När knarket går in, går vettet ut! (Eller: När drogproblematiken kommer och hälsar på!) Del 1*

Denna gång ska jag återkomma till en händelse som jag har råkat nudda vid i en tidigare text. Det handlar om en granne, som bodde ca 300 meter från min dåvarande bostad. Det hela utspelar sig någonstans ute på den Västsvenska landsbygden. Orten, platsen och tidpunkten för händelsen är mindre viktig… Nu startar dramat!

Grannen tillhörde det specifika samhällsskiktet som man kanske inte vill ha i sitt närområde. Vi pratar om en medelålders, helsvensk kriminell drogmissbrukare, som dessutom var en våldsverkare av rang. Hans sambo, var även hon en duktig drogmissbrukare. Tyvärr hade detta tragiska par även tre små barn. En tjej på ca 3-4 år, och två pojkar i yngre skolåldern (kanske 8-11 år), kommer faktiskt inte ihåg den exakta åldern på barnen, men även detta spelar mindre roll i sammanhanget.

Under en period kom dessa pojkar hem till oss, eftersom de ville leka med mina barn, som var i en liknande ålder, eller möjligtvis något yngre. Men syskonen var verkligen inga bra lekkamrater, i alla fall inte utifrån ett renodlat föräldraperspektiv. Nej, verkligen inte!

Det hände alltför många oönskade saker när de var hemma hos oss och lekte… t.ex. krossade fönsterrutor på ett uthus. Det skulle även skjutas med slangbella och liknande!

De drog ofta igång vårdslösa och ogenomtänkta lekar, och bara deras blotta närvaro skapade en olustkänsla hos oss föräldrar.  Man fick även hålla ett extra öga på plånböcker och annat värdefullt, när de var hemma hos oss. Tragiskt, men sant!

Men när jag fick reda på att pojkarna försökte lära mina egna barn att använda kniv, blev jag ganska upprörd. Nu talar vi inte om hur man använder en kniv för olika praktiska ändamål, nej, man skulle visa hur knivar kunde användas som vapen…

Jag tror att det var det äldsta syskonet som hade fått en kniv av sin pappa, för det kunde ju vara bra att ha ett vapen, ifall han behövde försvara sig, tyckte pappan… Ja, man saknar ord!

Givetvis blev jag både upprörd och irriterad när jag fick reda på detta, och skickade hem de båda barnen, samtidigt som jag påtalade för dem, om den stora olämpligheten i deras agerande. Jag såg dock aldrig kniven, utan fick reda på detta via ett av mina barn.

På ren svenska sa jag att detta beteende var helt oacceptabelt, och kunde man inte acceptera detta, var man inte heller välkomna hemma hos oss.

Sedan nämnde jag väl också något om de sönderslagna glasrutorna i uthuset. De nekade förstås… Men glasrutorna hade de skjutit sönder med slangbellan…

Men nu hade jag, utan att veta om det själv, väckt ett monster till liv, för givetvis gick de båda bröderna direkt hem och berättade för sin pappa vad jag hade sagt. För säkerhets skull hittade de även på lite extra, för att svartmåla mig lite mer.

Så nu tog det riktigt hus i helvete och pappan, som även var en kriminell drogmissbrukande våldsverkare, exploderade fullständigt i ett vredesutbrott. Det är alltså ingen vanlig hederlig medelsvenssonfamilj vi pratar om nu, nej verkligen inte! Klart att grabben ska ha en kniv…!

Pojkarnas pappa kommer omedelbart över till mig, helt svart i ögonen av ilska, och han mer eller mindre, hotar mig omgående.

Ja, här står jag alltså nu, öga mot öga, med en påtänd och vansinnig våldsverkare som hotar mig för att jag inte accepterar vissa onormala beteenden i mitt eget hem.

Jag riskerar alltså fysisk bestraffning av en granne, beroende på att hans barn inte får leka med kniv, samt förstöra fönsterrutor hemma hos mig! Jag hade tydligen ingen rätt att tillrättavisa HANS barn, och i hans sjuka värld var det naturligtvis JAG, och INTE HANS BARN, som hade passerat en otillåten gräns. För detta övergrepp mot hans barn, skulle jag alltså straffas på något sätt!

Argument som att barn inte ska ha knivar och att fönsterrutor inte ska krossas, fungerade inte på den arga påtända knarkaren. Jag skulle, fan i mig, inte tala om för hans barn, vad de får göra och inte göra…

Detta var alltså en person som jag visste hade knivhuggit en kamrat i magen, vid en tidigare dispyt. Personen hade även rykte om sig om att vara väldigt labil, och han brukade tydligen även hämnas på diverse upplevda oförrätter. Ingen person man ville reta upp i onödan alltså. Risken för otäcka konsekvenser var nämligen överhängande…

Jag var nog, mer eller mindre, övertygad om att han även bar kniv, just där och då! Det som låg i vågskålen var alltså följande saker:

  1. Att bli brutalt nedslagen och kanske bli misshandlad på kuppen!
  2. Att bli knivhuggen utan minsta förvarning!
  3. Att bli utsatt för retroaktiva hämndaktioner av okänd art!

Men vad skulle jag göra för att lugna ned situationen?  

Och vad kunde jag egentligen göra???

Självfallet kunde jag försöka försvara mig vid ett fysiskt angrepp, men då med risk att istället bli knivhuggen. Suck!

Att käfta emot eller argumentera i sak skulle därför leda till ledsamheter, och mannen var ju redan ilsken så det räckte. Att mannen dessutom saknade normala spärrar visste jag redan och att han inte brydde sig ett skvatt om lag och ordning, likaså!

Nej, att gå i konflikt var därför inget gångbart alternativ i situationen, även om jag ansåg mig ha rätt i själva sakfrågan. Men att ha rätt och att få rätt, behöver ju inte alltid betyda samma sak! Men själva sakfrågan var nu direkt underställt det faktum att jag hade kränkt hans söner, och därmed indirekt även honom själv.

Jag hade enligt mannen, till och med pratat skit om honom, vilket givetvis var ren lögn. Men eftersom jag hade ifrågasatt kniven, ansåg mannen att jag indirekt även hade kritiserat honom. Det var ju förvisso sant, men han såg inte något problem med att hans son bar en kniv som ett vapen…

Hjälp! Det här kan inte vara sant, det måste vara en mardröm? Visst var det en mardröm… men en verklig sådan!

Hur ska jag kunna ta mig ur den här situationen torrskodd, för det såg faktiskt riktigt mörkt ut? Ja, nu pratar vi verkligen: ”mission impossible!”

Men jag fick ju göra det, som jag framgångsrikt hade praktiserat vid flera tidigare tillfällen. Det vill säga – att försöka prata mig ur situationen!

Jag har aldrig förstått hur detta egentligen går till, eller varför det ens lyckas? Men jag har vid ett flertal tidigare tillfällen faktiskt lyckats prata mig ur olika besvärliga situationen! Den gemensamma nämnaren i samtliga fall, har alltid varit att folk felaktigt trott att jag har gjort, eller sagt olika saker. Saker som ofta upprör dem till explosionens rand! Folk utan impulskontroll som sedan går bananas mot mig.

Men det hela brukar alltid bottna i rena påhitt, eller i grova missförstånd. Ibland kan det även vara någon tredje part som har pratat skit bakom min rygg… Ofta är jag helt ovetande om attacken tills jag med våldsam kraft konfronteras, vilket är lika chockartat varje gång. Särskilt med tanke på att det alltid saknas reell substans anklagelserna. Det är svårt att försvara sig mot något som inte ens är sant…

Två av gångerna innefattade varsin knarkare, ett par andra gånger var det en person med vissa narcissiska drag, och en annan gång var det istället en lömsk norrman som hade fattat fel!

Det normala förfarandet när sådant här händer, är ju att försöka försvara sig verbalt. Något som i regel bara gör motparten ännu argare. Han (det är oftast en han) ”vet ju vad som hänt”, och då är det ytterst provocerande att jag står och förnekar, det han redan vet… Lite av moment 22, med andra ord!

Det är som att stå mitt i stormens öga och försöka hitta en väg ut… (nej, nej, inte uppåt)!

Det enda egentliga framgångsrika sättet är att låta hjärnan styra munnen. Jag är normalt en mycket dålig talare, men är ändå ganska bra på att prata! Bla bla bla bla bläh!

Men nu gäller det att säga rätt saker också! Inte bara stå och mumla som ett berusat tryffelsvin, eller svamla som en thinnersniffande mullsork! För kommer det fram ett enda felaktigt ord, eller ett enda diffust argument, ja då är loppet helt jävla kört!

Men tydligen är jag ganska bra på akut konflikthantering, samt en hyfsad förhandlare (samma egenskaper som krattade manegen för min fackliga karriär, tidigare livet). Men man ska aldrig ta strid i frågor, som på förhand är totalt utsiktslösa att vinna. Nej ingen flogging a dead horse-strategi”.

Men jag brukar av någon konstig anledning, få folk att kunna lugna ner sig, och detta bara genom att prata med dem. Att vara lyhörd och lösningsorienterad är troligtvis en del av konceptet. Jag har aldrig heller medvetet sökt konflikter, även om jag naturligtvis inte backar för dem som skulle kunna uppstå. Men ”hellre fly än illa fäkta”, är ofta mitt motto! Vilket i mina ögon faktiskt bara är en sund form av riskminimering! Man ska välja sina strider!

Men ibland får man ge väldigt mycket av sig själv, för att situationen ska kunna lösa sig… och för att ta sig igenom ett påhopp av tredje graden, måste man tyvärr offra en del av själen på kuppen. För att lösa situationen måste man kanske ge minst 130 % av sig själv, ja det kostar multum, men löser ofta situationen.

Efteråt är man alltid helt mentalt urlakad av den enorma koncentrationen och den psykiska urladdningen som alltid måste till.

Men nu stod jag alltså i en skarp konfliktsituation, öga mot öga med en aggressiv missbrukare med känd våldsbakgrund. Nu var det verkligen ingen lek, det var på blodigt allvar och jag kände att det endast fanns en enda väg ut ur denna allvarliga situation. Jag var helt enkelt tvungen att lugna ner mannen på något sätt!

Nu fick jag åter bjuda till med allt jag hade till buds, och jag pratade därför lugnt och sansat med mannen. Ingen hög röst, inga anklagelser, inget motangrepp eller några synbara känsloyttringar överhuvudtaget. Bara lugnt och fint!  

Här står man framför en idiot som man nästan skulle vilja slå ner, men istället ska man le snällt mot personen och samtidigt tala pedagogiskt och sakligt. Motsägelsefullt, men det brukar alltid fungera… Det underlättar givetvis att motståndaren inte är någon genomsnittlig Nobelpristagare i ett intellektuellt (och intelligens) perspektiv, utan ligger mer på nivå av en hög riven ost!

Jag kommer inte ihåg vad jag sa, eller hur jag lade upp retoriken, men genom att prata lugnt och sansat, fick jag via halvlögner, halvsanningar och avancerade tungvrickerier, ändå till slut situationen under kontroll. Jag lyckades lugna ner psykoknarkaren, men jag körde stenhårt med argument som att barnen hade missförstått mitt budskap, samt att jag hade skällt på mina egna barn, men inte hans barn etc. Förmodligen förstod han inte hälften av det jag sa…

Men tack och lov lugnade mannen ner sig och det hela slutade istället med att han hotade mig verbalt. För den här typen av person måste ju alltid få vinna, även om han egentligen förlorat, men genom att avsluta med ett hot, kände han ändå att han lämnade det hela som en vinnare. Ungefär som när en geting kommer åt din öl på sommaren, men drunknar på kuppen…

Men jag skulle minsann få med honom att göra om han fick höra någon mer skit från mig. Vilka konsekvenser han syftade på vet jag inte, men det var förmodligen fysiskt våld eller förstörd egendom som stod på spel. Men efter att viftat runt lite med sina knytnävar, gick det drogpåverkade psykfallet sin väg.

Själv var jag knäsvag och helt tom i huvudet. Kände en oerhörd lättnad, för det hade varit en enormt hotfull situation. För när han först kom, kände jag att det var helt kört och hade jag käftat emot hade det hela förmodligen slutat annorlunda. Helt annorlunda!

Men jag hade lyckats ännu en gång!

Önskar att jag visste hur jag egentligen gör, men jag bara gör, på något konstigt sätt… Jag vet inte!

Efter denna händelse, förbjöd vi i alla fall våra söner att leka med dessa två bröder. Vi ville inte ha något mer med denna familj att göra! Det hela kändes nästan som en tidsinställd bomb, nej bort med den… bryt helt och hållet. Men historien tar inte riktigt slut här, för det finns en naturlig fortsättning av berättelsen..

*Slut på del 1 (av 2). Läs även den kommande fortsättningen i del 2…*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s