Det är sommar (ja, i berättelsen alltså!) och jag bor i ett hus någonstans ute på den Västsvenska landsbygden. Vi hade grillkalas och det var några kompisar på besök. Det blev givetvis förfriskningar både före grillningen, som under grillningen och även efter själva grillningen. Och däremellan tog vi oss lite öl… och ibland även lite annan starkdricka!
Ja, både öl och diverse annat drickbart stod ju på agendan, men är det kalas, så är det… ibland måste man ju faktiskt offra sig, men så är ju livet!
Kamraterna skulle i alla fall sova över, och när timmen började bli sen och morgonen smög lite diskret där ute i periferin, gick två av de tre kamraterna och lade sig. Agnarna sållades från vetet skulle man kanske lite skämtsamt kunna säga.
Kvar vakna på morgontimmarna, var bara jag och Jörgen. Vi var inte trötta, men fortfarande lie törstiga. Vi var nytra (nej, inte nyktra…) och glada och fick helt enkelt offra oss lite till…
Vi satt ute i den ljumma sommarnatten och pratade, vid ett tillfälle kollade vi även in genom ett fönster, rakt in i rummet där de båda andra kamraterna låg och sov sin skönhetssömn… (nåja)!
Där ligger agnarna och sover, medan vetet är uppe och festar som riktiga män… med mycket råg i ryggen! Det var väl lite så som vi tyckte om det hela, där och då!
Men inte ska de väl ligga där och sova helt ostört, tyckte jag!
Vi regerar ute i den ljumma sommarnatten och offrar stort till den somriga promilleguden, men vad gör de? Jo ligger och sover! Det kan väl inte vara riktigt solidariskt tyckte vi båda, ett konstaterande som våra knivskarpa och skärpta hjärnor hade processat fram som en närmast unison tanke.
”Knacka på fönstret så får vi se om de vaknar” sa jag därför till Jörgen?
– Bra idé, tyckte Jörgen, som sedan slog in hela fönsterrutan med sin knytnäve…
”Vad i helvete gör du?” sa jag till Jörgen, ”Ska du förstöra hela huset?”
– Nej, jag knackade ju bara lite lätt på fönstret! Det är väl inte mitt fel att du har så dåliga fönster, tyckte Jörgen!
Nej, jo, det hade han ju kanske rätt i, varför skulle det vara hans fel?
Både förslaget och den klena fönsterrutan låg ju faktiskt på mina egna axlar, så skulden var kanske min ändå… Och det kunde ju faktiskt ha varit jag själv som hade slagit ut fönstret, så lite tursamt var det ju ändå. Det var ungefär så som jag tänkte där och då, med min knivskarpa hjärna… hmmm!!!
Fan vad det är lätt att tänka, när tankarna flyter fram lika lätt som en eldsflamma ridande på en flod av bensin.
Allt är knivskarpt och logiskt och man blev så imponerad av denna insikt att en öl, mer eller mindre, var en självklarhet. Ytterligare ett offer i den ljumma sommarnatten, således!
Kamraterna inne i rummet märkte dock inte så mycket av spektaklet som pågick utanför fönstret. Men skit samma med alltihopa, det fanns ju nya glasrutor att köpa. Det var ju bara ett lite skojstreck som gick i kras, inte mer än så. Och man har ju aldrig roligare än vad man gör sig, eller något och det hållet…
Och roligt hade vi, trots en insikt om en utslagen fönsterruta.
Men någonstans här, började jag ändå så smått fundera på, om det ändå inte var dags att börja fundera på, om man skulle dra sig tillbaka för natten. Så jag började faktiskt fundera på om jag skulle fundera på saken… Det hela tåldes att fundera på!
Men medan jag funderade på detta dilemma, gick vi en sväng runt huset och då blev det plötsligt svårt för Jörgen att hålla balansen (någon märklig yrsel av något slag) och han greppade därför efter något att ta tag i, vilket blev ett stuprör… som han naturligtvis lyckades få loss från väggen, vilket innebar att han helt plötsligt stod och svajade i sommarnatten med ett helt jävla stuprör i näven…
Nej, nu var det verkligen dags att gå att lägga sig, för vem vet, vad som skulle kunna hända härnäst? Risken fanns ju att han skulle lyckas riva ner både det ena och det andra, om jag inte hade gett honom ett rött kort, där och då! Dags att sluta fundera och istället övergå till handling!
Gå och lägg dig Jörgen… och det tyckte nog även han var en ganska bra idé. Vi gick därför och lade oss för vår egen skönhetssömn. Slut på episoden…
Ja, detta var bara en av många dråpliga episoder där jag och Jörgen interagerade under de 22 år som vi kände varandra.
Jörgen, vi delar många historier, du och jag. Alla lämpar sig förvisso inte för publicering, men några gör definitiv det!
Jag hade tydligen den positiva effekten på dig, Jörgen, att jag (nästan) alltid lyckades locka fram ditt skratt, trots att livet inte alltid var muntert för dig i övrigt. Men det var inte många gånger som du lyckades hålla dig från skratt, och det var någonstans där i skratten och humorn som nyckeln till vår vänskap fanns.
Det var den effekt jag hade på dig och du skrattade ofta gott åt alla mina tokigheter och mina skämt. Varken bloggen och den utgivna boken hade existerat utan din inverkan…
Men allt roligt har tyvärr också ett slut…
Och det bittra slutet kom i början av 2018, då du lämnade oss efter en tid av sjukdom. Käre vän, saknar dig och din klokhet, men alla dina livsbejakande skratt finns för alltid lagrade inuti mitt hjärta! För det var i humorn och skratten vi fann varandra på riktigt, och det var just där själva essensen för vår vänskap fanns. Humor är viktigt och så länge vi kan skratta är vi också levande…
Den Skogstokiga Bloggen 