Som jag skrev i del 1, hade jag en disk i ryggen som gick sönder redan under tonåren. Men sedan dröjde det drygt tjugo år innan jag till slut fick den smärtsamma räkningen för haveriet. När vi avslutade berättelsen i del 1, hade jag precis tagit mig hem med bilen och sedan krupit på alla fyra uppför trappan till sovrummet på övervåningen, och nu låg jag där, mer eller mindre hjälplös i min säng. Där och då, en torsdagseftermiddag, någon gång i november i nådens år 1999, trodde jag givetvis att det hela inte kunde bli så mycket värre, men värre blev det. Situationen gick snart från att vara riktigt katastrofal till att vara fullständigt katastrofal, och det är precis just då, vi klickar igång fortsättningen av berättelsen. Nu ryggar vi inte tillbaka för detta längre, för nu kör vi…
… Nu handlade det bara om att försöka läka ihop ryggen så fort som möjligt. Med hjälp av vanliga värktabletter och med ett passivt ryggläge i sängen, hoppades jag inledningsvis på en snar förbättring. Både dumt och naivt naturligtvis!
Värktabletter och vila! Men vad mer kunde jag egentligen göra för min sargade rygg? Ryggen kändes ibland också nästan helt okej, i alla fall så länge jag inte rörde (!) på mig. Men skulle jag hosta blev jag tvungen att försöka ta spjärn mot sängkanten och väggen, och sedan försöka leda om energin från hostandet till andra delar av kroppen, så att det inte skulle belasta ryggmuskulaturen och just den där ömma nerven från helvetets innandöme. Det var givetvis krångligt, men gick för det mesta att hantera hyfsat i alla fall. Men det stod ju inga andra alternativ till buds, så det var bara att gilla läget, typ…
Jag blev också tvungen ligga i konstant ryggläge hela natten, men eftersom värktabletterna som jag nu hade fått tag i, också var av den lite starkare och receptbelagda sorten, blev jag även lite sömning på kuppen. Vilket givetvis var bra i sammanhanget! Det underlättade! Tabletterna tillhörde egentligen min dåvarande hustru, men strunt samma, för just då var dessa tabletter min enda livlina.
Toalettbesöken blev däremot en riktig utmaning och bara man försökte ändra läge i sängen, skar det som helvetes knivar i ryggen. Ett toalettbesök för nummer ETT var därför en utmaning av guds nåde och jag behövde säkert tio minuter på mig, för att ens kunna ta mig upp ur sängen och sedan ner på golvet.
Ja, just det, ner på golvet var ju det som gällde…
Att sätta sig upp i sängen gick ju naturligtvis inte och att resa sig upp ur sängen, nej, det gick ju inte heller. Det enda som fungerade var att försöka vända sig försiktigt i sängen och därefter försöka hasa sig ner, på mage över sängkanten, och sedan äntra golvet i knästående läge. När man väl stod med knäna på golvet, framåtlutad mot sängen, var det så dags för nästa smärtsamma arbetsuppgift – nämligen att försöka resa sig upp. Rak i ryggen som en fura och med all kraft fördelad genom armar och ben – ja, då kunde det kanske gå att ställa sig upp.
Jo, jag sa faktiskt kanske…
Ibland gick det hyfsat bra, men inte alltid. Att ta sig ur sängen och ta sig till toaletten kunde därför ta allt mellan 10 och 20 minuter i anspråk och det var alltid en jävligt jobbig och smärtsam process!
Pissa bör man, annars dör man, men vägen dit, var ju skit!
Men när det gällde toalettbesök för nummer TVÅ, tillkom givetvis även diverse andra komplicerande moment, eftersom man nu skulle behöva sätta sig ned på toaholken. Därefter skulle ju även själva aktiviteten för ändamålet (!) utföras, vilket samtidigt gjorde att man behövde använda just den muskulatur i ländryggen som även orsakade smärtkaskaderna. Det var som de flesta förstår, en lika extremt krystad, som smärtsam upplevelse.
När muskulaturen väl började smärtkrampa, ja, då kom även nervsmärtchocken från helvetets avgrund med expressfart. Momentet skapade därmed ett rejält och fint moment 22.
Ett moment 22 från helvetets avgrund dock…
Hur man än gjorde sket det sig totalt. Skit också… eller… jo, det var väl det som var själva tanken? Men skita bör man, annars dör man…
Men vad fan skulle man egentligen göra, för det som skulle göras, var ju tvunget att göras?
Men det gällde verkligen att vänta in i det allra längsta och sedan ta smärtkaskaderna som en man och sedan hoppas att man inte svimmade, och få en skallfraktur på kuppen, när man skallade sönder tvättstället på väg ned mot golvet.
Efter själva utförandet av det kroppsliga projektet var man ju även tvungen att vrida på sig och använda toapapper för själva ända-måls-hålet (skitkul skämt, eller hur?), vilket även detta var en mycket besvärlig och smärtsam upplevelse. När man sedan var klar skulle man även försöka resa sig upp igen, vilket efter den nyss utförda proceduren, knappast var någon ”piece of cake”. Snarare tvärt om!
Man fick även försöka undvika att riva loss tvättställ och annat krafts, från väggar och golv, i sina desperata försök för att komma upp på benen igen. Men det lättaste sättet var faktiskt att på något vis hasa sig ner på knä och använda själva toastolen och det närliggande handfatet som hjälpmedel. Hela proceduren, allt som allt, tog väl någonstans mellan 40-60 minuter att utföra och bara vetskapen om att man skulle bli tvungen att uppsöka toaletten igen, skapade givetvis stor ångest. Sedan var det en maxdos av värktabletter som gällde…
Men nu tillbaka till dramat en torsdag i november, nådens år 1999. Eftermiddagen, kvällen, samt natten till fredag, gick dock att genomlida, även om det bitvis var jävligt jobbigt på alla sätt och vis. Men någon gång efter lunchtid på fredagen, hände naturligtvis det, som verkligen inte fick hända, för nu gick det hela snabbt från mycket illa, till bra mycket värre.
För nu gick det, som vi ofta säger på vanlig svenska, käpprätt åt helvete…
Vägen mot helvetet började med att jag fick ett litet hostanfall, inte speciellt märkligt i och för sig, eftersom jag alltid har haft problem med överkänsliga luftrör och superkänsligt svalg, men nu var det verkligen inte läge för ett idiotiskt hostanfall. Verkligen inte, men plötsligt hände det och anfallet gick inte att stoppa. Helvete!!!
Vid en hostattack påfrestas både muskler i mage, som rygg, men under normala omständigheter spelar detta givetvis mindre roll. Men nu, spelade det istället en mycket stor roll, för när hostattacken från helvetet väl bröt loss, var jag inte det minsta förberedd och missade därför momentet med att försöka dämpa eller spjärna emot de akuta hostreflexerna. Jag hann därför inte heller ta spjärn och leda om belastningen från hostattacken ut i kroppen, utan nu gick den helt ofiltrerad, med full kraft rakt in i ländryggen.
Ajjjjj…helvete…aaaaaaaaaaaaaaj…
Jag kände omgående en olidlig smärta i ryggen, när hostan ruskade om ryggkotorna, diskarna och nerverna i alla sina beståndsdelar. Nu var verkligen de kokta grisfötterna stekta och goda råd extremt dyra, men skadan var ju redan skedd. Det fanns inget att göra, förutom att uthärda det outhärdliga. Smärtkaskaderna penetrerade nerven likt ett trumsolo, där varje slag var likt ett förlamande knivhugg rakt in i rygghelvetet och det bara blixtrade som stroboskoplampor innanför ögonlocken av den intensiva smärtan.
Att samtidigt försöka dämpa och avsluta hostattacken, där varje enskilt hostande kändes som om någon höll på att filea nerverna i ryggen med våldsamma knivhugg, och samtidigt uthärda smärtan som samtidigt slog ut all normal motorik i hela kroppen, var nog faktiskt det värsta jag upplevt i hela mitt liv.
Kände man någon livsglädje? – Nej!
Kände man att man levde? – Ja!
Minsta rörelse bestraffades omedelbart med våldsamma smärtattacker direkt från helvetets avgrund. Jag önskade, där och då, att jag åtminstone skulle få svimma av själva smärtchocken, men icke. Det hela var fruktansvärt hemskt och jag trodde nästan att det tredje världskriget hade brutit ut, där i min arma rygg, men svimma, det fick jag fan i mig inte göra!
Märkligt att en ynklig liten nervjävel i ryggen kan generera en sådan våldsam smärta? Hade man sågat av ena armen med en brödkniv, petat ut ena ögat med en sax, eller kört ned hela benet i en flistugg, då hade jag ju förstått det hela, men en sketen bagatellartad nervinklämning? Varför ska just detta vara så in i helvete smärtsamt? Idiotiskt!
Hjärnan drog upp till absolut maxvolym på smärtkanalen. Problemet var ju att det inte gick att försöka hålla emot smärtan (och ta det hela som en man!), nej det gick inte alls!
Invalidiserande smärtkramper slog i princip ut hela kroppen och allt som man normalt hade kunna utföra, var nu plötsligt helt omöjligt. Jag var helt enkelt fånge i mitt eget smärtuniversum och detta skapade givetvis stora problem…
Det handlade alltså inte längre om smärttålighet eller något annat viljestyrt, för nu fungerade inte viljestyrda handlingar överhuvudtaget. Smärtan slog ut i princip allting!
Konsekvensen var nu enligt följande:
Jag kunde inte längre röra mig i sängen, endast minimala rörelser gick att utföra och allt annat skickade förlamande smärtstötar genom min rygg. Nu handlade det inte längre om att försöka uthärda en smärta, för nu hade smärtan en direkt invalidiserande påverkan. Smärtstötarna var så intensiva att det helt enkelt inte gick att röra sig, än mindre att ta sig ur sängen för vidare transport till toaletten. Minsta försök slutade genast med våldsamma plågor och situationen blev naturligtvis lika outhärdlig, som ohållbar.
Jag försökte, trots detta, bemästra situationen genom att tugga i mig maximal dos av de starkaste värktabletterna som fanns att tillgå i huset, men jag kunde lika gärna ha ätit Läkerol, för ingenting hjälpte. Smärtan och dess invalidiserande effekt vägrade ge med sig, och omöjliggjorde alla tankar på att försöka ta sig upp ur sängen.
Min hustru försökte hjälpa mig upp ur sängen, men smärtan avbröt omedelbart alla försök, och när jag insåg att jag inte ens skulle kunna ta mig till toaletten, insåg jag det omöjliga i situationen och bad min hustru att ringa efter en ambulans.
– Ring efter ambulansen, för det här går inte. Det går åt helvete! Ring efter ambulansen NU!
Efter ett litet tag kom det så ambulanspersonal upp till sovrummet. Nu fanns två sjukvårdskunniga personer på plats och givetvis försökte de få upp mig ur sängen.
De försökte att lyfta upp mig på det mest skonsamma sättet som tekniskt sett var möjligt. Tanken var ju att de skulle försöka få upp mig på fötter och sedan försöka leda eller bära mig nedför trappan till undervåningen. Men hur man än försökte, gick det inte att få upp mig från sängen, den intensiva smärtan omöjliggjorde omedelbart alla sådana försök.
Man kunde nu märka av en viss desperation hos ambulanspersonalen, eftersom de inte visste hur de skulle få ned mig via den branta och lätt spiralformade trappan. Enda vägen till den räddande ambulansen gick ju via denna förbannade trappa.
Jag fick därför säga till dem att hämta båren, men de visste inte hur de skulle få ner en otymplig och tung bår via denna branta, trånga och svängda passage? Det var i princip omöjligt att få ned en fullastad bår via denna trapp, men det fanns inga andra alternativ. Ja, det skulle möjligen vara en rejäl dos morfin då… och några uppblåsbara bårar fanns givetvis inte att tillgå vid denna tid.
De fick därför lägga båren bredvid mig på sängen, och sedan försöka få in båren under mig på något sätt. Det tog en stund, men gick faktiskt till slut. Sedan fick de spänna fast mig på båren och sedan försöka få ner mig via den krångliga trappan oavsett.
Jag låg fastspänd och befann mig i ett nästintill lodrätt läge, men med fötterna nedåt, tack och lov. Samtidigt fick ambulanspersonalen jobba stenhårt för att överhuvudtaget få ned båren via trappan på ett säkert sätt, vilket betyder att det hela skulle ske utan att orsaka någon skada eller smärta, varken hos mig, eller hos dem själva.
Själv var jag helt inställd på att det hela skulle sluta i fullständig katastrof, med ännu mera skador på min kropp. Nej, det såg långt ifrån bra ut…
Uppdraget var lika svårt som tungt, vilket även hördes på deras ansträngda pustande och frustande. De svettades även som grisar och hela projektet låg hela tiden och balanserade på katastrofens rand. Jag var bergsäker på att de skulle tappa båren (och mig), men man klarade uppdraget med minsta möjliga marginal. Vilket jag givetvis var ytterst tacksam för!
Jag själv upplevde situationen som både jobbig och skamlig, men vad skulle jag ha gjort? Nu var jag endast ett offer för situationen! Verkligen en loser på alla sätt!
Jag var verkligen inte van att vara så här hjälplös. Men smärtan som föranledde denna ambulanstransport, var ju såpass svår och intensiv, att jag nästintill inte ens hade protesterat mot en dos aktiv dödshjälp, just där och då, när det var som allra värst!
Något överdrivet givetvis, men utifrån ett känslomässigt perspektiv, var smärtan faktiskt så extrem att jag åtminstone borde ha fått förmånen av att svimma för en kort stund. Så hade förmodligen en normal person fungerat, men naturligtvis inte jag… Min idiothjärna funkar ju inte så!
Nu låg jag i alla fall där i ambulansen, och var på väg till akuten på sjukhuset, och detta kändes ju ganska skönt i alla fall. Nu fattades det väl bara att ambulanshelvetet skulle krocka, eller köra i diket också, så hade det hela verkligen varit fullbordat. Men detta scenario inträffade aldrig, tack och lov!
Färden gick sedan vidare till ett sjukhus, men vilket sjukhus och i vilken stad jag transporterades till, det var det aldrig någon som berättade. På denna tid fanns det två olika akutsjukhus att välja på, där det ena var ett mer ett allt-i-allo akutsjukhus och det andra lite mer specialiserat på ortopedsjukvård.
Jag trodde nog att de hade kört mig till det första sjukhuset, men i själva verket, befann jag mig istället på det andra sjukhuset. Men inuti själva sjukhuset var det svårt att se någon egentlig skillnad, samma region (landsting) och för en person som i princip aldrig hade varit på ett sjukhus tidigare, gick det inte att se någon skillnad alls. I alla fall inte från insidan! Så jag hade faktiskt ingen aning… Var hade jag egentligen hamnat?
Men strunt samma, detta fick faktiskt bli ett senare problem, för det enda viktiga just då, var ju att jag befann mig på ett sjukhus. Skit samma vilket sjukhus, det var ju ändå ett sjukhus!
Först hamnade jag på en bår i själva ambulansintaget och där fick jag ligga en bra stund, innan jag kördes in till ett undersökningsrum. Nu fick jag också någon form av smärtstillande, kommer inte ihåg om det var i form av spruta eller tablett, men fungerade gjorde det i alla fall!
Jag somnade därefter på båren, där inne i undersökningsrummet, och när väl en läkare kommer in efter 30-40-50 minuter, eller något likande, känner jag mig nästan oförskämt pigg.
Jag skäms nästan för detta, och nu kunde jag till och med sätta mig upp, och därefter även ställa mig upp. Dundermedicin, ja verkligen! Efter en viss undersökning fick jag hämta ut lite medicin och sedan åka hem.
Fick ringa hem efter skjuts, men först blev jag tvungen att ta reda på vilket sjukhus jag befann mig på, vilket jag listade ut efter en liten stund. Annars hade min hustru åkt till det mest naturliga sjukhuset och letat efter mig där, på fel sjukhus och i helt fel stad, flera mil bort… men nu blev det ju inte så.
Konstigt, detta förvånar faktiskt mig än i dag! Hela upplägget var ju som gjort för att jag skulle gå rakt i fällan som Murphy hade gillrat, men helt plötsligt var både jag och min hjärna på rätt våglängd och genomskådade hela upplägget… Ett klockrent Murphyupplägg! Och så genomskådade jag detta! Märkligt minsann!
På sjukhusapoteket fick jag hämta ut fyra (!) tabletter av något starkt narkotikaklassat superläkemedel, samt en pillerask med något annat mildare narkotikarelaterat preparat. Jag fick sedan extremt kraftfulla påpekanden om att inte kombinera någon av dessa tabletter med alkohol.
Det var nämligen så att jag helt säkert skulle dö om jag kombinerade någon av dessa fyra tabletter med alkohol, och anledningen var att kombinationen med 100 % säkerhet skulle ge akut andningsförlamning. De andra tabletterna var inte lika farliga, utan där kanske förhållandet mellan liv och död i kombination med alkohol var ca 50 %. I det senare fallet fanns alltså en liten inbyggd marginal för alkoholkonsumtion…
Men eftersom min längtan efter alkohol vid akuta ryggproblem var i princip noll, så detta var inget problem. Men apotekspersonalens mässande om riskerna satt ju som rejäla knivhugg i minnet. Dricker du och tar tabletter, dör du i sömnen, dör i sömnen, dör…
Jag använde dock bara två av de totalt fyra utskrivna tabletterna, för efter att intagit den andra i ordningen av de fyra tabletterna, mådde jag så konstigt. Kände mig helt skruvad, lätt illamående och förvirrad (mer än vanligt). Efter denna obehagliga upplevelse av bieffekterna, ville jag inte ta någon mer. Narkotiska preparat var inte riktigt min grej, även om själva smärtlindringen naturligtvis var det.
Men jag behöll dem, utifall jag skulle få ett allvarligt återfall i ryggen (worst case scenario). De andra tabletterna använde jag någon gång ibland, men till slut hade tabletterna blivit så gamla att de i princip blev verkningslösa. Jag använde mig istället av vanliga värktabletter, mest i samband med återfallen. Ja, ryggen brakade ju ihop med jämna mellanrum.
Ca tre veckor efter ambulansfärden fick jag åter komma till sjukhuset, men denna gång för röntgen och ytterligare undersökning. Normalt var det minst ett halvårs väntetid på denna typ av röntgen, men tack vare ambulansresan gick jag i princip före stora delar av denna kö. Alltid något.
Man konstaterade krasst att en disk i ryggen hade kollapsat och att alla mina ryggproblem berodde på detta. Åtgärd- ingen alls och något operativt ingrepp gjordes aldrig… Jag fick helt enkelt leva med skiten!
Jag fick sedan gå till en fullkomlig idiot till sjukgymnast som tyckte att jag skulle stärka ryggmuskulaturen genom att gör situps och andra totalt omöjliga övningar. Så det hela slutade med att jag och den kvinnliga sjukgymnasten i princip blev osams!
Jag ansåg att det var helt meningslöst att gå till okunniga experter som inte kunde lära ut något vettigt. Hade jag följt hennes råd, hade jag snart fått kalla på ambulansen igen. Det gick inte heller resonera med människan, så efter ett par-tre besök dumpade jag henne helt och hållet…
Idiot, som sagt!
Några gånger om året fick jag återfall, som innebar ett kraftigt hugg i ryggen, ofta i samband med att jag knöt skorna, plockade upp något från marken, eller något annat banalt. Vid dessa återfall tog det sedan normalt 10-12 veckor att bli återställd igen, och till slut vågade jag inte lämna hemmet utan att bära med mig värktabletter i fickan.
Dessa återfall återkom sedan till och från under åren, men upphörde i princip efter ca tio års tid. Men jag sjukskrev mig aldrig, oavsett ryggsmärtor, för kunde jag gå, kunde jag även jobba, enligt min egen uppfattning. Men för min omgivning var denna slutsats en rejäl gåta, för gå, det kunde jag nästan inte heller göra… En normal människa hade sjukskrivit sig, men normal har jag ju som sagt aldrig varit…
Jag har, så här, drygt 20 år senare, fortfarande problem med min rygg. Men genom att lära sig att lyfta och bära saker på korrekt sätt, undvika vridande rörelser (som klassisk snöskottningsteknik) i kombination med värktabletter i förebyggande syfte, då ryggen börjar kännas lite ansträngd, har jag faktiskt rätat upp situationen över tid. Även nya sängar och madrasser har gjort ryggen lite friskare, men jag har även tränat och byggt upp muskulaturen i ryggen, vilket även detta har minskat belastningen på disken. Nej, inga situps!
Men nu för tiden vågar jag faktiskt gå utanför dörren utan att känna panik om jag har glömt värktabletterna hemma, men disken är ju fortfarande trasig, vilket kraftig ischias och diverse molande värk i ländrygg och ben signalerar om, med jämna mellanrum. Men nu är det ca tio år (peppar peppar!) sedan jag hade ett riktigt invalidiserande smärtanfall i ryggen.
Kanske har jag fått ordning på terrorbalansen i min rygg, ja kanske är det så?
Först tio år med mycket smärta och kontinuerliga återfall, sedan tio år med diverse ischias, bensmärta, ömmande och lätt värkande ländrygg då och då. Men jag är faktiskt ganska nöjd med situationen, i alla fall så länge jag slipper åka ambulans igen…
Den Skogstokiga Bloggen 