick hugga av mängder med 10, 15, 20 centimeters grova rötter med spade, spett och yxa, sedan fick man ändå spetta upp skiten ur marken. Varje grov rot kunde ta 1-3 timmar att få bort och det fanns väl ett tiotal sådana… Pust! Usch! Stön!

Jag föll ihop av ren utmattning efter varje arbetspass, men efter några veckor hade jag ändå kommit ner på acceptabelt djup och kunde beställa det första lasset med makadam för ett dräneringslager, sedan blev jag även tvungen att förbeställa ytterligare ett lass med mellangrovt grus/sten, samt ett lass med lite finare grus, som jag sedan skulle gjuta plattan på!

Alla beställningar ville fraktfirman ha, vid ett och samma tillfälle, vilket jag naturligtvis inte hade räknat med. Annars skulle tydligen fraktkostnaden bli högre.

Märkligt, men så var det!

Nu visade det sig att lastbilen som körde ut sten/grus-lasterna inte kunde backa ända fram till den grävda gropen utan att riva ner hela telefonledningen med tippflaket, så istället fick lasset tippas ca 10 meter längre bort, sedan fick jag skotta upp allt i skottkärran och tippa ner i gropen, samt flytta på det hela, ytterligare en gång nere i gropen, där jag var tvungen att fördela ut gruset för hand via en skyffel.

Varje lass tror jag vägde typ 8-10 ton eller något liknande!

Ja, inte varje lass med skottkärran då (pucko!), utan varje lastbilslass!

Nu hade jag en enorm tidspress på mig, för jag var tvungen att flytta ca 8-10 ton grus med skyffel och skottkärra innan nästa lass kom bara några dagar senare,och då upprepades historien ytterligare en gång.

Hög stressnivå, kan man säga!

Under två veckors tid blev jag tvungen att flytta på typ 20-25 ton sten/ grus, i tre olika storlekar, samt att skotta ut det hela nere i garagegropen.

Under 4-6 veckors tid förflyttade jag nog runt jord, lera, sten, makadam, mindre sten och grus ett flertal gånger, med en totalvikt av ca 40 ton eller mer. Allt helt ensam, före och efter jobbet samt på helgen, även efter mörkrets inträde.

Man var ju både ung, stark, ledbruten, naiv, envis och dum på den tiden!

Nuförtiden är man bara (ännu mer) ledbruten, envis och dum!

Varje dag körde jag på tills jag inte hann  eller orkade mer, var ju tvungen att äta, sova och jobba på mitt arbete också, jag var ju inte ledig mer än vissa specifika dagar, eftersom jag jobbade 2-skift!

Nej, det var ju inte på mitt arbete jag sov…

Sedan byggde jag upp garaget helt själv, det enda jag behövde hjälp med var att montera och fästa samtliga takstolar. Gjuta, snickra, bygga, fixa dränering, lägga takpapp, dra och koppla in elen och måla! Mycket fix blev det!

Det blev bra till slut med ett stort garage för bilen, verktyg, reservdelar, hjul och alla andra bra-ha-grejor en man behöver ha i sitt garage.  Inuti takstolarna kunde man sedan lagra stora mängder med brädor och plank för kommande projekt.

Började väl gräva någonstans runt månadsskiftet april-maj och garaget var sedan färdigbyggt vid midsommar samma år, sedan drog jag elen och målade under sommaren!

Men det gick bra till slut ändå!

Kanske kunde man ha gjort det både enklare och mer effektivt med lite mer planering, men vad vet jag? En duktig idiot!

Tack!

Fy katten vad fint det blev!(Eller: När katten Tintin pyntar inför advent)

387969_316038545079949_1693209924_nDetta är en liten bildkavalkad där katten Tintin visar hur man ska pynta inför advent! Det är Tintin som hälsar er välkomna på bilden ovan!

Mjau, mjau, prrrr välkommen in!

OBS: för muspekaren över respektive bild för bildtexter!

Katten Tintin pyntar med glitter och annat julpynt inför första advent och den kommande julhelgen En kissekatt som har fått julfnatt!!

Expedition Borgvattnet 1999 – del 2: Övernattning i ett spökhus! (Eller: är det spökena som är rädda för mig?)

Helgen den 3-4 juli 1999 övernattade vi i ett av Sveriges mest berömda spökhus. Spökhuset ifråga var den kända prästgården i Borgvattnet beläget ca 60 km nordost om Östersund i östra Jämtland. Här kommer 2:a delen i berättelsen om Borgvattnet i synnerhet, samt spöken och spökerier i allmänhet!

Vad råkade vi ut för när vi så modigt utmanade de osaliga andarna genom vår övernattning i detta fasansfulla spökhus en julinatt 1999? Jo, eftersom vi var de enda besökarna denna natt delade vi upp oss och sov i olika rum, bl.a. i det ” blå rummet”, ”gråterskornas rum”, samt i vardagsrummet på övervåningen.

Ingen hörde eller upplevde något onormalt, varken på lördag eftermiddag, kväll eller under natten. Söndag morgon var också den lugn och helt fri från spöken! Var höll egentligen alla gastar, osaliga andar, gengångare, spöken och andra övernaturliga varelser hus?

Sommarnatten var förvisso både ljus och lugn, ett faktum som effektivt eliminerade all spökstämning och dessutom hördes inte ett enda knakande eller knarrande ljud, något som annars är symptomatiskt för gamla hus. Vi undersökte även samtliga upplåsta utrymmen i huset och var även uppe på vinden utan att observera eller uppleva något besynnerligt, det hade vi ju inte heller förväntat oss, men vi var ju ändå nyfikna och undersökte huset när vi ända var på plats.

Vem vet, kanske hade det riggats upp någon form gömda högtalare, bandspelare och andra dolda mackapärer i huset, men så var inte fallet?

Borgvattnet

Spökatmosfär!

Detta spökhus som ligger mitt ute i ingenstans inger förvisso spökkänsla vid blotta åsynen. Lyssnar man sedan på personalens skrönor, läser tidningsklipp samt i gästböckerna om alla möjliga och omöjliga spökerier, så är detta fullt tillräckligt för många individer som då naturligtvis ser spöken i varje vrå. Tror man dessutom på de faktatavlorna som fanns om varje rums specifika spökspecialitet, samt läste boken som handlade om Borgvattnets historia, så kan väl inte paniken och kallsvetten vara långt borta hos många lättskrämda och godtrogna besökare? Har ju själv lidit  svårt av rädsla för mörkret (och vad som kan finnas i mörkret) i unga år, och min fantasi har det heller aldrig varit något fel på, så jag förstår detta till fullo!

Nej, så är det alldeles säkert, men trots allt detta, så var det enda som störde mig under natten, den enormt obekväma sängen med sängkläder som verkade härstamma från 1800-talet, samt den envisa solen som sprängde genom fönstret och rakt ned på mitt huvud redan vid 03-tiden på morgonen, samt de våldsamma snarkningar som, min nu framlidne vän från Vänersborg, Jörgen Bengtsson genererade i sin säng. Vi delade nämligen rum!

Snarkningar som kunde ha väckt en död! Ljudet lät som något som hade kommit loss ifrån helvetet, minst sagt, men som visade sig vara av en helt naturlig art, trots allt! Tack och lov för öronproppar, säger jag bara!

Vi åkte till Borgvattnet med åsikten att spöken inte finns i den fysiska världen och besöket blev ju bara en bekräftelse på vad vi redan visste. Genom detta fältarbete så har vi ändå införskaffat oss värdefulla kunskaper om varför så många tror på spöken och spökerier.

Man måste förmodligen ha livlig fantasi, vara väldigt mörkrädd eller helt enkelt hysa en stark tro eller önskan på dessa spökens existens för att få se några inbillade gengångare. I alla fall i Borgvattnet! Ett besök vid en mörkare årstid med ruskväder hade med all säkerhet förstärkt intrycken ytterligare!

Alla som klarade av att genomlida en övernattning i detta fruktansvärda Gasthus fick som ett bevis på sitt extrema mod ett numrerat och signerat övernattningsbevis!

Ytterligare en merit i Cv:t, jajamän…

Sammanfattning!

Denna expedition var både rolig och lärorik och vi avråder i princip inte någon att åka hit som en kul grej. Folk med alltför livlig fantasi eller dåliga nerver ska kanske inte utmana ödet, men för vanliga sansade medborgare är det tämligen riskfritt med en övernattning i spökhuset. Vi har, som tidigare nämnts, införskaffat många nyttiga erfarenheter genom detta studiebesök och förståelsen om varför så många tror på och ser dessa spöken har definitivt ökat.

Samtliga spökupplevelser är förmodligen helt enkelt en produkt av synvillor, illusioner, livlig fantasi, skämt, yttre mänskliga arrangemang, misstolkningar och inre upplevelser. Vi upplevde i alla fall inget som motsäger denna hypotes!

Men det kan ju också vara så att spökena hade semester och var borta när vi äntrade hotellet denna julidag? Skämt åsido, de platsbundna fysiska spökena har nog förmodligen semester året runt. Man kan ju också undra varför spöken alltid måste ha tillgång till mörker för att börja showen? Det måste väl vara lika lätt att spöka under dagtid som nattetid, eller? Ett äkta fenomen skulle väl knappast bry sig om ljusförhållanden utomhus eller gå efter någon sorts tidtabell! Märkligt!

Funderingar kring spökfenomenet!

För de som är intresserade av spöken finns det många teorier att ta hänsyn till!

Är det en avliden person som går igen i en fysik gestalt eller är det en återuppspelning av en verklig tidigare händelse? Kan det vara besök från en parallell dimension eller är det månne en högre makt som narras med oss människor? Eller är det de döda som går igen…?

Nej, tyvärr för alla spöktroende kan man nog bara konstatera att det nog inte finns något fog för någon av dessa teorier i den verkliga världen. Spökena får nog sälla sig till samma skara som alla andra obskyra företeelser inom pseudovetenskapen. Man kan inte komma ifrån att observationer av spöken har många gemensamma nämnare med observationer av änglar och utomjordingar på besök, mycket tyder rentav på ett gemensamt ursprung.

Borgvattnets spökprästgård har dock lyckats marknadsföra sig på ett strålande sätt och det okända har ju alltid lockat och fascinerat människor i alla tider. I detta specifika fall så finns det stora möjligheter att tjäna pengar på folks vidskepelse. Det är nog de ekonomiska förtjänsterna som har intresserat folket bakom detta spökhotell i första hand och inte det eventuella fenomenet som sådant.

Man kan nog utgå ifrån att de flesta som övernattar på prästgården redan från början är intresserade av eller tror på spöken. Därför tolkar man in fantasier i normala händelser som utspelar sig under detta förväntansfulla besök. En äkta vetenskaplig studie av det påstådda spökfenomenet i detta hus skulle nog med all sannolikhet bekräfta att inget onormalt förekommer överhuvudtaget!

Egna upplevelser!

Givetvis får folk tro på vad man vill och det finns ju inget som helst intresse från min sida att ta ifrån folk sina upplevelser eller trosuppfattningar kring fenomenet, om någon nu trodde det?

Jag kan även tillägga att jag själv har sett och upplevt ett flertal händelser som skulle kunna förklaras som närkontakt med spöken, eller liknande! En stor mängd av så kallade oförklarliga saker, som t.ex. främmande hemska varelser, upplevda fysiska kontakter, dessutom har jag legat förlamad i min säng samtidigt som okända varelser har stått vid min sida! Jag har därför studerat fenomenet från insidan, så att säga!

spöke1

Jag såg och upplevde även en mängd olika spökerier som barn. Jag var extremt mörkrädd och har alltid haft livlig fantasi, men när man hör tydliga trappsteg i en trappa, samtidigt som man är helt ensam hemma, eller ser en vit gestalt i sovrummet på natten, så blir man givetvis påverkad. Men båda händelserna kan jag förklara bort som vuxen, särskilt när det finns rimliga, sakliga och rationella förklaringar för båda dessa händelser!

För det som skiljer mig från många andra som upplevt liknade saker är att jag kan förklara merparten av mina upplevelser med normala och vedertagna förklaringar, som sömnparalys, sorgehallucinationer, livlig fantasi, alternativa normala förklaringar, skuggor, missförstånd, drömmar och halvdrömmar etc.

Men min sanning är ju inte andras sanning, för som många med mig redan vet, orkar ju sällan fakta och vetenskap tränga undan det som har frodats i folk medvetande under hela mänsklighets historia.

Att vakna upp mitt i natten och inte kunna röra sig, samtidigt som man tittar rakt in i ett monstruöst ansikte är skrämmande! Detta hände mig en gång, men givetvis var detta en form av sömnparlys i kombination med en halvdröm! Allting befann sig inne i min egen hjärna, men skrämmande var det!

En annan gång vaknade jag och såg att det stod en stor mörk gestalt vid fotändan av min säng! Min första tanke var att en inkräktare stod vid min säng och att nu blir det till att försvara sig, men när ljuset tändes, visade det sig vara min datastol som jag hade slängt kläder över ryggstödet på innan jag hade lagt mig,  men i mörkret såg det ut som något helt annat!

En annan gång flög den stängda sovrumsdörren upp med en våldsam hastighet, men det berodde på att sättningar i huset gjorde att dörren var svår att stänga ordentligt och att när det passerade ett tungt fordon utanför på vägen, blev det rörelser i huset som gjorde att dörren öppnade sig! Detta hände hela tiden, denna dörr gick aldrig att hålla stängd, den öppnade sig hela tiden!

Jag har även sett mängder av rörelser eller skenbara gestalter i ögonvrån, men här är det ögonen och hjärnan som bygger ihop hela upplevelsen! Men trots att man vet att det inte finns något där, tittar man ändå dit…

Jag har även fört samtal med folk i sovrummet, som jag trodde var personer i min egen familj, vilket det visade sig att det inte var! Jag var halvsovande och förmodligen var det hela en hörselhallucination, eller en dröm nära vakenhet! Det fanns aldrig någon i rummet och rösterna som jag besvarade fanns ju aldrig heller i verkligheten, men det kändes helt verkligt…

Även i detta hus har jag iofs hört någon gå i trappan, fast det inte var någon där!  dessutom startade tv:n av sig själv flera gånger i rad när ingen var i rummet, för att aldrig göra detta igen! Bara då vid detta tillfälle, möjligt att det var fjärrkontrollen som spökade… Att grejor förvinner i tomma intet eller hamnar på ställen där de inte borde kunna hamnat, det har jag också varit med om i detta hus. Detta mesta går nog också att förklara…

Mitt hus, där jag bodde under 18 års tid, samt barndomshemmet, har alltså genererat en mängd spökupplevelser i mitt liv, men när jag övernattar i ett spökhus, ja då händer -INGENTING!

I mitt nuvarande hem har jag inte heller upplevt någonting konstigt…

Jag tror inte heller på spöken eller dess existens och det är just alla mina upplevelser inom spökgebitet som har gett mig just denna övertygelse! Till skillnad från många andra har jag i verkliga livet sett och upplevt otaliga spöken, varelser och spökerier. Hemskt och chockande i stunden, men det går alltid att hitta en naturlig förklaring i slutändan!

Spöket som gick i trappan i mitt barndomshem var nog det svåraste att klura ut, men jag tror att det var någon av mina äldre bröder som kom hem och smög in bakvägen och det var detta jag hörde, har inte fått detta bekräftat förvisso, men om detta enda rimliga alternativ skulle falla, ja då vet jag faktiskt inte…

Men i Borgvattnet fanns inga spöken, och fanns det några, jagade vi nog bort dem till den närbelägna gamla kyrkogården som låg en liten bit från huset…

Läs gärna även del 1 av  historien om Borgvattnet: https://skogstokig.blog/2018/11/07/expedition-borgvattnet-1999-overnattning-i-ett-spokhus-eller-spokena-blev-livradda-men-inte-vi/

Expedition Borgvattnet 1999: Övernattning i ett spökhus! (Eller: Spökena blev livrädda, men inte vi!)

Helgen den 3-4 juli 1999 övernattade jag och två andra kamrater från Vänersborg, samt en gemensam vän från Härnösand, i ett av Sveriges mest berömda spökhus. Spökhuset ifråga var den kända prästgården i Borgvattnet belägen ca 60 km nordost om Östersund i östra Jämtland. Ett ”Gasthus” som enligt uppgift härbärgerat många nyfikna nattgäster sedan starten 1972!

Detta mytomspunna hus är givetvis omgärdat med mängder av skrönor och historier av alla dess slag. Personalen hjälpte även de, välvilligt till med att måla upp ett scenario, där stället framhävdes som ett aktivt spökhus. Att den närliggande sjön hade dubbla bottnar (!) blev vi också upplysta om, mycket konstigheter i den lilla byn Borgvattnet alltså!

prästgård

Köket och två angränsande rum på nedervåningen var vid vårt besök låsta nattetid och inuti dessa rum försiggick givetvis en stor mängd spökerier nattetid, i alla fall enligt personalen. Stolar skulle ha flyttas runt under natten och dörrar som man låste på kvällen, påstod man var upplåsta på morgonen när man anlände. Men varför spöken bara är aktiva under nattetid är dock okänt, och när det dessutom är ljust på natten under sommaren i denna del av landet, blir det ju ännu märkligare! Men strunt samma!

Frågan ställdes då till personalen varför man inte riggade upp en rörelsedetektor, som  man kopplar till en kamera av något slag, och därigenom införskaffar ett sensationellt förlopp på film, men vi fick inget svar på frågan?  Det borde väl vara väldigt värdefullt och exklusivt att fånga in ett utfört spökeri på film? Bättre reklam går ju knappast att få för ett spökhus som helt och hållet lever på spökerierna. Ett problem med resonemanget kan ju vara att det är svårt att filma ett spökeriförlopp som aldrig inträffat!

De fantasifulla berättelser som personalen villigt framförde vid vårt besök, fyllde ju enbart ett enda syfte och det var att hålla denna ytterst lönsamma myt vid liv. Vi upptäckte i vilket fall som helst varken något ljud från köket eller några upplåsta dörrar vid övernattningen. Det var tydligen inget spöknattskift igång i köksregionen denna natt och köksspöket verkade tyvärr vara ledigt.

Suspekta teorier!

Vi fick reda på att spökerierna förmodligen utlöstes därför att huset låg mitt på ett så kallat ”Currykors” och som grädde på moset så skulle detta också vara orsaken till att mobiltelefonerna ej fungerade varken i eller utanför huset. Men en dålig mobiltäckning kan ju också vara en förklaring, särskilt i nådens år 1999!

I prästgården har det enligt vissa källor självfallet inträffat en mängd bisarra spökerier genom åren. Folk ska även ha sprungit ut i panik mitt i natten och besökare till den på dagen öppna kaffeserveringen har också hastigt fått avvika ut genom ytterdörrarna! Detta enligt personalen och andra källor på samma nivå! Detta skulle tydligen, enligt ett resonemang, bero på att vissa personer är mer mottagliga för det ockulta och därför känner ett kraftigt obehag när de vistas tillsammans med osaliga andar eller något liknande elände på det övernaturliga planet.

Ja, ja… bla, bla, bla …

Vi övriga gäster som inte kan förnimma något övernaturligt överhuvudtaget, är vi då resistenta mot spöken? Nej, den riktiga förklaringen måste nog snarare vara att de personer som reagerar kraftfullt på närvaron av påstådda spöken i detta hus, samtliga lider av ytterst livlig fantasi. Denna livliga fantasi i samband med en tro på spökfenomenet som en fysisk företeelse, gör ju att dessa personer drabbas av en extrem självsuggestion.

spöke 2

Därefter tror de sig se spökväsen eller känna närvaron av desamma i varenda vrå och skrymsle. Upplevelser av detta slag är för det mesta en produkt av en ren psykologisk natur, där det komplicerade mänskliga sinnet spelar godtrogna personer avancerade spratt. Graden av spökerier verkar i första hand vara bunden till vissa personer och inte till platsen eller tiden, det ger ju en kraftig fingervisning om att fenomenet inte är av en fysiologisk natur.

Men nu skulle det ju handla om vårt besök och våra upplevelser i Borgvattnet, så spökens vara och icke vara som fenomen får vi avhandla någon annan gång!

Spöken i turistbranschen!

Det finns spökhistorier från prästgården som går ända tillbaka till 1927, då komminister Nils Hedlund var den förste som (påstås det i alla fall) upplevde märkligheter i huset och sedan har det spökat för diverse präster och andra som har uppehållit sig här. De senaste årtiondena har spökena gått in i den penningstarka turistbranschen och prästgården som numera är pensionerad, framlever sitt pensionärsliv som vandrarhem.

Prästgården såg ju onekligen ut som ett spökhus både in- och utvändigt, i alla fall 1999. En total renovering av huset hade under normala omständigheter hade varit mycket befogat, men då skulle ju spökatmosfären försvinna. Detta skulle i sin tur slå hårt mot de lönsamma affärerna! Man kan ju inte komma ifrån att arrangemanget är av ett kraftigt kommersiellt intresse, en övernattning kostade trots allt sommaren 1999, hela 225 kr per person och natt. Till detta så finns en del souvenirer och krimskrams till försäljning så spökena genererar trots allt en hel del pengar.

I de många gästböckerna i huset, där upplevda spöken och spökerier hade skrivits ned av gästerna, verkar det ha hänt en hel del under årens lopp. Bland de rum som det påstås spöka mest i, tycks det ”blå rummet”, ”gråterskornas rum” och ”expeditionen” vara de allra livligaste. I halva huset med andra ord! I det ”blå rummet” fanns en gammal litografi eller kanske möjligen ett foto (svårt att avgöra vilket det är) som föreställer en pojke av okänt ursprung.

Vi försökte ta reda på lite fakta om porträttet men ingen information fanns att få. Detta porträtt ska enligt gästböcker och andra källor, ha pratat (!), ändrat position genom att hänga sig själv upp och ned, bytt rum under natten och så vidare. Men den vanligaste iakttagelsen är att denna pojke ska ha följt nattgäster och besökare med blicken, något som fått många att känna ett starkt obehag. Vissa besökare har t.o.m. påstått att pupillerna på tavelpojken mystiskt försvunnit när de stirrat in i porträttet.

Naturliga förklaringar eller diverse spökerier?

Vi studerade naturligtvis detta porträtt ingående och märkte inget onaturligt (vilket vi ej heller hade förväntat oss). Förklaringen är naturligtvis att folk som studerat detta porträtt drabbats av en synvilla (den autokinetiska effekten), vilket inte är speciellt ovanligt om man stirrar länge på ett orörligt föremål. Synvillan ger sken av att ett orörligt föremål (eller delar av ett sådant) ser ut att börja röra på sig, det är alltså det mänskliga ögat respektive hjärnan som spökar och inte porträttet!

Andra saker som ska hända i det ”blå rummet” är att någon (eller något) ska sätta sig i någon av sängarna, vilket syns som ett tillskrynklat avtryck i överkastet. Detta hände förvisso en gång under kvällen vid vårt besök, men det var definitivt inget spöke som var orsaken. Däremot visade detta lilla experiment (spökeri) hur lätt det är att smita in och göra ett avtryck utan att folk lägger märke till det.

I fåtöljen som stod i det ”blå rummet” hade en grå spökdam observerats, gardiner har flugit i ansiktet på folk och dessutom har draperiet som är beläget framför dörren mellan det ”blå” och det ”gula rummet” ha rört på sig fast samtliga dörrar och fönster varit stängda. I detta rum har även barnagråt hörts (är det pojken på tavlan som blivit ledsen, månne?). I ”gråterskornas rum” har diverse spöken observerats och gråt har även det hörts i detta rum, därav namnet på rummet.

Övriga spökerier gestaltar sig som dunkningar i väggar, skrapningar och knackningar på fönster, någon som ”springer” i trappan, ytterdörren som öppnas och stängs, taklampor som gungar, suckar som hörs, sängar och möbler som vibrerar! I vissa fall har spökena även utfört handpåläggningar på skrämda nattgäster. Om spökena försöker praktisera healing eller något liknande förtäljer dock inte denna myt?

De flesta av dessa påstådda spökerier kan naturligtvis lätt avfärdas som efterhandskonstruktioner eller rent påhitt, men man får nog även tillskriva diverse misstolkningar, inbillning och självsuggestion till det hela. Ungdomar i Borgvattnet måste ju också roa sig kungligt när de beger sig till prästgården för att spöka för de skärrade övernattande besökarna. Naturligtvis utsätter gästerna även varandra för en massa spratt och går någon på toaletten eller går ut och röker mitt i natten, så tror självklart de andra gästerna att det är spöken som håller låda.

Vissa våldsamma beskrivningar av spökerier har också framförts, där en person påstår sig ha blivit släpad i armen av ett spöke uppför halva trappan som leder upp till övervåningen. En annan person påstår sig ha blivit ”greppad” i benet av ett spöke och föll därför i trappan. Sanningshalten i dessa händelser är nog inte alltför hög!

Spökerier som ska ha inträffat innan prästgården blev ett vandrarhem (with all ghosts include)  drabbade bl.a. komminister Rudolf Tängdén och komminister Nils Hedlund som båda observerade en grå spökdam! År 1941 råkade stiftets sekreterare Inga Flodin även ut för ett nattligt spökeri i ”gråterskornas rum”. Inga Flodin vaknade på natten och kände sig iakttagen och observerade tre kvinnliga spöken sittandes i en spöksoffa (!).

Inte ofta som även möbler spökar, men i Borgvattnet förkommer det tydligen…

Det finns även en mindre känd skröna om ett barn som ska ha bragts om livet på detta ställe, för att sedan ha blivit nedgrävd bakom huset, därav barngråten i huset! En ren ”hittepå-historia” utan minsta verklighetssubstans, kan man nog kalla detta.

En annan känd spökincident råkade komminister Erik Lindgren ut för när han höll på att tippas ur sin gungstol av illvilliga spöken.

Attans spöken att hålla på!

Det finns som synes många  paranormala upplevelser som ska ha inträffat på denna prästgård och teorierna om varför det spökar kan i vissa fall vara lika uppseendeväckande som själva spökerierna. Man kan nog lugnt hävda att det som upplevs i detta hus misstolkas, överdrivs eller helt enkelt inbillas och ljugs ihop medvetet eller omedvetet. Myten har i alla fall kommit i rullning och spökerierna kommer nog att hålla på i detta spökhus långt in i framtiden, sedan spelar det nog mindre roll om det finns några spöken eller inte!

spöke3

I nästa avslutande del av historien ska jag berätta om vad vi upplevde under vårt besök, och vad själva syftet med vår resa till Spökprästgården i Borgvattnet var? Träffade vi på något spöke eller blev vi skrämda, nej inte direkt….?

Inga paranormala fenomen, poltergeister,  vålnader, gastar, mylingar eller andra väsen visade sig för oss med andra ord!

Men man kan än idag, snart 20 år senare, fortfarande övernatta på prästgården, fast nu kostar en övernattning betydligt mer än vad det gjorde för oss 1999!

Del 2 i berättelsen finner du här:

Här är även en extern länk (har f.ö. inget med länken att göra) till huset i fråga för alla som är intresserade av en närkontakt med ett spökhus!

Datorer, elektronik och haverier! (Eller: När backupen havererar hjälper inte ens en backup!)

Hösten 2015 gick först datorns skrivare sönder! Kaputt! Trasig! Skrot! Den gick ju inte att få ordning på! Lite surt i sammanhanget var dock att man hade köpt på sig en massa bläckpatroner som nu helt plötsligt blev fullständigt värdelösa! Typiskt! Skrivaren var 6-7 år gammal och hade kanske gjort sitt, inte mycket att säga om detta kanske? Hittade en ny, mycket bättre, modern och all in one-skrivare, dessutom prissänkt med 600 kr, och det var ju bra! Alltid bra med nya prissänkta varor!

Men lite sned i sinnet blev man ju, trots allt!

Sedan gick ju givetvis den stationära datorn också sönder, redan dagen efter, till och med (all skit händer ju alltid klustervis av någon outgrundlig anledning), men eftersom detta var en budgetdator som var 4 år gammal var den inte ens värd att reparera, vad felet nu kunde vara? Den gick i alla fall inte att få igång, trots en massiv felsökningsinsats, men jag lyckades i ett initialt skede ändå säkerhetskopiera hela innehållet till en extern hårddisk innan det var försent, så förhoppningsvis så hade jag inte förlorad någon viktig info!

Jag har för mig att jag gjorde en extern säkerhetskopiering så fort som datorn började krångla, så där tänkte jag till och fick ett till positivt utfall som belöning! Inte dåligt!

Försökte sedan att få ordning på datorn under flera dagars tid, men den gick inte att få ordning på och felet bara eskalerade och datorn var till slut helt oanvändbar, men skit samma! Fick därför beställa en ny dator! Även denna produkt var prissänkt, med 2000 kr!

Så egentligen tjänade jag 2 600 kr på några dagar, inte dåligt! Ja, det är alltid trevligt att tjäna lite pengar!

Men sedan dröjde det inte speciellt länge innan teknikdjävulen åter kom på besök  och det började strula igen, bara någon månad senare, typ! Kanske bara fem, sex veckor efter första besöket! Nu drog laptopen sin sista suck och mycket kort därefter (dagar) havererade även den externa hårddisken!

Nu var det kokta fläsket verkligen stekt…

Problemet var bara det att jag hade säkerhetskopierat det mesta av mitt material på tre olika ställen, på den stationära, den bärbara och den externa hårddisken! Jag hade som tur var lyckats återföra en del material till den nya stationära datorn som jag köpte när den gamla rasade. En del annat hade jag bränt över på lite skivor, men jag tappade ända en stor mängd material genom detta teknikhaveri. Mest bilder! För jag hade ju inte gjort någon backup varken på backupen eller reservbackupen!

Att jag skulle behöva göra backup på både backupen och reservbackupen fanns ju inte i sinnet när jag blev tvungen att köpa och installera ny utrustning hela tiden. Inte förrän den sista backupen havererade! Men då var det ju redan för sent!

Helvete (man får faktiskt svära när man drabbas av galopperande it-pest)!

Trots att jag hade sparat mina digitala filer på tre separata ställen, sket det sig i alla fall i slutet. Det räckte inte med en stationär dator, laptop och extern HD, det räckte alltså inte med både hängsle och livrem…

Då blev jag åter lite sned i sinnet!

En slägga i detta läge och jag hade gjort fullständigt rent hus…

Nuförtiden sparar jag på den bärbara, den stationära, på 2-3 olika externa hårddiskar, samt på några olika USB-minnen, samt ute på molnet.

Några extremviktiga saker bränner jag även över på en DVD-skiva. Nu ska jag klara det mesta och ska förmodligen inte bli alltför sned i sinnet om något går sönder! För sönder går ju grejor, typ för jämnan, helst samtidigt, och vid allra sämsta möjliga tillfälle!

Men sedan måste man ju även ta höjd för brand, stöld, vattenskada, vulkanutbrott, zombieapokalyps, attack av utomjordingar, kärnvapenanfall, dinosaurieangrepp, kolera, pest, postkodlotteriet etc. Det finns således mycket att ta höjd för så att man inte tappar viktig information från sina datorer!

Nu kan jag väl inte tappa en massa viktigt digital information vid ett, eller flera, haverier?

Ha!

Computer-Crash-919x1030

Det vill man ju tro, men osvuret är nog bäst, för annars sitter man väl där och är lite sned i sinnet, återigen!

Suck, pust och stön!!

Ett giftigt möte med en riktig orm! (Eller: När ormarna verkligen var på hugget!)

När jag var  ett barn (9-11 år kanske?) tillbringade jag ofta stora delar av min fritid ute i naturen, bland annat var jag ofta och klättrade och grejade i ett mindre bergsmassiv som bara låg på andra sidan vägen, precis där jag bodde. Och här fanns det bevisligen gott om ormar!

Vid två separata tillfällen, med bara något år mellan, befann jag mig öga mot öga med en hopringlad huggorm i huggställning. Jag hade vid båda tillfällena klättrat runt på bergets sluttning och rotat runt, som barn oftast gör, och helt plötsligt haft en huggberedd huggorm rakt i halshöjd. Avståndet mellan ormen och mitt huvud var båda gångerna under en meter, ganska nära alltså!

Nu pratar vi endast om att jag var sekunder från att blivit huggen i halsen eller ansiktet, något som jag i så fall tror hade slutat illa. Ofta var jag ute på dessa små expeditioner efter skolan när jag var ensam hemma… och ett hugg i halsen…

Men vid båda tillfällena slängde jag mig handlöst bakåt och rasade därmed flera meter nedför den sluttande bergssidan. Båda gångerna kände jag att ”Nu var det verkligen nära!”, men mina föräldrar fick givetvis aldrig veta om detta.

Lite skärrad var jag, men ändå helt oskadd!

orm

Jag berättade sällan (aldrig) om mina bravader, där det förutom ormar, även diverse fall från träd och annat ute i naturen, slag mot huvudet, elstötar och annat smått och gott ingick i agendan under årens lopp!

Det man inte vet har man heller inte ont utav!

En annan gång några år senare, när jag var 12-13 år eller något liknande och kom hem från skolan, låg det en huggorm på hustrappan och solade!

Jag försökte ta den med en kratta, men då började den snabbt slingra sig upp på krattskaftet, vilket innebar att jag fick släppa krattan omgående.

Jag kunde alltså inte komma in i huset på grund av denna huggorm och nu hämtade jag istället stora stenar och stenade huggormen  och sedan åkte den med krattan upp på närmsta myrstack. Myrorna blev jätteglada, men ormen som trots allt ännu inte var död, blev mindre glad och sprattlade vilt en kort stund. Just där kunde jag känna ett litet sting av medlidande för ormen, men den fick faktiskt skylla sig själv!

Men 30 minuter senare, när myrorna hade gjort sitt, var i stort sett hela ormen borta!

Några år senare när jag var 15-16 år någonting, fick jag en huggorm i framhjulets ekrar på mopeden, och det såg nästan ut som den försökte hugga mig i fötterna, men det var nog bara en synvilla (eller?), men den hängde med en bra bit innan den var död och lossnade från ekrarna.

Anledningen till att ormen hamnade i mopedens ekrar var att den låg på vägbanan och att jag ”råkade” köra över den med mopeden. Jag trodde den var död, men det var den ju inte från början! Mina fem möten med huggorm genom livet har alltså slutat med två döda ormar…

Galen ironi att jag som barn och ungdom var dödligare och farligare för ett rovdjur i form av en orm, än tvärs om! Men nu går jag väl säkert och blir huggen av en orm bara för att jag skrev så…

Skatans sista flygtur: (Eller: Det blir som det blir, när det inte blev som det skulle!)

Vi hade en gång en stor kastrerad hankatt som hette IQ! Vi hade även en massa skator i trädgården och det var särskilt en specifik skata som var på och terroriserade katten hela tiden genom att störtdyka och göra skenanfall gång efter gång!

Skatorna visste ju att katten var en elak varelse som tog småfåglar och annat småvilt och ville väl därför visa vem som egentligen bestämde i trädgården.

Skatan blev dock modigare och modigare och dök allt närmare katten för varje gång. Jag själv tyckte nog att skatan var direkt övermodig! Men skatan tyckte nog att ett avstånd på 2-3 meter var fullt tillräckligt för sin provocerade aktivitet, men till slut surnade katten till och gjorde ett imponerande hopp,  helt från stillastående, 2-3 meter rakt upp i luften och högg tag i skatan med sina käftar. Ingen match för katten, men skatan blev nog verkligt överraskad innan det blev dags för den sista flygturen vidare till dödsriket endast några sekunder senare!

1916028_105497889462098_3323128_n[1]IQ en superkatt som inte backade för något!

Därmed var sagan slut för denna kaxiga och kraxiga lilla (halvstora) fågel!

Övriga skränande skatfåglar lämnade i princip omgående trädgården i gemensam flock, för nu var det inte roligt längre! Skatorna förstod nu vem som regerade i vår trädgård och lusten att utmana var som bortblåst! Sedan såg man inte en enda skata i trädgården under de kommande dagarna. Det tog nog säkert en vecka innan de vågade sig tillbaka igen!

Vi hade samtidigt en annan katt som hette Tasse!

IQ var den givne ledaren som slogs med andra katter, som jagade och gjorde processen kort med fåglar, möss, råttor mycket annat! IQ var en smart katt som aldrig gjorde en missbedömning!

Tasse däremot, var den rädda och osäkra katten som alltid vek undan för konflikter och andra besvärligheter. Tasse var inte heller speciellt smart och han klarade inte ens av att fånga en mus, det blev alltid fel på något vis! IQ däremot gjorde aldrig några fel!

Men Tasse gillade att knalla omkring uppe på hustaket, samt på balkongräcket, och han brukade ofta hoppa ner från balkongräcket till marken, via ett två meter högt vindskydd i trä.

Vid ett tillfälle stod jag och tittade ut genom köksfönstret när Tasse skulle hoppa ner från balkongräcket. Katten hoppar ner och ser väldigt nonchalant ut, vilket givetvis straffade sig omgående.

Tasse missar givetvis kapitalt och kraschar istället rakt in i sidan på vindskyddet, och åkte sedan på huvudet rakt ner bland trädgårdsstolar och annan bråte som stod nedanför. Katten kommer givetvis ned på fötterna (som katter alltid gör), men skakar våldsamt på huvudet och ser förvånat omkring sig omkring, helt oförstående varför det helt plötsligt gjorde så ont att hoppa ner från balkongräcket.

Han missade nog med en halvmeter, men det gick ju bra ändå! Men nog lärde han sig något från denna händelse? Nej, det gjorde han inte… Han fattade aldrig!

1916028_105497892795431_256457_n[1]Tasse var en ganska snäll, korkad och rädd katt!

Goda grannar…! (Eller: Varför är grannarna alltid fulla, har fest eller bråkar hela tiden?)

Under en period bodde jag i en lägenhet där jag fick husera på hela övervåningen i huset. Hela övervåningen var i min besittning och jag fick även nyttja trapphall med förrådsutrymmen. Våningen under bodde ett fyllo som vid ett tillfälle låg mitt i trappan så att jag nästan inte kom förbi, när han hade däckat precis utanför sin egen lägenhetsdörr. Det var nästan så jag hade lust att trampa på honom när han låg däckad mitt i trappan när jag kom hem ifrån jobbet på natten!

Stor irritation!

En annan gång låg han utanför ytterdörren och blockerade denna så att min son fick flytta honom med hjälp av dörren för att kunna komma in. Kändes inte heller speciellt bra!

Vid ett annat tillfälle hade mannen i våningen under en fest (det hände i och för sig flera gånger i veckan!) och under natten var någon från hans sällskap uppe och stal varsin sko var från mig och min son, det var två högerskor i av olika märke och storlek! Skorna kom givetvis aldrig tillbaka!

grannar

Han lånade även min grill utan lov vid ett tillfälle, samt slängde in alla sopor i uteförrådet då han flyttade, och då pratar vi om vanliga hushållssopor, inte skräp! det låg ett 20-tal soppåsar med diverse illaluktande innehåll…

Hans tjej stod vid ett tillfälle nedanför hans fönster och råskällde, samt kastade sten. Detta var efter att de hade separerat. Det var ett våldsamt liv och hon höll väl på en 20-30 minuter utan att få någon som helst respons på sitt ursinne, fönsterrutan hade hon givetvis sönder till slut. Det var alltid fylla och fest och ett våldsamt springande in och ut från hans lägenhet. De blev ihop igen senare och när jag flyttade ut ur lägenheten 2010, flyttade han efter  ett tag in i min gamla lägenhet, trots att han hade blivit vräkt tidigare, vet inte hur det hela fungerade egentligen… Privat hyresvärd!

Grannarna rakt under min lägenhet var ett par med ett barn och de blev ovänner nästan varje vecka och man skällde även på varandra under förmiddagen varje helg. Det var många gånger man låg helt klarvaken i sängen och hörde tjejen på nedervåningen verbalt avrätta sin pojkvän, gång efter annan! Det var så lyhört att de hade kunnat stå i rummet bredvid och jag hörde ju alltid ordagrant vad han hade gjort! Det slogs även i dörrar så att hela min våning skakade!

Trivdes annars gott i min lägenhet, men grannarna sänkte dock trivselnivån något, det gjorde även den nyinstallerade bergvärmepannan i källaren som alltid slutade fungera under vintern. Vet inte hur många gånger som jag blev utan värme på mina element, samt var utan varmvatten. Fick ofta gå ned och återstarta och krångla med denna panna, oftast flera gånger per dag. Ofta på nätterna! Fick köra flera elelement under vintern, men det slapp jag betala för. Men man fick inte köra alltför många element, för då gick säkringarna, som även de satt i källaren!

Elen ingick dock  i hyran och dessutom slapp jag hyreshöjning under de tre år jag bodde i lägenheten, så ekonomisk kompensation fick jag ju, men ändå! Övriga hyresgäster fick dock betala för sin el och de fick även hyreshöjningar, men jag slapp dessa kostnader eftersom det var jag som  i 9 av 10 fall fick återstarta den utlösta pannan i källaren!

Bajsfontänen i källaren! (Eller: Hur mycket skit ska man egentligen behöva ta?)

Jag kommer aldrig glömma vad som hände när vi flyttade in i huset sommaren 2010! Bara efter någon, eller några dagar, så tätnade hela avloppet ut från huset! Avloppet var helt tätt och vi kontaktade kommunen eftersom vi trodde det var anslutningen till den kommunala avloppsstammen som hade tätnat. Vi försökte köra med rensband och vi försökte spola ledningen, men ingenting fungerade!

Kommunens slamsugare kom sedan hit med tre man (!) och det visade sig snart att det var vår del av avloppet som var tätt, och detta var väldigt viktigt enligt dem, för då var det vi som fick betala kalaset själva.

Vi kollade golvbrunnar etc inomhus tillsammans med slamsugningspersonalen och vattenlåset i golvbrunnen i duschen i källaren hade de demonterat. Nu skulle de, som jag förstod försöka suga rent avloppsledningen, men vad gör idioterna då?

Jo, istället för att suga loss stoppet i ledningen, trycker de  med full kapacitet avloppsledningen in mot huset, och detta helt utan någon som helst kommunikation eller förvarning!

bajs

Konsekvensen av att trycka ett tätt avlopp mot en öppen golvbrunn är ganska given! Det som hade fastnat i avloppet var sådant som det förre ägaren, samt vi själva , hade spolat ned via våra toaletter. Vi bodde ännu inte i huset, utan höll på att successivt flytta in!

Slamsugaren tryckte nu in hela avloppsinnehållet genom den öppna golvbrunnen i duschen och belade därmed alla närliggande väggar, tak och golvytor med ett jämnt lager avföring, vatten och slam. En bajsgeijser som  sprutar rakt upp i taket precis framför mina ögon, och den ena av killarna från slamsugaren springer ut och får stopp på det hela inom 20-30 sekunder och bajsfontänen inne i huset upphör!

Det aktuella utrymmet var en hall och trapphus med många skrymslen och vrår! Svårstädat med andra ord!

Han som hade startat och tryckt in hela avloppet in i huset brydde sig inte ett skit (!), medan den andra skamset ändå hjälpte till att grovsanera i kaoset. Var den tredje personen tog vägen vet jag inte!

Det tog sedan flera dagar i anspråk att sanera bort skiten (!) och att få det hela luktfritt tog ju ännu längre tid!

Efter några veckor kom så en räkning på över 800 kr för utfört arbete, och då ringer vi och frågar om de inte har någon skam i kroppen? Men då började man tyket käfta emot på kommunen, för de hade ju minsann inte gjort något fel, och sedan när personalen som var här dessutom blåljuger till att de hade ställt till det för oss, då blir relationen givetvis ännu frostigare!

Tyvärr hade vi missat att fotodokumentera eländet! Kanske inte det första man tänker på när stora delar av den inredda undervåningen besprutas med avföring! När det hänger avföring från främmande människor i taket, så är det ju andra mekanismer än en fotodokumentation som triggas igång! I alla fall i mitt fall!

Efter någon vecka kunde vi ändå förlika ärendet med kommunen, trots att de nekade till att något som helst fel hade begåtts! Men som goodwill strök man ändå halva beloppet och då orkade vi inte bråka mer…

Shit happens!

Men några fler avföringsfontäner vill vi inte ha i vårt hus, för nu har vi faktiskt tagit emot så mycket skit att det räcker för ett helt liv! Snälla Murphy lämna oss ifred nu (Murphys lag är tyvärr min ledstjärna här i livet)!