Leva farligt (eller: När livet ibland påminner om ”The Final Destination: Del 2!”)


Denna gång ska jag berätta om saker som har hänt mig genom åren. Det är händelser som har slutat lyckligt, men det hade lika gärna… inte gjort det. Orsakerna är ofta ett sammelsurium av slarv, stress, otur, oflyt, ödet, Murphys lag och diverse shit happens.  

Men nu kör vi!

Jag är på väg hem från lumpen i min bil. Det är fredag eftermiddag och jag är trött och sliten. Vägen jag kör på är en smal, krokig, asfalterad 70-väg, med många sänkor och krön. Hade kört vägen många gånger tidigare, och jag var välbekant med alla luriga passager och kurvor. Men ibland hjälper detta föga. Körde en Volvo Amazon försedd med rullbälte som enda säkerhetsdetalj. Kör kanske något för fort, typ 70-80 km/h. Vad kan gå fel?

Ja, allt…

Närmar mig en känd svår passage, där man måste ha lite koll på omgivningarna, men jag ser inga andra fordon. I mitt avtrubbade sinne hade jag dessutom glömt bort att det fanns en sänka i vägen rakt framför mig. En förrädisk sänka som gjorde att de fordon som befann sig där nere, blev helt osynliga från min aktuella position. De försvann liksom…

Jag passerar krönet och ser helt plötsligt baklämmen på ett traktorekipage!

Helvete!

Nu går det åt helvete…

Hinner inte bromsa och för att undvika en våldsam kollision med det långsamgående fordonet några sekunder senare, blev jag tvungen att hastigt påbörja en omkörning, trots vetskapen om ett nytt backkrön framför mig. Fanns det en bil på andra sidan backkrönet, var den helt osynlig för mig, men denna omständighet visade sig helt plötsligt vara ett underordnat problem. Problemet var liksom värre än så, mycket värre…

För när jag någon sekund senare ligger jämsides med traktorn ser jag en mötande bil endast några få meter framför mitt eget ekipage.

Att gasa och köra om traktorn gick inte, varken tid eller utrymme för detta existerade. Att väja ut i spenaten gick inte heller, för där fanns både kraftiga träd och bergsknallar. Jag visste fan inte vad jag skulle göra och om 3-4 sekunder dör jag förmodligen i en frontalkrock. Att frontalkrocka med en Volvo Amazon i 70 km/h var antingen en snabb död eller resten av livet som ett vårdpaket.

Fan…

Men det var nu som ryggradsreflexen tog vid och utan att tänka tvärnitade jag med låsta bromsar i någon sekund, för att sedan släppa upp bromsen och svänga kraftigt åt höger med ratten och därefter bromsa igen. Jag har inget minne av hur jag egentligen bar mig åt, jag bara gjorde…

När jag bromsade skapades de nödvändiga fem meter jag behövde för ändamålet.  Traktorns konstanta framfart frigjorde denna yta under de få sekunder som situationen krävde.  Men när jag svängde höger hade jag ingen aning om det ens fanns någon plats för min bil på den yta jag eftersökte. Men det gjorde det, med kanske en meter tillgodo.

Den mötande bilen verkade inte ens ha hunnit bromsa och passerade max en meter från min bils förardörr. Den bara svischade förbi. Uppskattningsvis undvek jag en given dödsolycka med 1-2 sekunder till godo. Nu var det nära döden…

Jag blev givetvis rejält omskakad och skärrad av händelsen, men det gick ju bra och därför fanns det ingen anledning att älta det som nästan hände. Faktum var att jag nog aldrig varit så nära döden som jag var där och då. Men det dröjde inte många år innan man byggde bort denna livsfarliga passage. Svackan där jag nästan körde ihjäl mig ingick i en märklig synvilla som effektivt dolde allt som fanns där nere. Det enda man såg under sommarhalvåret i dagsljus, var en raksträcka med ett litet krön längre bort. Den dolda sänkan med allt sitt innehåll var den perfekta illusionen med döden som extranummer!

Men det gick ju bra…

Vid ett annat tillfälle låg jag under min bil i garaget och reparerade någonting, kommer inte ihåg vad, men någon skit var det ju. Naturligtvis krånglade det hela tiden, precis som vanligt. Jag skulle ju bara fixa någonting, och sedan tog det hela dagen i anspråk… Verktyg behöver man och naturligtvis försvinner verktygen hela tiden, trots att de borde ligga kvar bredvid där på golvet, precis där man hade lagt dem, men icke…

Det var då själva helvete… sedan kravlar man sig ut och går för att hämta det verktyg som redan hade tagit fram, men som ändå på något sätt, har lagt sig tillbaka på sin ursprungliga plats. Då rasar plötsligt bildjävulen ner från domkraften…

Helvete… är första tanken, sedan tänkte jag att det var tur att man inte låg kvar under bilen, vilket jag hade gjort endast en minut tidigare. Mmmm!

Hade jag fått bilen över bröstkorgen hade jag förmodligen dött på kuppen, för jag hade aldrig tagit mig loss. Sedan hade säkert inre blödningar och/eller syrebrist efter den hopklämda bröstkorgen tagit mitt liv. Visst min dåvarande fru var hemma, men hon brukade sällan kolla upp mig när jag grejade i garaget, och det hade säkert dröjt flera timmar innan jag ens hade blivit saknad, och då hade det förmodligen redan varit  för sent.

Men nu gick det bra och jag säkrade upp bilen med pallbock och fortsatte greja, för det gick ju bra. Vad som var nära att hända, men som inte gjorde det, brukar jag inte gräma mig över.

Ta lärdom, ja! Men älta? Nej!

En annan gång skulle jag renovera ett bromsok på bilen. Skruvade loss oket, men fick inte ut bromskolven. Till slut blev jag så pass irriterad att jag använde mig av tryckluft för att trycka ut kolven. Och det fungerade jättebra, tills jag funderade på varför det helt plötsligt small i garageväggen bakom mig. Vänder mig om och ser att kolven från bromsoket nu sitter i fast i garageväggen, ca 4 meter bakom mig. Kolven lossnade finfint med hjälp av tryckluft! Men jag såg aldrig när kolven släppte och passerade mitt huvud med endast några få centimeter till godo.

Hade jag fått denna i mitt ansikte eller huvud, hade kanske allt tagit slut där och då. Hade kanske klarat livhanken om den tagit i mitt tjocka pannben, men bara kanske, men förmodligen hade jag blivit ihjälslagen på kuppen. Åter ett tillfälle då jag hade så kallad änglavakt, märkligt. Nästa kolv som demonterades var jag betydligt försiktigare med, och den flög heller inte iväg som en dödlig projektil.

En annan gång stod jag på jobbet och slog på något med en slägghammare, när jag plötsligt håller på att ramla baklänges, samtidigt som slägghuvudet passerar mitt huvud. Slägghuvudet hade lossnat och precis passerat huvudet med någon centimeter till godo. Hade jag fått den i ansiktet hade jag förvisso fått diverse krosskador i ansiktet och förmodligen gått i däck. Dött hade jag nog inte gjort, men akuten hade nog fått sig ett besök. Men nu blev det inte så!

Men nära skjuter ingen hare…

Annars har jag roat mig med klyvyxor ett par gånger, en gång lossnade yxhuvudet mitt under ett våldsamt hugg, och medan jag försökte återfå balansen, såg jag yxeggen rotera i sin vingliga färd nedåt mot mitt huvud. Detta yxhuvud vägde betydligt mer än vanligt, eftersom det var fråga om en klyvyxa. Men på något sätt fick jag försöka parera samtidigt som jag höll på att ramla okontrollerat baklänges. Jag lyckades dock undvika konfrontationen med någon decimeter till godo. Att få eggen på en klyvyxa rakt i skallen från flera meter höjd, var inte direkt lockande. Hade eggen kommit först hade jag fått ett rejält hack…

Då åkte jag och köpte en helt ny klyvyxa och nu kände jag mig betydligt säkrare i mitt vedklyvaruppdrag. Men nästan omgående slår jag av skafthelvetet på den nya yxan. Det fanns tydligen en kvist i handtaget nära yxhuvudet, som hade försvagat skaftet. När jag sedan högg allt jag orkade gick skiten av, givetvis direkt efter hugget, då en ny uppåtgående rörelse hade påbörjats.

Skaftet bryts av några centimeter nedanför yxhuvudet. Nu befinner jag mig åter i samma akuta situation, som dagen innan. Håller på att ramla baklänges, samtidigt som ett tungt yxhuvud är på väg ned mot mitt huvud. Men jag lyckas samtidigt snubbla på en massa vedträd som ligger bakom mig och faller handlöst bakläges. Nu var förvisso huvudet säkrat, men samtidigt som jag föll bakåt, var jag tvungen att spreta med benen, för jag ville undvika få ett smalben eller fot krossat på kuppen. Men det gick ju bra, denna gång också.

Fast nu kändes det nästan som om ödet ville säga mig något, tredje gången gillt kanske ?… öh… nej!

Jag avbröt därför mina aktiviteter med klyvyxor för en tid. Vågade inte utmana ödet ytterligare!

I Del 3 kommer fler berättelser…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s