Ibland går det bra, trots att det inte går överhuvudtaget! (Eller: Att gå, eller inte gå, DET är frågan!)

En gång för länge sedan, gjorde jag min värnplikt på I17 i Uddevalla. Sju och en halv månad som fordonsförare i ammunitionsgruppen på Trosskompaniet. Det finns givetvis många roliga minnen från tiden som soldat i statens tjänst, men alla minnen är ju inte av den specifikt roliga sorten. Ömsom vin, ömsom vatten, med andra ord. Givakt, manöver och eld upphör, nu kör vi…

Inför den obligatoriska tremilamarschen skulle vi ut och öva med full stridsmundering. Men hur går man egentligen tillväga för att träna inför denna, många gånger, så illa omtyckta aktivitet?

Jo, man går givetvis ut och promenerar halva sträckan iförd full stridmundring. Tyckte man sedan att denna övningsmarsch var jobbig, visste man ju per automatik, att det skulle bli minst dubbelt så jobbigt nästa gång. Sådana här finesser stärker stridsmoralen ända in i det djupaste skoskavet, jajamän.

Kommer inte ihåg den exakta vikten på stridspackningen, men har för mig att det åtminstone var 23-25 kg, eller något liknande. Tungt och bökigt var det i alla fall, med vapen, vattenflaska, fältspade, samt fan och hans mormor, hängande där bak på ryggen!

Detta var dagsmarschen där man skulle knalla in sina obekväma kängor, en gång för alla, och där allvarliga skoskav var en naturlig del av hela grejen. Det skulle göra ont, för när man gör män av pojkar, ska det göra ont. Ta smärtan och låt dina fötter dö en smula, och bli en man på kuppen. Det är en order!!

De stackare som hade oturen att ha nya kängor att skava in, de hade inte så roligt. Det fanns ju alltid någon som hade bytt ut sina trasiga eller utslitna kängor, vilket inte var speciellt bra i just detta sammanhang. Stackare, deras skoskav De Luxe, var verkligen inget att leka med!

Renskav, nej!

Älgskav, nä nä!

Skoskav, jajamän!

Men alla fick ju skoskav i sann demokratisk anda och eftersom vi i Trosskompaniet var någon form av halvmalajer (eller möjligen elitmalajer!), var vi varken elitsoldater, stridisar eller några konditionstroll. Vi var i princip fordonsbunden kanonmat med diverse serviceåtaganden på agendan. Så vad spelade lite trasiga fötter för roll?

Som halvmalajer var vi ju lite av ”the best of the rest”, eller som att försöka göra en lyxmiddag av matrester i en sophink, i en jämförelse! Det kunde kanske se bra ut vid en första anblick, men smakade förmodligen skit…

Men vi var alltför bra för att bli malajer och alltför dåliga för att bli stridande soldater. Vår uppgift i krig, var mer eller mindre, att försöka undvika att brinna upp eller explodera i våra ammunitions- och tankbilar. Livsmedelsgruppen var de enda som var på den säkra sidan, trots ärtsoppa och kanonbullar i sin arsenal.

Det ingick även andra aktörer i vårt kompani, men dessa lämnas utanför i berättelsen. Själv körde jag en stor automatväxlad Scanialastbil med fyrhjulsdrift, vilket var jobbigt värre, eftersom jag många gånger blev tvungen att köra lastbilen stående (!), på grund av mina eländiga och värkande knän.

Då fungerade det bättre att vara flygspanare och spana efter flyganfall via takluckan, för då fick jag i alla fall stå upp. Men spana efter icke existerande flygplan kändes dock inte alltid så stimulerande, särskild inte under vintertid eller vid regnväder. Men man fick vara en skicklig ögontjänare och krypa ner i hytten, när detta var möjligt. Vilket i princip var hela tiden när ingen såg på, med undantag vid soliga och varma dagar under höst och vår, då man kunde stå och sola sig i luckan.

En gång somnade jag bakom ratten, efter att ha varit igång nästan i ett helt dygn i sträck. Jag körde ner med hela lastbilen i ett djupt krondike och missade en liten byggnad (pumphus eller något liknande) med bara några ynka få decimeter. Detta var tidigt på morgonen, vid 4-5-tiden någon gång. Vid tillfället hade vi ingen flygspanare uppe i takluckan, som tur var.

Men lastbilen blev liggande med högersidan tungt förankrad långt därnere i diket. Vi fick helt enkelt evakuera oss genom att klättra ut via förardörren. Dörren fick dock öppnas uppåt, likt en oerhört krånglig och opraktiskt taklucka, eftersom lutningen var ganska omfattande. Men det gick ju att komma ut till slut, sedan gick vi bort till vårt tältläger, som låg endast några hundra meter bort, för att lägga oss och sova. Tur i oturen var att jag körde i diket, precis innan vi kom tillbaka till vårt läger, som låg runt nästa sväng.

Nästa dag behövdes det två fyrhjulsdrivna lastbilar, kopplade i serie, för att få upp vår lastbil som låg tungt förankrad där nere i diket. Men det blev inga skador varken på oss, eller på lastbilen. Farten hade varit låg och när framhjulet började skära ner i diket, hade jag vaknat till liv, bromsat och förgäves försökt styra upp mitt fordon från diket igen, men till ingen nytta alls. Lastbilen skar, i slowmotion, ner i det mjuka diket och lade sig mjukt tillrätta på sidan. Det hela var mer att vi kanade ner i diket, än att vi körde ner i diket. En dikeskörning av den mjukare sorten, med andra ord.

Jag trodde nog att jag skulle få världens utskällning av befälen på morgonen, men ingen sa något överhuvudtaget. Det var ju inte heller vårt fel och efter ha varit vakna nästan i ett dygn i sträck, var det ju inte heller konstigt, att jag som chaufför somnade. Båda mina kompanjoner i förarhytten satt ju, mer eller mindre, och sov bredvid mig vid tillfället. Vi var det sista ekipaget in till lägret och alla låg redan och sov sedan flera timmar, när vi kom. Nu skulle även vi få någon timmes sömn, efter ha varit på uppdrag, kört vilse flera gånger, käkat ärtsoppa i fiendens läger i lönndom och sedan kört vilse igen, samt gjort en rejäl dikeskörning.  Befälen tyckte väl att det inte var så mycket att tjafsa om egentligen och det hela hamnade troligtvis under kategorin ”shit happens”.  Jag hade ju inte heller gjort något fel, utan var endast ett offer för situationen.

Men för övrigt, var vi ganska ointresserade av militärens alla hopp- och springlekar. Men nu skulle det ju bli män av oss också. Men så blev det väl kanske inte riktigt… eller kanske… jag vet faktiskt inte! Ska jag vara ärlig, vet jag inte vad det blev till slut…

Själv blev jag i alla fall en hejare på att rengöra k-pisten under rinnande varmvatten i källaren efter skjutövningar. Skållhett vatten, sedan drog man en trasa genom pipan, för att sedan fetta in hela skiten och torka rent. Då blev det som nytt, åtminstone de gånger man inte glömde att torka rent och fetta in… Det var absolut förbjudet, men fungerade bra, samt var tidseffektivt. Det ingen vet, har heller ingen ont av, var mottot. Hände väl att man upptäckte rost i pipan om man hade glömt att rengöra, eller fetta in, men det gick alltid att fixa till innan en inspektion… annars fick man snart en mittbena av luftdraget…

Nu hade jag förvisso redan en mittbena… Men som sagt, vi var inga stridisar och brydde oss inte speciellt mycket om detta.

Men tillbaka till den kommande gångmarschen. Mitt stora problem var mina dåliga knän. Med broskfyllda och glappande knän redan från födseln, var ju bara tanken på dessa båda promenader ett problem i sig. Jag hade ofta vansinnig värk i mina knän och när jag belastade mitt högra knä alltför mycket, svullnade det upp. Då som nu!

I lagom tid inför den uppiggande träningsmarschen, knallade jag därför över till sjukan på regementet, bara för att få någon form av hjälp inför den kommande marschen. Jag var tvungen att få mina knän att hålla för dessa båda marscher. Det var illa nog med alla kommande skavsår, utan att även behöva bekymra sig för knäna. Det var alltså inte konditionen och orken, som var ett problem, om någon nu trodde detta.

Trodde nog att jag skulle få något stödförband, eller något liknande.

Övningspromenaden kunde man kanske även trixa bort på något sätt, men tremilapromenaden slapp man endast mot läkarintyg, men då blev man likt förbannat tvingad att gå marschen vid ett senare tillfälle.

Alla skulle gå och ingen slapp undan… var budskapet. Eget dödsfall, frisedel, allvarlig skada eller sjukdom, med efterhängande komplikationer som omöjliggjorde en uppgiften, var kanske enda sättet att slippa undan. Men det var inte säkert… inte alls säkert!

Därför fann jag det helt meningslöst att ens försöka få ett läkarintyg, för att slippa gå. Det gick ju inte heller att slippa undan, med endast ett läkarintyg. Visst hade jag stora problem med mina knän, men jag hade inget civilt läkarintyg, än mindre ett militärt. Mina problem var förvisso kroniska, men jag hade ju inte fått frisedel på grund av mina problem, därför ansåg man inte att det förelåg något problem och detta var ju ett problem i sig. I alla fall för mig.

Det enda rätta var därför att försöka få tag i någon form av hjälpmedel, som gjorde att jag kunde överleva dessa båda marscher. Detta var målet för mitt besök på sjukan, inget annat!

Jag gick därför in till regementets sjukstuga, och förklarade mitt ärende. Givetvis trodde jag att mina problem omedelbart skulle avfärdas och att jag skulle stämplas som en simulant. För detta var den information vi hade fått till oss.

 – Går ni till sjukan kommer ni att behandlas som simulanter!

Vi kunde därför glömma att gå till sjukan, för att försöka mygla till oss ett läkarintyg och slippa marschen.  Den grundläggande inställningen var att alla som kom och sökte ett läkarintyg, för att slippa gå, automatisk skulle klassas som simulanter, i alla fall tills motsatsen kunde bevisas.

De få som råkade bli sjuka på riktigt, skulle ju som sagt, tvingas gå i ett senare skede, i form av ett olika uppsamlingsheat för alla sjuka, simulanter och andra frånvarande stackare.

Alla skulle gå dessa tre mil. Punkt.

Detta var lika säkert som det kommande skoskavet.

Så när jag gick till sjukan, hade jag räknat med att få en rejäl utskällning, och sedan bli betraktad som en simulant. Därför pratade jag aldrig om något läkarintyg, utan visade istället upp mitt svullna knä för allmän beskådan.

Sedan gick det fort som satan!

Jag blev undersökt och inföst i ett sjukrum, där jag blev beordrad att klä av mig och ta på mig någon form av primitiva sjukstugekläder. Jag blev därefter bryskt tillsagd att lägga mig i en sjuksäng, vilket jag inte förstod varför jag skulle göra. Jag var ju inte sjuk, jag hade ju för bövelen bara sökt hjälp för ett svullet knä.

Men min roll, där och då, var endast att hålla käften och lyda order. Hela min existens var förminskad till ett lydobjekt, som endast skulle göra det som jag blev tillsagd att göra.

Sjuksystern var av den riktigt gamla manshatande stammen och var verkligen inget att leka med. Sjuksystern från helvetet, var inget man lekte med. Hon ägde mig med hull och hår!

Så fort jag försökte säga, eller fråga om något, blev jag bryskt utskälld av helvetessystern. Otrevlig och fullkomligt folkilsken gapade hon på mig, och eftersom hon även hade någon form av militär rang, sågs varje försök till protest från min sida också som en potentiell ordervägran, vilket hon tydligt också klargjorde för mig.

Hon var en eldsprutande drake från helvetets avgrund, och vi kan därför fortsättningsvis kalla henne för DrakUlla.

DrakUlla var en hemsk människa!

Jag blev alltså inlagd och nedbäddad i en sjuksäng, utan att jag ens visste varför. Det tog mig sedan två och en halv dag att ta mig ut från sjukstugan. Jag höll under tiden på att dö av ren tristess och visste inte ens varför jag hade blivit inlagd.

Den folkilskna DrakUlla gick inte att prata med, så några svar på mina frågor gick inte att få.

Jag var livegen och tankarna gick osökt till Tyskland ca 40 år tidigare, även om jämförelsen är totalt fel i övrigt, gick ända känslan lite åt det hållet. Man ryste ända in i märgen av situationen på grund av denna hemska människohatande varelse. Hon hatade mig innerligt!

Det var naturligtvis mitt svullna knä som var orsaken till min inläggning. Idag, många år senare, löser jag samma problem, med hjälp av en medicinsk knästrumpa, inflammationshämmande värktabletter och minskad belastning av knäet under några dagar.

Men där och då, skulle man givetvis ta till helt andra metoder. Hade inte blivit det minsta förvånad om DrakUlla plötsligt hade spänt fast mig med remmar i sängen och sågat av mitt ben, direkt ovanför knät, med en slö fogsvans. Givetvis helt utan bedövning och med ett hånfullt leende på läpparna i hennes, annars så osmakliga och fula, ansikte.

Andra dagen gick i alla fall läkaren någon form av rond, där det hela gick ut på att prata om mig, men inte med mig. När jag ändå försökte säga någonting, fick jag omgående Drakullas onda helvetesöga på mig och hon blev samtidigt väldigt irriterad, vilket naturligtvis straffade sig senare, när läkaren väl hade gått sin väg.

Hon hatade säkert alla unga män. Vet inte varför, men det fanns säkert någon anledning. Hon var varken ung eller vacker, kanske var hon bara besviken på livet, eller så var hon bara arg och otrevlig av naturen, jag vet faktiskt inte!

Senare samma dag, kom den argsinta Drakulla in och skulle ge mig en spruta med okänt innehåll. Jag gillade inte sprutor rent generellt och dessutom ville jag veta vad sprutan innehöll? Varför skulle jag ens ha en spruta överhuvudtaget?

Naturligtvis brydde sig DrakUlla inte det minsta om mina frågor och undringar, utan befallde mig på sitt normalt bryska vis, att inte käfta emot. Sedan ryckte hon våldsamt tag i min arm och började leta efter en blodåder.

Men varje gång hon stack in sprutan misslyckades hon kapitalt. Efter ca fem misslyckade stick med sprutan, tröttnade hon kapitalt på situationen och stack in den stora sprutan lite på måfå och tömde sprutan!

Men eftersom hon inte tömde sprutan i en blodåder, gjorde det naturligtvis svinont. Men när jag reagerade på smärtan, blev hon åter irriterad på mig. Hon verkade sakna alla former av empati, men jag hade aldrig gjort henne någonting, och förstod inte varför hon var så arg och irriterad på mig hela tiden. Det var väl inte mitt fel om hon var missnöjd med sitt liv. Jag kommenterade inte ens hennes fula anlete. Men hon var faktiskt lika hemsk som hon såg ut.

Hon verkade hata allt mänskligt liv, och i synnerhet mig. Men det kanske är min lott i livet att agera mänsklig spypåse åt irriterade människor i min närhet. Kanske är det så och man undrar ju faktiskt ibland…

Men nu satt jag där med en totalt sönderstucken arm, som den värsta knarkaren, och dessutom värkte armen svårt efter den omilda behandlingen som kröntes av den totalt misslyckade injiceringen. Men sprutan, oavsett vad den nu innehöll, gjorde troligtvis ingen nytta. Men vilan gjorde att svullnaden började gå ned av sig själv.

Den våldsamt omilda och aggressiva sprutbehandlingen gjorde att jag mer eller mindre befäste mitt ogillande för sprutor för många år framöver. Hade varit spruträdd redan som litet barn, vilket sedan förvärrades av en dansk slaktare till doktor under min barndom, och nu var det alltså dags igen…

Men till slut lyckades jag, trots fortsatta och konstanta problem med mitt knä, ändå att prata mig ut från sjukan. Ja, det var ju läkaren jag pratade med då, inte sköterskan från helvetet. Svullnaden hade ju gått ned lite och läkaren tyckte väl att det var onödigt att ha mig inlagd längre. Nu hade jag ju dessutom fått mig en välgörande spruta. Drakulla gillade naturligtvis inte beslutet, men sa inte emot sin överordnande.

Efter denna omilda behandling gick jag aldrig till sjukan igen, oavsett hur ont jag hade. Ja, inte frivilligt i alla fall.

Men naturligtvis blev jag tvungen att gå till sjukan igen, i slutet av min tjänstgöring. Men då hade jag inget val efter att ha eldat upp min högra hand, genom att på fyllan tända eld på en hög med svartkrut! Men just denna historia får jag återberätta en annan gång. Men den gången träffade jag på en betydlig mänskligare varelse, och hon skötte om min sönderbrända och förkolnade hand med bravur. På kuppen fick jag åka ut med befälen och leka eldöverfall på mina kompanikamrater, som var ute på en övning. En övning som jag genom min självförvållade handskada, naturligtvis slapp vara med på…

Men åter till historien om sjukan som jag nu fick lämna, trots krånglande knän.

När jag efter ett par dagar, åter kom tillbaka till mina kompisar på logementet, undrade givetvis alla var jag hade hållit hus? Jo, befälen visste väl var jag hade varit, men inte de andra!

Den käcka förberedande promenaden på femton kilometer hade jag dock missat, samt en obligatorisk handgranatsövning. Detta innebar att jag aldrig fick förmånen att kasta handgranat i det militära. Det hela verkade dock ha avlöpt på ett ganska kaosartat sätt, så det var nog lika bra att jag slapp medverka på detta spektakel. Handgranater är inte att leka med och dem ska man inte leka med.

Men om jag nu hade klarat mig undan från övningsmarschen på femton kilometer, hur blev det då med den efterföljande tremilamarschen, kanske någon undrar? Den måste väl ha blivit jobbig värre, eller?

Inte direkt, för när det var dags för att förbereda sig inför marschen, kom vår Kapten och sa att jag inte behövde följa med. Först fattade jag inte vad han menade, sedan trodde jag att det handlade om något konstigt militärskämt, men så var det inte. Jag fick därför vara kvar hemma på logementet och ligga på sängen, medan de andra marscherade i sitt anletes svett, och samtidigt tillverkade högklassiga skoskav på sina fötter.

Mina krånglande och smärtande knän, hade inte undgått min militära chefs ögon. Jag hade förvisso aldrig klagat och gnällt över detta, men mina besvär märktes ju och när jag sedan blev inlagd på sjukan för mitt svullna knä, blev detta också en bekräftelse på att mina besvär var lika autentiska, som kroniska.

Därför blev jag undantaget som bekräftade regeln om att alla måste gå denna marsch. Jag slapp denna jobbiga tremilamarsch i full stridspackning och detta utan något läkarintyg.

Frågan om att slippa marschen hade aldrig dryftats.

Jag försökte inte ens att slippa undan, men slapp ändå undan, vilket naturligtvis är en bedrift i sig! Men ibland går det bra, trots att det inte går överhuvudtaget!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s