Jag hade en gång i tiden en hund som lystrade till namnet Nalle, och han var en blandning mellan labrador och schäfer. En schabrador med andra ord! Nalle var svart till färgen och ganska stor till växten, men för övrigt en ganska kärvänlig och mysig hund på alla sätt och vis, förutom att han var helt störd i huvudet! För mentalt rubbad, det var han verkligen!
Det var något allvarligt fel i huvudet på denna hund, men detta märktes endast då vi mötte andra hundar. Nalle hatade av någon anledning alla andra hundar, inklusive löpande tikar, vilket var ytterst märkligt. Vi försökte vid ett tillfälle para Nalle med en löpande tik, men det höll på att sluta riktigt illa, på alla sätt och vis.
En normalfuntad hanhund hade givetvis tagit tillfället i akt och gjort det som förväntades av honom, särskilt som den köpande tiken var villig på alla sätt och vis. Vi var även hemma hos tiken för uppgiften, men vad gör Nalle då?
En normal hund hade inte varit nödbedd, men Nalle var inte normal. Inte på något vis!
Jo, han får då ett komplett tokspel och flyger helilsket på tiken och försöker hugga henne, samtidigt som han uppvisar ett våldsamt raseri och en extrem galenskap som förvånade oss stort. Denna obehagliga sida hade vi verkligen inte sett förut.
Vi blev närmast chockade av hans aggressiva uppförande. Han ville verkligen skada tiken, som även hon, när kärleksakten så bryskt uteblev, blev ganska uppretad. Men från tikens sida handlade det mest om upplevd rädsla och självförsvar på eget revir.
Vi fick därför omedelbart sära på hundarna och avbryta aktiviteten…
Visst ogillade Nalle andra hundar, och särskilt andra hanhundar, men att han försökte ge sig på en villig och löpande tik inne på hennes egna revir, det var ytterst märkligt. Verkligen inte normalt på något vis! Crazy dog!
Men det var bara att acceptera faktum och hålla honom ifrån alla andra hundar i fortsättningen. Men detta blev ett praktiskt problem, eftersom Nalle älskade att springa lös i skogen och leka kurragömma, hämta kastade pinnar med mera. Risken att möta andra hundar ute i skogen var förvisso liten, men man var ju ändå på helspänn, mest hela tiden. Och vid minsta indikation på att det fanns folk eller hundar i närheten, ja då fick man hålla fast Nalle, eller helt enkelt koppla honom. För nu kunde vi ju inte lita på honom längre!
Nalle var annars en kramgo och kärvänlig hund på alla sätt och vis, och mot oss visade han aldrig upp någon aggressiv sida. T.ex. hade jag ofta dragkamp med Nalle om hans stora tuggben och detta var aldrig något problem. Snarare var det en aktivitet som han istället uppmuntrade och tyckte var roligt.
Han var även jätteglad när folk kom på besök. Småbarn välte han till och med omkull i sin iver, när han skulle hälsa på dem. Han älskade helt enkelt människor, men hatade andra hundar! Märkligt, på alla sätt och vis! Han förstod nog aldrig att han var en hund. Crazy dog, jajamän!
Annars var Nalle en väldigt smart och rolig hund på alla sätt och vis. Nalle lärde sig även att öppna kylskåpet på egen hand, och jag glömmer aldrig en tidig morgon då Nalle hade fått upp kylskåpsdörren och försett sig själv med frukost. Han hade i princip ätit upp allt som han gillade och resten hade han antingen smakat på eller vräkt ut på köksgolvet.
Det såg ut som hela kylskåpet hade exploderat, med tanke på hur det såg ut i köket. Mitt i alltihopa står en svansviftande Nalle och ser helt oskyldig ut!
– Men inte har väl jag… Jag skyldig, nej, det såg ut så här när jag kom hit och då råkade jag bara smaka lite… men bara lite försiktigt… men mest nosade jag bara… Kanske var det katten… nej just det, vi har ju inte någon katt?
Jo, jo!
Det var bara att omedelbart skaffa någon form av lås och sätta på kylskåpet, men givetvis skulle Nalle försöka upprepa det vinnande konceptet, men detta var varken ljudlöst eller speciellt effektivt, och nu tog vi honom på bar gärning flera gånger. Men då stod han bara där och viftade på svansen och såg helt oskyldig ut. För han hade minsann inte gjort något!
Nä, nä!
Men till slut tröttnade han ju, men han förstod aldrig riktigt varför det som en gång hade fungerat så extremt bra, inte gjorde det längre. Men till slut gav han ju upp det hela.
En annan gång skulle vi åka bort över dagen, och hade anlitat en hundvakt för både mat, vatten och rastning, ja naturligtvis flera gånger under dagen. Men efter sista hundvaktbesöket för dagen tröttnade Nalle stört på situationen och försökte ta sig ut från hallen. Dörrarna var ju låsta och när Nalle hade tröttnat på att försöka få upp dem. Nu ändrade han därför sin taktik och försökte äta sig ut istället. Ja, just det, äta sig ut… genom väggen!
Han försökte alltså äta sig ut genom väggen, och när vi kom hem fann vi därför en stor grop i väggen. En grop som iofs sig inte var mer än några centimetrar djup, men i gengäld var gropens diameter kanske ca 20 cm. Han hade dessutom förstört samtliga tapeter, samt rivit stora märken i ytterdörren.
När vi kom hem och jag låste upp ytterdörren, möttes jag av en överlycklig hund som ställde sig upp på bakbenen, lade framtassarna på mitt bröst, och sedan vräkte sig framåt med all kraft. Det var nära att jag ramlade handlöst baklänges, där och då, men så här var det ju nästan varje gång man kom hem. Man öppnar dörren och ut kommer en glad, men vildsint hund, och tacklar en med full kraft.
Inte så kul när man stod där med matkassar i bägge händerna och sedan rammas med full kraft framifrån. Varje gång var det som att möta en hundtsunami, full av glädje med en massa dregel! Han var ivrig och glad, helt enkelt!
Men hur gick det med hallen, kanske någon vän av ordningen undrar? Jo, den fick jag självfallet gipsa, spackla, slipa och tapetsera om, helt och hållet! Sedan blev det aldrig någon mer hundförvaring just där, såvida vi inte var hemma och hade koll!
En annan gång, när jag skulle gå ned till den närbelägna sjön, någon kilometer bort, drog ju naturligtvis Nalle ivrigt i kopplet. Det spelade ingen roll hur fort man än gick, för Nalle skulle ändå dra så att han nästan strypte sig själv, hela tiden, varje gång. Ja, vi hade skaffat strypkoppel, men han fattade aldrig grejen med denna attiralj … Nalle var smart, men ändå helt dum i huvudet.
Men nu började vi i alla fall närma oss den lilla sjön, och när Nalle, som älskade att bada, upptäcker detta, blir han ju ännu ivrigare.
Sjön ligger nedsänkt i naturen (som oftast sjöar gör av någon konstig anledning) och vi måste därför transportera oss på en smal stig, via en kraftig nedförsbacke. Det sluttade brant nedåt, stigen slingrade sig också mellan olika stora stenar och stenblock. En passage som i normala fall kräver en viss koordination gällande balans och fötter, för att få till en säker nedfärd i sluttningen. Risken för att man snubblade, föll eller vrickade en fot, var annars överhängande. Nej, detta var verkligen ingen stig man varken sprang, eller gick fort nedför.
Men Nalle både ser och känner doften av den härliga sjön, och får därför ett adrenalinpåslag av ren Murphykaraktär, och nu har han endast ett enda mål i sikte:
Jag ska ner till sjön och bada, nu direkt, meddetsamma, omedelbart… bada, bada, simma, simma efter pinne, dricka vattnet, simma, bada, bada, voff…
Konsekvensen blir därför ett ryck av guds nåde i kopplet, för nu tar Nalle sats för att med största möjliga hastighet bara störta rakt ned till sjön. Men det fanns bara ett problem… Ett litet problem för Nalle förvisso, men ett något större problem för mig själv.
För andra änden av kopplet sitter ju fast i min hand och jag var helt oförberedd på detta vansinnesryck. Jag var fullt upptagen med att försöka gå balanserat nedför den branta och steniga stigen. Sätta fötterna på rätt plats och hålla en god balans, samtidigt som Nalle försökte få mig att gå mycket fortare. Mycket fortare, ännu fortare, mer hastighet och ännu fortare…
Men då, precis just då ligger jag redan på maximal hastighet nedför den branta och steniga stigen, ja precis just då, kommer ju rycket från helvetet!
Nalle var en stor och urstark hund och det var till och med svårt att stävja ett ryck från honom på plan mark, då man var beredd. Det gick givetvis, men var inte helt lätt. Men nu var jag inte beredd på något ryck, och någon plan mark var det verkligen inte frågan om.
På en smal, slingrande, och stenig stig i en kraftig nedförsbacke var det givetvis, helt omöjligt, att göra något, förutom en enda sak – att ramla huvudstupa och okontrollerat framlänges…
Mitt i ett steg kommer rycket som totalkraschar allt vad balans och kontroll innebär och rent instinktivt känner jag att… detta kommer gå käpprakt åt helvete. Jag kommer slå ihjäl mig! Skallen kommer krossas som ett ägg mot någon, av alla de stora stenar, som ligger rakt i min fallbana.
Eftersom jag dessutom var mitt i ett steg, var ju kroppen redan i en viss framåtriktad rörelse och lägger man sedan till ett ryck som innebär en omedelbar fartökning med typ 536 %, blir givetvis kroppens rörelseenergi helt plötsligt väldig hög.
En acceleration i ren Formel 1 klass, i kombination med ett överraskande händelseförlopp som var minst 463 % högre än vad som jag kunde ha förväntat mig i stunden. Detta var givetvis mindre bra. Inte bra alls!
Jag försöker givetvis återfå balansen, men det var dödsdömt. Hastigheten och lutningen var alltför omfattande. Att hoppa på ett ben i två sekunder samtidigt som hela kroppen rör sig framåt och nedåt i 53 km/h, slutar alltid på ett och samma sätt.
Jag försöker dock panikartat parera fallet för minsta möjliga skadeeffekt, med även detta var givetvis dömt att misslyckas. Jag var nu bara är en passagerare i händelseförloppet.
Det enda jag kunde göra nu, var att försöka ta emot mig, när jag med våldsam kraft faller rakt ned bland alla stenbumlingar, som stigen på sin väg ned till sjön, slingrar sig runt.
Men eftersom den ena handen sitter fast i kopplet som har en rusande hund i andra änden, fanns bara en enda arm att ta emot själva fallet med. I bästa fall bryter jag väl av handen, eller armen, innan jag krossar huvudet i närmsta sten.
Jag inser ju under de få sekunder som passerar under själva fallet, att detta kan aldrig sluta väl. Antingen slår jag ihjäl mig, eller blir jag allvarligt skadad. Några andra alternativ fanns egentligen inte, där och då. En normal människa ska inte kunna klara av en sådan här vurpa… det finns ju inte ens på kartan. Det ska helt enkelt inte kunna gå!
Jag är alltså bara en passagerare i händelseförloppet och jag kan inte göra någonting för att påverka situationen. Ingenting alls! Det alltså nu jag ska dö en fullständig meningslös död? En patetisk död, en rent löjlig död! Ska jag till och med dö på ett humoristiskt sätt, naturligtvis ivrigt ackompanjerad av en viss Murphy!
Nej, usch! Det var ju nästan som man skämdes, redan innan man var död…
Men oavsett, jag rasar nu med full kraft rakt ner, med huvudet före och utan någon annan möjlighet än att försöka skydda huvudet med den enda fria armen, så gott det gick. Vilket i sin tur innebar att jag inte kunde mildra fallet med fria armen. Jag försökte skydda huvudet, istället för att försöka dämpa fallet. Pest eller kolera, i en annan form!
Det går åt helvete oavsett…
Ja, det är nu jag ska dö och givetvis undrar ju alla läsare hur det gick? Dog jag där, eller överlevde jag? Vän av ordningen inser naturligtvis att det är en hund begravd (!) i själva frågeställningen, men mer om detta senare.
Jag slår i backen med insikten att jag nog kommer slå ihjäl mig, där och då, och om inte, istället bli liggande där allvarligt skadad. Ja, ligga och ligga hade nog kanske inte varit riktigt korrekt, för hade jag blivit liggande, skulle säkert Nalle fortsätta dra mig vidare ned mot sjön, över alla vassa stenar… Hade jag överlevt hade jag säkert dött i alla fall…
Detta var dessutom en stig i en skogspassage till en undanskymd del av sjön, där det endast fanns några få roddbåtar. Det var alltså ingen naturlig badplats, och de enda som nyttjade denna stig, var de få båtägarna, eller någon enstaka ortsbo som ute på en sjönära skogspromenad.
Den enda som verkligen hade kunnat hjälpa mig, var ju min sambo, som befann sig i hemmet, någon kilometer längre bort. Men hur länge skulle det dröja innan hon skulle börja leta efter mig, kanske efter tre – fyra timmar, eller något liknande, jag vet faktiskt inte? Någon mobiltelefon fanns inte heller med i sammanhanget eftersom händelsen utspelade sig i forntid…
Jag slår alltså i marken med våldsam kraft, samtidigt som Nalle fortsatt drar mig framåt i sin rusning nedför sluttningen. Men när jag bryskt slår i marken, stoppas ju även Nalles framfart med ett kraftigt ryck och jag inser plötsligt att jag fortfarande lever.
Helvete! Jag lever ju! Wow!
Jo, jag överlever fallet och den nyss ställda frågan får därmed också sitt svar…
Jag hade alltså på något mirakulöst vis, lyckats missa alla stenar med mitt huvud. Jag dök alltså ned med huvudet före, i princip på den enda stenfria yta som existerade, och detta endast med några få centimeter till godo. Armen hade nog skyddat huvudet och armens position framför huvudet mildrade även kraften mot armen.
Klart som fan att jag slog mig, och självklart var jag både mörbultad och rejält omskakad, men jag var otroligt nog i princip helt oskadd. Faktiskt helt ofattbart, men ändå sant, helt obegripligt!
Men sedan skulle jag ju försöka ta mig upp på fötter igen! Jag låg nu där som en mullsork med ränneskita, med huvudet nedåt, mellan en massa stenar, samtidigt som Nalle inte förstod varför jag helt plötsligt skulle lägga mig ner och vila. Nalle vill ju fortfarande ner till sjön för att bada!
Nej, det förstod han inte alls och börja därför omedelbart streta med full kraft ner mot sjön i sin iver, samtidigt som jag försökte ta mig upp på benen igen, vilket var svårt eftersom Nalle, samtidigt försökte dra mig, stående på alla fyra, ned för branten. Efter ett bra tag fick jag dock stopp på Nalle, som motvilligt lät mig komma upp på fötter igen. Jag var nu rejält omskakad, omtumlad och allmänt stressad… men inte död!
Men till slut kom vi dock ner till sjön och Nalle fick äntligen bada, simma ut och hämta pinnar som jag kastade ut i vattnet. Nalle älskade att bada och simma efter pinnar som jag kastade ut i vattnet, det älskade han ännu mer.
Men Nalles tid hos oss skulle snart vara räknade.
För när min sambo blev gravid med vårt första barn, då fick vi genast börja fundera på vad vi skulle göra med Nalle? Vi kunde inte ha en liten bebis, tillsammans med Nalle, vi vågade inte chansa med en opålitlig hund tillsammans med ett litet barn.
Avlivning kändes inte heller helt rätt, så vi fick därför hitta en omplaceringsfamilj till Nalle och vad som sedan hände med Nalle vet jag faktiskt inte…
Vi hade själva köpt Nalle när han var en ung, men nästan vuxen hund, för en billig peng. Någon stamtavla fanns givetvis inte. Så Nalle fick vi ju skänka bort, efter att förvisat oss om att den nya hussen och matten verkade vara lämpliga för uppgiften.
Kanske gick det bra att byta familj ytterligare en gång, men jag var tveksam, men som sagt, vi ville inget veta och något annat alternativ fanns inte heller… Nu skulle vi bli föräldrar istället och det var givetvis en betydligt viktigare uppgift, men nu hade vi ju tränat lite inför föräldraskapet med en galen hund, så nu var vi redo för denna nya uppgift i livet… Jo, tjena!
Den Skogstokiga Bloggen 