Bland chokladkakor och krut! (Eller: Självskadebeteende på egen hand!): ”Akt II”


Här kommer den avslutande delen: ”Självskadebeteende på egen hand”. Det hela handlar om en specifik idiot, som bär sig riktigt dumt åt. Det handlar alltså om mig själv! Jag var vid tillfället både ung, dum och odödlig, dessutom var gränsen mellan det tillåtna och det otillåtna, ganska flytande vid denna tid. Nu låter det hela kanske bra mycket värre, än vad som verkligen var fallet. Men farligt var det ju faktiskt i viss mån och jag fick till slut också betala priset för min dumhet. Kanske lärde jag mig även något på kuppen? För det är ju genom de egna misstagen man lär sig som allra bäst… ja så är det! Här kommer ”Akt II” av berättelsen: ”Bland chokladkakor och krut”.

Vid ett tillfälle hade jag plockat med mig ett antal knallskott hem (efter en storövning), men jag hade även tillskansat mig några andra, lite mer ovanliga objekt (aja baja!). Jag minns att jag skruvade isär någon slags grunka som innehöll något som liknade smällare med extrem kort stubin och det var ju dessa jag ville åt (ännu mer aja baja).

Man tände på den extremt korta stubinen och kastade sedan iväg smällaren fort som satan, för man hade typ en halv sekund på sig innan det small. Smällen var ungefär som ett klassiskt tigerskott i styrka. Men jag kunde även tömma grunkorna på en del svartkrut. Men vad jag skulle göra med krutet, det hade jag ju ingen aning om.  Krutet var en biprodukt som jag, mer eller mindre var ointresserad av, och bara fick med på köpet. Det rörde sig inte heller om några större mängder krut, kanske handlade det om en volym som fick plats inne i en vanlig tändsticksask, eller något liknande. Inte speciellt mycket att bråka om, kan man tycka, men i krutmängd var det fullt tillräckligt för att något skulle kunna gå riktigt fel…

Det handlade inte heller om några blindgångare (nej, skarpa blindgångare ska jag berätta om en annan gång), utan det var helt oanvända och överblivna grunkor, som egentligen skulle ha lämnats in efter avslutad övning, men som hade blivit bortglömda (!) av någon konstig anledning. Säkerheten och kontrollen gällande denna typ av utrustning var märkligt nog, i det närmaste obefintlig vid denna tid, en gång för länge sedan.

Så spontant och helt oplanerat åkte grejorna med hem av bara farten, det var aldrig någon planerad grej, utan det hände bara i ett ögonblick av grumlat omdöme.

Nu kanske ni tänker att jag var en blivande terrorist, eller en störd beväring med en samhällsstörtande dold agenda, på agendan? Nej verkligen inte, jag ville bara killeka lite, med mina krutstinna leksaker, något annat syfte fanns aldrig. Det skulle bara smälla lite och man skulle kanske kunna säga att det hela rörde sig om en förlängning av fascinationen kring smällare. Ett pojkbeteende som hade överlevt barn- och ungdomstiden och följt med ända in i vuxenvärlden.

Men det handlade inte om riktiga spränggranater, eller liknande… nej, nej!

Inte heller vanlig ammunition, nej, nej!

Sådant tog jag ALDRIG med hem!

Jisses, någon måtta för det väl ändå vara på tokigheterna!

Nej, grunkorna var någon form av spårljuspjäs, av mindre format, alltså inget som var tänkt att explodera. Kommer inte ihåg exakt vad det var, men inget kraftfullt, men likväl skarpa grunkor.

 Illa nog ändå, får man nog tillägga!

Men dumt så det förslog, var det ju!

Javisst, idiotiskt, kan mitt vuxna jag verkligen tycka!

Men ångrar jag mitt tilltag, så här i efterhand?

Ja, klart som fan att jag ångrar mitt tilltag!

Men varför skriva om dumheterna då, kanske någon undrar?

Jo, kanske kan händelsen fungera som en väckarklocka (eller ett avskräckande exempel) för någon annan? Det finns alltså inget vackert, nostalgiskt eller glorifierande i detta, bara en ungdomlig naivitet och en stor brist på konsekvenstänk. Bara dumheten personifierad i en bloggtext om en dum historisk händelse i mitt liv.

Dum, dummare och dummast, där just jag ikläder mig rollen av alla tre epiteten.

Ja, här kommer den skamliga berättelsen som jag egentligen inte borde berätta…

Det var en gång en lördagskväll i maj, det var åttiotal, det var varmt och vi skulle snart iväg på en lokal danstillställning som befann på gångavstånd från mitt föräldrahem, som var platsen för händelsen.

Jag drack öl (och grogg) och måste ha varit ganska salongsberusad (allt är relativt) vid tillfället. Men nu satt jag där, drack öl och hade en liten hög svartkrut bredvid mig, där på stentrappan.

Men vad skulle jag nu göra?

Det är nu jag skäms som en hund för mitt beteende (eller snarare brist på lämpligt beteende), för vad tror ni jag gjorde egentligen?

Ja, vad tror ni vad idioten i mig själv hittade på i sin berusade hjärna?

Jo, idioten tände på hela kruthögen med en tändsticka och jag överdriver inte, när jag säger att hela högerhanden, i princip brann upp på kuppen. 

Ja, hur dum får man egentligen bli?

Krutet brann explosionsartat.

Eldslågan och värmen var lika ögonblicklig, som intensiv.

Allt var över på en sekund och handen, ja den såg helt plötsligt inte speciellt bra ut…

Jag minns att jag skrek högljutt att jag hade bränt mig och insåg nog samtidigt att jag hade gjort något mindre bra. Min äldre bror kom omgående utrusande och drar med mig till en vattentunna och trycker ner min högra hand där, för att sedan slita av mig den svarvade ringen jag hade på en finger. Något som i efterhand visade sig vara en klok manöver, hade nog varit stor risk att jag hade fått amputera mitt högra ringfinger annars.

För jag var inte direkt oskadd, om man säger som så!

Handens alla fingrar, utom själva tummen, hade nu fått extrema brännskador, och brännskadeområdet sträckte sig från de yttersta fyra fingerlederna och fram till knogarna på handen. Detta var en mycket allvarlig brännskada, och skador av denna art resulterar i nittionio av hundra fall, alltid ett besök på akuten.

Stor risk för komplikationer, värk, blodförgiftning, infektioner och annat förelåg givetvis. Brännskadans totalyta var ungefär i storlek av en traditionell snusdosa + ca 20 %, en ganska omfattande brännskada alltså!

Alla lager av skinn var fullkomligt bortbrända, men att åka till akuten kom aldrig på tal. Vi skulle ju gå iväg inom en halvtimme. Vi skulle ju på en danstillställning och ha lite skoj, då kunde man väl inte åka till akuten. Dessutom fanns det ingen som kunde köra mig dit…

Så vi struntade därför i akuten, trots att handen såg ut som en nyslaktad och illa grillad karrébit. Det var nog inte så farligt ändå, tyckte jag…

Det fick istället bli ett rejält bandage runt hela handen, minus tummen, och några värktabletter i förebyggande syfte. Sedan fick väl alkoholen göra sitt…

Nu var allt under kontroll…

Jag brukar i och för sig inte åka till akuten i onödan, och detta tillbud kändes inte heller speciellt allvarligt (?) i min berusade värld. Lite värk fick man väl tåla, akuten fanns ju dessutom kvar dagen därpå… Vad kan gå fel, liksom?

Minns inga större problem, gällande handen, under kvällen, och det var ju som sagt, morgondagens problem. Dagen efter blev jag tvungen att ta av bandaget, som då hade geggat fast ganska rejält i såret.

Det brände, sved och stramade och högerhanden var nu, mer eller mindre obrukbar. Men att åka till akuten, kändes inte heller nödvändigt. Dessutom kunde man i princip inte sjukskriva sig från lumpen, så det var väl lika bra att vänta och sedan att åka iväg och undersöka handen direkt på regementets egen sjukstuga, på måndag morgon.

Handens fyra fingrar (och handens knogar) fick sedan blåsor som var lika tjocka som själva fingrarna. Under natten sprack sedan alla blåsor och det blev alldeles blött i sängen.

Det kändes nu plötsligt inte speciellt bra, med tanke på infektionsrisken och allt det där.

Men väl framme vid regementet på måndagen, gick jag direkt till sjukstugan, där den mottagande sköterskan mer eller mindre drog en djup suck av stor förvåning vid åsynen av min sargade hand. Den stora och ganska djupa brännskadan var nu bara en stor geggig, sårig, och öppen krater, redo att invaderas av värdens alla ondsinta bakterier och virus.

Jag utmanade ödet och risken att det skulle gå åt helvete på riktigt allvar, var plötsligt överhängande.

Sköterskan insåg givetvis allvaret i situationen och rengjorde brännskadeytan och sedan var det sterila penicillinkompresser som gällde de kommande två veckorna, med dagliga kontroller och byten hos sköterskan. Risken för blodförgiftning och/eller infektion var tydligen överhängande fick jag veta.

Men jag hade ju bara bränt mig lite, tyckte jag. Visserligen var handen obrukbar och brännskadan ganska omfattande, men det skulle nog gå bra…

Jag borde ha åkt in direkt till akuten, fick jag också veta. Ja, ja, men nu blev det ju inte så!

Jag hade nog haft tur i oturen, vad det verkar. Jag slapp både blodförgiftning och infektion, märkligt nog.

Naturligtvis frågade sköterskan vad jag hade råkat ut för, men då var det bara att ljuga ihop en historia om överblivna raketer från påsken, som hade orsakat det hela. En lögn som verkade trovärdig, men sanningen hade garanterat gett mig tillträde till en fällande dom vid en militärrättegång, med tanke på alla lagar och regler, jag i min enfald hade brutit mot. Men nu är allt detta, tack och lov, preskriberat sedan många år tillbaka.

Jag blev givetvis direkt befriad från alla vanliga militära aktiviteter, t.ex. en kompaniövning som jag slapp medverka i. Istället åkte jag runt med två befäl och agerade ett flertal enmans eldöverfallanfall på mitt eget bilburna kompani. Kul att ensam få attackera en hel bilkolonn med min lösskjutnings K-pist. Lite Rambo-action med min bandagerade hand kring K-pisten, blev det i alla fall.

Brännskadan läkte sedan sakta men säkert, men eftersom vi var nära MUCK fick jag ju dras med skadan även långt därefter. Det bildades också tjocka sårskorpor som täckte hela området för brännskadan, och minsta närkontakt med dessa sårskorpor, genererade extrema smärtstötar som nästan däckade mig fullständigt.

Problemet var också att sårskorporna täckte totalt fyra knogar och fyra fingerleder, vilket motsvarade ca 40 % av hela handens ovansida, räknat från handleden och utåt. Jag kunde därför endast böja tummen på normalt vis, men givetvis råkade man röra på fingrarna då och då, vilket genast genererade djupa sprickor i sårskorpan, ända ner till köttet. Smärtan var olidlig, när sårskorporna sprack vid lederna, vilket hände typ flera gånger om dagen. Aj, aj, liksom!

Fick gå med högerhanden i ett bandage hela sommaren, och vid bad och dusch fick handen dessutom vara inne i en plastpåse, för den fick absolut inte bli blöt. Hela den primära läkeprocessen tog runt fyra månader, sedan tog det ytterligare ett halvår innan den begränsade rörligheten och värsta smärtan till slut äntligen hade försvunnit. Den nybildade huden var även den extrem tunn, öm och känslig, under ett par år, och ärren efter brännskadan hängde säkert med bortåt 10 år, innan de till slut bleknade bort, även de.

Jag trodde faktiskt under en period, att handen aldrig skulle bli riktigt bra, men det var priset jag fick betala för min oerhörda dumhet.

I efterhand har jag förstått att det rörde sig om en väldigt allvarlig brännskada, som egentligen hade krävt omgående akut läkarvård. Att då vänta ett par dagar innan jag ens söker vård, är ganska så dumt! Med facit i hand var det väl ren tur att jag inte hamnade på intensiven, men mitt immunförsvar verkar ju vara ganska starkt, eller så hade jag bara tur.

Visst är jag en kombination av en stark viking och ett segt skogstroll, men visst finns gränser även för mig, kan man tycka?

Men har jag verkligen lärt mig min läxa nu?

Jo, ungdomlig dumhet i kombination med alkohol och experimentlusta med svartkrut är sällan någon bra kombination. Jag har på äldre dagar även lärt mig att försöka eliminera risker, istället för att skapa dem. Jag hamnar ofta nog i trubbel ändå.

Dessutom var det ett allvarligt brott att plocka med sig sådana här grejor hem från det militära, även om det aldrig fanns något egentligt bakomliggande syfte. Men det förstod jag inte då, 21 år gammal. Att veta är en sak, men att förstå, det är tydligen något annat…

Men det är ju genom sina misstag, man lär sig, heter det så fint! Och mycket har man ju lärt sig genom åren, får man väl ändå tillägga…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s