Ibland smäller det bara! (Eller: Bogseringen Gud glömde!)


Detta hände för många år sedan, jag var 18-19 någonting. Det var vinter och jag var ute och körde omkring på lunchrasten. Dagen innan hade jag bytt ut mina slitna och olagliga sommardäck, mot några andra dåliga, men lagliga vinterdäck.  Det var ju trots allt, både vinter som vinterväglag.

Jag körde in på en gata. Väglaget var vintrigt och isigt. Då kör det plötsligt ut en Volvo 164 rakt framför mig, från en högergata. Högerregeln gällde, men vad hjälpte det, när bilhelvetet bara kanar när jag bromsar. Jag försökte naturligtvis väja för bilen som kör ut rakt framför mig, högerregel eller inte, jag kunde ju för satan inte bara försvinna upp i tomma intet.

Försökte undvika krocken genom att parera mot vänster, men den andra bilen skar hela tiden min körriktningslinje. Möjligen hade en krock kunna undvikas med en panikbromsning vid torrt väglag, men med en isbelagd gata i nedförsbacke, var det omöjligt att undvika en kollision. Jag kunde inte bromsa bilen, eller ens undvika en kollision, det enda jag kunde göra var försöka mildra den krock som oundvikligt skulle komma inträffa.

Hade jag parerat åt höger, som var mest naturligt, hade jag omedelbart kört in i den andra bilens vänstersida. Jag vet inte varför den andra bilens förare inte ens försökte bromsa, eller om det var högerregeln som ersatte allt sunt förnuft. Personen i den andra bilen gjorde absolut ingenting för att förhindra kollisionen, snarare tvärt om.

Resonemanget verkade var att: ”Jag kommer från höger och har förkörsrätten på min sida”. Sedan kör hon bara ut rakt framför mig. Avståndet kanske var 25 meter, och hon körde sakta ut, samtidigt som hon hela tiden skar vinkeln genom att svänga mot mitt håll. Krocken gick inte att undvika.

Till och med en pårökt binnikemask hade förstått att man inte kunde köra ut framför på detta vis, högerregel eller inte, det fanns inte någon möjlighet för denna manöver med rådande väglag. Vi var dömda att krocka med varandra redan från första början.

Till slut krockar vi, då fronten på min Volvo Amazon borrar sig in i Volvo 164:ans vänstra framskärm, snett framifrån.  Då var vi nästan uppe på trottoaren på fel sida av gatan, sett från min position.

Hade den andra föraren bromsat i tid, gasat på eller försökt parera åt rätt håll, hade krocken kanske kunna undvikits. Men kör man rakt ut framför en bil, då vinterväglag råder, är en krock svår att undvika.

Föraren i den andra bilen visade sig vara en tidigare klasskamrat från parallellklass i högstadiet, så vi var ytligt bekanta, redan innan krocken. Men någon dåre som ser krocken genom sitt lägenhetsfönster ringer polisen som är på plats redan innan någon minut.

I min värld var detta ingen polissak, utan ett försäkringsärende. Varför man ringde polisen var därför en gåta?

Ingen av bilarna, som stod halvvägs ute i gatan, var dock körbara. Den andra Volvon blev helt sned i ramen och fick senare skrotas, medan min Amazon kunde leva vidare, då frontbalk rätats ut och front, huv, skärm och tändningslås (!) bytts ut.

Vid krocken slog jag i knät i tändningsnyckeln, som går av inuti tändningslåset. Bilen går sedan inte att starta, när den väl stannade, vilket den gjorde vid krocken. Tändningen fick stängas via batteriets pluspol.

Första åtgärd polisen gör när de kommer, är att räcka fram ett papper som jag bara ska skriva under.

Vad är detta, undrar jag förvånat?

Ett erkännande om grov vårdslöshet, säger polisen!

Jag inser ju att en underskrift är lika med ett indraget körkort, och vägrar därför att skriva på, till polismannens stora förtret. Det hela fick därför gå vidare till en förundersökningsledare, som skulle utröna om något brott hade begåtts.

Polisen varken frågade om jag var skadad, chokad eller något annat. Han brydde sig inte överhuvudtaget.

Jag hade faktiskt krockat och kunde ha slagit mig. Jag berättar för polisen att bilen inte går att starta eftersom jag hade slagit av tändningsnyckeln med mitt knä. Polismannen brydde sig inte, men blev irriterad över att jag inte erkände vårdslöshet i trafik.

Varför skulle jag göra det?

Högerregeln!

Det kanade bara när jag bromsade, vad fan skulle jag egentligen göra?

Hur fort körde du?

40 km/h sa jag, trots att sanningen nog var att jag körde närmare 60 km/h. Men det hade mindre betydelse för utfallet, jag hade inte kunna stanna i alla fall.

Bilen fick skjutas åt sidan, sedan fick jag gå tillbaka till jobbet, och där bli utskälld av chefen, eftersom jag hade tagit all för lång lunchrast. Givetvis sa jag att jag hade krockat, men chefen brydde sig mindre om hur det hade gått, än att jag var sen.

Fick sedan ringa och få tag i en bekant från hemorten, som hjälpte mig att bogsera hem bilen på eftermiddagen efter jobbet.

Det visade sig att han hade två meter bogserlina att erbjuda. Jag kunde inte starta motorn, och batteriet räckte endast till lite ljus på bilen i mörkret. Det var 10-15 minusgrader, framrutan immade och isade igen utan fungerade defroster, jag fick därför köra med nedvevade sidorutor, trots kylan.

Det blev sedan en skräckfärd utan dess like, eftersom jag blev bogserad i 120 km/h, med två meters bogserlina, med nedisad framruta och ett kalldrag från de öppna sidorutorna. Jag fick krampaktigt hålla i ratten, råstirra på bromsljusen på bilen framför och bara försöka överleva skräckfärden. Foten var beredd att panikbromsa, men vad hade det hjälpt?

Det hela hade ju slutat i en ny krock, och/eller en dikeskörning.

Men jag överlevde bogseringen med minsta möjliga marginal. Det var en skräckfylld upplevelse.

Har varken förr, eller senare, varit så skräckslagen, som jag var under bogseringen. Jag vet inte om han glömde bort att han bogserade mig, eller om han bara struntade i vilket. Han var inte så petig.

Batteriet höll även på att ladda ur under den två mil långa bogseringen, vilket gjorde att jag både såg och syntes dåligt. När vi kom hem till mig, gällde det att hänga med och bromsa så gott det gick, men till slut kom vi ändå in på gårdsplanen hemmavid och det sista som hände var att bogseringslinan rycks av pga att det var omöjligt att parera med endast två meter lina…

Till slut kom så domen om mitt trafikbrott, som talade om att det blev nedlagt eftersom något brott ej kunde styrkas. Förvisso hade jag kört något för fort, vilket jag ljög om (sa 40 km/h istället för 60), men väglaget, och andra omständigheter gjorde att jag kunde frias rättligt. Den andra föraren gjorde just ingenting för att förhindra krocken, snarare tvärt om, där av utslaget.

Jag fick mitt straff via Folksam istället, eftersom de ansåg mig som ensam vållande och jag fick därför även betala den andra förarens självrisk. Det blev en dyrbar historia, men något trafikbrott blev jag aldrig fälld för. Men hade jag skrivit på polisens papper, hade garanterat körkortet rykt!

Ett riktigt svinaktigt beteende från polisens sida, kan jag än idag tycka!

Polis, polis, potatisgris!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s