Detta är en berättelse som kanske inte utstrålar speciellt mycket humor eller motflyt a la Murphy, men historien presenterar trots detta, ändå diverse skruvade och skogstokiga moment av skiftande slag. Men det hela handlar i grunden om ett diskbråck som tog över mitt liv under några år. Smärtsamt var det, där och då, men kanske lite mer komiskt så här i efterhand, då man betraktar olika händelser via historiens backspegel och med detta sagt, startar också denna långa och slingrande (tvådelade) berättelse…
Men vi börjar med att backa tillbaka till mina ungdomsår, då jag var mellan 14 och 16 år gammal, och hade sommarjobb i den närliggande stadens varvsindustri. Arbetsplatsen var ett skeppsvarv med specialitet på lite större arbetsbåtar, bogserbåtar och trafikfärjor för de svenska farvattnen. Vägverket och Sjöfartsverket var de största kunderna och här jobbade jag under tre ungdomssomrar. Anledningen till att jag kunde sommarjobba just på detta varv kan troligtvis tillskrivas min pappa, som själv jobbade som svarvare på varvet under så många år att han nästan tillhörde inventarierna.
Sommarjobbarna ute i själva verksamheten var dock till antalet ganska få, kanske max ett par, tre stycken och jag verkade av någon anledning alltid vara den yngsta sommarjobbaren varje år.
Mina arbetsuppgifter var väl inte heller speciellt avancerade, utan jag fick mest fungera som någon form av allt-i-allo och hantlangare. Fick städa, hjälpa till, hämta grejor, springa med meddelande och liknande.
Jag smög därför runt överallt på varvet. Högt som lågt. Jag var med inne i båtarna som höll på att svetsas ihop uppe på land, var med nere i maskinrummen på de sjösatta båtarna som höll på att färdigställas vid kajkanten. Jag var även med och hjälpte till (som hantlangare) i samband med diverse arbeten som innefattade både skärbränning, svetsning, kapning och slipning ute på varvsområdet. Jag har även för mig att jag fick vara med och måla i båtarna också. Men jag utförde även en del arbete inne i själva verkstadsdelen.
När jag jobbade inne verkstadsdelen handlade jobbet ofta om att städa, agera hantlangare, eller borra med pelarborrmaskin, grada av vassa kanter eller liknande. Idag är det 18-års gräns vid jobb med pelarborrmaskiner, men så var det verkligen inte på min tid. Då var det inte speciellt noga med någonting alls egentligen. Några regler för minderåriga sommarjobbare verkade inte heller ha funnits, bara typ: ”Var inte i vägen och skada dig inte”!
Jag minns även en incident då jag borrade genom någon metallbit. Borren högg till och metallbiten slets loss från fastlåsningen och började istället snurra runt med borren. På denna tid fanns inga säkerhetsbrytare som kunde bryta strömmen direkt, då foten lyftes bort från själva golvpedalen.
Jag kommer ihåg att jag fick ropa på någon vuxen, kanske var det min pappa, som fick komma och bryta strömmen genom att rycka ut trefashandsken till strömmatningen. Kanske var det någon annan, kommer inte ihåg… Själva manöverknapparna satt ju på själva maskinen, precis rakt ovanför det våldsamt snurrande metallstycket… Det hela gick ju bra, men det kändes mindre bra, givetvis. Men om metallbiten hade lossnat från det snabbt roterande borret, ja då hade det definitivt inte varit speciellt bra alls. Inte på något sätt alls!
Efter denna incident var jag dock i fortsättningen väldigt nog med att spänna fast arbetsstycket ordentligt innan jag började att borra.
Vadå fortsätta borra tänker ni väl nu? Inte fick du väl fortsätta att borra efter denna incident?
Jo fortsätta borra det fick jag naturligtvis göra, trots att jag endast var 14 eller 15 år gammal vid tillfället. Det var andra tider, som sagt! Inte så noga med någonting alls egentligen! Ingen brydde sig!
Fan, det gick ju bra det här, så du kan väl köra vidare, men du kan väl försöka vara lite försiktig så att det inte händer något… typ!
Men i samband med ett helt annat borrtillfälle, då jag skulle lyfta upp ett väldigt tungt metallstycke, för borrning i pelarmaskinen, hände en annan ganska jobbig grej.
Metallbiten var väldigt tung och jag lyfte ju som jag alltid brukade göra, bredbent med framåtböjd överkropp, med stadigt tag om den tunga metallbiten, sedan lyfte jag med full belastningen på själva ländryggen. Jag visste helt enkelt inte bättre!
Jag lyfte med ryggen istället för armar och ben, och därför gick det också som det gick… Käpprätt och helvete skulle jag kunna säga, men det gör jag ju naturligtvis inte. Självklart inte!
Jag tog i för kung och fosterland och lyfte upp hela kånkalången från golvet och kände plötsligt en intensiv snärt rakt in i min rygg. Va… Vad hände?
Jo, någonting gick käpprakt åt helvete… och det inne i min rygg.
Känslan kan beskrivas som om någon hade dragit ut en enorm gummisnodd ett par meter från min rygg, och sedan släppt taget. En pisksnärt från helvetet rakt in i ryggradens nedre del och det hela skapade samtidigt någon form av märklig värmeupplevelse, lätt smärta, samt en enorm pisksnärtkänsla av kolossala mått inuti i min rygg. En mycket otrevlig upplevelse var det. Kändes inte bra alls, även om jag, där och då, överhuvudtaget inte förstod vad som hade hänt…
Vad fan hände, liksom?
Först trodde jag det var någon av gubbarna på varvet som försökte skoja med mig, vilket inte var helt ovanligt. Många gånger tyckte gubbarna på golvet att det var helt okej att driva eller skämta med mig som ung sommarjobbare.
Jo, det vanliga med att skickas till förrådet för att hämta ut synvinklar, ögonmått och annat förekom ju också, även om jag inte gick på detta själv. Men det drabbade istället en annan sommarjobbare, som på kuppen blev våldsamt utskälld av den griniga förrådsmannen. Dubbel förödmjukelse med andra ord…
Men tyvärr fanns det vissa som gick rejält över gränsen vid ett flertal tillfällen och idag skulle detta utan tvekan ha klassats som mobbning eller renodlade trakasserier. Riktigt elaka grejor faktiskt…
Jag kommer ihåg att jag många gånger blev både ledsen, upprörd och arg av all denna nedlåtande behandling, men jag ville ändå inte skvallra för min pappa. Sista året då jag sommarjobbade var det särskilt en specifik person som bar sig riktigt svinigt åt.
Jag var alltså sommarjobbare och endast 16 år gammal, han i sin tur var fast anställd sedan många år och var minst 40-45 år gammal. Men jag såg ju ett par år äldre ut än vad jag i själva verket var, vilket kanske förklarar en del, men ursäktar inget för övrigt. Han hade dock hållit på och jävlats med mig även tidigare år, men just detta sista år eskalerade det hela ytterligare ett snäpp och spårade ur riktigt rejält.
Det hela gick så långt att jag till sist tröttnade radikalt på dessa dagliga trakasserier. Jag började därför på allvar att käfta emot och bad faktiskt personen att dra åt helvete, ett flertal gånger. Men ju ilsknare jag blev, desto roligare tyckte ju mannen självfallet att det hela var… Det var ju själva syftet med det hela. Ju argare jag blev, desto roligare var det, men till slut blev det hela helt ohanterligt, och jag mådde verkligen inte bra.
Jag hade även vidtalat min pappa om denna persons dagliga trakasserier, men lite skoj fick jag väl tåla, var väl budskapet jag fick tillbaka.
Det var bara män som jobbade ute på verkstadsgolvet och bland de lite äldre var machokulturen och jargongen stentuff. Arbetarklass när den var som sämst. Verkligen ingen miljö för sillmjölkar och andra svaga personer. Man skulle tugga skit helt enkelt. Ta skit, gilla läget och bli en man! Men det hela tog denna gång en helt annan vändning än vad som var brukligt…
För till slut rann bägaren över, en gång för alla, och jag blev så arg att jag till och med försökte slå mannen på käften. Nu var det allvar och jag tappade fullständigt konceptet och försökte attackera mannen på blodigt allvar. Även jag har mina gränser och trots en annars mycket fredlig natur och en ickevåldsattityd från min sida, så var jag nu istället som en frustande tjur. Alla säkringar och spärrar hade smält och flugit all världens väg, nu var det grottmänniskan i mig som regerade… Det nästan rök ur mina öron.
Dö gubbjävel…
Men då förstod plötsligt min pappa allvaret i det hela och gick emellan och det hela lugnade också ned sig lite efter detta. Ingen hade dock förväntat sig att jag skulle ge mig på en 25-30 år äldre skitstövel och mobbare. Möjligt att min pappa även ”tog ett snack” med arbetskamraten efter denna urladdning, kan ha varit så? Men jag tror nog även att min aggressiva urladdning skrämde mannen lite grann, för detta hade han inte förväntat sig, och inte jag heller faktiskt…
Sällan att jag blir så här arg, har väl bara hänt 3-4 gånger under hela livet… och när det väl händer, ja då ser jag bara rött…
Jag träffade sedan på mannen ett par år senare i något annat sammanhang, och nu hade jag väl växt till mig, lite ytterligare (typ 10-15 kg), men då vågade han inte säga någonting alls. För nu var jag ju fullvuxen… och nu var det inte roligt att jävlas med mig längre.
… men nu kom vi in på ett rejält sidospår som stinsen sa. Men det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli. Och en krokig berättelse blev det…
Rättning i ledet och åter till berättelsen och tillbaka till det som hände med min rygg vid det tunga lyftet. Nu fortsätter vi berättelsen om min rygg.
Men när jag insåg att det inte var någon som ”skojade” med mig, blev jag givetvis både överraskad och samtidigt lite rädd, men jobbade ändå vidare efter en stund. Detta eftersom jag märkligt nog varken hade ont, eller kände av några andra men från händelsen.
Men det hela var väldigt omtumlande på många sätt och vis. Jag förstod ju givetvis även att något mindre bra faktiskt hade hänt. Något hade hänt, som inte kunde vara bra, men jag sa aldrig något om det hela och jobbade vidare efter en stund. Det var givetvis inte bra, men det hela blev ju som det blev.
Det som förmodligen hade hänt, var att en disk i ryggen hade spräckt och orsakat en så kallad protrusion, dvs. en utbuktning av själva disken. Detta scenario är nog det mest troliga eftersom det sedan skulle dröja nästan 25 år innan min rygg brakade ihop på allvar. Visst hade jag haft tillfälliga smärtlåsningar i ryggen, då och då, under åren, men det hade alltid gått över på några dagar, varje gång.
Men med åren blev det givetvis mer slitage på ryggen och diskarna. Jag höll ju på med mycket olika fysiskt arbete under alla dessa år, både på jobbet som på fritiden. Det blev därför ofta mycket lyftande, vridande och annat arbete som påverkade ryggen på ett ytterst negativt sätt. På jobbet utsattes jag i vissa fall även för stark kyla, samtidigt som jag skulle utföra en repeterande vridande och lyftande rörelse, under stor belastning. Inte bra på något sätt alls.
Och till slut rann ju som sagt bägaren över även här, och till slut drog ryggen i nödbromsen och det blev en rejäl tvärnit…
För nu stod jag där på jobbet, nästan 25 år senare, i mycket stark kyla, (nu pratar vi om ca -30 grader), samtidigt som starka fläktar blåste den extremt kalla luften rakt mot min kropp, jag var förvisso ofta klädd för uppgiften, men ibland skulle man bara in och bara fixa någonting snabbt, och så blev det ändå typ fem-sex minuter med en kraftigt nedkyld och öm rygg som konsekvens. Samtidigt skulle man utföra en mängd repeterande vridande lyft, något som var tvunget att pågå tills det akuta problemet var löst.
För det var ju just detta som det hela handlade om, ett akutarbete för ett tillfälligt, men hela tiden, återkommande problem under vissa premisser. Strunt samma vad det hela handlade om i detalj, för det är alltför krångligt att berätta så att det blir förståeligt för gemene man, så vi nöjer oss därför med gängse förklaring. Ni får nöja er med detta.
Ett problem i processen som vi hela tiden var tvungna att åtgärda på extremt akut basis och samtidigt betala notan för ingreppet med vår egen kropp. Vi klagade givetvis hela tiden till våra chefer, som i vanlig ordning gjorde precis som vanligt, dvs. inte brydde sig nämnvärt (inte alls) om problemet som vi ändå löste, varje gång.
Som kuriosa kan nämnas, att jag till slut vägrade utföra dessa idiotiska åtgärder, men då blev det istället stora driftstörningar som följd, och givetvis blev det då ett jävla liv på cheferna och nu kostade det dessutom en del pengar. Men efter mina akuta ryggproblem vägrade jag som sagt utföra uppgiften och företaget blev istället tvungna att försöka åtgärda grundproblemet, vilket också gick att göra, när väl viljan för detta fanns.
Men som vanligt ska man tydligen bli arg för att någon ska lyssna, men jag var skyddsombud och dessutom på väg att bli fackordförande, så jag hade ju ändå lite boost med mig i ryggen. I det läget var det enklare att ”bråka” och till slut få igenom sin vilja. Jag lärde mig att som facklig förtroendeman kunde man många gånger prata mer i klarspråk, än som vanlig arbetstagare, och klarspråk pratade jag många gånger under min tid på detta företag.
Men tillbaka till arbetet i kylan, som dödade min rygg!
Det var rena döden för ryggen och vid ett sådant här tillfälle, då krångelfaktorn låg närmare 100 %, kände jag att det kom en molande smärta i ländryggen. En smärta som sedan ökade för varje gång.
Ofta fixade en varmdusch och vila sedan biffen, men inte denna gång, för smärtan blev mer och mer frekvent, inte helt olik en molande tandvärk som aldrig ville ge med sig.
Sedan på kvällen blev smärtan allt intensivare och ville inte ge med sig överhuvudtaget och nästa dag hade jag fortsatt rejält ont. Men dum som jag var, trodde jag att det var ett simpelt ryggskott och då ska man ju försöka röra på sig, och därför krånglade jag mig med stor möda in i bilen för att åka till jobbet (!) och göra mitt eftermiddagspass. Ja, idiot är väl ett passande ord i sammanhanget!
De fysiska aktiviteterna på jobbet kunde jag ju alltid få någon annan att göra åt mig, men att sköta den tekniska utrustningen som var min huvudsysselsättning på jobbet, det skulle jag ju klara av. Vi pratar nu om ångpannor, matarvatten, kyl- och luftkompressorer, fryslager etc.
Men värken gav sig inte och när jag väl kommit fram till jobbparkeringen, kunde jag inte ens ta mig ur bilen. Mina ryggproblem var nu så pass allvarliga att jag inte ens kunde komma ut ur bilen och vad skulle en normalt funtad person ha gjort då?
Jo, han hade givetvis åkt hem igen!
Men inte jag, för inne på fabriken satt en kollega och väntade på sin avlösning, och någon back-up för mig fanns ju inte systemet. Vår bemanning byggde på att vi aldrig fick bli sjuka och blev vi sjuka, fick vi också fixa vår egen sjukersättare. Ibland fick folk jobba trots att de var sjuka och ibland fick man ringa in någon som var ledig, eller t.o.m. hade slutat på företaget. Jobba dubbelskift var heller inget ovanligt! Idioti på hög nivå kan man tycka, men det var andra tider då, förstås… men idiotiskt var det!
En gång jobbade jag ett arbetspass på hela 18 timmar, eftersom min avlösare blev sjuk, och när jag väl åkte hem efter avslutat arbetspass, såg jag faktiskt rosa elefanter springa över vägen.
Va, var jag full?
Nej, jag hallucinerade och fick efter denna märkliga syn köra resten av vägen hem i ca 30 km/h. Inte bra och väldigt jobbigt! Nåja, litet sidospår igen…
Senare efter detta med rygghändelsen, konfronterade vi (jag) företaget och personalavdelningen med detta dilemma och vi vägrade hädanefter fixa våra egna sjukersättare, för det var faktiskt personalavdelningens jobb. Det var faktiskt just denna händelse som även gjorde att jag började jobba fackligt på allvar. För nu fick det fan i mig vara nog!
Jag blev sedan både fackordförande, skyddsombud (ja, det var jag ju redan) och allt annat man kunde bli. Sedan blev det också mer ordning på torpet, men där och då, var det vårt eget ansvar att fixa våra sjukersättare. Idioti var ju som sagt bara förnamnet!
Men tillbaka till den onda ryggen och parkeringsplatsen utanför jobbet. Jag försökte ta mig ur bilen, men det var otroligt svårt, nästan helt omöjligt. Men efter en kvart, eller något liknande, hade jag äntligen krånglat mig ut ur bilen.
Men nu stod jag istället som den idiot jag också var, på alla fyra utanför bilen och kunde konstatera att jag inte kunde resa mig upp, än mindre ställa mig upp och gå iväg mot snurrgrinden och vidare till min arbetsplats. Det var helt kört, det gick helt enkelt inte…
Det var bara att försöka ta sig in i bilen igen, trots att jag inte kunde ställa mig upp, trots att jag inte kunde böja på ryggen och trots att smärtorna nu var både stora och svåra. Men trots detta, fick jag ändå försöka ta mig in i bilen igen och sätta mig bakom ratten.
Normalt sett skulle detta inte kunna gå, men eftersom jag har ganska stor smärttålighet, samt att jag alltid vägrar att ge upp, gick det omöjliga ändå till slut, men det tog väl runt tjugo minuter eller så, i anspråk.
Det kom inte heller ut något folk på parkeringen, trots att jag skulle påbörja mitt skift, och förklaringen till detta var ju att jag redan var sen till jobbet och alla hade därför redan kommit eller åkt sin väg. Jag var därför helt ensam, ingen kunde hjälpa mig och jag kunde inte heller komma i kontakt med någon på just denna lite undanskymda del av parkeringsplatsen.
Jag kommer ihåg att jag kände mig oerhört hjälplös, eftersom jag inte kunde komma i kontakt med någon. Jag kan inte heller ha haft en fungerande mobiltelefon med mig, för jag minns att jag tänkte att om jag inte tar mig in i bilen igen, kanske ingen upptäcker mig förrän om 7-8 timmar. Och att krypa in genom en snurrgrind, är inte heller helt enkelt, dessutom har jag för mig att det hela utspelade sig under november månad år 1999. Det var alltså ingen överdriven värme utomhus vid tillfället. Ja, det var problematiskt på många sätt.
Men när jag väl hade kommit in i bilen igen, kunde jag ändå med en viss möda använda mina båda fötter för manövrering av koppling, broms och gas, trots nästintill invalidiserande smärtor i både ben och rygg. Men vilja trumfar ju ofta smärta – i alla fall hos mig… och jag körde därför in bilen på fabriksområdet och parkerade utanför fönstret till pannrumskontoret, vilket var mitt och mina arbetskollegors kontor och normala tillhåll, i alla fall när vi inte var ute i verksamheten och jobbade med något som hade gått sönder, vilket var ganska vanligt förekommande.
Nu kunde jag bara göra en enda sak, och det var att tuta tills det kom ut någon, för jag kunde ju som sagt inte ta mig ut ur bilen. Jag satt ju där jag satt… och tutade!
Tutade… och tutade…
Till slut kommer en vrålarg kollega ut och undrar varför jag inte kommer in och löser av honom. För nu är jag runt en timma sen och sitter utanför och tutar i bilen.
Vad är detta för jävla sätt?
Jag förstår honom, men försöker samtidigt förklara situationen och jag kan verkligen inte jobba, varken denna torsdagskväll eller nästkommande kväll. Det är helt kört!
Min kollega är fortfarande arg och kokar nästan av ilska och säger att han måste hem omedelbart, men jag kan inte hjälpa honom och säger att antingen får företaget fixa en ersättare för honom, eller så får man helt enkelt stänga ner produktionen för dagen.
För i vår arbetsroll var vi de enda som inte var ersättningsbara och vår existentiella närvaro var en grundförutsättning för att överhuvudtaget kunna bedriva produktion, samt starta och stoppa densamma. Vi var så att säga nyckelpersoner in absurdum, men företaget tyckte ändå inte att det var intressant att bemanna upp med någon back-up resurs. Men efter denna händelse fick vi ändå in ännu en person i systemet. Alltid något.
Vi var alltså vid tillfället endast tre man som körde tvåskift och som hade beredskap sju dagar i veckan, samt som jobbade någon form av 12-timmars treskift under sommaren. Nu fick vi in ytterligare en person i systemet, men hur man löste problemet just denna gång kommer jag inte ihåg. Men jag tror att man helt enkelt fick göra en tidigare nedstängning för dagen, med övertid för min arga kollega denna dag, samt inte starta upp någon produktion överhuvudtaget nästa dag.
Jag fick sedan, inte utan stora problem, försöka ta mig hem med bilen och sedan ytterligare en gång tvinga mig ut ur bilen och försöka ta mig in i huset, trots att jag på grund av smärtorna egentligen varken kunde gå, eller stå upprätt (och än mindre köra bilen). Sedan fick jag ta någon form av värktabletter och krypa uppför trappan till sovrummet på övervåningen och sedan försöka kravla mig upp i sängen.
Och nu kunde allt bara bli till det… sämre!
Och bra mycket sämre blev det, men det återkommer vi till i den andra delen av denna berättelse, för nu är det slut på berättelsens första del!
Den Skogstokiga Bloggen 