En gång, för ganska så många år sedan, stod jag och brädfodrade om en yttervägg på huset och jag tänkte då, men bara för en kort sekund, att det var ju konstigt att jag ännu inte hade slagit mig på tummen med hammaren! Men det skulle jag ju aldrig ha gjort, för precis då fick jag in ett praktslag med hammaren rakt över tumnageln.
Aj, aj, aj!
Det gjorde så ont att jag inte ens orkade svära… då förstår ni!
Slaget var så hårt att tummen sprack i köttet på baksidan och jag mådde därför mindre bra under en stund, men kunde ändå fortsätta efter ett tag, fast nu med ett rejält plåster på min jätteonda tumme.
Året senare stod jag och spikade på samma vägg och kom då av någon besynnerlig anledning ihåg episoden från året före, och vad tror ni hände då?
Ja, vad tror ni hände???
Jo, ni gissar förmodligen helt rätt!!!
Men nu tror ni säkert att jag hittar på, eller överdriver, men icke, för min verklighet överträffar ofta dikten och det som normalt inte kan hända, händer likaväl! Vet inte hur detta går till, men förmodligen orsakar jag någon störning i de kosmiska Murphylagarna som gör att det omöjliga ändå kan hända titt som tätt.
Kanske har det något med partikelfysik att göra, eller så är det bara den där Murphy som spökar hela tiden, fan vet?
Ja, ni har redan förstått, jag köttar givetvis, mer eller mindre, omgående hammaren på samma tumme och nagel, och även denna gång spricker tummen på baksidan. Men denna gång mår jag faktiskt så pass dåligt att jag måste sätta mig en bra stund.
Jag mår riktigt illa, kallsvettas och håller nästan på att svimma på kuppen. Tummen värker som helvete och resten av dagen är givetvis helt förstörd. Tack Mr Murphy!!!
Jag har varken förr, eller senare, slagit mig på tummen på detta sätt. Jag har inte heller tummen mitt i handen, för då hade jag inte kunnat hålla i hammaren och hammaren är jag ju bra på att svinga! Men nu ska jag inte nagelfara den här händelsen något mer och det tummar jag faktiskt på!
Den Skogstokiga Bloggen 