En närstudie av det svenska djurlivet! (Eller: Hur man lemlästar eller har ihjäl olika djur med hjälp av en vanlig bil!)

En fruktansvärd hemsk titel?

Jo, jag vet, men läs vidare så förstår du kanske lite bättre vad det hela handlar om?

Det låter ju som om jag är ute och kör bil med ett enda syfte för ögonen – att döda och lemlästa så många vilda djur som möjligt, med bilen som vapen! Men nu är det ju inte riktigt så som det har gått till, trots allt!

Nej, så är det inte alls! Läs vidare så förstår du bättre!

För det första: – är jag inte ute och kör bil med något annat syfte än att jag är på väg någonstans!

För det andra: – vill jag varken döda eller lemlästa några djur alls (förutom myggor, flugor, fästingar, mördarsniglar och annat onödigt krafs som kan finnas i naturen, men då använder jag oftast inte bilen som redskap för uppgiften). Det är väldigt komplicerat att döda myggor eller fästingar med en bil, det kanske går, men är krångligt…

För det tredje: – vill jag inte buckla till eller krocka min bil, genom att köra på dessa djur, nej det vill jag inte!

För det fjärde: – så söker sig de små liven (i varierande storlek från små möss och grodor, upp till stora älgtjurar) fram till mig och min bil i vilket fall som helst, utan att jag försöker göra något annat än att köra min bil på en vanlig väg (inga ovanliga vägar för mig, alltså!), det behövs ofta inget mer! Inget mer alls, faktiskt!

Nu ska jag berätta några historier från mina djurkontakter ute i trafiken!

En gång såg jag en grävling på vägen framför min bil när jag kom körandes hem från jobbet på natten och jag försökte givetvis både bromsa och väja, men det slutade ändå med att jag körde över den med höger bakhjul. Trodde faktiskt att hela bakhjulet skulle slitas loss och känslan var som om jag hade kört över en stor sten! Trodde faktiskt att hela hjulet skulle slitas loss!

Men stenen i detta fall var bara en grävling helt utan trafikvett, men synden straffar ju sig själv, heter det ju! Detta gjorde grävlingen troligtvis aldrig om i sitt liv…

En stendöd grävling!

Klart som korvspad (!) att den gruvliga grävlingen nu var död!

Stannade bilen för att försiktigt kolla på den nydöda, eller möjligtvis den mer eller mindre halvdöda, grävlingen som naturligtvis måste ligga, likt en pressylta, där på vägen bakom bilen.

På lokalmål i en viss specifik del av Dalsland kallade vi (en klick av unga människor en gång i tiden) döda och överkörda grävlingar för ”syltbessar” och vi kunde åka omkring i en bil och peka och säga: ”Kolla, där ligger en syltbesse”, då visste alla att det var en död och överkörd grävling vi menade!

Och det var väl klart att även denna grävling nu hade omvandlats till en ”syltbesse”!

Jag var dock lite försiktigt av mig, för det har man ju hört – ”grävlingar biter ju tills benen krasar” (vilket på rikssvenska betyder att benen krossas)!

Men jag tänkte att: jag får väl slå ihjäl grävlingen med domkraften innan den flyger i mina ben för att krasa dem (krossa dem så att de ”krasar” alltså)!

Men det fanns ingen syltbesse eller grävling, varken på vägen eller i diket! Dessutom var det sent på natten och mörkret draperade effektivt omgivningen… Den döda grävlingen/syltbessen hade tydligen sprungit ut på gärdet och gick inte att finna överhuvudtaget.

Det var bara att åka därifrån och bilen hade även den klarat sig bra, skulle det visa sig. Inga problem med bakhjulet, trots den hårda överkörningen. Men grävlingen måste nog dött senare (och blivit en sylbesse), för blir man överkörd av en Mercedes mitt ute på Dalboslätten, blir livet sällan speciellt skönt, kan jag tro, men vet det gör jag ju inte…

… för jag har ju aldrig blivit överkörd av en Merca ute på Dalboslätten… så hur ska jag egentligen veta?

Några år senare, blev det åter ett möte med ett mindre djur!

Denna gång blev dock utgången av det hela betydligt lyckligare. Även denna gång var jag på väg hem från jobbet, sent en natt, då det helt plötsligt springer ut en hare framför mig på vägen.

Klockan var kanske runt halv två på natten, vägen var en asfalterad smal länsväg och jag var den enda bilisten på vägen vid tidpunkten!  Jag såg ju att haren sprang för sitt liv inne i ljuskorridoren från bilens strålkastare. Svängde jag lite, svängde även haren och nu tänkte jag testa hur harar fungerar rent konkret!

Var det en skröna att harar inte lämnar ljuset trots att de har möjlighet att göra detta, är de verkligen av naturen så pass dumma, att de bara fortsätter att springa i ljuset?

Haren sprang för sitt liv framför bilen och jag körde sakta där bakom. Haren sprang sicksack mellan ljusstrålens ytterkanter, men lämnade aldrig ljuset, trots en mängd möjligheter till detta! Till slut blev haren väldigt trött och jag fick gå ned på ettans växel, men haren fortsatte att springa och vid de tillfällen haren ändå funderade på att lämna ljuset parerade jag med ratten, så att ljusets ytterkant kom närmare haren för att se hur den skulle göra, men då ångrade den sig, gång på gång! Märkligt!

Nu hade jag legat bakom haren med bilen en bra stund och vi närmade oss en fyrvägskorsning, vilket borde vara en naturlig flyktväg för en livrädd och stressad hare! Då kan vi ju separera oss, harpalten och jag, tyckte jag mumlandes där bakom ratten! Men vad händer då, tror ni?

Jag skulle svänga vänster i korsningen, 90 grader åt vänster, och man tycker då att haren antingen skulle fortsätta att springa rakt fram, eller sticka 90 grader åt höger istället! Det skulle man i alla fall kunna tro!

Nej, eftersom jag nu var tvungen att svänga åt vänster för att komma hem, gjorde givetvis haren detsamma! Så nu hade jag fortfarande en hare framför bilen och nu var det inte ens styrfart på haren.

Samtidigt som jag började tröttna på den dumma haren, tyckte jag även synd om den på något vis! Det var ju verkligen inte min mening att stressa livet ur den stackars harpalten, men samtidigt började jag även bli irriterad över att ha en hare framför bilen under en sträcka på 300-400 meter.

Nu måste jag få haren att hitta en flyktväg och kanske borde jag ha stannat och släppt iväg den redan tidigare? Men jag var både trött och avtrubbad och det var mitt i natten och efter ett avslutat kvällspass på jobbet, tänkte jag inte tanken fullt ut! Samtidigt var jag ändå lite fascinerad över situationen, samt nyfiken över hur haren skulle lösa den uppkomna situationen?

Haren hade nu en så pass låg hastighet att jag utan något som helst problem hade kunnat promenera förbi den, så sakta gick det. Jag gjorde nu en medveten rattrörelse så att en traktorpåfart till ett gärde blev synlig i strålkastarljuset och haren uppfattade tack och lov denna uppenbara utgång som den hade längtat så hett efter. Haren tog sig med stor möda och stort besvär nu ut på gärdet och kunde äntligen sätta sig i säkerhet! Stressad, trött och livrädd, givetvis! Fick faktiskt lite dåligt samvete av händelsen, men allt gick ju bra till slut och situationen som sådan uppstod ju utan min medverkan. Men nu blev det som det blev!

Djurplågare och sadist hör jag någon säga, men säg inte det, för jag gjorde egentligen inget för att det skulle bli som det sedan blev!

Men vad blev då lärdomen av denna uppkomna händelse?

Jo, att det i princip inte är någon idé att försöka väja för en hare när det är mörkt ute, för den kommer ändå bara bli överkörd till slut, oavsett vad du än försöker göra… och för att bevisa att denna teori stämmer ska jag. berätta om ett annat nattligt möte med en hare!

Berättelsen om en hare som hade otur, trots innehav av fyra hartassar!

En annan gång kom det åter en hare fräsande som en rattfull Nordea-direktör ut på stora vägen (dåvarande Riksväg 45 = nu E 45), då jag var på väg hem från jobbet sent en natt! Haren sprang fram och tillbaka över vägen och följde hela tiden skenet från mina billyktor, vilken innebar att haren hela tiden parerade mina försök att undvika att köra över den! Jag bromsade och försökte väja, men eftersom jag körde på en trafikerad stor riksväg gick det inte att köra hur som helst. Det fanns ju fler trafikanter att ta hänsyn till! Men till slut fick jag försöka ta den mellan framhjulen, kanske klarar den sig i alla fall?

Nej, det gick ju inte så bra…

Jag hörde först att det dunkade flera gånger i bilens underrede, när haren studsade runt under bilen, sedan kände jag att vänster bakhjul gick över något som troligtvis var haren, sedan flög haren ut från bilens bakände och över i mötande körfält där en långtradare precis kom dundrade. Jag såg ju att haren flög in under lastbilen och den döda haren var nu inte bara död, utan troligtvis även väldigt platt! Jag såg bråkdelar av detta scenario i bilens vänstra backspegel.

Det var liksom ingen ide att stanna, för mer död än vad denna hare nu var, var inte möjligt. Den var nu väldigt död – död extra allt liksom! Monty Python Norwegian parrot blue död, liksom! Ja, ni förstår, kanske… inte!

Vi hade dock inget smeknamn för överkörda harpaltar, men någon syltbesse var det ju inte, mer en blodpalt i så fall…

I nästa blogginlägg ska jag berätta om mina möten med andra lite större fyrbenta djur, vilket även får bli del 2 av denna berättelse, dvs. – ”En närstudie av det svenska djurlivet! (Eller: Hur man lemlästar eller har ihjäl olika djur med hjälp av en vanlig bil!) Del 2!”