Det som inte dödar… Det härdar! (Eller: när jag tappade fotfästet i tillvaron!)


Denna gång handlar det om en ganska brutal och våldsam händelse i vardagen.  En händelse där jag för bråkdelen av en sekund, faktiskt trodde att jag skulle slå ihjäl mig, men så blev det inte. Känslan var kanske en smula överdriven, men knappast upplevelsen. Här kommer berättelsen…

Jag jobbade vid tiden för händelsen på ett företag som skulle läggas ned. Hela bemanningen, på 60-70 personer, hade sagts upp. Men därefter blev det ett snabbt ägarbyte och verksamheten skulle byggas upp igen. För detta ändamål valde man ut 7 stycken nyckelpersoner från de uppsagdas skara, som alla skulle hjälpa till att bygga upp verksamheten från scratch igen.

Jag var en av dessa 7 nyckelpersoner och jag ansvarade bland annat för ångpannor, ångsystem, tryckluftssystem, ventilation, värme, frysrum och inte minst, en stor kompressoranläggning innehållande många ton ammoniak.

Arbetsbelastningen var på grund av den klena bemanningen, extremt hög. Jag hade i och för sig en chef över mig, som skötte den administrativa biten, men alla praktiska delar i verksamheten fick jag själv, eller olika inhyrda entreprenörer ta hand om.

Just vid detta specifika tillfälle var det också några kyltekniker, med hög teknisk kompetens gällande den här typen av anläggning, som var inne och gjorde något större underhållsjobb. De var självgående i och med sin kompetens, men jag var deras närmsta kontakt på platsen och fick hjälpa till och assistera vid behov.

Det var fredag eftermiddag och de båda kylteknikerna skulle slutföra arbetet just denna dag, efter ha varit på plats, nästan dygnet runt under flera veckors tid.  Det hade varit ännu fler personer på plats under den mest intensiva perioden av arbetet, men nu var det endast två personer kvar, som skulle slutföra de allra sista detaljerna.

Denna dag hade jag också varit tvungen att stänga ner stora delar av anläggningen, men när de väl var klara med sitt, skulle jag åter starta upp det hela igen. Vilket innebar att kompressorer, kondensorer, pumpar, fläktar och fan och hans mormor skulle dras igång. Anläggningen skulle startas.

Jag var alltså tvungen att vänta på plats tills de blev klara, och det drog givetvis över på tiden (läs övertid). Det var fredag eftermiddag och bara för att spara in lite tid och minimera övertiden för mig själv, gick jag och duschade under tiden de slutförde sitt jobb. Det var bara vi tre kvar på hela fabriken och jag började bli stressad och otålig över att aldrig få sluta för dagen.

Någon avlösare eller arbetskollega som kunde avlasta mig fanns inte att tillgå. Vi var som sagt endast ett fåtal som jobbade på arbetsplatsen och jag var den enda med kompetens för just mina specifika arbetsuppgifter inom företaget.

Man kan väl säga att jag mer eller mindre var helt livegen under denna period och jag gjorde så pass mycket övertid, att jag bröt mot alla regler och lagar som existerade.  Jag klagade hos den högste chefen i företaget ett flertal gånger, men svaret var i princip, att det bara var att gilla läget. Till slut gick jag fullständigt i taket över situationen (och var även nära ett psykiskt sammanbrott) och fick till slut också till en förändring, men just där och då, fanns inga alternativ.

Nu var det sen eftermiddag och jag skulle passa på och duscha medan jag väntade. Vad kunde egentligen gå fel när jag passade på att tidsoptimera lite?

Naturligtvis gick det åt helvete i vanlig ordning och jag trodde faktiskt att jag skulle dö på kuppen!

Jag hade duschat och skulle gå och klä på mig igen. Jag var helt naken (som man av någon konstig anledning alltid är när man har duschat), förutom ett badlakan i ena handen.

Mellan duschen och omklädningsrummet låg ett tvättrum, där man kunde tvätta av sig efter arbetsdagens slut. Jag gick med snabba steg genom detta utrymme och skulle därefter passera en dörröppning i högersväng. Men mitt i svängen, då hela kroppens belastning låg på min högerfot, hände det…

Samtidigt som jag vred hela kroppen för att smyga runt hörnet i en bred 90 graders sväng, hände det som inte fick hända! Det gick helt enkelt käpprakt åt helvete, och jag såg det aldrig komma!

På golvet fanns, utan att jag ens hade lagt märke till, diverse tvålrester sedan tidigare. Tvålrester i kombination med en blöt stödfot är inte alltid så bra. Konsekvensen blev att min stödfot, som hela kroppens tyngd nu vilade på, bara åkte sin väg. Det var som att trampa på en isfläck av värsta sort och foten flög bara okontrollerat iväg. Den andra foten var redan uppe i luften och befann sig mitt i ett steg. Kroppen var därför redan stadd i en linjär framåtriktad och högervriden rörelse i symbios.

Hela upplägget baserades på att jag med hela min kroppsvikt skulle rotera runt axeln av min fotled, med min högra fot som stödpunkt.

Jag hade dessutom gått med kraftfulla steg, eftersom jag kände mig lite stressad i ögonblicket.

Jag hade inte sagt till entreprenörerna att jag skulle duscha medan jag väntade, utan jag tog bara tillfället i akt, då möjligheten uppenbarades. Jag kände att upplägget kanske inte var det helt optimala, trots allt. Kände mig därför både stressad och okoncentrerad.

Men när den högra foten plötsligt försvann från golvet, blev konsekvensen att jag fullständigt stod på öronen. Jag hade bjudit in till en klassisk frakturvurpa av kolossal mått.

Men jag förstod direkt, när jag föll, att detta skulle sluta riktigt illa, och jag var rädd för att jag skulle slå huvudet i dörrposten, eller i det hårda golvet. Skulle jag slå bakhuvudet i golvet, skulle det krossas likt skalet på ett ägg. Det såg därför ganska mörkt ut!

Normalt när man faller, brukar man i viss mån, kunna parera fallet med armarna. Men eftersom kroppens rörelseenergi redan var i riktning framåt, och jag samtidigt faller snedd bakåt, fanns inget annat än huvud och axel kvar som kunde ta emot den våldsamma smällen som nu väntade.

Högerfoten åker alltså framåt med våldsam fart, underkroppen i övrigt fortsätter även den framåt, medan övriga kroppen, från midjan och uppåt, istället faller bakåt. Vurpan är fundamental och händelseförloppet totalt irreversibelt. En enkel resa rakt ned i golvet, med bakhuvudet före hade därmed inletts.

Jag var säker på att jag skulle slå ihjäl mig på kuppen, eftersom allt talade för att huvudet skulle ta hela smällen i fallet.

Men jag lyckas ändå på något konstigt vrida kroppen och få upp huvudet. Annars hade jag garanterat spräckt skallen mot det hårda, plastmatteförsedda betonggolvet. Istället brakar min tunga kropp rakt ned i golvet, med den högra axeln som krockkudde. I och med detta våldsamma nedslag, uppstår givetvis en enorm belastning på axeln.

8,2 på richterskalan blev resultatet av fallet… nej, jag skojar… men det var nog inte så långt ifrån.

Min benstomme är kraftig, robust och hållbar på alla sätt och vis. Jag står alltså pall för det mesta här i livet, men här var jag nog ändå och nosade på gränsen över vad min kropp mäktar med. På ren svenska betyder detta att jag, slog mig så ända in i helvete, men orden för upplevelsen räcker nästan inte riktigt till. Men det var rent överdjävligt, alla kategorier, minst sagt.

Det blixtrade för ögonen och hela kroppen helt låg plötsligt helt utslagen och förlamad, medan smärtkaskaderna gick som slagborrar genom stora delar av kroppen. Det var som hela högersidan av kroppen hade åkt på en rejäl och förlamande käftsmäll (en knockout), och axeln som tog emot hela smällen, kändes nästan förintad.

Jag var helt övertygad om att jag hade brutit axeln, med tanke på den vansinniga smärtan och den förlamande känslan. Jag var helt hjälplös, där jag låg på golvet i all min ynklighet.

Jag kände paniken komma krypande eftersom jag visste att ingen skulle komma och leta efter mig. De personer som teoretiskt skulle kunna leta efter mig, visste inte var jag befann mig, dessutom var det inte tvunget att prata med mig innan de åkte sin väg, eftersom vi redan hade gjort upp att jag skulle vara kvar efter att de hade åkt. Dessutom stod min bil kvar på arbetsplatsen, så deras intresse av att söka aktivt efter mig var redan från början ganska svalt.

Det skulle därför dröja åtskilliga timmar innan någon ens skulle sakna mig…

Det var alltså inget alternativ att ligga kvar och lata sig på golvet, oavsett skador. Jag var tvungen att ta mig upp och en skada i axeln borde inte påverka mina ben. Men tyvärr var smärtan så pass intensiv att mina övriga kroppsfunktioner inte fungerade överhuvudtaget. Jag var därför tvungen att vänta tills den värsta smärtkaskaden hade lugnat ned sig.

Jag låg där helt naken på golvet och kunde inte röra mig, än mindre ta mig upp på benen igen. Ironiskt nog var det jag oroade mig för, just där och då, att det skulle komma någon att hitta mig där på golvet i all min nakenhet… Ja, det är knäppt, jag vet!

Men det tog säkert mellan 5 och 10 minuter innan jag kunde övertrumfa smärtkaskaderna och ens försöka ta mig upp från golvet. Efter en kvart stod jag äntligen på benen igen, lycklig över att inte ha slagit ihjäl mig i fallet, men skadestatusen var oklar. Sedan fick jag till slut på mig kläderna igen, vilket var svårt eftersom både höger axel och arm, mer eller mindre var obrukbara på grund av smärta och annat.

Ca 25 minuter efter fallet hade jag äntligen tagit mig tillbaka till platsen där de båda kylteknikerna skulle befinna sig, men då hade de redan lämnat platsen och åkt hem. De hade bara konstaterat att jag var borta och åkt sin väg. Tack och hej!

För min del var det bara att starta det som skulle startas, släcka det som skulle släckas och låsa det som skulle låsas. Sedan tog jag min bil, låste grindarna och åkte dit jag skulle för dagen efter jobbet, ett antal mil därifrån. Visst hade jag ont, men det gick ju att köra bilen i alla fall.

Naturligtvis skulle jag åkt och fått min axel röntgad, men jag var så glad över att inte ha slagit ihjäl mig, eller brutit något (vilket jag egentligen inte visste något om, där och då), så jag struntade i detta!

Jag var ju inte invalidiserad och dessutom fanns det ju värktabletter att tillgå vid behov.  Sjukhuset kunde jag ju alltid åka till i ett senare skede, om behovet skulle uppstå. Det var ju bara smärta…

Men jag fick tugga värktabletter frekvent under ett halvårs tid, samt ha problem med axeln ifråga i ytterligare ca 4-5 års tid. Jag kunde känna smärta axeln vid belastning, ytterligare några år efter detta, men efter 7-8 verkade axeln äntligen ha läkt ihop. Det var ju någonting som gick sönder där inne, men det läkte ju ihop av sig själv till slut, även om det tog sin tid. Det brukar ju bli så för det mesta.

Men till läkaren gick jag aldrig…

Men just i fallet var jag övertygad om att jag skulle slå ihjäl mig, och fallet som var brutalt våldsamt på alla sätt och vis, skulle ju givetvis ha resulterat i ett sjukhusbesök. Alla normala människor åker in till sjukhuset efter en sådan här smäll…

Alla normala personer hade gjort det, men inte jag…

Normal har jag aldrig varit och smärta kan ju värktabletter ta hand om.

Så länge grejorna sitter fast och fungerar, får det duga med värktabletter. Detta är gott nog i min värld, dum och envis som jag är. Jo, jag är dum, jag vet…

Självklart gick något sönder något där inne i min axel…

… men det som inte dödar… det härdar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s