Jag glömmer aldrig när farsan skulle skoja med mig i min barndom och tvärnitade med sin Volvo PV, så att jag flög fram och slog sönder vindrutan med skallen. Jo, jag satt i obältad i framsätet, men detta var före bälteslagarna. Dessutom åkte vi bara en kort sträcka mellan vår bostad, och min farmor och farfars bostad, en sträcka på ca 500 meter, eller något liknande. Men det spelar mindre roll när farsan tvärbromsar och ska skoja med mig, vilket jag inte alls var förberedd på. Jag hinner inte reagera förrän jag flyger fram och skallar sönder vindrutan.
Jag blir ledsen eftersom jag har haft sönder vindrutan, men jag var ju bara 10-11 år eller något liknande. Mitt vuxna jag förstår ju att all skuld låg på min far, men som barn förstår man inte detta på samma sätt. Men jisses vilken utskällning farsan fick av morsan, när jag talade om vad som hade hänt när vi kom hem. Inte ofta min kära mor blev arg, men där och då var hon ett rytande lejon…
Ungefär i samma veva var jag hemma hos några kamrater och vi cyklade runt som dårar i trädgården. Vi blev djärvare och djärvare och till slut blev det även ett ”Chicken race” på cykel. Men ingen väjde så vi frontalkrockade. Jag minns att jag flög över styret och även över den andra cykeln, för att sedan krascha på alla fyra på gårdsplanen. Min yngre kompis gjorde exakt samma resa, fast åt motsatt håll, när cyklarnas båda framdäck gick in i varandra och det blev tvärstopp. Men bortsett från lite skrubbsår blåmärken, blev det inga skador, varken på oss eller våra cyklar. Detta var före cykelhjälmarnas tidsålder. Jag cyklade sedan hem på samma cykel, vilket innebar en tur på 4-5 kilometer.
En annan cykelincident inträffade på mitt arbete i vuxen ålder, då jag skulle hämta frukost från matsalen åt mina arbetskamrater. Monterade på cykelkärran och drog iväg med cykeln, precis som vanligt, helt utan en tanke på att jag hade en bred cykelkärra monterad där bak.
Kärrans ena hjul fastade naturligtvis i ett fundament till ett vägräcke, och det blev tvärstopp på hela ekipaget. Helt plötsligt rycks cykeln bort under mig. Jag flyger över styret och rakt ned i asfalten med händerna före. Mina oskyddade händer rakt ner på grusig asfalt. Jag slog även i mitt ena smalben under flygturen och det gjorde jävligt ont överallt. Men inga frakturer eller öppna sår. Det kom minst fem-sex gubbar springande, folk som hade sett min lilla flygtur, och undrade hur det hade gått med mig? Hade jag skadat mig eller gjort mig illa?
Men det första jag gjorde efter vurpan, var att ställa mig och kolla så ingen annan hade sett det hela, vilket naturligtvis var kört redan från början, och sedan totalt blåneka till att jag hade slagit mig, eller skadat mig.
Nä, det gick bra, ingen fara!
Problemet förutom skrapade såriga handflator, smärtande handleder mörbultade knän, var att jag hade slagit i mitt smalben så in i helvete, att jag nästan inte kunde stötta på det. Sedan svullnade smalbenet upp och jag blev med någon dags fördröjning även tvingad att röntga smalbenet, men inga frakturer. Svullnaden och smärtan försvann ju efter ca 3-4 månader, så det var ju lugnt. Nej, jag sjukskrev mig aldrig, men det blev åtminstone en skadeanmälan på jobbet, ifall det skulle bli några framtida problem.
I vuxen ålder krockade jag min Volvo Amazon på lunchrasten. Krockade med en gammal skolkamrat och lyckades skrota hennes Volvo 164. Jag slog av tändningsnyckeln med knät, annars inga skador, förutom bilarnas skador. Polisen vill sätta dit mig för vårdslöshet i trafik och skulle få mig att skriva under på detta, vilket jag totalvägrade. Åtalet blev sedermera nedlagt, eftersom man inte kunde bevisa ett skit. Däremot dömde försäkringbolaget mig som vållande till olyckan, vilket straffades sig med bl.a. dubbla självrisker mm. Sedan blev jag utsatt för bogseringen från helvetet, men detta äventyr har jag redan skrivit om i ett annat inlägg här på bloggen.
Midsommarafton 1977 kör jag min nya Zundapp KS50, rakt ner i ett stort jävla krondike. På fyllan givetvis! Farsan var mindre glad dagen efter, när han fick hjälpa mig att rikta upp det krökta styret. Men är det midsommar så är det…
Samma moped, men nu vinter och jag vurpar mitt på riksvägen, mitt i natten och på fyllan. Inga skador på varken mig eller mopeden. Men efter denna incident, blev jag försiktigare gällande alkohol och mopedkörning. Funkade inte alltid så bra ihop.
En snöig vinter på Dalboslätten körde jag i diket, då sikten försvann på grund av kraftigt snödrev. Hjulspåren jag kört efter de senaste kilometrarna försvann ur min åsyn och bilen skar rakt ner i ett krondike med höger framhjul. Det var som att köra in en mjuk bomullshög och bilen låg oskadd, men hopplöst nedkörd i diket. Det var omöjligt att komma upp för egen hand. Gick till närmsta hus för att få hjälp. Bonden som bodde där ville dra upp bilen så vårdslöst att spoilern i så fall hade slitits loss
– ”Äh, den har ändå ingen funktion att fylla”, tyckte bondgubben, jag var inte oväntat av helt annan åsikt!
Bilen fick därför stå kvar i diket tills nästa dag, då den drogs upp med traktor via bogseröglan av bondgubbens son. Men hade den gamla bonden fått bestämma hade troligtvis både spoiler som styrstag mm, slitits loss på kuppen.
I det militära somnade jag bakom ratten en gång, detta efter att ha varit igång nästan i ett helt dygn i sträck. Jag körde ner hela lastbilen i ett djupt krondike och missade en liten byggnad (pumphus eller något liknande) med bara några ynka få decimeter. Detta var tidigt på morgonen, vid 4-5-tiden någon gång. Lastbilen blev liggande med högersidan tungt förankrad långt därnere i diket. Vi fick helt enkelt evakuera oss genom att klättra ut via förardörren. Dörren fick dock öppnas uppåt, likt en oerhört krånglig och opraktiskt taklucka, eftersom lutningen var ganska omfattande. Men det gick ju att komma ut till slut, sedan gick vi bort till vårt tältläger, som låg endast några hundra meter bort, för att lägga oss och sova. Tur i oturen var att jag körde i diket, precis innan vi kom tillbaka till vårt läger, som låg runt nästa sväng.
Nästa dag behövdes det två fyrhjulsdrivna lastbilar, kopplade i serie, för att få upp vår lastbil som låg tungt förankrad där nere i diket. Men det blev inga skador varken på oss, eller på lastbilen. Farten hade varit låg och när framhjulet började skära ner i diket, hade jag vaknat till liv, bromsat och förgäves försökt styra upp från diket igen, men till ingen nytta alls. Lastbilen skar, i slowmotion, ner i det mjuka diket och lade sig mjukt tillrätta på sidan. Det hela var mer att vi kanade ner i diket, än att vi körde ner i diket. En tung dikeskörning av den mjukare sorten alltså.
Trots alla incidenter har det alltid slutat lyckligt för min del (hittills i alla fall!) men ett par gånger har det faktiskt varit nära, väldigt nära till och med.
Det var vinter och jag körde på Riksväg 45 (Nuvarande E45) då jag möter en dåre som kör om en mötande bil. Det är vinter, halt och snövallar på båda sidor av vägbanan som är ca 2 meter höga. Nu ska alltså 3 bilar samsas på en yta som maximalt rymmer två bilar, plats lite space emellan. Det fanns helt enkelt inte plats att mötas, det fanns inte tid att bromsa, det enda det fanns tid till var att krocka.
Jag insåg att en krock här kommer jag inte levande ifrån och ryggmärgsreflexen tar över och jag svänger upp mot snövallen, samtidigt som jag bromsar in häftigt. Som tur är reagerar även den omkörda bilisten på samma vis, bromsar och svänger även han upp mot snövallen så mycket det går. Detta gör att den omkörande bilen svischar förbi i full fart, endast några centimetrar från min förardörr. Jag inser att jag kom undan med blotta förskräckelsen, och här var jag nog närmare döden än jag någonsin varit tidigare.
Nja, detta var nu inte riktigt sant, för många år tidigare stirrade jag också döden i vitögat vid ett tillfälle, och även då blev jag räddat till de levandes sida av min ryggmärgsreflex. Denna gång var det också nära…
Det är fredag eftermiddag och jag är på väg hem från lumpen i min bil. Vägen jag kör på är en smal, krokig, asfalterad 70-väg, med många sänkor och krön. Hade kört vägen många gånger tidigare, och jag var välbekant med alla luriga passager och kurvor. Men ibland hjälper detta föga. Körde en Volvo Amazon försedd med rullbälte som enda säkerhetsdetalj. Kör kanske något för fort, typ 70-80 km/h. Vad kan gå fel?
Ja, allt…
Närmar mig en känd svår passage, där man måste ha lite koll på omgivningarna, men jag ser inga andra fordon. I mitt avtrubbade sinne hade jag dessutom glömt bort att det fanns en sänka i vägen rakt framför mig. En förrädisk sänka som innebar att de fordon som befann sig där nere, blev helt osynliga från min aktuella position. De försvann liksom…
Jag passerar krönet och ser helt plötsligt baklämmen på ett traktorekipage!
Helvete! Nu går det åt helvete…
Hinner inte bromsa och för att undvika en våldsam kollision med det långsamgående fordonet några sekunder senare, blir jag tvungen att hastigt påbörja en omkörning, trots vetskapen om ett nytt backkrön framför mig. Finns det en bil på andra sidan backkrönet, är den helt osynlig för mig och när jag någon sekund senare ligger jämsides med traktorn ser jag plötsligt en mötande bil endast några få meter framför mitt eget ekipage.
Att gasa och köra om traktorn gick inte, varken tid eller utrymme för detta existerade. Att väja ut i spenaten gick inte heller, för där fanns både kraftiga träd och bergsknallar. Jag visste fan inte vad jag skulle göra och om 3-4 sekunder dör jag förmodligen i en frontalkrock. Att frontalkrocka med en Volvo Amazon i 70 km/h var antingen en snabb död eller resten av livet som ett vårdpaket.
Men det var nu ryggradsreflexen tog över och utan att tänka tvärnitade jag med låsta bromsar i någon sekund, för att sedan släppa upp bromsen och svänga kraftigt åt höger och därefter bromsa igen. Jag har inget minne av hur jag egentligen bar mig åt, jag bara gjorde…
När jag bromsade skapades de nödvändiga fem meter jag behövde för ändamålet. Traktorns konstanta framfart frigjorde denna yta under de få sekunder som situationen krävde. Men när jag svängde höger hade jag ingen aning om det ens fanns någon plats för min bil på den yta jag eftersökte.
Den mötande bilen verkade inte ens ha hunnit bromsa och passerade max en meter från min bils förardörr. Den bara svischade förbi. Uppskattningsvis undvek jag en given dödsolycka med 1-2 sekunder till godo. Ibland ska man ha tur…
Den Skogstokiga Bloggen 