Ibland är man verkligen ute och cyklar! (Eller: När den själsliga vurpan smärtar mer än den fysiska!)

Denna berättelse inträffade för ca 3½ år sedan! ”Idag” i texten ligger alltså ett antal år tillbaka i tiden! ///////////////////////////////////////////////////////////////////////

Idag” har jag lagt flera timmar på sjukvård, först på vårdcentralen och sedan på röntgenkliniken! Körde ju omkull med cykeln på jobbet för tio dagar sedan och skadade benet i fallet. Här kommer en beskrivning av händelsen där jag verkligen var ute och cyklade!

Var på jobbet och skulle cykla till matsalen och hämta frukost åt skiftet, monterade därför på en cykelkärra efter cykeln och trampade iväg glad i hågen!

Efter några tramptag på cykeln glömde jag bort att jag hade en kärra bakom (brukar aldrig ha det annars!) och trampade därför iväg och smet alldeles invid ett räcke som satt fast i någon sorts stenpelare som stack upp samt ut från räcket, med någon meters mellanrum!

Hej och hå vad jag cyklade, för nu skulle det verkligen hämtas mat! Det var då DET hände!

Hjulhelvetet på cykelkärran fastnade givetvis i räckets stenpelare och det blev därför helt TVÄRSTOPP efter ca 25 meters cykelfärd! Hastigheten var vid tillfället ganska hög, för jag tänkte cykla iväg snabbt och effektivt! Men speciellt effektivt blev det ju inte!

Helt plötsligt märker jag att cykeln bara rycks bort under mig, samtidigt som jag själv fortsätter färdas framåt med en hög hastighet!

Jag börjar fundera på vad som egentligen händer?

Men har faktiskt ingen aning om vad som händer?

Märker dock att något händer!

Men jag får snart användning av mina händer!

Jag åker nu med rask hastighet framåt över styret, samtidigt som jag slår benet i styret med en våldsam kraft och jag fortsätter sedan framåt i tomma luften, innan jag drösar rakt ner, som en nödslaktad julgris på alla fyra rakt ner i backen, bara centimeter från att slå i huvudet i räcket och bara decimetrar från att rasa ner huvudet före ner i en rörgrav!

Med facit i hand kunde detta ha slutat betydligt värre än vad det gjorde! Det kunde faktiskt ha slutat riktigt illa!

Men nu befinner jag mig helt plötsligt liggande på alla fyra på asfalten och undrar vad som egentligen hände?????

Hade slagit i ena benet enormt och hade kört ner mina bara händer rakt ned i asfalten efter en vådlig luftfärd. Ett under att underarmar och handleder höll för påfrestningen, men man har ju en bra benstruktur så man klarar ju lite hårda tag, om man nu säger som så!

Man eller mus?

Man!

Man nu ligger man där på knä, med våldsamma smärtor i ben, händer och armar, samtidigt som det kommer folk springandes, för givetvis var det ett antal personer som bevittnade min vådliga vurpa!

Det är nu den själsliga smärtan överstiger den fysiska, för att göra bort sig inför allmän beskådan, det är inget som jag gillar. Ett stukat självförtroende kan ibland smärta mer än en misshandlad kropp, i alla fall i stundens hetta, sedan brukar den kroppsliga smärta av naturliga skäl alltid ta över!

Normalt brukar sådana här krascher sluta illa, men varken jag, eller mina vurpor brukar kunna betraktas som normala i sammanhanget! Det som skickar normala människor till vårdcentraler och sjukhus, brukar dock inte skicka mig någonstans alls! Inte ännu, i alla fall, är väl bäst att tillägga!

– Hur gick det?

– Gick det bra?

– Slog du dig?

(Stor humor – klart som fan att jag hade slagit mig, eller vad tror folk egentligen?)

cykelvurpa

Jag hade faktiskt ingen aning hur det hade gått!

Men så hörde jag min röst säga:

– ”Det är lugnt, det gick bra” samtidigt som jag reste mig upp på mina skakiga och smärtande ben,

– ”Det gick bra det här” sa jag och satte mig på cykeln och cyklade demonstrativt vidare (fullt ös), trots våldsamma smärtor i ena underbenet och i handflator! Men lite smärta får man väl ta! Det som inte dödar, det härdar ju!

Man eller mus?

Man!

Det var dock besvärligt att cykla, sedan var det även jobbigt att gå, men det var ju lugnt!

Sedan svullnade demonstrativt hela underbenet upp, men inget var brutet i alla fall, men det blev i alla fall en rapport skriven om själva händelsen! Själv tyckte jag mest att det hela var pinsamt!

Ibland är man ute och cyklar på allvar, men diverse vurpor på livets cykeltur hör ju till livet, gott folk!

Men läkaren åkte jag inte till, ingenting verkade ju brutet och det syntes inte något mer än lite skrapsår och svullnad! Fick bandagera benet, men svullnaden försvann inte, och inte smärtan heller! Däremot började foten också svullna upp! Men vad skulle en läkare göra åt det här…?

Det går väl över, det gör det ju alltid…

Men efter tio dagar fick jag ta mig till läkaren för en kontroll i alla fall!

Man eller mus?

Mus!

Men efter undersökning och röntgen, där det skulle klämmas, bändas och brytas, fick jag i alla fall ont på riktigt, men någon fraktur hittade man inte i alla fall!

Elefantfoten och svullnaden fortsatte dock att gäcka mig under ytterligare någon vecka!

Men smärta i smalbenet, pga en skadad (inflammerad?) benhinna, fick jag dock leva med under ett halvårs tid! Men det finns ju värktabletter…

Jo, jo, ibland är man verkligen ute och cyklar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s