Den här gången ska jag skriva om två separata incidenter, båda från min barndom. Vi börjar med en grej av det konstigare slaget som inträffade när jag var 9-10 år gammal.
I mitt barndomshem fanns ett kylskåp som stod i en hall. På ovansidan av kylskåpet hade min far lagt undan en del grejor. Grejor som naturligtvis inte hörde hemma just där, men placeringen ansågs förmodligen barnsäker. Verkligheten skulle dock snart motbevisa denna uppfattning!
Nyfiken som jag var, ville jag självfallet kolla vad som fanns där upp på kylskåpet. Jag var förvisso lång för min ålder och nådde upp med handen, men i ögonhöjd var det inte.
Jag hade naturligtvis kunnat hämta en stol att ställa mig på, för att se vad som låg uppe på kylskåpet. Då hade det blivit en ”se men inte röra kontroll”, men så blev det inte!
Det blev istället att jag sträckte på mig och rotade runt med högerhanden. Genom att känna runt med handen, skulle nyfikenheten botas. Men plötsligt hände något oväntat. Det stack plötsligt till i höger pekfinger!
Sticket och den plötsliga smärtan i fingret gjorde att jag ryckte till kraftigt med handen. Den naturliga reflexen ville rycka bort handen från den potentiella risken, vilket under normala omständigheter självfallet hade varit av godo, dock inte denna gång!
Reflexen som hjärnan hade åstadkommit som en skyddsåtgärd, blev denna gång istället en rejäl björntjänst. Eftersom illa alltid blir värre och ”shit happens” alltid är en naturlig konsekvens i alla skeenden där en viss Murphy närvarar, ramlade självfallet även denna händelse åt det negativa hållet. Jo, verkligen!
Det som hände där upp på kylskåpet, var att jag nu helt plötsligt drog handen med stor kraft, rakt in i ett fiskedrag, med hullingar och allt. Ett fiskedrag i form av en så kallad gäddkrona, försedd med tre separata sylvassa hullingar.
Det som hände var att jag reflexmässigt ryckte bort handen från hullingen jag stack mig på, och istället drog handen med stor kraft rakt in i en annan hulling. Lika vass som den första, givetvis! Och illa blev omedelbart till det värre.
Jag känner nu en stor smärta och jag kan helt plötsligt inte få loss handen. Mitt högra pekfinger satt helt plötsligt fast i något. Något som både var smärtsamt och tungt.
Till slut fick jag även upp den andra handen och tog försiktigt tag i det som hade fastat i min finger, nämligen en stor gäddkrona med fyra sylvassa krokar, försett med ett rejält tungt blysänke…
Jag fick bära med mig grejorna och ropa på min far som turligt nog råkade vara hemma. Men jag kunde lika gärna ha varit ensam hemma, som jag ofta var efter skolans slut eller vid skolfria dagar. Men nu hade min far sommarsemester, vilket var tur i oturen.
”Titta vad som har hänt” ropar jag högt och ljudligt, och visar upp mitt blodiga finger, där det satt en stor fiskekrok! Andra handen fick jag också lyfta upp, för där fanns det tunga blysänket som satt fast i fiskekroken.
Hela hullingen hade trängt in fingret, gjort en sväng och sedan gått ut genom köttet igen, vilket omöjliggjorde alla försök till att dra kroken baklänges ut ur fingret. Kroken satt väl förankrat inne i fingrets kött. Detta hade skett i fingrets längdled, i höjd med fingrets yttre led, på fingrets insida.
Min far fick i alla fall avlägsna det tunga blysänket från draget, vilket underlättade situationen något. Sedan försökte han sig på att försöka klippa av hullingen från draget, för att sedan försöka dra ut det hela ut samma väg som det hade trängt in. Men det gjorde alltför ont, för hullingen hade ju gått genom köttet och satt inte direkt ytligt, så att säga.
Det gick helt enkelt inte… hullingen fick sitta kvar…
Det fanns bara ett enda alternativ kvar och det var att åka till läkaren. Väl framme, fick vi väl gå lite förbi den vanliga kön.
Ett barn med en fiskekrok i fingret prioriterades förmodligen lite högre än övriga problem a la hemorrojder, flytningar, nageltrång, analklåda, eller vad nu än de var drabbade av…
Man är ett barn och har en stor gäddkrona i fingret.
Vad tror ni händer i väntrummet då?
Jo, det som händer är att någon lobotomerad åkersork som redan sitter i väntrummet ska göra sig rolig på min bekostnad och vräka ur sig kommentarer som:
Har du varit iväg och fiskat, hö hö! Fick du något napp?
En kommentar som faktiskt störde mig mer än själva kroken i fingret och när jag sedan försökte förklara vad som hade hänt, avbröt min far det hela, trots min strävan att försöka förklara situationen för den oförstående åkersorken. Jag förstod ju inte att mannen försökte göra sig rolig på min bekostnad, men det gjorde naturligtvis min far.
Vi kommer efter en stund i alla fall in till läkaren, som det första han gör när han ser min prekära situation, med ett stort leende på läpparna, frågar om jag har varit och fiskat…
Återigen försöker jag förklara vad som har hänt… och återigen griper min far in och stoppar det hela. Läkaren börjar då istället fokusera på själva skadan och vilka åtgärder som ska till.
Eftersom skadan inträffade under juli månad fick jag naturligtvis en inhyrd läkare, en dansk till och med! Det var faktiskt helt omöjligt att höra vad han sa. När han pratade med mig, förstod jag absolut ingenting, något som närmast verkade irritera den okänsliga dansken till läkare.
Men efter ha ryckt och slitit i kroken, med stora smärtor som följd, tyckte läkaren att han skulle slita ut kroken med hulling och allt… utan bedövning, på råga av allt!
Men då blev min far faktiskt ganska arg på läkaren och undrade vad han i helvete sysslade med…?
Efter denna humörsyttring blev fingret i alla fall bedövat, trots att läkaren inte verkade tycka att det behövdes. Sedan kunde hullingen äntligen knipsas av. Därefter fick skalpellen göra sitt jobb och till slut kunde även fiskekroken separeras från fingret.
Därefter fick man sy ihop det djupa såret med tre stygn och sedan inträffade det smärtsammaste med hela besöket, nämligen stelkrampssprutan, som sköterskan lyckades sätta rakt in i en nerv i armen.
Våldsamma smärtkaskader gjorde att jag skrek högt och mina ögon tårades, men detta faktum verkade bara irritera sköterskan, som bara tyckte att jag skulle sitta still och vara tyst, vilket hon också sa högt…
Det värkte som satan i armen i flera timmar efter stelkrampssprutan och mitt finger var bandagerat i tre veckor, då stygnen skulle tas bort. Jo, det var så på den tiden, detta var ju ett tag sedan, som sagt. Trådarna skulle dras ut med tång efter läkprocessen…
Jag fick därför bada med en plastpåse över fingret under dessa tre sommarveckor, då bad stod på agendan, typ varje dag!
Men detta var inte första gången jag fick en stelkrampsspruta, första gången inträffade då jag var 5-6 år.
Man höll på att brädfodra om huset och det låg en massa brädor med spik på marken. Jag var ju med där rotade förstås, jag var ju ett barn…
Jag trampade ner de utstickande rostiga spikarna med mina gymnastikskor och det gick ju bra ända tills det inte gjorde det…
Givetvis trampade jag ett rostigt spikhelvete rakt in i foten och givetvis blev jag förfärad över att haft sönder mina nya gymnastikskor. Skamsen ropar jag på min mamma och när hon kommer ut förkunnar jag med stor skam i rösten att jag råkat ha sönder de nya gymnastikskorna.
Men när hon ser vad jag har gjort, vilket hon gör när jag lyfter min fot och visar att både spik och bräda sitter kvar i foten. Spiken hade ju trängt in genom skosulan och vidare in i trampdynan. Spiken satt stadigt, med sin rostiga yta, därinne i fotens kött. Brädan satt kloss an på foten, ungefär som en skida under foten. Som en hästsko, fast en bräda, ja ni fattar…
Jag hade dock tur i oturen, för när den 15-20 mm långa spikeggen trängde in i foten, missade den alla senor, muskelfästen och skelettdelar. Spiken hade endast trängt in i köttet.
Jag var 5-6 år och hade fått ett köttsår i form av en rostig spik in i min fotsula.
Jag har också för mig att jag själv drog loss spiken med brädan från foten, detta eftersom min mamma helt plötsligt hade blivit mer upprörd än vad jag själv var vid tillfället.
En normal unge hade grinat och skrikit i panik. Men inte jag! Är väl inte som alla andra… Jag drog därför ut spiken med bräda och allt, när min mamma började gå bananas…
Jag hade givetvis ont i foten under den kommande veckan och fick inte längre trampa ner några spik med mina fötter, det var min mamma väldigt bestämd med. Det blev även ett besök hos doktorn för en stelkrampsspruta.
Men det var väl klart att jag fortsatte att trampa ner spik med mina fötter, men med träskor på fötterna var det helt okej tyckte jag, och det var det väl kanske också…
Den Skogstokiga Bloggen 