Skatans sista flygtur: (Eller: Det blir som det blir, när det inte blev som det skulle!)

Vi hade en gång en stor kastrerad hankatt som hette IQ! Vi hade även en massa skator i trädgården och det var särskilt en specifik skata som var på och terroriserade katten hela tiden genom att störtdyka och göra skenanfall gång efter gång!

Skatorna visste ju att katten var en elak varelse som tog småfåglar och annat småvilt och ville väl därför visa vem som egentligen bestämde i trädgården.

Skatan blev dock modigare och modigare och dök allt närmare katten för varje gång. Jag själv tyckte nog att skatan var direkt övermodig! Men skatan tyckte nog att ett avstånd på 2-3 meter var fullt tillräckligt för sin provocerade aktivitet, men till slut surnade katten till och gjorde ett imponerande hopp,  helt från stillastående, 2-3 meter rakt upp i luften och högg tag i skatan med sina käftar. Ingen match för katten, men skatan blev nog verkligt överraskad innan det blev dags för den sista flygturen vidare till dödsriket endast några sekunder senare!

IQ en superkatt som inte backade för något!

Därmed var sagan slut för denna kaxiga och kraxiga lilla (halvstora) fågel!

Övriga skränande skatfåglar lämnade i princip omgående trädgården i gemensam flock, för nu var det inte roligt längre! Skatorna förstod nu vem som regerade i vår trädgård och lusten att utmana var som bortblåst! Sedan såg man inte en enda skata i trädgården under de kommande dagarna. Det tog nog säkert en vecka innan de vågade sig tillbaka igen!

Vi hade samtidigt en annan katt som hette Tasse!

IQ var den givne ledaren som slogs med andra katter, som jagade och gjorde processen kort med fåglar, möss, råttor mycket annat! IQ var en smart katt som aldrig gjorde en missbedömning!

Tasse däremot, var den rädda och osäkra katten som alltid vek undan för konflikter och andra besvärligheter. Tasse var inte heller speciellt smart och han klarade inte ens av att fånga en mus, det blev alltid fel på något vis! IQ däremot gjorde aldrig några fel!

Men Tasse gillade att knalla omkring uppe på hustaket, samt på balkongräcket, och han brukade ofta hoppa ner från balkongräcket till marken, via ett två meter högt vindskydd i trä.

Vid ett tillfälle stod jag och tittade ut genom köksfönstret när Tasse skulle hoppa ner från balkongräcket. Katten hoppar ner och ser väldigt nonchalant ut, vilket givetvis straffade sig omgående.

Tasse missar givetvis kapitalt och kraschar istället rakt in i sidan på vindskyddet, och åkte sedan på huvudet rakt ner bland trädgårdsstolar och annan bråte som stod nedanför. Katten kommer givetvis ned på fötterna (som katter alltid gör), men skakar våldsamt på huvudet och ser förvånat omkring sig omkring, helt oförstående varför det helt plötsligt gjorde så ont att hoppa ner från balkongräcket.

Han missade nog med en halvmeter, men det gick ju bra ändå! Men nog lärde han sig något från denna händelse? Nej, det gjorde han inte… Han fattade aldrig!

Tasse var en ganska snäll, korkad och rädd katt!