Bland chokladkakor och krut! (Eller: Självskadebeteende på egen hand!): ”Akt I”


Denna gång ska bloggen handla om när ni vi skaffade oss lite extra löneförmåner under vår tid i lumpen. Många är åren, sedan det hela utspelade sig på I17 i Uddevalla och alla synder är givetvis preskriberade sedan länge. Jag har delat upp berättelsen i två akter (I & II), där den lite mer allvarliga delen av berättelsen, återfinns i Akt II.  Den första delen av berättelsen handlar mest om choklad och knallkrut, medan det märkliga ”självskadebeteendet på egen hand” avhandlas i Akt II.

Jag vill även betona att berättelsens syfte, inte är att glorifiera, skönmåla eller rättfärdiga, våra beteenden på något sätt. Utan det hela är endast en berättelse nedskriven utifrån mina minnesbilder. Inget är påhittat, men detaljer kanske har ändrat sig lite i marginalen i samband med ett åldrande och elastiskt minne, vi pratar ändå om händelser som inträffade några år in på åttiotalet… Inget hittepå, alltså!

I det militära tillhörde jag Trosskompaniet, där jag ingick i ammunitionsgruppen. Våra uppgifter var att tillhandahålla den ammunition, som skulle användas i samband med aktuella övningar och andra aktiviteter.

Knallskotten tillhörde den kategori som alltid var ett hett och eftertraktat byte. Detta innebar att det alltid fanns ett stort sug efter knallskott, även utanför den militära sfären.

Med andra ord var det många som ville ha med sig knallskott hem, inklusive vi själva. Därför blev vi tvungna att hitta på olika sätt för att spara på knallskotten. Grundtanken från militärmaktens sida var att alla knallskott skulle lämnas ut och användas, och de som av någon anledning ändå blev över, skulle återbördas till ammunitionsförrådet, efter fullbordad övning.

Det fanns därför olika strategier för att hantera situationen, och några alternativ såg ut enligt följande:

  1. Man lämnade ut ett minimum av knallskott. Skulle någon kvittera ut åtta knallskott, fick de bara sex, eftersom vi då påstod att vi hade alltför få skott, och därför var tvungna att ransonera, annars skulle det inte räcka till alla. Men på pappret hade de ändå fått ut sina åtta knallskott, eller till och med kanske ännu fler…
  2. Man rapporterade att alla utlämnade knallskott hade använts, och att inga hade lämnats tillbaka. De återlämnade skotten tog vi hand om själva, och då upprättades inga kvittenser. De återlämnade skotten existerade alltså inte i den officiella världen.
  3. Man vägrade lämna ut några skott överhuvudtaget i vissa fall. Fungerade endast vid storövningar, då vi även skulle serva externa kompanier. Vi påstod då att knallskotten var helt slut, även om de inte var det. Deras befäl kom då och undrade om knallskotten verkligen redan kunde vara slut, vilket vi med spelad irritation klargjorde för befälen, att de faktiskt var. Detta förfarande fungerade endast i slutet av storövningar.

Vi kan väl inte hjälpa att efterfrågan är större än tillgången, var ett vanligt svar från vår sida, samtidigt som vi visade upp de tomma lådorna. Ja, lådorna var ju helt tomma, men inte plastpåsarna inne i förarhytten…

Sedan delade vi upp de eftertraktade knallskotten mellan oss själva (och ibland även bland andra kollegor i vår närhet), sedan kunde vi plocka med oss ett antal knallskott hem. 

Nu gjorde vi ju inte detta alltför många gånger förvisso, kanske bara vid ett par, tre, tillfällen totalt. I vanliga fall handlade det endast om några få enstaka knallskott, som vi kunde lägga vantarna på. Kontrollsystemen var ganska lätta att runda, i alla fall om man bara var lite kreativt lagd. Det var inte heller så noga med uppföljningen, om vem som hade fått ut knallskotten, när de väl var slut…

Knallskott kan beskrivas som kraftiga (påsk)smällare för militärt bruk. Knallskottens funktion var att symbolisera detonationer av granater etc. under ett pågående krigsspel, eller vid olika övningsinsatser.

I Försvarsmaktens egna skrifter skriver man följande om knallskott:

Riskområdet begränsas av en cirkel med knallskottet som medelpunkt och med en radie av 15 m”.

Det var alltså frågan om kraftiga smällare…

Jag minns en gång då ett intelligensbefriat befäl slängde ett knallskott rakt ner i skyttevärnet jag befann mig i. Man fick instinktivt försöka skydda sin syn och hörsel, så gott det bara gick. Idioten brydde sig inte om riskområden och annat trams, själv blev jag nästan döv med hög tinnitus under en begränsad tid, som följd. Blev även ganska chockad av befälets vårdslösa och empatilösa handling.  

Men bad befälet oss om ursäkt, tror ni? Nej idioten stod istället och hånskrattade åt mig och min kollega som råkade ut för just detta. När ett knallskott detonerar en meter bort, är det faktiskt allvar på riktigt. Jag bubblade av ilska, men jag var skakad av angreppet och tillfälligt döv, och kunde inte göra så mycket åt situationen. Att ge sig på ett befäl var alltid dömt att misslyckas.

Annars var knallskott ingen stor grej, och att ta med knallskott hem var något som de flesta gjorde, så fort möjligheten uppstod. I våra ögon var knallskottet bara en kompetent ersättare för smällarnas smällare, Blixtkanonen, som förbjöds redan någon gång på 1970-talet, om jag inte minns helt fel. Man kan med gott samvete, jämföra knallskotten med kraftiga påsksmällare, för något vapen var det ju inte fråga om.

Det var bara när jag vid ett tillfälle skulle lämna tillbaka lite skarp sprängdeg och pentylstubin, efter en övning, som det helt plötsligt blev jävligt noga med pappersexercisen och allt annat. Här gick det minsann inte att fuska.

Jag skojade självfallet med de sura gubbarna i ammunitionsförrådet och låtsades lite nonchalant att delar av lasten kanske hade kommit bort på vägen. Men när jag skojade om detta, hotade de vrånga surmupparna direkt med polisanmälan och krigsrätt. Suck!

Lugna ner er tyckte jag, det var ju bara på skoj!  Men vissa personer går tyvärr inte att skoja med och de fick naturligtvis tillbaka alla sina grejor, precis som det var tänkt.

Men jag tror aldrig att de fattade att jag bara skojade med dem, för mer humorlösa än dessa surgubbar får man verkligen leta efter. Själv blev jag både arg och irriterad av deras verbala påhopp och drog därifrån omgående så fort pappren var påskrivna. Jisses vilka surmuppar!

Givetvis förstår jag allvaret med denna typ av materiel, där ingenting får komma på villovägar. Här talar vi ju om vapen och sprängmedel som kan orsaka mycket skada, om de kommer på villovägar. Men i mitt fall existerade det aldrig någon avvikelse, sedan kan man ju fundera på hur pass bra säkerheten egentligen var, då de låg helt öppet och obevakade på ett lastbilsflak. Dessutom var jag helt ensam när jag körde tillbaka grejorna. Känns med dagens ögon, inte direkt optimalt, med tanke på olika säkerhetsaspekter och liknande!

Men nu var det egentligen inte detta, som berättelsen skulle handla om, men vi kommer ju dit vart det lider, först ska jag berätta om en helt annan gång, när vi var några stycken som frivilligt stannade kvar på regementet under en helg. Helgpermission gällde förvisso, förutom några stackare som hade åkt på helgvakten. Något som jag alltid lyckades slingra mig undan ifrån under min tid i lumpen.

Men nu hade vi stannat kvar över helgen, bara för att hålla våra kompisar sällskap.

Långtråkigt blev det i alla fall, och vi var både uttråkade och sugna på något gott. Pengar hade vi inte och ingen hade heller någon chokladkaka över från fältprovianten. Men då berättade jag för de andra, var vi kunde hitta massor med smaskiga chokladkakor, det var bara att gå dit och hämta dem… ja, nästan i alla fall.

Jag visste var chokladen fanns, eftersom några stycken av oss hade fått hämta ut en fältranson där alldeles nyligen. Inne på regementet fanns alltså en byggnad fylld med choklad, som bara väntade på att få åka ned i våra magar (inte byggnaden då, utan chokladen…). Det var bara ett problem, chokladen var inlåst i ett förråd, och vi hade inga nycklar dit.

Skit också, men problem är ju till för att lösas…

På något vis lyckades vi ändå komma in i själva kompaniförrådet, kommer inte ihåg om det råkade vara olåst, eller om vi hade lyckats ”lånat” någon lämplig nyckel för ändamålet. Tror faktiskt att vi ”lånade” en nyckel! Men väl inne i byggnaden ställdes vi inför nästa problem, hela proviantförrådet var innätat och på dörren… satt ett stabilt hänglås.

Att forcera nätet eller bryta upp hänglåset var helt uteslutet, för då hade det blivit en utredning, och det ville vi inte. Så vi var tvungna att hitta en alternativ lösning, där ingen åverkan gjordes. Nu brukar jag vara bra på att hitta lösningar på svåra problem, vilket var fallet, även denna gång.

Kommer inte ihåg exakt hur lösningen såg ut, men jag har för mig att vi fick loss nätet litegrann från någon regel närmast väggen, sedan fick sällskapets minsta person (inte jag) pressa sig in genom det konstruerade hålet, med hjälp från oss andra.

Har för mig att det både var trångt och bökigt, men det gick ändå att komma in till slut.

Väl inne var det bara att lasta ut så många chokladkakor som vi ville ha med oss, sedan återställde vi nätet efter oss, och efter att vi lämnat lokalen, fanns inte heller några som helst spår efter vårt intrång. Chokladen var borta och ingen kunde se hur den hade försvunnit, och än mindre, när den hade försvunnit.

Sedan smockade vi i oss choklad, så att vi nästan kräktes…

Någon vecka senare skulle vi ut på någon övning, och då skulle naturligtvis nödproviant delas ut. Då kommer jag ihåg att det blev ett fasligt liv, eftersom chokladen i det närmaste var helt slut. Ingen visste vart den hade tagit vägen, man misstänkte givetvis intrång och inspekterade både lås och nät, men man kunde inte finna några spår överhuvudtaget.

Ett mysterium, minsann!

Jag minns att jag skattade gott åt det hela inombords. Den perfekta kuppen! Det hela var som en kupp utförd av självaste Jönssonligan…

Men eftersom alla nu blev utan det populäraste ätobjektet i nödprovianten, höll vi tyst om det hela. Vi ville inte dra på oss de andras vrede, dessutom fanns det risk för vi kunde bli angivna, och det ville vi ju inte heller. Den enda krigsrätten vi kunde acceptera i det militära var ärtsoppa, inget annat!

Men nu var det ju inte detta som berättelsen skulle handla om, men nu höjer vi insatsen en smula. Det som hittills hade hänt, har jag inga egentliga problem med, så här i efterhand. Jag har inga större problem med varken knallskott eller chokladkakor, för de flesta plockade på sig dessa, så fort möjligheten uppstod. Det var så det var, där och då, inget konstigt alls!

Men jag gick tyvärr grovt över gränsen vid ett senare tillfälle… och detta kan jag både ångra och skämmas lite för idag, trots att det snart gått hela 38 år (jisses!) sedan händelsen. Men det var bara jag själv som råkade illa ut, och ingen annan, därför kan jag berätta om händelsen.

Det var bara jag som gjorde något dumt och jag var även den enda som blev drabbad.

Men vad som egentligen hände, ja det får nästa blogginlägg, som är en direkt fortsättning på denna text, avslöja!  Ni får helt enkelt vänta på nästa blogginlägg, för att få fortsättningen på historien.

Fortsättningen av berättelsen går att läsa i nästa blogginlägg. ”Bland chokladkakor och krut! (Eller: Självskadebeteende på egen hand!): Akt II”, som kommer att publiceras på ”Den Skogstokiga Bloggen” början av Mars 2021. Men den som väntar på något gott… (väntar tyvärr alltid för länge)!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s