När jag var ett barn (9-11 år kanske?) tillbringade jag ofta stora delar av min fritid ute i naturen, bland annat var jag ofta och klättrade och grejade i ett mindre bergsmassiv som bara låg på andra sidan vägen, precis där jag bodde. Och här fanns det bevisligen gott om ormar!
Vid två separata tillfällen, med bara något år mellan, befann jag mig öga mot öga med en hopringlad huggorm i huggställning. Jag hade vid båda tillfällena klättrat runt på bergets sluttning och rotat runt, som barn oftast gör, och helt plötsligt haft en huggberedd huggorm rakt i halshöjd. Avståndet mellan ormen och mitt huvud var båda gångerna under en meter, ganska nära alltså!
Nu pratar vi endast om att jag var sekunder från att blivit huggen i halsen eller ansiktet, något som jag i så fall tror hade slutat illa. Ofta var jag ute på dessa små expeditioner efter skolan när jag var ensam hemma… och ett hugg i halsen…
Men vid båda tillfällena slängde jag mig handlöst bakåt och rasade därmed flera meter nedför den sluttande bergssidan. Båda gångerna kände jag att ”Nu var det verkligen nära!”, men mina föräldrar fick givetvis aldrig veta om detta.
Lite skärrad var jag, men ändå helt oskadd!
Jag berättade sällan (aldrig) om mina bravader, där det förutom ormar, även diverse fall från träd och annat ute i naturen, slag mot huvudet, elstötar och annat smått och gott ingick i agendan under årens lopp!
Det man inte vet har man heller inte ont utav!
En annan gång några år senare, när jag var 12-13 år eller något liknande och kom hem från skolan, låg det en huggorm på hustrappan och solade!
Jag försökte ta den med en kratta, men då började den snabbt slingra sig upp på krattskaftet, vilket innebar att jag fick släppa krattan omgående.
Jag kunde alltså inte komma in i huset på grund av denna huggorm och nu hämtade jag istället stora stenar och stenade huggormen och sedan åkte den med krattan upp på närmsta myrstack. Myrorna blev jätteglada, men ormen som trots allt ännu inte var död, blev mindre glad och sprattlade vilt en kort stund. Just där kunde jag känna ett litet sting av medlidande för ormen, men den fick faktiskt skylla sig själv!
Men 30 minuter senare, när myrorna hade gjort sitt, var i stort sett hela ormen borta!
Några år senare när jag var 15-16 år någonting, fick jag en huggorm i framhjulets ekrar på mopeden, och det såg nästan ut som den försökte hugga mig i fötterna, men det var nog bara en synvilla (eller?), men den hängde med en bra bit innan den var död och lossnade från ekrarna.
Anledningen till att ormen hamnade i mopedens ekrar var att den låg på vägbanan och att jag ”råkade” köra över den med mopeden. Jag trodde den var död, men det var den ju inte från början! Mina fem möten med huggorm genom livet har alltså slutat med två döda ormar…
Galen ironi att jag som barn och ungdom var dödligare och farligare för ett rovdjur i form av en orm, än tvärs om! Men nu går jag väl säkert och blir huggen av en orm bara för att jag skrev så…
Den Skogstokiga Bloggen 