Leva farligt (eller: I väntan på ”The Final Destination: Del 1!”)


Denna gång ska jag berätta om olika händelser i mitt liv där saker och ting hade kunnat gå riktigt galet, men som inte gjorde det av någon obegriplig anledning (även om det i vissa fall ändå blev illa nog). I denna första del, ska det handla om elström och dess effekter. I nästa del handlar det om fall, bilincidenter och annat skoj.

Det har hänt många konstiga saker under livet, och några av dessa ska jag berätta om nu. Vissa av händelserna är helt självförvållade, andra inte. Vissa beror på nonchalans, rent slarv eller vårdslöshet, andra inte. Ibland har jag bara otur och ibland händer det bara. Men det är inte heller alltid som jag själv står i händelsernas centrum, trots att jag är synnerligen inblandad i själva förloppet. Men nu kör vi…

Första händelsen jag ska berätta, handlar om när jag körde elström in i handen och ut genom foten på mig själv. Inte bra!

Jag utförde många fel just denna gång. Kopplade in ett eluttag via en kopplingsdosa utan att bryta strömmen. Ett snabbt quick fix arbete, inget märkvärdigt alls. Jag använde en isolerad tång och en isolerad skruvmejsel. Verktygen var elisolerade och klarade arbete i spänningsatt utrustning utan något problem. Rätt verktyg för ändamålet alltså, men resten var desto mer fel.  

Skulle föra in en strömförande kabel med tången och sedan skruva åt med mejseln. Men jag slant givetvis i det kritiska skedet och kom åt tångens metalldelar med högerhanden, samtidigt som jag stod på en diskbänk av metall med mina strumpförsedda fötter.

Ja, hur dum får man egentligen bli, men jag skulle ju bara… och det är ju då olyckor brukar inträffa. Fel med el är aldrig bra.

Givetvis ska man aldrig arbeta på spänningsatt utrustning (jo, jag hade erforderlig utbildning och kompetens, men vad hjälper detta när man är nonchalant och vårdslös i sitt agerande), men jag skulle ju bara… bara en quick fix!

Inte bra att köra 230 volt genom kroppen. Men jag hade frottéstrumpor för dagen och strömgenomgången blev därför kortvarig. Hade jag ramlat hade fallskadorna förvisso blivit rejält allvarliga (frakturer, huvudskador etc), men nu fick jag bara en stöt i handen och jag kände att strömmen gick ut genom ena foten och vidare ner i den jordade diskbänken.

Jag släppte genast tången, samtidigt som jag försökte undvika att ramla handlöst ned i golvet. Risken med att få ström genom kroppen är att man riskerar att krampa, och inte kan bryta den uppkomna strömkretsen. Men eftersom min kroppshållning var allt annat än naturlig vid tillfället, bröts strömkretsen omgående via tyngdlagen.

Men direkt när strömkretsen bröts, klev jag ner med darrande ben och satte mig på en stol. För hur skulle detta påverka hjärtat, fick känna efter en för en stund. Hade inga brännsår, varken på hand eller fot. Mina frottéstrumpor gjorde strömpassagen mindre effektiv och räddade förmodligen situationen, samtidigt som strömkretsen bröts upp väldigt snabbt.

Men hjärtat gjorde ju inga större krumbukter, så jag slutförde arbetet (som tog mindre än en minut att slutföra), fast med säkringen urskruvad denna gång, bara för säkerhets skull.

Man ska ju inte slarva med säkerheten, trots att man har allt under kontroll… Jag visste ju om riskerna, men nonchalerade ändå dessa. Trots utbildning, kunskap, kompetens och allting, för jag skulle ju bara… en quick fix, var det!

Men man ska aldrig slarva med säkerheten, varken för att spara tid, eller för att man till naturen är lat och bekväm. Men detta hade jag verkligen lärt mig nu.

Men åkte till läkaren, det gjorde jag aldrig.  Tyckte inte det behövdes, dessutom var jag ensam hemma vid tillfället och kunde avgöra saken själv. Jag varken dog eller fick ont, så varför krångla med ett läkarbesök…

Händelsen inträffade någon gång på 90-talet, har jag för mig, men jag skannade hjärtat av ett annat skäl endast för något år sedan, och då fick jag en slutgiltig bekräftelse på att hjärtat inte hade lidit någon skada. Inga fel eller defekter kunde upptäckas, så mitt antagande ca 25 år tidigare, var alltså helt korrekt. Ja, ja…

Men fler stötar har jag fått både förr som senare. Första gången var när jag satte in en stickpropp i eluttaget med avklippt sladd, när jag var 5-6 år någonting. Då fick jag också en stöt, men jag visste att jag hade gjort något otillåtet, därför sa jag aldrig något till min mamma. Hon hade säkert blivit upprörd eller arg då och det ville jag ju inte. Ville inte få skäll. Det var ju bara en liten stöt…

En annan gång var när jag skulle skruva ur en proppsäkring i ett mörkt maskinrum på mitt jobb, för 25-30 år sedan. Jag upptäckte aldrig att någon idiot hade demonterat hela beröringsskyddet bakom säkringarna. Det var därför helt öppet mot säkringshållare, och kabelanslutningar. Så när jag skulle skruva ur säkringen med propphuv, satte jag naturligtvis fingrarna rakt på den förbannade strömförande metallen. Några fingrar hamnade på fasen och några på nollan, med en rejäl stöt som följd. Gjorde ont som fan, men blev inget brännsår denna gång heller, men arg som en rabiesstinn noshörning blev jag ju. Helvete vad förbannad jag blev…

Men det gick ju bra denna gång också… nej, åkte inte till någon läkare nu heller. Varför skulle jag?

En annan gång gick det dock betydligt sämre.  Händelsen inträffade för runt 30 år sedan och jag var inblandad i dramat, men inte huvudperson. Denna gång slutade det hela med livräddande aktivitet av personal från akutbilen på olycksplatsen, innan det blev ambulanstransport till akuten. Samtidigt startades en brottsutredning och jag förhördes av både polis, som Arbetsmiljöverket, men jag hade inte gjorde något fel och blev också helt friad. Jag hade både relevant utbildning, behörighet och kompetens för det jag hade gjort, dessutom ingick jobbet i min arbetsbeskrivning, men den andra personen, däremot…

Men vi börjar väl från början:

Huvudpersonen i dramat var en praktikant, 16 år gammal, som var tillsagd att han inte fick vara inne i pannrummet, där jag befann mig vid tillfället. Det var även skyltat om att ”Obehöriga äga ej tillträde”. Jag höll på att felsöka i manöverskåpet till den hopplösa elpannan, som aldrig ville fungera normalt. En jävla skitpanna var det, men det hör inte hit…

Nu var det åter något som krånglade, och jag felsökte inne i själva manöverskåpet för att se vad som felade, och därefter var det tänkt att jag skulle ringa in en extern elektriker för någon form av åtgärd. Så såg arbetsuppgiften ut och jag var vid tillfället en av de få som fick utföra denna arbetsuppgift på arbetsplatsen. Felsöka genom att mäta, känna efter lösa kablar, efterdra skruvar i elplintar etc, var väl det som gällde i huvudsak.

Praktikanten kom helt plötsligt in i maskinrummet och jag påtalade omgående att han inte fick vara där, men han skulle bara stå bredvid och kolla sa han.

Men du får inte röra något! Sa jag till honom.

– Nä, jag ska inte röra något, säger praktikanten.

Men han var endast sexton år gammal och kopplingarna mellan hand och hjärna fungerade tydligen inte alltför bra… för han rörde faktiskt något och innan jag hann säga till honom på skarpen var det redan för sent. Det gick åt helvete helt enkelt!

Han stod bredvid mig, alldeles för nära tyckte jag och skulle precis säga till honom att flytta på sig, då han helt utan minsta förvarning, lägger högerhandens fingrar på baksidan av en lysdiod. Den andra handen höll han i ett stadigt grepp i den målade metalldörren. På skåpets utsida var pannkretsen inritad på en skylt, där pumpar och andra elektriska attiraljer hade markerats med lysdioder, som lyste då de var aktiverade, vilket de var vid tillfället.

Praktikanten hade alltså redan jordat sig riktigt ordentligt med vänsterhanden, när han satte sina fingrar på lysdiodens baksida, den strömförande baksidan. Beröringskyddet hade försvunnit i ett tidigare skede, och existerade därför inte. Men eftersom den strömförande ytan normalt befann sig inne i ett låst elskåp, hade ingen åtgärdat bristen.

Praktikanten skrek till och föll omgående kvidande ihop på golvet och jag trodde först att han skojade med mig, men ryckningarna i kroppen och hela situationen indikerade att det inte var frågan om något skoj. Det var allvar och nu var det bråttom.

Helvete!

Vad gör jag?

Jag visste att det fanns en reparatör i närheten i en annan del av fabrikslokalen, och just denna reparatör var även deltidsbrandman, så jag satsade allt på detta kort och hämtade honom omgående. Han om någon, kunde snabbt bedöma situationen och ta befälet över vad som måste göras. Samtidigt ringde vi efter ambulans, för vi visste ju redan att det var riktigt akut.

Med facit i hand visade det sig att detta var rätt beslut från min sida. Brandmannen var även gruppbefäl eller något liknande, och visste exakt vad som måste göras. Jag tror att han förberedde HLR-åtgärd eller något liknande. När akutbilen väl kom, efter 8-10 minuter, tog de över och gick omgående på med livräddande åtgärder, eftersom hjärtat då började gå bananas på killen. Det var några minuter där vi faktiskt höll på att tappa honom, och utan brandmannens åtgärder innan akutteamet kom, hade vi kanske förlorat honom…

Han hade ju kört strömmen från höger handen och ut via vänsterhanden, rakt till jord. Däremellan sitter ju hjärtat och hjärtrytmen blev plötsligt så pass avvikande att akutteamet blev tvungen att inleda livräddande åtgärder i väntan på ambulansen. Jag stod alldeles bredvid och såg med egna ögon hur allvarligt det hela blev på så kort tid. Killen låg i spasmer på golvet och akutsjukvårdarna arbetade intensivt och ropade på att ambulansen skulle skynda sig, det var akut…

Hela situationen var väldigt otäck och man behövde inte vara medicinskt utbildad för att se att läget var ytterst allvarlig. Hade jag inte tagit beslutet att omedelbart hämta kompetent hjälp, hade dyrbara minuter rusat iväg och killen hade kanske avlidit på kuppen. Nu pratar vi liv och död på riktigt. Nu var det fan i mig allvar!

Men akutteamet stabiliserade snart situationen och när hjärtat väl var på banan igen, tog ambulanspersonalen över för vidare transport till akuten. Men utan expertishjälp med sin medicinska utrustning hade det hela förmodligen slutat riktigt illa.

Polisen kom naturligtvis också. Även pojkens pappa kom till platsen och var nästan i upplösningstillstånd, när han ville ha reda på vad som hade hänt. Jag förklarade vad som hade hänt, även om detta inte egentligen inte var min uppgift. Jag var redan skärrad och väldigt tagen av situationen och att då nästan attackeras av en arg förälder var inte optimalt. Jag hade ju inte gjort något fel!

Själv tyckte jag det hela var ytterst jobbigt, eftersom det åtminstone till en början kanske antyddes att jag möjligen hade något med olyckan att göra. Men så var det ju inte, och både polisutredningen och utredningen som arbetsmiljöverket gjorde tillsammans med någon annan instans, visade också att jag var helt utan någon skuld.

Jag hade inte gjort något otillåtet, utan min felsökning var helt och hållet i symbios med gällande lagstiftning och arbetsbeskrivning, med tanke på min yrkesroll, utbildning och behörighet. Det var praktikanten som hade gjort fel och brutit mot givna order och gått in på förbjudet område och pillat på förbjudna saker. Olyckligt var det oavsett!

Däremot blev det lite svettigt när det kom en gammal poliskommissarie och skulle göra en rekonstruktion av olyckan. Han flöt ovanpå allt.  Gubben såg ut som ett mellanting av de båda kommissarierna Columbo och Clouseau och maffiabossen i den första filmen om Gudfadern. Han var klädd i någon form av trenchcoat och hatt. En märklig person på alla vis.

Men jag blev nästan kallsvettig när han bad en poliskollega att ta ett foto på honom, samtidigt som han håller i skåpet exakt som pojken hade gjort, och samtidigt pekar på lysdiodens baksida med sitt finger. Så långt inget problem, men när kommissarien tittar mot kameran samtidigt som fingern nästan nuddar den elektriska kretsen därbak på dioden, då är jag på väg fram mot polisen för att fråga vad i helvete han sysslar med?

Helvete, nu går det åt helvete, tänkte jag, samtidigt som jag kallsvettades av den akuta stressen. Jag ville för satan inte uppleva olyckan ännu en gång, men gubben märkte aldrig att han endast var bara någon millimeter ifrån att köra en laddning med ström genom sitt hjärta. Det var nära att det blev en alltför autentisk rekonstruktion av olyckan. Gubben hade säkert dött på kupp. Ett idiotisk agerande av någon som trodde sig vara allvetande bara för han var chef, men någon större kunskap om elsäkerhet fanns inte.

Förbannat vårdslöst, kan jag nog tycka. Jag trodde att historien skulle upprepa sig och för en sekund trodde jag att han skulle sätta fingern på dioden och därmed i detalj upprepa den tragiska händelsen. Visst var han polis, men även ganska dum i huvudet. En riktig dumsnut, var det!

Men praktikanten kom på benen, redan efter några dagar och fick förmodligen inga bestående men, vad jag vet i alla fall. Han fick några år senare även anställning på företaget och gick då under smeknamnet ”Lysmasken” respektive ”Lysdioden”, smeknamn han inte direkt gillade.

Jag är inte säker på att han uppfattade hur nära det hela var, jag som var ögonvittne under hela förloppet, mellan händelse och ambulanstransport. Jag kan verkligen intyga hur nära det var!

En reaktion till “Leva farligt (eller: I väntan på ”The Final Destination: Del 1!”)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s