Detta är en berättelse som handlar om diverse lösryckta sekvenser från mitt liv, och det som knyter ihop det hela är faktiskt eld och bensin i olika kombinationer. En annan gemensam nämnare i samtliga fall, är en bil. Inte samma bil dock, utan flera olika bilar, vid flera olika tillfällen. Men vi börjar väl lite lätt med något som inte är eld, men som lätt kan bli eld, nämligen bensin…
Vid ett tillfälle då jag skulle slanga lite bensin till vår gräsklippare, men gick ju som vanligt lite fel. Jag har för mig att jag slangade från farsans PV. Jag stoppade ner slangen genom bensinpåfyllningsröret på bilen och började sedan att suga i slangens andra ände, inget konstigt så långt. Efter en stund var bensinen nästan uppe vid munnen och en perfekt häverteffekt var endast någon sekund borta, fortfarande inget konstigt.
Men då, ja precis exakt då, råkar jag naturligtvis sätta något i vrångstrupen och jag hostar hastigt till, och drar därefter reflexmässigt in ett andetag, med konsekvensen att jag råkar svälja en klunk prima blyad 98-oktanig bensin på kuppen. Nu blev det plötsligt väldigt konstigt!
– Helvete!
Nu ska jag väl inte överdriva mängden bensin, för det var ändå en relativt liten klunk bensin i sammanhanget.
Bara en liten klunk!
Bara en liten slurk!
Ett litet smakprov!
Men när det gäller att svälja bensin, var det dock mer än nog, kan jag lugnt säga. Det smakade givetvis inte speciellt gott, och jag försökte omgående spotta och fräsa ut så mycket det bara gick, men jag hade ju redan svalt skiten, så det var för sent. När jag satte i vrångstrupen (kan ha berott på de goa bensinångorna från bensintanken) och bensinen kom in i munnen, aktiverades naturligtvis både hostreflex som sväljreflex, av bara farten.
Tvi vale och fy fan…
Det hela gick också väldigt fort undan och jag inser omgående att jag har svalt skiten, ja bensinen alltså…!
– Helvete också, vad ska jag göra?
Man ska tydligen försöka undvika att kräkas när man har förtärt bensin, det hade jag ju hört någonstans, men mjölk skulle tydligen vara bra, för det kom jag ju ihåg. Så efter att försökt skölja ur munnen med vatten, klunkade jag i mig ett par glas mjölk. Sedan hände inte så mycket mer och visst funderade jag på vad jag skulle göra förutom detta? Men jag kom till slut fram till att det var lika bra ide att inte göra något alls, så länge jag inte mådde dåligt, vilket jag inte gjorde.
Jag tror att jag var ensam hemma vid tillfället och min ålder var troligtvis runt 17-18 år någonstans, och jag bodde hemma hos min föräldrar. Jag drack sedan ytterligare lite mjölk, bara för säkerhets skull. Tydligen kan man få kemisk lunginflammation av bensin (och även andra allvarliga symptom), men det hade jag ingen aning om, där och då. Kanske tur att jag inte visste…
Jag kunde i och för sig ha ringt någonstans och frågat vad jag skulle göra, men så blev det inte heller. Jag brukar nämligen inte stressa upp mig i onödan, om man säger som så!
Men jag undrade naturligtvis hur jag skulle må sedan, nu med bensin där inne i magen. Självfallet var det nyttigt som själva fan, för bensin med sitt innehåll av bly och bensen, är väl nyttigt? Eeehhh!
Nej, faktiskt inte, det är ju snarare väldigt giftigt och dessutom cancerogent så det förslår, men efter så här många år, motsvarar det säker bara några paket cigaretter, och eftersom jag slutade att röka för många år sedan, kompenserade det säkert för det andra på något sätt. Eller så har bara räkningen inte dykt upp ännu, men den som lever får se!
Jag vet faktiskt inte om det kommer att påverka, men jag har aldrig varit en person som går och oroar mig för sådant som kanske kan hända i framtiden! Jag har dessutom utsatt mig för stora mängder ammoniak, freon, saltsyra, svetsrök, asbest och andra kemikalier genom livet och det enda som egentligen har hänt är att min hals och mina luftrör har gått åt helvete, med astmaliknande symptom. Tvättat händerna i diesel har man ju också gjort ett antal gånger för många år sedan. Nyttigt, nja, kanske inte…
På ålderns höst jobbar jag dessutom på en petrokemisk industri, vilket förmodligen beror på att all bensin och annan skit har rubbat mitt DNA, vilket i sin tur, gjorde att jag sökte mig till denna verksamhet, eller kanske inte… Men vem vet?
Men tillbaka till där och då:
– Det är nog inte så farligt…
– Det gick nog bra…
– Det blir nog snart bättre…
– Vi väntar och ser…
Det finns alltid många varianter av varför jag inte behöver åka iväg till läkare, men det går ju faktiskt alltid bra… än så länge i alla fall! Men så är det ju, det går alltid bra, tills det inte längre gör det. Men det blir som det blir, när det inte blev som det blev…
Hänger ni med?
Bra! För själv har jag redan tappat tråden för länge sedan…
Men vad visste jag egentligen om bensin, förutom att det inte är bra att svälja skiten?
Jag visste inget!
Men det stora problemet, där och då, var att jag rapade bensinångor i hela tre dagar. Det smakade vedervärdigt och halsbrännan var högoktanig så att det förslog. Nej, en halsbränna med vidhängande bensinsmak, är verkligen inget att leka med.
Raparna både luktade och smakade, högoktanigt petroleum, vill jag påstå och de var otroligt hemska att få upp via matstrupe, hals och mun. Usch och fy!
Gå omkring och rapa petroleumgas i dagarna tre, är inget jag ens önskar min värste fiende (vem detta nu månde vara?), för det var riktigt hemskt! Varje rap genererade dessutom ett rejält hostanfall, parallellt med halsbrännan från helvetets domäner, eftersom bensinångorna från magen retade gallfeber på både luftvägar, som matstrupe. Det var hemskt!
Man säger ju att lite skit rensar magen, men vad gör lite bensin med magen?
Det är det ingen som har sagt något om!
Toabesöken under dessa dagar var inte att leka med, nu var metangasen uppgraderad till rena flygbränslet. Hög explosionsfara…
Det närmsta jag råkat ut för i livet för övrigt, var när jag i min ungdom snapsade ren 60 % Strohrom vid ett flertal tillfällen. Bakfylleraparna dagen efter, var nästan jämförbar med den vedervärdiga halsbrännan från bensinsnapsen, där de smakstinna raparna och den extremt sura magen nästan var simultana. Men bara nästan, för det skiljde faktiskt ett par divisioner mellan dessa olika upplevelser, trots allt.
Men efter några dagar var det hela, tack och lov över, och därefter bytte jag strategi i samband med anskaffandet av bensin till gräsklipparen. Men då hände det naturligtvis andra saker istället…
Jo, jag vet att man kan köpa bensin på macken och ta med hem! Men nu gjorde vi inte det och då blev det som det blev istället!
Suck!
Ett tag senare, när jag åter skulle slanga bensin till gräsklipparen, var ju förfaringssättet ändrat i grunden. Nu startade jag bilen, lossade sedan bensinslangen till förgasaren, och stoppade ner denna i en liten plastdunk (inte förgasaren då, utan slangändan…), och sedan fick motorn gå tills den stoppade. Sedan upprepade jag detta förfarande några gånger, tills jag hade fått ut en lagom skvätt till gräsklipparen.
JO, JAG VET ATT MAN KÖPA BENSIN PÅ MACKEN OCH TA MED HEM TILL GRÄSKLIPPAREN! JAG VET ATT MAN KAN GÖRA SÅ!
Men jag gjorde inte så då, men av förklarliga skäl som ni snart ska förstå, började även vi köpa hem bensin inom kort. Men nu tillbaka till berättelsen:
Nu slapp jag risken att svälja den illasmakande bensinen, risken var helt eliminerad.
Yes, nu hade man tänkt till!
Men löser man ett problem, skapar man genast ett nytt, och naturligtvis tappar jag taget om slanghelvetet, vilket betydde att bensinen nu helt plötsligt sprutade ut på det heta grenröret. Naturligtvis började det brinna som fan i motorrummet. Höga eldslågor stod plötsligt rakt upp mot den öppna motorhuven.
– Helvete, nu brinner det som satan i bilens motorrum!
Jag stängde snabbt av motorn, men trots att bensinen hade slutat att pumpa ut från slangen, ville det inte sluta att brinna. Jag tror att jag då försökte stänga motorhuven för att kväva elden, men inte fan fungerade detta heller!
– Hjälp!
Det låg givetvis en rejäl skvätt bensin kvar och slaskade runt vid ventilkåpan och även i diverse andra skrymslen och vrår, där i motorrummet. Så länge det fanns bensin kvar, skulle det fortsätta att brinna, och till hjälp hade bensinen även diverse gummislangar, elkablar och annat smått och gott att tugga på! Det fanns brännbart kvar för ytterligare en stunds brasa.
– Helvete, jag måste få stopp på branden, tänkte jag hysteriskt och kom på att det fanns en brandsläckare inne i huset, som jag snabbt som ett skott, sprang iväg och hämtade.
En halvminut senare tömde jag skumsläckaren i motorrummet. Elden slocknade och skadorna var minimala. Möjligtvis att bensinslangen fick bytas, samt att färgen på motorhuvens insida, hade flagnat lite av värmeutvecklingen, men inte mer än så.
Men några år in i framtiden blev det dock fler bilbränder, för då hade jag börjat rostlaga våra gamla skruttiga bilar.
Vid ett tillfälle låg jag under bilen i garaget och svetslagade tröskeln vid förardörren. Det var alltid en massa rost som man var tvungen att fixa innan besiktning. Jag trodde alltid att det bara skulle ta runt 3-4 timmar att laga, sedan fick man likt förbannat ligga och svetsa i flera dagar istället. Så var det i princip… varje gång!
Nu låg jag där och skulle fixa en stor rostskada på bilens vänstra tröskel, precis vid golvkanten under förarplatsen. Jag hade kapat ur den rostskadade delen och höll på att punkta dit den nya plåten, då jag får för mig att jag genast måste kolla inuti bilen. Vet inte varför, men jag kände på mig att något var fel…
Jag öppnar bildörren och ser då att det brinner inuti bilen!
– Helvete, det brinner inne i bilen!
Det hade tagit sig rejält i plastkonsollen som täckte säkerhetsbältet vid dörrstolpen, och lågorna slickade nu glupskt mot den fårskinnfällsförsedda (!) förarstolen.
Men varför i all värden hade jag en fårskinnsfäll i bilen samtidigt som jag höll på att svetsa, kanske någon med rätta undrar. Är jag helt pucko eller?
Men jag skulle ju inte svetsa på förarstolen inuti bilen, så varför är detta relevant?
Jag skulle ju svetsa under bilen… pucko!
Jo, men det var faktiskt viktigt, fick jag lära mig…
Jag var helt enkelt både ung och dum i huvudet vid denna tid, men nu är jag inte ung längre… ja, ja!
En kraftig eldslåga tuggade nu i sig plasten, likt ett stearinljus som konsumerar sitt stearin. Men elden blev naturligtvis ännu kraftigare av det extra syre, som tillfördes när bildörren öppnades. Eldslågan bredde nu sig ut, och var endast ett fåtal centimetrar från fårskinnsfällen.
Det är möjligt att jag var dum i huvudet, men jag var inte dummare än att jag förstod att det hela höll på att gå åt helvete totalt. Satan, nu var goda råd verkligen dyra!
– Jag måste göra något… NU!
Jag släcker därför instinktivt och omgående, den brinnande plasten med mina händer. Jag hade inte ens några handskar på mig, när jag kvävde den brinnande plasten med mina bara händer.
Men jag fick inga brännskador, otroligt nog, inte ens ett brännsår fick jag!
Givetvis hade jag varit grymt naiv och vårdslös i min hantering och i mina förberedelser. Bilen kunde faktiskt ha brunnit upp om branden hade fått husera i fred några få minuter till. Då hade garaget också åkt med på kuppen, och helt plötsligt hade även bostadshuset legat i farozonen.
Det ironiska i sammanhanget var, att bara någon vecka innan denna händelse ägde rum, hade någon i närområdet eldat upp sitt garage just på detta vis. Man hade svetsat på en bil, som tog eld, och sedan brann både bil och garaget upp.
Hur jävla dum får man egentligen vara, tänkte jag, och upprepade sedan deras misstag rakt av hemma i mitt garage, bara någon vecka senare… Ja, hur jävla dum får man egentligen vara?
Det var nog därför jag släckte elden med mina oskyddade händer, jag förstod instinktivt faran med den uppkomna situationen, och löste problemet omgående med det som stod till buds -mina händer.
Jag struntade i eventuella brännskador, för konsekvenserna som låg i vågskålen var betydligt värre än några sönderbrända händer. Händer läker väl ihop på några veckor, medan ett nedbrunnit hem garanterat hade följt med mig i bagaget genom hela livet.
Men jag redde ut situationen, och lärde mig även massor på kuppen. Elden hade orsakat en del skador på bilen, som jag blev tvungen att åtgärda mer eller mindre omgående.
Kabelhärvan som löpte från bilens framdel, mot billens bakdel, hade smält ihop till en gigantisk megakabel. Jag fick därför ägna några timmar åt att frilägga varenda enskild kabel och sedan ersätta de sönderbrända kabelhöljena med eltejp. Till slut hade jag i alla fall tejpat alla kablar och nu var även elkatastrofen avvärjd. Denna lagning fungerade sedan problemfritt så länge jag ägde bilen.
Men nu fick jag även åka till skroten med min, till stora delar nedsmälta, plastkonsoll och påtala att jag ville ha en likadan. Säkerhetsbältet hade dock klarat sig, med minsta möjliga marginal, så detta behövde jag inte byta.
Men det första mannen på skroten säger, när jag visar upp den defekta plastbiten var:
”Jaha, du har svetsat, ser jag…”
Helvete, vad jag skämdes!
Men jag var nog varken den första, eller den sista heller, som har kommit till skroten i ett liknande ärende.
Nästa gång jag skulle svetsa samma tröskel på en annan Volvo 240 (inte samma tröskel då, ja ja ni fattar…), vidtog jag kraftfulla åtgärder. Jag hade faktiskt lärt mig av mina misstag, samt även fått en utbildning i hetarbete på mitt jobb. Nu var jag bättre rustad, på alla sätt och vis!
Jag ställde fram en brandsläckare, en hink med vatten, jag frilade allt brännbart inne i bilen, skyddade kabelhärvan ovanför svetsstället, tog bort fårskinnsfäll och golvmatta. Jag blötte även ner inuti bilen för att minimera risken för brand, samt att jag bäddade in bilens insida av svetsstället med brandfiltar. Nu kunde det inte ta eld, det var omöjligt…
Nu kunde det fan i mig inte börja brinna!
Men vad tror ni hände denna gång… Jo, det började självfallet brinna även denna gång. Men nu hann jag släcka elden innan något blev förstört. Det var då själva helvete…
Det var lim, plastspackel från monteringen av bilen en gång i tiden, som spökade denna gång, samt brandfilten (!) som tog eld. Denna gång sprayade jag på vatten och kvävde elden med en annan brandfilt (inte som tog eld, alltså).
Jag släckte alltså branden i en brandfilt, med en likadan brandfilt som brann…
Att en riktig och godkänd brandfilt kunde börja brinna var ju otippat, men ska det jävlas, så ska det! Men jag fick helt enkelt införa tätare kontroller och blöta ner insidan av tröskel och golv, ännu mer. Jag tyckte att jag hade gjort allting i min makt, men ändå räckte det inte till! Men tack vare mina förberedande åtgärder var det aldrig någon egentlig fara, trots att det återigen tog fyr i bilen jag svetsade på.
I efterhand har jag förstått vilken enorm tur jag hade, då det brann första gången, och jag kan än idag, inte förstå hur jag lyckades reda upp situationen. Men gång efter annan reder jag upp sådant här, bara på ren ryggradsreflex, bara så där, gång efter annan.
Men jag lär mig av mina misstag, tack och lov!
Den Skogstokiga Bloggen 